Oppigårds Thurbo Stout (89688)

thurbo-stoutVisst är tung öl något fint, något berömvärt, något ädelt, något att vurma för och främja. Men det finns en quitting point, en punkt bortom all återvändo, där tankarna spricker på ens batyskaf, och man snurrar neråt världshavens djup i en ond spiral utan varje hopp om räddning. Oppigårds Thurbo stout seglar farligt nära dessa bråddjup, abyssens tentakler klänger längs skrovet, sovande gudars mummel tränger genom trossbottnen, och den samlade ballasten av sprit och salmiak resulterar i en flytkraftsberäkning som bara kan gå åt ett håll. Lyftkraft i form av lättare smaker, av humle eller annat, är det ont om, och det är nog bara en tidsfråga innan glaset kantrar och försvinner ner mot djup dit ingen sol nånsin nått.

Två och en halv kapten Nemo av fem möjliga. Nr 89688 på bolaget.

S:t Eriks & Mathias Dahlgren påsköl (1302)

st erik pask

Påsköl är egentligen en rätt fånig idé och vi har recenserat ett fullt tillräckligt antal sådana genom åren här på Gödsvinet. Därför är S:t Eriks och Mathias Dahlgren påsköl den enda som jag kommer att köpa och den enda jag kommer att skriva om i år. 

Det kan tyckas vara en konstigt val. Är verkligen S:t Eriks det mest intressanta bryggeriet i årets påskhylla? Nej, verkligen inte men deras öl brukar vara skämt och vem behöver inte ett gott skratt?

Denna påsköl är ett fall framåt för S:t Eriks hittills genuint tvivelaktiga varumärkessamarbete med kocken Mathias Dahlgren då den har ovanligt lite av den för bryggeriet så karakteristiska parfymeringen, om än med resultatet att den istället inte smakar så mycket alls. Den läsk-liknande kolsyrigheten och tunnheten är dock precis som den brukar. 

Inte äcklig, visst underhållningsvärde

19,20 kronor, nummer 1302 i katalogen

2 marknadsföringsstrategier av 5 möjliga

Ritterguts gose (11976)

rittergut

Jag är på god väg att läsa mig igenom den tyska författarens Clemens Meyers livsverk. Inte många kan säga det och det finns en anledning därtill. Clemens Meyer är en väldigt osympatisk bekantskap.

Tydligast framgår detta från hans dagbok för året 2009, en bok som i svensk översättning heter ”Våld”. Den handlar om hur denna neurotiska alkoholist skapar en vardag av lika delar medelklasskonvention, fördomar och en infantil fascination vid vapen och prostituerade. Clemens Meyer verkar helt enkelt vara en skitstövel. Men jag fortsätter läsa. 

Meyer kommer från Halle men hans böcker kommer till största delen från Leipzig där han bor sedan länge. Det gör Ritterguts gose också. Det är lätt att tänka sig att ett dåligt fyllo som Meyer druckit en och annan öl av detta märke. Ändå vågar jag dricka en. 

En gose är en besynnerlig sorts sur-salt öl som är typisk för Leipzig och den är ungefär lika svår att vänja sig vid som Clemens Meyer. Flaskan beskriver smaken som ”einzigartigen” och den ljuger inte. 

Rittergur gose är bryggd med tillsatser av koksalt och koriander vilket är ett brott mot renhetslagarna, god smak och nästan allt som är heligt i Bayern. Det måste man trots allt ha respekt för. 

Strävheten kan verka uppfriskande om man blir uppfriskad av något som smakar som en alkoholsvag (4,2%) geuze. 

Det visar sig alltså att Rittergut gose lämnar en smak i munnen som påminner om den Clemens Meyer lämnar efter sig. Jag har en av hans böcker kvar. Kanske behöver jag en gose till. 

35,30 kronor på systembolaget, nummer 11976 i katalogen

Tre ossi av fem möjliga

Stronzo Swagger Juze (11057)

stronzoSmuts, skit, strunt, dumheter – nej, det känns inte rättvist. Redan efter att ha druckit en av danska bryggarna Stronzos öl, känner jag att den italienska innebörden av deras namn inte kan vara rättvis. Swagger Juze, vars namn jag inte ska ge mig på att tolka, vare sig på italienska eller andra språk (hör av er om ni har någon teori) kan väl närmast kallas en torrare porter. Det är lite för många utflykter bland allsköns kanderat ditt-och-datt (apelsin kanske? nej? mandarin? kan man kandera knäck?) för att man ska vilja prata om stout, men heller inte nån sådär riktigt utpräglad sockerorgie så det knastrar mellan tänderna. Nej, det håller sig, yviga och kaffe/choklad-skvättande gester till trots, nåtsånär på mattan. För den som långsamt vill avnjuta något mörkt till en film av tveksam kvalité, till småprat, eller bara i ensamt majestät, kan det alltså fungera. Men för intensivare konversation eller till mat får nog något lättare, mer spirituellt, anbefallas.

Tre och ett halvt bowlingklot av fem möjliga. Nr 11057 på systembolaget.

Umeå Pale Ale (89138)

UPAEnligt uppgift är Umeå Pale Ale resultatet av lokala förmågors ambition att skapa sig Umeås variant av IPA. Det ska sägas att jag inte informerat mig speciellt noga om de exakta målsättningarna, i akt och tanke att inte föregripa upplevelsen för mycket – det här med blinda tester, såtillvida att den som mäter inte ska veta hypotesen, är ju som bekant en grundläggande del i mången experimentdesign. Hursomhelst: UPA är både lyckad och misslyckad, lite beroende på vad man ville. Det är en utmärkt IPA, som IPA betraktat: de väntade beska, men blommiga, humledominerade inslagen sitter där de ska, sitter faktiskt mycket bra, och utan ytterligheter är det dock heller ingen tam IPA. Men var målet att göra något eget, något annorlunda, då är det kanske sämre ställt med resultatet. Dock får det sägas att det helt klart finns en plats för solida varianter på goda ölsorter – Gödsvinet må vara begivet på att testa nästan vad som helst i ölväg, men är för den skull ingalunda några som vurmar för proggöl för proggölens skull. Så råkar avd Bromma på nån annan öl från U and Me Beer AB, t.ex. deras Special bitter, kommer vi utan tvivel ta tillfället i akt.

3.93 signifikansnivåer av 5 möjliga. Nr 89138 på systembolaget.

 

Daisy’s fast food, Aspudden

daisys-fast-foodEn dag när man i övrigt glider genom tillvarons skuggplatser kan man behöva ett fast ankare, och vad är väl fastare och mer solitt, mer påtagligt, än en kebabtallrik? Daisy’s på Aspudden finns där för oss, och ger oss de svarvade bitar av den heliga köttorpeden vi behöver, ackompanjerat av grannt gula, friskt frityrbadade pommes. Den röda såsen och en ensam feferoni, samt förstås lite isbergssallad, ger det hela den inramning det behöver.

daisys-kebabtallrikMan blir inte besviken, men knappast överväldigad heller. Det synes som att i enlighet med kebabkvalitetsteorin avd Bromma fortfarande i sinnet befinner sig i sydligare (skånska) trakter, där hacke-kebaben tronar, okrönt konung av kebabtallriken, ja, det är med sorg och saknad i sinnet som vi drar oss den till minnes. Hyvelkebaben må ligga fint i sin pita, men för alla övriga applikationer är hacke-kebabens överlägsenhet lika stor som brutal.

Utöver en myckenhet barnvagnar med åtföljande små och stora Homo sapiens är det dock inget i övrigt som stör ens själsliga harmoni när man tuggar sig genom detta det vackraste av djur, kebaben, och styrkt av en lättöl kan man sedan tåga vidare mot nya, arkitektoniska eller mer lättsamma, upplevelser.

Tre små starka gurkor av fem.

Westmalle Tripel (1684)

westmalle-tripelAtt beskriva en belgisk öl kan ibland kännas som att beskriva en av de där filmerna som är dåliga på ett underhållande sätt. Åhörarna skruvar på sig, och har svårt att begripa exakt hur den långa räckan tvivelaktiga ingredienser skulle kunna resultera i något tolerabelt, än mindre njutbart. Trots många blindgångare blir dock slutresultatet stundtals mycket gott, och når däri höjder som förblir utom räckhåll för konventionella angreppsmetoder, eller i varje fall helt andra höjder än de som vanligen besöks. Innan vi helt förvisar den belgiska ölen till någon slags icke-ölens största höjdpunkt får vi såklart påpeka att parallellen haltar lite, men likväl, tag Westmalle Tripel, denna synnerligen utmärkta brygd från den trippelfriterade potatisen förlovande land: spritig, karsk, jästig, bara aningen, aningen söt, och med ett rått, källaraktigt riv. För den som är skolad av Falcon och Carlsberg låter det knappast som öl, eller hur? Likväl är den magnifik, en underbar öl från ett land som tar oss till platser vi annars aldrig hade sett, ölmässigt alltså, rent geografiskt och geologiskt är kanske Belgien något förfördelat, kan till och med den som är bördig från Skåne tycka.

Så tag en Westmalle Tripel, och låt oss hoppas den får stanna med oss på systembolaget länge till, deras dubbel har ju dessvärre utgått från fasta sortimentet sedan november förra året.

Fyra och en tredjedels b-filmshjälte av fem möjliga. Nr 1684 på systembolaget.

Konrads Stout (11891)

konrads-stoutJag vet inte vem Konrad är – jag känner ingen med det namnet. Hans stout är dock drickbar, har det mesta man kan vänta sig från en stout, och lite som hade kunnat kännas lika hemma i en porter: gedigen, om än kanske lite anonym. Jag vet inte om denna hans stout reflekterar honom själv, eller om den behövs som motvikt till en frifräsande, högt svävande, spretig personlighet. Är han bryggare själv? Kanske är han en man som uppskattar ett gott hantverk med små åthävor, och därigenom på sitt sätt en italienskt anstruken mikrobryggare?

Ja, jag skulle ju kunnat läsa på flaskan, eller söka mig ut på internets alla bakgårdar. Men om nu ölen i sig inte reser några större frågor (och det gör den inte), så kan jag ändå inte låta bli att undra över Konrad. Och jag tror att det är en av de frågor som gör sig allra bäst som mysterium, snarare än som utredd fakta. Kalla mig romantiker, men sådan är jag.

Tre suddiga personligheter av fem möjliga. Nr 11891 på systembolaget.

Nils Oscar SMÖF Jubelöl (11918)

smof-jubelolKorrelationer är farliga ting. Rätt som det är har man gått från löst samband till orsak och verkan, och tror att det blir grönt bara för att man trycker på knappen vid övergångsstället, istället för att detta följer sina egna mystiska rytmer och humör. Efter ett otal lika nattmörka som tjockt rökiga öl hade på något sätt min hjärna låtit dessa två ting ingå i en odelbar, atomisk helhet, men så kom SMÖF jubelöl och det blev fission på min tunga. Den är en halvmörk lager med en rökighet som leder tanken till ja, Ruhrgebiet, svårtända grillar som fått en liberal dos tändvätska, Drottningholmsvägen 8.00 en torsdagsmorgon i februari, eller Valborgsmäss ett regnigt år. Det är något i ekvationen som haltar, röken behöver sitt mörker, sitt blytunga ankare, för att inte bara driva iväg likt allsköns aerosoler och polyaromatiska kolväten, och för ett ögonblick lurar misstanken att under allt os inget annat sig döljer än en newcastle brun öl.

Likväl är det ingen helt dålig öl, kanske bör den betraktas som ett experiment, ett försök att bryta ny mark, och som sådant är det inte helt oävet, även om det kanske inte ännu är redo att lämna laboratoriet och möta den breda allmänheten.

Tre skelögda laboratorieassistenter i svart av fem möjliga. Nr 11918 på systembolaget.

Dynastin

dynastinEtt stenkast från Clas på Hörnet, norrut längs Birger Jarlsgatan från dess korsning med Odengatan, ligger Dynastin. Hit styrdes stegen för en adjö-middag med en kinesisk kollega, efter ett par snabba öl på Flying Horse, en sportbar några kvarter bort, för Dynastin har inget starkare än lättöl i dryckesväg, och samtliga svenskar i sällskapet såg på varandra med den där blicken som sa att en avskedsfest utan något starkare än lättöl, det kom inte på fråga. Om nu ölen är svag, kan den kinesiska mat som serveras på Dynastin dock vara desto starkare, och för den som likt undertecknad hittills mest upplevt detta lands kök i formen fyra små rätter, är det något av ett uppvaknande. Den avresande kollegan menade att det var den bästa kinesiska maten han hittat i stan, ett påstående som är svårt att verifiera för en som bara är van att äta friterad svensk-kinesisk mat, och detta ytterst sällan, men att det var mycket gott, bitvis delikat, kan inte förnekas. Den absoluta favoriten var en kanelkryddad och sjögräs-inramad revbenssprällsrätt, vars namn (antagligen inte korrekt) framsades ”seatbelt”. Ett drag av salmiak, och den satt som en smäck, lika oväntat lätt som många av de andra rätterna som passerade revy, för på tydligen typiskt vis beställdes ett otal rätter in, varefter alla efter smak och kynne tog för sig av dem alla. En annan höjdpunkt var den inledande biffbuljongsoppan, med en rejäl dos chili och allra hastigast, lättast kokad biff i, aromatisk och ja, lätt, men även lammgrytan, fläskgrytan man rullade i små pannkakor med hackad purjo, och den avslutande kålrätten var synnerligen smakliga. En uppmärksam läsare märker här en viss brist på vokabulär, mer precist, att rätterna inte precis verkar ha några namn. Detta har sin förklaring i att menyn bara finns på kinesiska, ett språk er utsände har relativt begränsade kunskaper i. Nu trädde ju förstås de med kunskaper i denna skrift snabbt in i rollen som menyuttolkare, men serveringspersonalen visade vissa (om än kanske delvis begränsade) kunskaper i svenska och engelska, så ett besök utan tolk bör vara möjligt. En meny på engelska ska eventuellt vara i antågande, och likaledes alkoholtillstånd, och med detta borde alltså portarna öppnas för en svensk publik som trängtar att se bortom fyra små rätter.

Fyra varma rekommendationer av fem. Räkna med runt 150 kr per person om ni delar lite olika rätter. Birger Jarlsgatan 112, öppet vardagar lunch och kväll, helger bara kväll.