Rogers, Adam 2014. Proof: The Science of Booze. New York: Houghton Mifflin Harcourt

proof

Att Gödsvinet är den slutgiltiga källan till information om allt alkoholrelaterat betyder inte att även vi ibland läser några av de mer anspråkslösa bidragen till kunskapsområdet. Jag har gjort det alldeles just och det här är vad jag har att säga om Adam Rogers Proof: the Science of Booze: Inte illa. Inte illa alls. 

Adam Rogers skriver vanligtvis för det till synes helt överflödiga magasinet Wired, en publikation som smaklöst nog ägnar sig åt det vansinnigt trista området teknik och prylar. Lyckligtvis lyckades han frigöra sig från detta besvärande sammanhang för att resa sig till den högre uppgiften att redogöra för (populär)vetenskapen bakom sprit.

Mannen är grundlig i sin genomgång av jäsning, destillering och konsumtion av alla saker krönta av etanol. Presentationen säger mer om processen bakom de slutgiltiga dropparna i glaset än vad vi alla vet händer sedan och den använder sig mer av en naturvetenskaplig än humanvetenskaplig bevisföring. Likväl är det han skriver gripande och viktigt.

Historierna går in och ut genom varandra på ett förtjusande sätt och du bjuds på massor av material för ditt nästa rödnästa samtal om det viktiga i livet i någon bar någonstans. Du får veta att destillation är civilisation, socker det viktigaste i världen och att all vinprovning är skitsnack, bland mycket, mycket annat. Du får veta så väldigt mycket om jäst och du kommer aldrig att se på dessa svampar på samma sätt igen.

Rogers leder dig med den amerikanska magasin-journalistens charm från en del av världen till en annan och genom årtusendena och jag kan på rak arm inte komma på någon annan som tagit ett så här grundligt grepp om något så vardagligt men ändå spektakulärt som alkohol.

Viktigt för beskrivningen är att Rogers är uttalat positiv till alkohol som fenomen och avgörande del i drycker som han dricker. Boken är dock befriad från nästan allt vad fyllehistorier heter och det är bara passande. Den amerikanska journalistiken har redan en Hunter S. Thompson och även om Rogers hyllar smaken av Thompsons livsvatten Wild Turkey så har han inga Gonzo-ambitioner.      

Istället är Proof: The Science of Booze en utmärkt källa till kunskap och ett redskap för dig som vill förstå och inte bara känna skillnaden som alkohol gör. Läs den och drick ansvarsfullt. 

Sierra Nevada Bigfoot 2014 (11987)

bigfootFör den som när ens ett flyktigt intresse för barley wine är det kanske särskilt en brygd som ofta nämns – Sierra Nevadas Bigfoot. Så när avd Bromma passerade 2014s årgång, åkte den fort ner i korgen. Det var heller inget misstag: Bigfoot lever upp till sitt rykte. Det är en ångande, krämigt maltig dryck, där werthers special trängs med flottiga russintoner, ja rentav romrussin, mot bakgrund av en kraftig, enkel beska. På 9.6% är det en överladdad dryck både smak- och spritmässigt, ja, man känner sig närapå övermannad. Men ibland vill man ju ha något sånt, typ, en styck det jävligaste ni har, med extra allt.

Fyra brutaliseringar av fem. Nr 11987 på systembolaget, 39.90 kr.

Djävlebryg Dark Beast (11811)

dark-beastDark beast vill kalla sig ale, men jag hade sagt torr porter, eller tung stout. Det är en tjock & läcker öl, respektabelt humlad men framförallt en kanonad av bruna smaker, kakao, kavring, blockchoklad, kanske till och med en släng soja, men knastertorr, utan de där knäckiga, sirapsaktiga tonerna som brukar dyka upp i portern & dess släktingar. En lätt rökig känsla hänger kvar runt tungroten, som efter nån brutalt rökt köttbit, eller en bättre tjärig whisky. Eftersmaken är blytung, lång, och bara aningen sur.

Fyra fina bruna ting av fem. Nr 1181 på systembolaget, 29.90 kr.

Electric Nurse DIPA (1616)

electric-nurse-dipaEfter att ha smakat deras synnerligen välbalanserade och mycket njutbara pale ale, var det med viss förväntan avd. Bromma korkade upp en DIPA från Electric Nurse. Om någon kan ro hem ett sånt överlastat projekt som en dubbel-IPA, vore det väl elektrikern och sjuksköterskan bakom detta mini-bryggeri? Tyvärr får dock sägas att om än kompetent, var detta en ensidig, rätt endimensionell humlebomb. Det smakar som en rätt typiskt amerikansk IPA, fast där humlen skruvats upp till 11, och alkoholen till 8%, som nåt slags motvikt. Det är inte direkt dåligt så mycket som lite tråkigt. Men den som vill ha sig en dos hårdhumle från västkusten kan ju inte klaga. Kanske är ojämnhet just västkustens kännetecken, det utmärker ju om inte annat Dugges.

Tre mjaha av fem möjliga. Nr 1616 på systembolaget, 29.90 kr.

De Molen Pale Ale Citra (1551)

de-molen-pale-ale-citraDe Molens Citra Pale Ale formligen vräker ur flaskan, våldsamt skummande och med en arom som en sannskyldig blomsterrabatt, prunkande och påträngande floralt humlig. Det är dock absolut ingen tungviktare, nej, det är en utmärkt läskande sommaröl för den som vill ha lite mer stuns, det drar lite åt jästighet och wit, utan att bli helt belgo-tyskt, nej, det är ändå ale, om än med en spenslig kropp, med drag av citrus, och ganska lätt, på gränsen till tunn, eftersmak. Allt detta sagt är den ändå inte mer förfinad än att den känner sig hemma i ett senapsglas modell Slotts 1952.

Tre och en halv blomstertid av fem. Nr 1551 på systembolaget, 20.90kr.

Palma louca (1262)

Palma louca

Det har säkert inte undgått dig att det pågår ett stort idrottsevenemang i Brasilien och vad passar väl då bättre än att dricka sig blind och vänta på att folk ska börja prata om något annat igen? Om du verkligen inte bryr dig hur du anländer till ett tillstånd av patologisk berusning så kan du mycket väl testa den här ölen från Brasilien. Annars föreslår jag att du avstår.  

Palma louca betyder vild palm men det spelar ingen roll eftersom det är inget jag behöver veta för det här kommer inte att bli någon varaktig relation. Har nu testat den, Palma louca fick en chans och den sumpade det. Jag kommer aldrig att dricka den här ölen igen. 

Du undrar vad som är problemet med den här ölen. Problemet med den här ölen är att det är en lemonadfärgad, halvtorr maltbrygd vars enda ansats till smak är en sorts fruktighet vars ursprung man helst vill veta så lite som möjligt om.

Nej detta är inte bra öl men förväntningarna var inte heller höga. Kanske är den god med fotboll.

14,20 kronor på systembolaget, nummer 1262 i katalogen

En pojke från Brasilien av fem möjliga 

Viking gose (11746)

viking gose

Jag tänker våga mig på en kontroversiell ståndpunkt och hävda att vikingarna inte alls drack en öl som denna. Varför skulle de det? Livet på den tiden var svårt nog ändå. 

Viking gose är en speciell öl. Detta är inte ett särskilt precist omdöme men du kommer att förstå vad jag menar. Det är inte en besk utan en syrlig öl med tydligt rökiga toner av nedbrända engelska kloster.   

Smaken är komplex och överallt efter ett halvt glas. Avslutar du en hel flaska så kommer du förmodligen att vakna i en värld av tjära imorgon. Jag gillar ölen som idé och som en utmaning men jag är inte säker på att jag gillar den som öl. 

Jag kommer dock definitivt att avsluta hela flaskan

56,10 kronor på systembolaget, nummer 11746 i ktalogen

3,5 tunga knivar av 5 möjliga

Brygghuset Finn American Pale Ale (87442)

finn-american-pale-aleMed ett sådant namn hade man kunnat ta Brygghuset Finn för lundabor, men de är i själva verket landskroniter. Jättar ska ju, enligt sagan, ha varit i farten med mjödbryggande, så kanske är kopplingen inte så långsökt ändå – möjligen var bryggande ett av jätten Finns mindre kända sido-projekt. Brygghuset Finns American Pale Ale är dock knappast något storverk som nån munk närapå skulle offra några ögon över, trots vissa tidiga positiva signaler i nos och på tungan, med habila toner av gräsklipp, kåda och granskott, och en släng ananas, lite sådär överslätande. Sen är det dock lika fort vidare till kavring och clementiner, för att sedan oroväckande fort försvinna bort i en vattnig, tunn eftersmak. Det är så man kikar en gång till på flaskan – men nej, vattnigheten kan inte skyllas på alkoholhalten, 5.2% är bra långt från vad man hittar i en alkoholfri öl.

2.5 pladask av fem. Nr 87442 på systembolaget, 21.20 kr.

Hög Standard (88548)

hog-standardOm nu inte Lundabryggeriets tolkning av denna skånska klassiker känns fullt så antimaterialistisk som den borde, så är den i vart fall inte skrålad av en ur-Stockholmare som Mangus Uggla (brasklapp: en version som jag tack och lov sluppit). Nej, huruvida det är speciellt gammeldags vänsterbohemiskt att dricka annat öl än det som råkar vara billigast och starkast är kanske inte helt klart, men sen är nog denna Lundabryggeriets skapelse, sitt tillnamn Skånsk Västkust IPA till trots, kanske inte den mest konstifika och tillkrånglade öl vi druckit. Nej, det är en rätt så murrig, lite yxig, grov och råbarkad öl, bred i både maltighet och humlighet, med en lång, tung eftersmak, där de sju procenten alkohol definitivt sätter avtryck. Den är lite sådär opolerat trivsam, utan att för den skull sakna djup, som det kanske kan passa sig för nån som gärna dricker ölen direkt ur flaskan, sittande på en bunte pallkragar, fundersamt kliande i skäggstubben.

Fyra hemsnickrade möblemang av fem. Nr 88548 på systembolaget, 29 kr.

Sierra Nevada ruthless rye IPA (11988)

sierra nevada ruthless

Vad är skoningslöst med denna rågöl från Sierra Nevada? Förutom priset? Det kan nog sägas att dess fyllighet har brutala drag och beskan tar inga fångar. I övrigt är detta en bondekär brygd och en behaglig upplevelse.

Bryggarna i Chico avser förmodligen att med namnet dra en parallell till rågens kryddstarka effekt på ölen och kanske även det faktum att råg växer i svåra jordar och kärva klimat. Det behöver du dock inte bekymra dig över, när den kommer ur flaskan är rågen timid som en läroverkspoet. 

Sierra Nevada ruthless rye IPA är en öl som påkallar din uppmärksamhet men den är bättre balanserad och fullformad än en del öl av råg som du kan råka ut för där ute. Om du druckit någon av bryggeriets övriga öl så kommer du att känna igen dig. Det är i det här fallet dock inget som talar emot den. 

32,90 kronor på systembolaget, nummer 11988 i katalogen

4 svedjebönder av 5 möjliga