recensioner

Bedarö Bitter (1410)

av zonk

bedaro-bitterNär fd. Gödsvinet syd (numera baserade i vår kungliga huvudstad) fick tillfälle att prova på det modernaste av det moderna, tog vi givetvis tillfället i akt. Vi talar givetvis om livet i en av Sveriges utposter för framtiden, ABC-orterna, dessa våra kronjuveler från vårt samhälles guldålder. Gödsvinet Vällingby står för detta storslagna värdskap, per distans, från München, generöst upplåtande sina lokaler till tillfälligt displacerade sydlänningar.

Så efter avnjutande av det moderna samhällets läckraste och mest praktiska delikatesser, såsom frysköttbullar, fryst pytt-i-panna, och snabbkaffe, krävs det ju något att fukta strupen med. Vi framhåller här det utmärkta urval drycker som finns på systembolaget Vällingby, utan dessa onödigt distraherande skaror av knepig öl från all världens hörn. I modernitetens tecken är det storskalighet, industriell produktion, och effektivitet vi hyllar!

Nåja. Efter att tillfälligt ha tappat koncepterna inför denna dånande framtidsvision låg en selektion alkoholhaltiga drycker i huvudsak baserade på malt, humle, jäst och vatten i vår varukorg. Först i glaset blev en gammal bekant, Bedarö Bitter. Måhända är Nynäshamns ångbryggeri mer storskaligt och industriellt än det låter, vi kan bara hoppas. Hursomhelst är detta är enligt flaskan överjäst ale, vilket sånär hade undsluppit vår uppmärksamhet, vi var på god väg att kalla detta en bättre lager, om än kanske inte helt i misshugg rent smakmässigt sett. Huruvida det rör sig om en amerikansk eller engelsk ale framgår inte, men det hade nog kunnat platsa som vilketdera, det är rejält besk men ändå återhållen öl, sammanhållen, en helhet, en öl man kan dricka många av, i bästa session-stil. Rekommendationen är att avnjuta den vid 11-13 grader, vilket ju onekligen ger en något engelsk känsla, och i slutändan är det nog det intrycket som står fast: en sådär lite rund och fruktig öl, ärke-engelsk, lite Nick Frost, typ.

Fyra mestadels moderna livsstilar av fem möjliga. Nr 1410 på Systembolaget.

Achel Extra Bruin

av zonk

achel-extra-bruinFrån trappistbryggarna Brouwerij der Sint-Benedictusabdij de Achelse Kluis, som av förståeliga skäl oftast kallas Achel, kommer en överladdad sviskontorped vid namn Extra Bruin. Denna blytunga fruktkompott, som närmast ger associationer till högoktanig barley wine, är inte något för den som jagar beska, nej, det är en besinningslös orgie i malt, katrinplommon och kanderad frukt, med en smula hö och källare lite sådär på kanten. Med sant belgisk magi är detta inte bara drickbart utan rentav njutbart, det är alls ingen kakafoni, utan en sluten, mörk, alkoholstinn helhet, lite som man föreställer sig ett Trappist-kloster.

Tre och en halv evighet inne i ett alkoholdränkt romrussin av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, vilket däremot Achels Brun (utan Extra) gör, och likaledes deras Blonde, för den som känner sig hågad att beställa ett helt kolli om 24.

Kwak (1664)

av zonk

kwakKwak är kanske lika känd för sitt tokroliga glas som sin smak. Sen är den förvisso en aning anonym (man skulle kanske kunna säga att den påminner om en leffe), om än inte dålig. Den klockar in på myndiga 8.4%, och är maltigt rund, god och fin, men med lite motspjärn, en beska i red beer-stil, och det porlar ordentligt på tungan, fräser, sprätter och bubblar. Den har en viss jästighet, men det är behagfullt i sorten. Således lyckas den distrahera från procenthalten, och håller sig upprätt trots att den är så lastad med både alkohol & sötma att regalskeppet Vasa verkar stabilt i jämförelse.

Tre svajande glas av fem möjliga. Nr 1664 på systembolaget.

Lundafolk

av zonk

Om vissa öl lundafolkfinns det mer att säga, om andra mindre. Om Lundabryggeriets Lundafolk, en folköl från Lund med folk från Lund på etiketten (ni ser den underfundiga vitsen) finns det verkligen inte mycket att säga. Trots en racka till synes utmärkta ingredienser blir det här en aning för slätstruket, lite som det Lund den ska återspegla. Funkar alltså bättre som metafor än som öl.

Två nogsamt mikrobryggda Falcon export av fem möjliga. Finns inte på systembolaget.

Glossner ekologisk öl

av Johan

Glossner eko

Det har blivit oerhört inne med ekologiska eller ”organiska” och ”naturliga” produkter och vi här på Gödsvinet Vällingby-München vet naturligtvis värdet av att kunna trenderna.

Exempelvis gick det här på Gödsvinet att läsa om bayerskt smör för ett litet tag sedan men du har garanterat inte sett ett ord om bayerskt margarin. Alla som tillhör den svenska medelklassen vet ju att margarin är fullt av gamla bildäck, hundhår och uttjänt kärnbränsle, det har framkommit av entydig forskning från Arla.

Att göra matfett i fast form av vegetabilier är ju så ”onaturligt”, i jämförelse med den fullständigt ”naturliga” och sunda processen att föda upp en kossa som producerar 100 liter mjölk om dagen.

Det finns grupper på Facebook som helt vill förbjuda margarin i skolorna och det faktum att det inte finns några som helst positiva hälsoeffekter med att ersätta margarin med smör verkar snarast bara uppmuntra dessa individer.

Att dessa personer, i många fall föräldrar, uppenbarligen uppvisar patologiska kulttendenser ser vi här på Gödsvinet Vällingby-München inte som ett problem. Tvärtom skall det vara känt att vi är de första att omfamna fanatismen, så som den nu ser ut för tillfället.

Så skriv inte in, vält inga bilar och kalla ingen för nazist, vi är helt på din sida, du din helgalna naturlighetsivrare.

Det var i denna positiva och vidsynta anda som jag idag besökte en av en oöverskådlig mängd butiker för ”organiska” livsmedel här i München. Jag tyckte det var särskilt viktigt att handla organiska grönsaker nu när till exempel de syntetiska morötterna har tagit så stora marknadsandelar.

Särskilt stort intresse väckte förstås deras dryckeshörna, vilket nu när du vet det knappast kan ha överraskat dig.

Ölen på bilden är från bryggeriet Glossners  ekologiska sortimente vilket en stor del av ölen i den ”organiska” butiken var. Att utmärka sig som en särskilt ”naturlig” öl är inte helt lätt här i München eftersom den lokala typen av öl i sig har hyllat ”renhet” i åtminstone 500 år.

Det är något av ett tabu att hjälpa bryggeriprocessen med olika sorters tillsatser här, även bland de stora bryggerierna.

Glossner lyckas dock överträffa den vanliga renheten genom att endast använda organiskt spannmål, återigen, får man förmoda, på bekostnad på den annars så populära syntetiska spannmålen.

Visserligen måste man frakta denna öl från Neumarkt, strax söder om Nürnberg, trots att det görs någonstans i trakterna av nittontusen miljarder liter öl i München på en normal arbetsvecka.

Hur är då denna ekologiskt hållbara öl. Den är bra, tackar som frågar. Deras hefe-weisse smakar exakt som Paulaners hefe-weisse fast mindre och bio-gold skulle kunna utmana vilken dussinpilsner som helst med sin genomsnittlighet. Men det är en organisk genomsnittlighet. Fullständigt naturlig. Inga mer frågor på detta.

Weihenstephan bredbart

av Johan

 

weihenstephanWeihenstephan säger sig vara det aktiva bryggeri som varit i drift längst och ingen har hittills kunnat göra några hållbara argument för varför så inte skulle vara fallet. Man lär ha bryggt öl på klostret i Weihenstephan sedan 700-talet och verksamheten registrerades redan 1040. Vi som har blivit registrerade av olika bayerska myndigheter behöver inte tvivla på att de fick årtalet rätt. 

Mindre känt är kanske att man i Weihenstephan också gör smör. Jag visste det exempelvis inte, bara för att ge en indikation på hur hopplöst okänt det var. 

Nu vet jag och därmed även du, Weihenstephaner är inte bara ett varumärke för öl, det är namnet på ett smör. 

Det finns dock en avgörande skillnad mellan hur dessa två typer av produkter och hur de marknadsförs i världen. Den ena produkten är ytterst njutbar att pröva medan den andra är smör. Så överge genast alla tankar på att Gödsvinet skall berätta hur produkten på bilden smakar. Låt oss bara anta att den smakar smör och nöja oss med det. 

Anchor Steam Beer (1575)

av zonk

anchor-steamMin far har alltid envist hävdat att marketing fick för sig att kalla ölen ”steam” för att flaskorna, jäskärlen, eller nåt annat rengjordes med ånga, men på flaskan står det däremot att öl bryggd under enkla förhållanden på västkusten – utan is (bara tanken!) – kallats steam, och bluddrar vidare något oklart om en fascination inför att det blev karbonerat, alltså att ölen bubblade. Det är svårt att säga vilken av anledningarna som skulle vara dummast, men låt inte det kasta någon skugga över Anchor steam. Det är en småmysig pale ale, med en schysst men inte påträngande beska, och en len, rund maltighet, ja, det är nästan lite engelsk ale över den. Det är inte tu tal om några blommiga, prunkande fruktiga toner av humle här, nej, det är en distinkt, enkel bitterhet, närapå pilsnerbeska. Anchor Steam är inget överdåd, men åker likväl med i korgen ibland på systemet – en juste, trevlig öl till maten, som inte tar över.

Tre och en halv ångpuff av fem. Nr 1575 på systembolaget.

Rochefort 10 (1627)

av zonk

rochefort-10Gödsvinet syd har tidigare i förbifarten druckit Rochefort utan att så noga kika på vilken av deras öl det varit, och varit nöjda därvid. Redan vid uppkorkningen är det dock glasklart att nr 10 inte tidigare avsmakats, och att det kanske hade varit bäst att fortsätta så. Det luktar lurigt, vagt kemiskt, brödigt, som om ett experiment i bryggning spårat ur på ett sätt man kanske annars mest förknippar med galna vetenskapsmän i 80-talsfilmer med mer självlysande grönt gunk än budget. Dvs, galet och fel på det där närmast konstruktiva, intressanta sättet som ytterst sällan inträffar i verkligheten, där felaktig bryggning snarare leder till nåt som luktar som ett veckogammalt väl begagnat plåster. Nej, det är inte en obehaglig doft, men likväl oväntad, och illavarslande.

Första slurken bekräftar denna känsla av Frankensteins öl: det är ganska sött, med en snabbt framspringande fruktig, märklig smak, som drar åt vingummin, små flaskor med bjärt färgade essenser, estrar i kemilabbet, och den är brödig på ett onaturligt sätt, med klistriga drag av honung och lönnsirap. Sjutusan stark är den också, 11.3%, och det blir för mycket, det håller inte ihop. Så i slutändan sitter man där med en lätt obehaglig kittlande känsla på tungspetsen och undrar var allt gick så fel. Liksom Frankensteins monster är det liksom inte så att bitarna för sig är helt fel, men det enda man ser är sömmarna, och helheten. Och det är inte vackert.

Två puckelryggiga belgare av fem möjliga. Nr 1627 på systembolaget.

Augustinerbräu Dunkel

av Johan

augustinerbrau dunkel

För några veckor sedan recenserade Gödsvinet München Augustinerbräu lagerbier hell och det var ju en pinsam historia. Det är en rätt tråkig öl och resultatet blev på samma vis.

Det skulle dock vara en oförrätt att låta stadens äldsta bryggeri få sammanfattas på sådant sätt, här på Europas viktigaste ölblogg.

Jag har förstås druckit långt fler öl från Augustinerbräu men jag har undanhållit dig resultatet. Exempelvis provsmakade jag bara härom dagen ett par liter av bryggeriets storsäljare Edelstoff på dess egna ölkällare på Arnulfstrasse. Så här kan det förstås inte fortsätta och därför presenterar jag nu för dig; Augustinerbräu Dunkel.

Augustinerbräu Dunkel är en prydlig, mörkt kopparfärgad öl som ger ett genuint och hedervärt intryck, helt utan excentrism. En rund och mjuk smak av rostad malt som dröjer sig kvar. Jag skulle förstås kunna likna den vid kola, choklad, pumpernickel och ett par andra saker som inte sällan associeras med mörk öl men skulle det säga något?

Jag nöjer mig med att detta är en av de bättre ölen inte bara i åtminstone Augustinerbräus standardsortimente. Det är, trots tidigare rapporter, inte illa.

Finns i likhet med samliga Augustiner-öl ej på systembolaget (en skandal i det lilla)

Fyra upprättelser av fem möjliga

Mohawk Extra India Pale Ale (1419)

av zonk

mohawk-extra-ipaEfter en del bisarra, stundom ganska påfrestande utsvävningar i gränslandet för var öl kan och bör få vara, är det skönt att åter känna fötterna på fast mark. De av Mohawks brygder jag läppjat har, om de än inte varit några storverk, ändå lämnat mig belåten, och deras extra IPA fortsätter fint i den stilen. Det är en humleodyssé av sällan skådat mått, åtminstone för oss som huvudsakligen håller oss söder om alperna, och de 7.5% alkohol är knappast framträdande i sammanhanget. Maltigheten är måttlig, så huvudsakligen sitter man där och klämmer med tungan på diverse torra, fina humlesmaker, inga fruktiga utsvävningar, nej, stramt och militäriskt.

Fint så.

Tre och en halv marsch av fem möjliga. Nr 1419 på systembolaget.