Mahou Negra (1723)

En mörk lager? Från Spanien? Kanske är en viss initial skepsis begriplig – spansk lager är inte precis det mest spännande Gödsvinet syd stött på i ölväg, och mörk lager smakar deprimerande ofta som ljus lager med en dos mörk sirap. Vi må alltså vara förlåtna om en spansk mörk lager inte låter så upphetsande.

Men Mahou Negra var faktiskt en glad överraskning, låt vara att förväntningarna alltså inte precis var högt ställda. Det är definitivt ingen bitterhetens zenit, men likväl ingen sockerdricka heller. Maltigheten är om inte komplicerad så behagfull, och det finns liksom en känsla av att humlen funnits med i bryggprocessen, så som det så ofta inte gör med öl från dessa regioner. Därmed inte sagt att det är någon särdeles spännande öl, men det är absolut ingen plåga att tömma glaset. Så det får Mahou sägas ha gjort med den äran.

Ska du bara dricka en mörk lager idag, drick Mahou Negra.

Tre bruna solar av fem möjliga.

Zhiguli Barnoe (1589)

Sir Winston Churchill beskrev det ryska ledarskapets förehavanden som ”en gåta, invecklad i ett mysterium inom det oförklarliga”. Den här ölen är rysk men den ger ingen vägledning till någon som vill förstå Ryssland. Vad håller de på med där borta?

Zhiguli är en öl som man minns men är den något man vill komma ihåg? Den har en brödig maltighet likt en mindre järnig Zeunertz. Kryddad med mynta och rosmarin. Bryggd och tappad i Moskva. 

14,50 kronor, nummer 1589 i katalogen

2,5 Barbarossa av 5

Svensk starköl (1699)

Ölen du ser på bilden heter Svensk starköl och vad är väl svenskare än just starköl? I Sverige och endast i Sverige säger vi stark innan vi säger öl. Det är så vi prioriterar här och om du inte gillar det kan du åka hem till resten av världen. 

Det som är så svenskt med att kalla öl för starköl är att ordet blivit en garant för kvalité trots att det var avsett som en varning. Förmyndarsamhället är populärt bara för att det ger alla medborgare samma grundläggande förståelse för vad som är njutbart genom att reglera det. Det är folkbildning och ett demokratiskt experiment av internationell betydelse. 

Nu skulle det här förstås handla om en särskild öl. Ölen på bilden är bryggd av Åbro. Den smakar ungefär som vilken Åbro som helst fast mindre. Avslaget med en ton av trocadero. 

8,30 kronor på systembolaget, nummer 1699 i katalogen

2 Myrdal av 5 möjliga

Bästa lagern (89886)

Som ölintresserad är man lite splittrad inför fenomenet med lokala ölbryggerier. Man vill ju så gärna vara entusiastisk när fler ger sig in i denna vår vackraste konstart – ölbryggande, och avnjutandet av dess frukter. Så det låter ju trevligt, men allt som oftast är ju resultatet milt sagt yxigt. Enligt en bekant var t.ex. den gemensamma nämnaren för samtliga öl från Helsingborgs bryggeri att de smakade stall, mer eller mindre malplacerat beroende på öltyp. Sådana onyanserade omdömen kan givetvis inte vi på Gödsvinet ställa oss bakom, i varje fall inte förrän vi själva grundligt undersökt frågan.

Våra något begränsade provtagningar av Lundabryggeriers skapelser har ju gett besked om hyfsade, om än kanske inte fantastiska öl. Det är alltså med viss skepsis man korkar upp en flaska från dem som kallar sig intet mindre än ”bästa lagern”. Men språkpolisnerven slutar straxt klia, och efter en ganska anonym doft – på gränsen till obefintlig – rasslar en kall, skön lager nerför halsen. Eller är det kanske en pale ale? Det hela är i vart fall klart anstruket av andra saker än klassisk svensk lager – opastöriserad och ofiltrerad, dimmig, med en vagt syrlig ton. Men det är ett solitt, gediget hantverk: inget sticker ut, harmoniskt gifter humle och malt ihop sig med alkohol, sådär som man så gärna ser den göra. Möjligen kan man anmärka att det inte är en karaktärsstark öl, men det finns å andra sidan en tid och plats för det, och sen finns det en tid och en plats för en ljus, distinkt öl som inte gör väsen av sig. Om det sedan är till sillen, till valfritt action-guldkorn från 80-talet, eller i parken låter vi vara osagt, men vi tror den hade kunnat passa samtliga.

Fyra oneliners av fem möjliga.

Brooklyn Brewery Black Chocolate Stout (11626)

Med Brooklyn Brewerys track record hade man kanske förväntat sig en chocolate stout i stil med vad man ofta får: en mild, len stout med tillsatt kakao, tydliga chokladtoner, i bästa fall hyfsat torr, ofta väl söt. Men ingalunda. Det här är en imperial stout, bryggd enligt striktaste reinheitsgebot: malt, humle, jäst och vatten.

Nej, det osar inte kakao och absolut inte vanilj om den här becksvarta, tunnt bronsigt skummande oljan till öl. Iskallt metallisk humle och en närmast lakritsaktig maltighet möter näsan, och munnen övermannas direkt av en torr, kantig beska och en kraftig, lite knäckig malt. Smaken dröjer länge på gommen, närmast salmiakartad. De tio procenten alkohol sticker inte ut, men gör ett fint jobb bakom kulisserna, och på det hela taget rinner drycken lätt ner för strupen. Nej, det här är inte marabou mjölkchoklad, snarare den där nittioprocentiga belgiska kakao-tegelstenen som får magen att knyta sig vid blotta anblicken. Trots allt gifter det hela ihop sig oväntat bra, men i slutändan är det ändå lite obalanserat – tankarna går väl ofta till salmiaken, ja, man är beredd att skriva under på systembolagets antydan att det drar åt soja.

Tre och en halv grundstött oljetanker av fem möjliga. Nummer 11626 på systembolaget.

Flying dog kujo imperial coffee stout (11648)

Kujo är ett namn som är taget från filmen Cujo men med en stavning som gör att Colorados bryggerihjältar på Flying dog slipper dyra räkningar från Warner. ”Cujo” är en film om en mordisk St Bernhardshund. Den har bett men är fortfarande mindre otäck än ”Beethoven”.

Under min värnplikt fick jag ibland åka militär bogserbåt till min tjänstgöringsplats, när isläget krävde tappra små fartyg. I buken på den tappra lilla bogserbåten fanns ett passagerarutrymme som också var sovplats åt de soldater som tjänstgjorde på båten. Där fanns en TV och en video som spelade non-stop under varje resa. Den enda filmen som inte var en porrfilm var Cujo. Därför fick jag aldrig se den. När jag säger att den har bett så är det alltså en gissning och ett rätt torrt ordskämt.

Herregud, den här ölen är stark. Var var jag? Var jag tillbaka i den där båten i den där nerisade skärgården bland skelögda matroser som spelar suddig VHS-porr? Hur gick det till? Det här är kraftfulla saker.

Flying dog kujo imperial coffee stout håller 8,9% alkohol och flera mörka hemligheter. En sådan är hur de kan få kaffe att smaka så bra i rumstemperatur. Jag antar att alkoholen hjälper.

Flaskans utsida håller en rasande vildhund men på insidan råder en underbar harmoni. Ölen rund nog att snurra i cirklar. Flying dogs ordinarie Imperial stout är mycket smakrik men bortom kontroll, smakerna spretar och sticker. I denna stout med kaffe är smakerna vackert organiserade under ett mjukt täcke av gräddighet. Där finns vanilj, så klart, choklad och kola. Samt kaffe.

37,90 kronor på systembolaget, nummer 11648 i katalogen

4 starka kaskar av 5 möjliga

Älgdreggel, vi möts igen

Under en två veckor lång bilresa genom USAs mindre befolkade delar för några år sedan bestod min diet huvudsakligen av tre saker: Bulleit bourbon, hamburgare och Moose drool brown ale.

Bulleit bourbon är en utmärkt dryck, och den finns på systemet. Hamburgare är inte så unikt. Men Moose drool har jag inte fått smaka sedan 2007, och mina minnen av den är således mest av nostalgisk art. Men nu, på besök på västkusten har jag återigen fått tag på ett par flaskor, och ska snart smaka på drycken som mina glada minnen höjt till skyarna som en dryck för gudar.

[slurk]

Doften är brun, maltig och lite bränd. Jag känner läder, kaffe och bistra män till häst. Smaken är mild, en typisk amerikansk brown ale med sina brända toner och markerad beska. Fyllig, men väldigt frisk. Kolsyrehalten är låg. Hinkabiliteten är hög, och eftersmaken lyser med sin frånvaro, utöver en svag bris av torrt cederträ som dröjer sig kvar.

Jodå, den håller. Om det är på grund av sin smak eller på grund av nostalgin låter jag vara osagt. Fyra tvivelaktigt objektiva poäng av fem möjliga.

 

Melleruds vårpilsner (1422)

Mellerud är en plats i Dalsland. Inte många platser är det. Jag har passerat genom staden många gånger. När man kör mellan Östersund och Lund, vilket man gör ibland, kan man välja E45:an. Fördelen med det är att man endast undantagsvis behöver låta däcken röra asfalten under de första 50 milen genom inlandets barrskog. Nackdelen är Mellerud.

Mellerud består av en serie av rondeller och rader av små rädda tegelhus. Det mest uppseendeväckande jag stött på i Mellerud är en automatmack som inte tar kontokort och en rostig Volvo 740 som någon djupt uttråkad yngling byggt om till en tvåfärgad limousine. Det är allt och det är inte mycket.

Men nog om staden Mellerud. Den har trots allt inte särskilt mycket med ölen Mellerud att göra. Mellerud vårpilsner är zombifierad version av ett öl som lär ha lagts i graven för över 50 år sedan. Den ursprungliga ölen bryggdes av Melleruds bryggeri men det lades i likhet med stadens självkänsla ner redan 1959.

Den återuppståndna versionen bryggs av Spendrups och naturligtvis måste vi förstå den här ölen som ännu ett försök från bryggerijätten att skära till sig en bit av den växande mikrobryggerimarknaden.

Melleruds vårpilsner är ingen speciellt rolig öl. Det säger jag inte på grund av att det är en öl från Spendrups. Jag har inga problem med spendrups, inte ens när de försöker vara något annat.

Ölen har en bra maltighet men inte så mycket mer. Det finns förstås de som menar att det räcker men det finns å andra sidan de som inte dricker något annat än Spendrups öl också. Kanske finns där en mild fruktighet men det är svårt att säga och jag måste fråga mig själv om jag verkligen är nyfiken nog att ta reda på det. Sökandet kan bli långvarigt och plågsamt.

Smaken tar slut snabbt och eftersmaken lämnar ingen mersmak. Det påminner om en plats jag vet.

12,90 kronor på systembolaget, nummer 1422 i katalogen

2 hårda bud av 5

Duff beer (1590)

Hade inte en italiensk kollega på fullt allvar sagt att han föredrog Duff framför Raging bitch, hade jag utgått från att dess enda (och ganska begränsade) existensberättigande var att framkalla en reaktion i stil med ”Men titta, det är ju den där ölen Homer dricker!”. Utöver en svag, obehaglig, vagt maltig sötma smakar den nämligen just inget alls – vattnigare och tristare öl får man söka efter med ljus och lykta. Det är väl förvisso precis som sig bör, men om man inte när en pervers och ljusskygg fetisch för öl som är alkoholhaltigt, vagt kolsyrat gult vatten, finns det ingen som helst anledning att köpa Duff.

Inga glada miner av fem möjliga. Undvik.

Horn dog (89056)

Till skillnad från en del av Flying Dogs andra kreationer som på gott och ont inte finns på bolaget, finns Horn Dog, en ale i barley wine-stil, faktiskt i beställningssortimentet (nr 89056). Nu är kanske Gödsvinet syd inga utpräglade entusiaster av denna amerikanska öltyp, som alltför ofta känns som ett misslyckat experiment i hembryggeri, men när nu Flying Dog gör sig omaket, får väl även vi.

En vild, fruktig, persikoosande arom sprider sig vid upphällning, med lite malt längst bak i bussen, och en tunn, sprucken benvit skumkrona lägger sig över den dimmigt roströda drycken. Varje klunk känns samtidigt för liten, och övermäktig, tung av malt och de 10.2% alkohol som skickligt dolts däri. En viss beska kan anas, och hade i ett annat sammanhang kanske varit mer påtaglig, men i slutändan är horn dog en värld av malt, om än inte knäckig eller rund som portern. Dessvärre har den istället en närmast mjödaktig ton av honung, som blir mer påträngande för varje klunk, och vart glaset lider mot tomhet kan man känna en viss spänning över pannan, med oroväckande bultande vener, och en stickande känsla av salmiakpastiller på gommen. Nej, i slutändan är horn dog för obalanserad, och sötman slår igenom, men sen är nog inte barley wine den mest lovande utgångspunkten för ett gott öl, heller.

Två instabila flygande hundar, fulla på överjäst frukt, av fem möjliga.