Gödsvinet syd har druckit en och annan citronig öl sedan Eva bet i ett äpple och allt gick åt fanders, det må vara sagt. Intrigante är dock i en klass för sig – det är inte så mycket en citronig öl, som en ölig citron. Tyvärr gör sig den avslagna, dävna, unkna öl-bismaken sig alltför kraftigt påmind för att man ska kunna avnjuta den som någon slags sällsport sur och syrlig lemonad.
Ett enhälligt nej av fem möjliga. Finns tack och lov inte på systembolaget.
Gödsvinet syd har ju som bekant länge närt en viss skepsis mot tysk ölkultur. En tysk bekant såg sig därvid nödgad att ta sin hemstads altbier i försvar, och släpade ett otal flaskor Düsseldorfsk sådan till Gödsvinet syds bas vid Alpernas rot, för intag tillsammans med lämplig kvalitetsfilm.
Valet föll med fullständig självklarhet på Turkisk Star Wars, ett val som möjligen assisterades av ett flertal öl intagna som ackompanjemang till pizza på ett lokalt hak just dessförinnan. Det är svårt att göra Turkish Star Wars rättvisa i skrift, och Gödsvinet syd lutar sig därför på det cinematiska mediet för detta. Om en bild säger tusen ord, hur mycket säger då inte en och halv timme av Turkish Star Wars?
Kvällen fortlöpte under en kavalkad av osannolikheter från skärmen, all medan altbier efter altbier passerade revy. Gödsvinet syds utsände fick medge att detta alls icke var något dävet, fesjunket slabb i stil med mindre uppskattade tyska öl som tidigare druckits.
Nej, det var väl avstämda, men mycket delikata öl – små åthävor, inga humlechocker eller maltbomber, men likväl mycket smakligt. Det måste dock sägas att det allt som kvällen fortlöpte blev allt svårare att hålla isär de olika sorterna, men i slutändan kanske det inte behövs, heller. De rann ner för strupen fint, allesammans, och nåt mer nogräknat behöver vi inte ge oss in på, egentligen.
Fyra kung fu-rymdhjältar i strid med något från mupparna, under vilda trampolinhopp, av fem möjliga. Dessvärre finns vare sig Füchschen alt, Schumacher alt, eller Uerige altbier på systemet. Se det som en fin anledning att besöka Düsseldorf.
Det sägs att även professionella vinkonnässörer kan bli förvirrade av en droppe röd karamellfärg i vitvinet, så vi hoppas att vi på Gödsvinet syd må vara förlåtna om vi har vissa förväntningar på ett öl utifrån dess utseende – alltså, på hur det ser ut upphällt i ett glas, flaska oräknat. Det är i vart fall en märklig upplevelse att dricka något som ser ut som becksvartaste olja, med en dos kaffe för säkerhets skull, men som smakar som en red beer, på ett cirka. Nej, Testarda är en sur, tunn, hyfsat menlös sak som absolut inte betingar sitt pris på 5.89 euro, och näppeligen förtjänar kallas porter. På omslaget ser vi en båt med tjock, svart smog sprutandes från skorstenarna, men närmare än så kommer vi inte någon rökig arom. Maltigheten är spenslig, och mäktar inte hålla emot de 6.2% alkohol som brygden innehåller. Gödsvinet syd har en flaska till från Birra Amiata, från Arcidosso i Toscana, och vi får hoppas att det var ett bättre köp.
Två kvarglömda surkartar av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, men det finns ingen större anledning att begråta detta.
För snart ett år sedan blev Gödsvinet Vällingby inbjudet till en provsmakning av Brewdogs Tactical Nuclear Penguin. Det var vår högst uppskattade läsare Gumae som insett att händelser inte har hänt om ingen har bloggat om det. Den dyra Tactical Nuclear Penguin hände verkligen.
Nu står det åter en exklusiv öl från Brewdog och väntar på att få bli till. Det är en San Diego Scotch Ale och denna gången kommer ingen att bjudas på något. Jag motiverar det med den matematiska tekniken division, ett av de fyra räknesätten om du minns dem. Den totala mängden öl delat med antalet personer som dricker blir vad som blir över till mig själv. I enlighet med den ekvationen har jag maximerat mängden i det glas som gör mig sällskap alldeles här vid tangentbordet.
San Diego Scotch Ale är en öl som har lagrats på whiskeyfat fullmatade med romindränkta russin. Varför inte?
Denna öl är långt mindre exklusiv än nämnda Tactical Nuclear Penguin men de delar den fruktiga portvinssmaken. Det är förstås russinen och de har sällskap av ett par skivor mörkt bröd och ett par andra livsmedel som du ändå aldrig kommer kunna associera med öl.
Smaken är potent. Du kommer inte att vilja ha två. Kanske önskar du att du trots allt delat med dig. Den är god.
Låt mig säga något om tillgången för att jag tror att den säger något om ölen även om jag inte vet vad.
I Stockholm finns det tre exemplar kvar och ett av dem försvinner snabbt, överst i ett höghus i Vällingby medan jag skriver detta. Snart finns det bara två och båda står på en hylla på Systembolaget passagen i centrala Stockholm.
I Malmö finns det en flaska, på mitt gamla systembolag vid Mobila. I Göteborg finns det en flaska i Nordstan, i Uppsala en på Dragarbrunnsgatan och ytterligare en bor i Skellefteå. I Härnösand finns det hela fem stycken.
På systembolaget vid Järntorget i Fagersta finns det en hylla med 39 flaskor Brewdog San Diego Scotch Ale. Så du vet vad du hittar dem.
Även om du inte skulle råka bo i Fagersta så kan en sådan flaska vara värd resan
119 kronor på systembolaget, nummer 11755 i katalogen
Fyra halsbrännor av fem möjliga
Odyssén bland rieslingviner fortsätter. Leitz Eins Zwei Dry’s avsaknad av ordrelaterad humor matchas väl av dess avsaknad av wermachtreferenser. En usel ordvits, och inte en enda stiliserad örn. Ja det är sannerligen en oestetisk tid vi lever i.
Det gläder mig att jag inte läste så noga på flaskans etikett i butiken, för då hade den nog fått stå kvar i hyllan. Ett stickande friskt vin som tillfredsställer allt det där som jag vill ha ut av ett vitt vin på fredagen. Det smakar sött precis i början, men svänger av åt tydliga gröna äpplen och säkert några fler frukter, tar vägen via en bensinmack för att sedan landa i en citronosande syrlighet. Ett friskt och bra vin som inte skäms för sig, med en smak som står ut. Fylligt men torrt.
Bolaget rekommenderar som alltid med torra rieslingviner att kombinera med fisk och skaldjur. Jag tycker att den passar fint utan mat.
Fyra göteborgare av fem möjliga. 99 kronor i vinbutiken.
Den här flaskan köpte jag i Amsterdam en gång för länge sedan. Bryggarna på De Molen är kända för sina nattsvarta högoktaniga brygder med en alkoholhalt på 10% och uppåt.
Tsarina Esra är inget undantag, och med sitt namn utstrålar portern en viss pondus. Bör konsumeras inom 25 år, står det nonchalant på framsidan.
Doften av lägereld sprider sig när jag öppnat flaskan. Det är tjära, gamla bänkar i skogen, bildäck och jord. Ganska rökigt, men med bra balans. Vätskan är tunn snarare än krämig, men ändå med de hästkrafter som en imperial porter brukar uppvisa. Smaken är alkoholstark utan att vara spritig. Asfalt. Skogsbrand. Kaffe direkt ur kopparkittel. Man får hår på tungan av den här ölen.
Jag kan rekommendera Tsarina Esra om man är sugen på en riktigt rejäl omgång av tuff sibirisk verklighet. Är man bara sugen på öl kanske man ska dricka något annat. Fyra lägereldar av fem möjliga.
Verkar faktiskt gå att få tag i via monopolet, om man bor i Kongeliga Hufvudstaden altså.
”Nyanserad, kryddig, fruktig smak med inslag av blodgrape, enbär, fläder, pomerans och örter”. Så beskriver systembolaget Flying dogs international Arms Race, Zero IBU IPA. En mix mellan samarbete och batalj mellan bryggerierna Brew Dog och Flying dog på varsin sida om atlanten.
En bättre beskrivning hade varit ”Sötsliskig doft av rengöringsmedel, parfym och dagsgammalt julbord. Avslagen smak med toner av terpentin, apelsin och vansinne”.
Brew Dog och Flying dog är två ytterst kompetenta bryggerier. IPA är som bekant en extra besk typ av öl, IBU är måttenheten för hur besk en öl är, och zero är engelska för noll. En obesk IPA alltså. Det visar sig vara en precis så bra idé som det låter. En fruktansvärd häxbrygd som inte kommer längre än till den första klunken innan jag beslutar att den ska få bli ett med leran igen.
International Arms Race, 11748 på systemet. Ett typiskt exempel på en öl som är gjord mer för att vara rolig än god, och den blev inte ens rolig. En sjunkbomb av fem möjliga.
Är detta en öl eller ett självmordsförsök? Det är något alla måste fråga sig själva när de öppnar en flaska Pripps blå extra stark. För min del är det förstås ännu ett offer för folkbildningen. Människorna måste få veta om när jag öppnade denna öl så att det aldrig ska behöva hända igen.
Senast jag drack denna öl var på en fest som hölls i en tvättstuga, det var någon gång i mitten på 90-talet. Vid ungefär samma tid mördades 800 000 människor i det lilla Östafrikanska landet Rwanda. Oavsett hur allvarligt jag tar öl i allmänhet och äckliga öl i synnerhet så kan jag inte jämföra de två händelserna.
Ändå kan jag inte låta bli att reflektera över att vi nu äntligen har fått till en svensk rättegång mot en person som är misstänkt för att ha deltagit i massmordet samtidigt som Pripps blå extra stark har fått fortsätta att härja fritt ända sedan dess. Varje dag öppnas en ny flaska Pripps blå extra stark.
Hur den smakar? Vilken fråga. Du vet hur vansinnigt äcklig vanlig Pripps blå är? Pripps blå extra stark är inte dubbelt så äcklig och inte heller tre gånger så äcklig. Pripps blå extra stark är så mycket äckligare än så, äcklig bortom all matematik.
Pripps blå extra stark har ingen smak utöver äckel.
8,90 kronor på systembolaget, nummer1296 i katalogen
Hoppas du inte förväntar dig ett betyg.
Brekeriet hade gått mig helt förbi. Ett litet bryggeri som öppnat ute på den skånska slätten, helt utan Gödsvinets vetskap. Nåväl, som tur är hade den övriga ölnördbloggosfären öronen med sig, så efter lite påläsning är jag på banan igen.
Mikrobryggeritrenden har gjort stora framsteg i Sverige på sista tiden. Men i och med att varje medelstor svensk stad får ett bryggeri urvattnas också intresset. Det börjar bli ointressant att se ytterligare ett stadsbryggeri ploppa upp med ambitionen att göra en amerikansk pale ale i tron om att en överdos humle kommer att sätta dem på ölkartan. Det är helt enkelt inte kaxigt att göra välhumlad öl längre, man måste istället göra det bra. Men många bryggerier verkar inte kunna se det, och få kommer ens i närheten av bra amerikanska varianter som till exempel Lagunitas.
Ett bryggeri behöver sin egen stil för att bli intressant. Det är naivt att slå upp portarna med ambitionen att ha en ipa, en dubbelipa, en trippelipa, en pilsner, en porter och en veteöl och tro att man kan göra allt bra. Den lokala bryggpubens ipa är inte längre mycket mer intressant än en stor stark.
Därför är jag numera skeptisk mot nya bryggerier.
Men det finns som så ofta redan en motaktion. Stockholmska Omnipollo är ett bra exempel på det med sin säregna stil och den utmärkta ölen Leon. Och när jag springer på Brekeriets Saison och tar mig ett par stora klunkar känns det som att de nya skåningarna också är där. Härligt!
Doften av jäst slår inte emot mig, den snarare lägger sig som en våt filt över näsan. Det doftar syrligt av jästen, och jag känner aningar av diskmedel, traktordäck och sensommarväxtlighet. Lovande.
Första klunken är tjock, men frisk och på gränsen till sur. Men en precis lagom dos sötma balanserar upp det. Det smakar lite torr skosula, jäst, jord och övermogna frukter. Eftersmaken rullar in torr och träig. Aningar av järnmalm. Fylligt.
Den här drycken slank ner i ett rasande tempo. Precis så här ska en saison smaka! Jag ser glatt fram emot fler flaskor från Brekeriet, bland annat har jag hört (läst) fina saker om deras cassis.
Fyra och en halv skåning av fem möjliga. Vi går en ljus framtid till mötes.
Du trogna läsare av Gödsvinet har säkert inte kunnat undgå en viss återhållsamhet i entusiasmen inför den stundande julen. Jag kan ha kallat högtiden saker som ”förhärdat vidrig” och ”den mest motbjudande av alla helger”. Kanske är det så att jag kallat julen för ”ett brinnande helvete av fet mat, dålig musik och tindrande jävla ögon”. Jag tänker inte förneka den möjligheten.
Nu så står den likväl inför dörren och det är för sent att låtsas som om man inte är hemma när den knackar. Det enda sättet att möta eländet är att ge sig hän på sådant sätt man kan. Omfamna fanatismen.
Kanske beror det på ålderns sentimentalitet, kanske beror det på de 7,6 procenten alkohol i en dansk öl men jag tänker att det inte behöver bli så illa. Det finns ju hjälp att få för att ta sig igenom decembers prövningar och på bilden ser du en del av denna hjälp.
Det är en öl svart som natten i en liten by på Fyn. Midtfyns jule stout är en rått maltig öl som smakar av kornmalt och inte mycket mer. Det är förstås en smak som täcker hela kartan från choklad till råolja.
Midtfyns jule stout är en kraftfull öl men smaken är varken kryddig eller särskilt spretig, som julöl av någon anledning annars ofta är. Framför allt är den inte söt.
Som med all julöl är den direkt olämplig att dricka till julmat men med en sådan här i var ficka så kan varje tomte vara glad.
39,90 kronor på systembolaget, nummer 11310 i katalogen
3 alver av 5 möjliga