recensioner

Krokodil

av Johan

Systembolagets sortiment är sedan länge tillhåll för en lång rad produkter namngivna efter kända personer från TV. Det är ett oskick vi har vant oss vid men jag blev ändå överraskad då jag fann krokodilen Jena på etiketten till en flaska öl. Låt vara att det var en flaska öl på en hylla i en butik i Sankt Petersburg.

Det var i min mening alltid krokodilen Jena som var stjärnan i det sovjetiska barnprogrammet ”Drutten och Jena” och det är därför inte förvånande att det är han som har fått sponsorkontrakt. Drutten säljer inte.

Jena hade under alla år serien spelades in en pågående solokarriär som sjungande dragspelare och det kan inte förvåna någon att han en dag fick nog av Druttens skit. De gick skilda vägar 1988 och Sovjetunionen gick under strax därefter.

Nu säljer han öl till mig i en centralt belägen Prisma-butik och han gör det övertygande. Jag tvivlade aldrig för en sekund på att jag behövde en flaska med en kanonbeväpnad barnprogramskrokodil på etiketten.

Varken Jena eller någon annan där och då kunde dock förklara vad som fanns i flaskan. Jag förstår inte ett ord på etiketten och jag vet inte ens vad ölen heter, en ny nivå av bakgrundskunskap till och med för Gödsvinet.

Öl är dock ett språk som alla förstår och allt jag behövde göra var att ta med Jena hem till hotellrummet för en kommunikationsövning.

Det skulle visa sig att en flaska sådan som denna innehåller en ganska lätt, lite söt men fullständigt anständig porter. Barnprogramsporter, jag borde ha räknat ut det.

Ryssland är ett fantastiskt land med sådan öl i det. Sankt Petersburg är landets främsta ölstad och dess flaggskepp Baltika är den enda storsäljande ryska varan som varken är fossilbaserad eller olaglig. Tyvärr var mitt besök allt för kort och allt för arbetsamt för en grundlig kartläggning av utbudet. Resan var dock långt ifrån bortkastad, den gav både en ny bekantskap och ett återseende av ett bekant ansikte.  

98 RUB, finns inte på Systembolaget eller i EU

3 desomorfin av 5 möjliga

Saint Albray

av zonk

Saint Albray är en fransk ost namngiven efter ett hittills (dittills?) okänt helgon. Utöver det betakaroten-berikade skalet verkar föga i tillverkningen särskilja den från en camembert. Doften är något mer åt det strump-funkiga hållet och smaken är helt klart en aning för långt åt ammoniak-hållet för att det ska vara riktigt njutbart. Den som endast äter inkråmet och lämnar skalet därhän kommer möjligen undan något av detta, men det är ändå lite i skarpaste laget för oss. Huruvida detta är par for the course eller om vi fått tag på ett måndagsexemplar är svårt att säga, men såhär långt är det svårt att riktigt hitta motivationen att testa igen. En camembert känns som ett säkrare kort, i det läget. Den lilla skylten i ostdisken som påstod att detta skulle vara något för den som ville ha en mildare variant på denna ostklassiker är nämligen synnerligen missriktad.

Två felvrängda tungor av fem möjliga. 229 kr/kg på ICA.

Standard och variation

av zonk

Behöver man sin standard för att ha nån slags ribba att hoppa över, när man testar nåt mer udda? Återkommer man av lathet, gammal vana? Är det tungtrötthet som botas med något inte alltför spännande? Vill man ta något som funkar, utan att behöva undra över resultatet? Jag vet inte riktigt vilket resonemang jag ska gömma mig bakom, om jag är risk averse eller bara lat, men liksom jag hade ett antal standard-öl som jag ofta återkom till på den tiden när öl var återkommande, har jag märkt att mellan te i regnbågens alla gröna, röda och svarta nyanser, så blir det en hel del te av enklare slag, i påse. Det är nog det enklaste man kan dricka utöver vatten direkt från kranen, det ligger hemma i all evighet i hundrapåsars-förpackningar, vattnet ska inte knyckas från sin kokare runt 75, inget knussel, bara häll på och drick, ibland efter 20 sekunders blötning, ibland efter ett par minuters. Det har ännu inte gått så långt att jag bara lämnar kvar påsen i muggen och dricker allt eftersom, men den dagen är nog snart här. Jag blir slappare och mitt te med mig. Det är varmt och även om antioxidanterna lämnats kvar i andra änden Eurasien så är teinet här i tropp, och man tillfredsställer behovet av att göra nåt med sin mun, istället för godis, sprit eller cigg. Det är så man kan övertyga sig om att det är nyttigt, något man inte får missa, och man får sina kickar lagom utspädda, utan skuld får man sina centralstimulerande xantinalkaloider, man är en del av en tusenårig tradition, bara obetydligt yngre än stolta yrken som stråtrövare och slavhandlare.

Likväl är jag inte missnöjd. Jag dricker mitt te och det dricker mig, jag blir varm inombords och utombords ser inget konstigt ut. Noll kalorier, ingen skuld, inget smutsigt beroende. Och fan om det inte är gott också.

Lipton påste, Yellow label. Tre bägare av fem möjliga. Billigt och finns överallt.

Patricia (återbesökt)

av Johan

Det är snart nio år sedan Gödsvinet senast besökte Patricia för deras hummerkväll. Då kunde jag ge rådet att besöka båten vid slussen snart eftersom dess storskaliga försäljning av influgen kanadensisk hummer gjorde att den förmodligen stod i begrepp att bli torpederad av klimataktivister.

Så har ännu inte skett även om det är lätt att tro det givet hur den ursprungliga ankringsplatsen ser ut. Kajen vid Slussen av gjorts om till ett grustag och Patricia har hittat en ny hamn vid Söder Mälarstrand.

Lite har annars skett, hummerkvällen har visserligen flyttat från onsdag till torsdag men ingen behöver egentligen bli desorienterad varken av förflyttningen i tid eller rum. Du kommer att känna igen dig.

Jag kände igen mig när jag och avdelning Bromma gjorde ett återbesök förra veckan. Zonk kände inte igen sig, något enklast förklarat av att han vid mitt förra besök 2010 fortfarande drack och recenserade öl ur besynnerliga flaskor i sitt hemliga gömställe i italienska alperna.

Varför måste man äta en eventuellt kanadensisk hummer en torsdagskväll i januari? Anledningen för oss och ett förbluffande antal andra människor var helt säkert det faktum att en hel hummer med bröd och aioli kostar 175 kronor en sådan kväll. Det är enligt menyn 149 kronor billigare än övriga kvällar i veckan även om jag är helt säker på att de i själva verket alls inte säljer några humrar om det inte är torsdag.  

Denna torsdags hummer såg rätt trevlig ut på sitt egna hummervis, även om dess utseende snabbt tog mer makabra former efter en stunds behandling med olika kirurgiska instrument och något som liknar en nötknäppare för folk som verkligen inte gillar nötter. Utrustningen var knappast nödvändig eftersom kocken redan preparerat alla hårda skaldelar med vad jag föreställer mig var en vinkelslip med en rak 115 mm kapskiva för tiofotade kräftdjur.  

Det är en snabb och lätt middag som någon gång i något sällskap helt klart måste ha väckt frågan om att beställa en andra omgång. Gödsvinet Bromma valde att istället ta in en banan och glassdessert av mer väl tilltagna proportioner. Själv tog jag som vanligt den smala vägen till hälsan och beställde kaffe och konjak.

Så här i efterhand kan jag konstatera att middagen förmodligen nådde sin modesta höjdpunkt med de där tre centiliterna okänd konjak och en kopp bryggkaffe. Hummern var lite blek på ett sätt man föreställer sig att en hummer är om någon har satt sig för att sälja väldigt många av dem till lågt pris en dag i veckan. Den var inte dålig om man med dålig menar inte värd 175 kronor på en restaurang i centrala Stockholm.

Patricia har förstås många andra positiva egenskaper utöver priset, utsikten över den islagda Riddarfjärden är vacker, hela personalkedjan från bokning till nota är trevlig och innemiljön ger nästan obegränsade möjligheter till maritima referenser. Bara en kort promenad till toaletten och man har grundstrukturen till en genomsnittlig bok av Joseph Conrad.

En dag ska jag återvända men det kommer nog att ta mer än nio år.

Taleggio

av zonk

Taleggio är en liten goding från Italien, som spenderat minst 40 dagar i Lanche-grottorna, denna Lombardiets gåva till ostmakandets ädla konst. Taleggio påminner lite vagt om en brie, fast syrligare, funkigare, med en aromatisk, nästan jästig doft. Den är mjuk och krämig och man hade nog spontant gissat på mer än 23% fett, men den är faktiskt inte fetare än så. Ostmakarna på Mauri har gjort ett utmärkt jobb med komjölken och man vill ha mer, mycket mer.

4.5 delikatesser av fem möjliga. 199 kr/kg, Ica Brommaplan, och vi får hoppas att Di Luca & Di Lucas import når betydligt fler butiker.

Södra Hast du Lederhosen (33186)

av Johan

Vilken fråga, vilken öl. Jag antar på sätt och vis att detta är vad vi kommit att förvänta oss av Södra maltfabriken men likväl slår mig ölen som en trevlig överraskning. Och självklart har jag Lederhosen.

Jag känner Lederhosen som en reavara på Karstadt Bahnhofplatz i München och som ett ambivalent tecken på att våren är helt nära. Det vårligaste jag överhuvud taget sett var två unga män i Lederhosen med en back Augustiner på gräsmattan framför Alte Pinakothek.

Människor i München bär Lederhosen på fullt allvar och det var bara en av många oroande insikter den där våren 2013 då jag bodde där. En annan var att jag uppenbarligen betraktade unga män i Lederhosen i parken. Det var en förvirrande tid.

Hur som helst, nu är nu och nu är vi här med en flaska Hast du Lederhosen från Södra maltfabriken i Handen. Det kunde vara värre.

Hast du Lederhosen är en knäckig liten sak med malt härifrån till torsdag. Den är bitter, den är söt och den smakar lite som ljummen gubbröra. Det är en vacker öl men jag gillar ändå inte tilltalet. Haben sie lederhosen vore värdigare.

Likväl, jag skulle dricka den igen och inget talar för att jag också inte skulle göra det.

24:90 kronor på systembolaget, nummer 33816 i katalogen

3 Theresienstraße av fem möjliga

Juramorbier

av zonk

Morbierost är den där franska osten med det mörka lagret i mitten. Från början ska det ha varit aska, för att hålla reda på vad som kom från morgonmjölken och vad som kom från eftermiddagsmjölken, varför är inte helt glasklart, men numera imiteras det tydligen med livsmedelsfärg, för har man börjat med något konstigt kan man ju inte bara sluta. Vad hade då hänt med tradition? Dessutom hade man ju kunnat råka blanda ihop morbier med valfri annan lätt syrlig, krämigt halvmjuk ost, och det hade ju inte gått för sig. Utan strecket i mitten hade man nog nästan bara haft den där lilla bittra eftersmaken att gå på, och då hade ostmakarna i Jura och Doubs nog inte fått samma omsättning på sin vara.

Detta sagt är det dock Arnaud Juramorbier från Juraflore en trevlig ost, en ost man gärna äter igen, en ost som passar lite varstans, och som inte skämmer ut ostbrickan på något sätt. Det är inte en ost som lockar till långa lovsånger eller inspirerar episka dikter, men hos oss finns det en plats även för sådan ost.

Tre och en tredjedels trevlig ost av fem möjliga. Distribueras av Falbygdens ost, 215 kr/kg.

Phil’s Burger, Gärdet

av Johan

Scenario: En fredagskväll en lönevecka i januari. Vad är det minst originella du kan göra? Om du svarade att ta en hamburgare och en öl på väg hem från jobbet så är du nära sanningen och en beskrivning av vad jag och Gödsvinets Brommasektion gjorde igår.

Det var på Gärdets tunnelbanestation och jag gick åt fel håll. Åtminstone verkade det så att döma av strömmen av människor som möte mig på väg ut i den långa tunneln mot Värtahamnen. Ett par hundra män i åldrarna 27-32 och avkopplad kontorsklädsel sa mig att jag valt fel riktning och att det förmodligen ligger ett betydande antal IT-företag mellan Gärdet och Ropsten. Hur som helst, jag visste vart jag skulle.

Det gjorde tyvärr inte zonk vilket är anledningen till att han anslöt först långt senare utanför Phil’s Burger på Sandhamnsgatan.

Phil’s Burger är en kedja av restauranger och den på Gärdet är egentligen inte ett helt logiskt val av plats för människor från Bromma och Skärmarbrink att sammanstråla för en hamburgare. Exempelvis kan jag i princip se deras restaurang på Götgatan från mitt eller åtminstone grannens fönster. Likväl var det där vi var och på det stora hela hade jag inget att invända mot det.

Väl inne visade det sig att vår bokning arkiverats under ”glöm det” i registret för det icke-existerande. Det som varit bokat var inte bokat längre men lyckligtvis – utifrån vad jag då bedömde som lyckligt – fanns det bord och vi fick ett.

zonk tog en hamburgare och jag tog en veggo-burgare. Jag vet, det var en chansning. Fullt medveten om att jag med stor sannolikhet skulle komma att matas med något gjort av samma material som de östtyska Trabant-bilarna valde jag ändå det modiga valet. Jag gjorde det för dig, det vill jag att du ska veta.

Vad är en recension av en hamburgare när man kan ge en recension av papp och spån i bröd?

Nu blev det inte så illa. I själva verket blev allt till slut ganska bra. Phil’s Burgers Beyond Burger är en alldeles utmärkt hamburgare som jag endast med stora tvivel inser är helt vegetabilisk. Nu närmar vi oss dock något sorts omdöme och eftersom omdöme uppenbarligen inte är någon av mina styrkor så är det här dags att släppa in min kollega, mannen från Bromma, de italienska obskyrölens baneman och kebabpizzornas mästare, zonk.

zonk är på sitt sätt systematisk och valde därför att dela upp recensionen i rubriker. Valet av rubriker är helt hans men jag fogar mig.

Flottighet

zonk: Här tycker jag man landade ganska lagom. En burgare ska ju ändå inte vara en sallad, det ska vara lite fett med i leken. Samtidigt får det ju inte bli som en fylle-churro i halvkall olja, men det tycker jag man undvek. Jag ger Phil’s 4/5 i flottighet.

Johan: Var detta något det var meningen att jag skulle eftertrakta? Flottig? Nej, Beyond Burger är nog inte särskilt flottig men för att vara någon sorts formpressad ensilage har den ändå en fullt respektabel fetma. 4/5

Kladdighet

Johan: Jag kan belåtet konstatera att Beyond Burger också hade ett fint oljigt glid mellan bröden, ett rejät tryck och du skjuter 150 gram vegetabilier till andra sidan TV4-huset. 4/5

zonk: Standardburgaren var även den helt klart välförsedd med dressing, stekflott, och annat vackert, och salladen smet i princip omedelbart vidare ner på brickan, uppgivet, oförmögen att motstå sina sliskiga banemän. Allt är som sig bör, med andra ord. Samtidigt är det inte precis lätt-ätet, och det lilla pappers-mähät som burgaren kom i gjorde inte saken mycket bättre. 3/5

Smak

zonk: Riktigt fint här, det smakar rejält av väl-svartnad protein och fett i närkontakt med hög temperatur, den råa löken tar inte över, dressingen smakar klassisk svensk burgar-dito. Brödet är juste, om inte sådär superspännande. Det enda jag hade invänt är att jag inte märkte av cheddarskivan nämnvärt. Var den med? Ingen aning. 4/5

Johan: Det är ju här det blir konstigt. Beyond Burger smakar, i brist på andra ord, kött. Den smakar inte bara kött, den smakar lätt rosarodnande nötkött. Kanske har de bara stekt den på samma häll som de vedervärdigt djurplågande klimatförnekarnas hamburgare men kanske, bara kanske har de faktiskt lyckats skapa en vegetabilisk ersatz-produkt som smakar som det den ersätter. Smaken är inte märkvärdig men samtidigt ett litet mirakel. 5/5

Reptilhjärna

zonk: Här är jag både nöjd och missnöjd. En singel-burgare, alltså 160 gram, plus pommes och en cola, kändes väldigt lagom, man blev inte tokmätt. Och det är ju bra. Samtidigt vill ju reptilhjärnan känna sig lite överladdad efter en burgare. Och det gjorde den inte. 3/5 reptilhjärnor får det bli i slutändan.

Johan: Som en mer världsvan och samvetsgrann världsmedborgare tänker jag på miljön och kossorna och när jag gör det gör jag det inte med reptilhjärnan. Enklare människor, som zonk, kanske gör det och mycket är därigenom förklarat. Jag blev lagom mätt men mer än lagom uppfylld av min egen förträfflighet. 3/5

Klass

Johan: Phil’s Burger på Gärdet vill visa att ingen klass också är klass och på sätt och vis antar jag att de lyckas. Lokalen är den hos en översedd fritidsgård efter en knivattack på kultur och fritidsbudgeten. Det är inte roligt och akustiken är lite sämre än i en ubåt, jag och brommaavdelningen konverserade som om han fortfarande var kvar i Bromma. Jag antar att stället har sin charm, om än för att ingen annan ville ha den. Viktigt i sammanhanget är att den trevliga men inte helt insatta personalen bjöd på kaffe efter maten. Det är klass, det är bra. 3/5

zonk: Akustiken var onekligen speciell, det var lättare att höra människor i andra änden lokalen än sin bordsgranne, och de hastigt ommålade elementen ger ju lite av den där rustika charmen som studentnationer och andra utan budget ofta ger sina lokaler. Samtidigt vill man inte klaga för mycket när man sitter o smuttar te-på-maten och blickar ut över en storslagen utsikt över Gärdets största skorstenar och husfyrkanter. 3/5

Så ser det ut, där har du det när nu allt är sagt om Phil’s Burger på Gärdet. På det stora hela tycker jag att det här ser bra ut.

Gunpowder-te

av zonk

Jag ramlade på det här teet för ett otal år sen, på rekommendation från Jonas, ja ni vet, han som skrev här en gång i tiden, för nästan lika många år sen. Han kallade det ett mellanting mellan grönt och svart te, jag blev nyfiken, och sedan dess har jag nog nästan alltid haft lite gunpowderte hemma. Låt vara att en mycket liten påse ofta räckte i flera år, i den takt jag och mina gäster drack te. Ska man vara petnoga är gunpowder helt klart ett grönt te, om än ett lite udda sådant, med sina hoprullade löv, som tydligen ska påminna just om lite lagom kornigt krut. Det ska således inte alls bryggas med kokande vatten, utan neråt 75-85 grader, eller där i trakterna. När jag blev varse det, efter kanske 8-10 år med en påse gunpowder hemma, blev mitt te med ens mycket trevligare, och lite mindre som en utfärd bland garvsyra och munsnörpande bitterhet. Alltså precis lagom till att dessa smaker hade blivit rejält på modet bland öl. Vi väntar fortfarande på 200 IBU-teet, det har blivit bortsvept i en dimma av frukt-te, grädd-te, rooibos och andra påfund.

Hur smakar gunpowderte, då? Ja, sådär lite mittemellan grönt och svart te, hade jag nog sagt, även om det definitivt är ett grönt te. Det finns definitivt en del terpener här, GLV-osande gräsklipp är det kanske inte, men det hintar lite åt gröna löv och kanske lite hö. Det är lite rökigt, behagligt småsträvt, och har en mild doft av växtriket. På det hela taget är det ett te som man lätt dricker i parti och minut, i stora muggar, till rostat bröd, scones, bullar och småkakor, eller kanske till sushin, rentav. Ett mycket smakligt te, helt enkelt.

Fyra goda krut av fem möjliga. Ekologiskt, 69 kr/hg, Tehuset Java, Lund. Finns till försändelse, om er lokale te-hökare inte skulle ha det hemma.

Golden Sail Brand Pu-erh

av zonk

Pu-erh är en tesort som på bästa surströmmingsvis får fermentera och jäsa till sig för att, enligt uppgift, bli riktigt göttig. Själv har jag inte riktigt hittat dit ännu, bättre pu-erh ska bakas ihop i kakor, lite som större hockeypuckar eller liknande, och få ligga så länge som möjligt, och den tesort som vi testar idag kommer i lösvikt. Som så ofta är fallet med våra lite mer udda delikatesser så var det här tydligen från början någon form av eftergift till det praktiska – te-puckarna var tydligen enklare att frakta än löste, fråga mig inte hur. Tro förresten inte på de som säger att vanligt svart te är fermenterat, det är bara torkat. Av någon anledning, antagligen att man på den tiden hade ganska dålig koll på mikroorganismer, började man kalla torkningen för fermentering, men det är inte mycket till mikroorganismer inblandande.

Golden sails pu-erh är dock ingen ädel te-puck, det är te i lösvikt. Ingen har hunnit så långt som att pressa ihop det ännu, de hade för brått med att sälja det, och det är tydligen helt ok att göra så, åtminstone i Kina. Vårt te ser en aning mer grönbrunt, vagt fläckigt och oregelbundet ut, än vanligt svart te, och är mer åt det bruna hållet än vanligt grönt te, men annars ser det inte alltför märkligt ut. Som brygd betraktat ser det ännu vanligare ut, men doften skvallrar om något lite mer mikrobiellt funky – det doftar läder, lite innersula faktiskt, och lite vagt av den där frukten som ligger till sig nere i ett hörn av trädgården, en vag ton av perfid, jäsande ondskap. Men smaken är desto snällare, ganska anonym faktiskt, det smakar lite som ja, lite vilket te som helst. Hade man haft i lite bergamott hade det nog kunnat passera för en kopp greve grå, med en knivsudd röd livsmedelsfärg som english breakfast tea, ja, det är ett te för alla och ingen speciell. Därmed inte sagt att det är ett dåligt te, det är ett gott om än aningen anonymt brukste. Kanske finns det en liten, lite vagt funky udd, en aningen av det där gräsklippet som kan anfäkta grönt te, men det är inte övermåttan påfallande. Sen är det å andra sidan heller inte ett särdeles dyrt te. Man kan med gott samvete göra sig en kopp till sina scones eller sin toast, eller när man ska sträcka på benen framför lite youtube.

Golden Sail  Brand Pu-Erh, tre koppar av fem möjliga. 29 spänn för 125 gram på Asian Market, på Hötorgets tunnelbanestation.