Efter att ha läst på Brùton-bryggeriets hemsida och från deras knaggliga turistbroschyrs-engelska uttytt något om de av deras öl vi ännu inte smakat, gjorde Gödsvinet syd ett tappert men i slutändan fruktlöst försök att övertala sitt middagssällskap att beställa något annat än deras öl Bianca. Vi kan förvisso stundtals, vissa skulle säga anfäktade av martyrskap, vi säger hellre med omtanke om konsumenten, dricka öl för vilka vi inte har några större förhoppningar, men att låta det gå ut över en intet ont anande omgivning är att gå för långt.
Men la cucaracha spelade för tredje gången på en volym som varken gjorde våra öron eller de något underdimensionerade högtalarna gott, diverse förfriskningar hade redan passerat revy, och snart satt alla där med varsitt glas Bianca. Det stod snabbt klart att detta inte varit något lyckoskott, och glasen tömdes endast långsamt, under plågat grimaserande. Biancas övriga innehåll må vara finaste humle, malt och vatten, men det smakar av en enda sak, och de är de apelsinskal (sic!) som bryggarna Brùton, månne under inflytande av psykoaktiva substanser, haft i denna brygd. Gödsvinet syd har aldrig närt någon större faiblesse för apelsinjuice, och efter vissa upplevelser i ungdomen ser vi det för gott att i möjligaste mån dricka något annat. Inte för att Bianca behöver något sådant mentalt bagage för att bli en mindre njutbar upplevelse, det klarar den av på egen hand, med den äran. Utöver en bitande torr, besk, tungskrynklande bitterhet, diverse fadda citrustoner, och en molande eftersmak av gamla soljästa apelsiner, är det inte mycket bevänt med Bianca. Den närmaste referenspunkten inom ölvärlden skulle möjligen vara Oud Beersels Oude Geuze Vieille, fast utan alla de kännetecken för öl denna belgiska spontanjästa sak trots allt har.
En halv skrumpen fjolårsapelsin av fem möjliga. Undvik.
En enda gång har Gödsvinets vällingbyavdelning utdelat en kompromisslös femma i betyg till ett vin och det är nästan på dagen ett år sedan. Då recenserades A. Christmanns fenomenalt stilrena riesling och omdömet var självklart och mycket positivt. För ett tag sedan kom samma vällingbyavdelning över ett annat vitt vin från samma producent och förväntningarna var förstås monumentala.
Det rörde sig om en A Christmann gimmeldinger biengarten från 2010, en lite exklusivare eller åtminstone dyrare flaska jämfört med fempoängaren från förra året. Huruvida den verkligen smakar exklusivare är en öppen fråga. Jag lutar åt att den inte gör det.
Gimmeldinger biengarten är ett smakrikare och lite fruktigare vin än A. Christmann men de smakmässiga utflykterna i fruktträdgården förtar också lite av den strama elegansen som kännetecknade det tidigare testade vinet. Vinet är trots all frukt helt torrt med en tydlig citrussyra och smak av persika och äpple.
Nej detta är ingen fullpoängare. Det är ett fint vin som alla förtjänar att någon gång få dricka alldeles för mycket av. Med pris stiger i vår kapitalistiska värld också förväntningarna och kvoten för genialitet per krona är långt mindre för detta vin än för det tidigare testade från samma producent. Det förändrar dock inte att det fortfarande är lysande och att det fortfarande får ett högt betyg.
199 kronor på systembolaget, nummer 90552 i katalogen
Det är ingen hemlighet att gödsvinets skribenter är mycket gamla och jag är ofrånkomligen äldst av dem alla. Vi gamla människor har seder och vanor som dagens ungdomar inte förstår. Jag vill tro att Grådask är en sådan vana.
När nordanvinden drar genom Solursparken och upp till toppen av mitt örnnäste behöver man något att värma sig med. Några droppar portvin att jaga bort fukten i luften och reumatismen i lederna med. Grådask är det enda alternativet för den stofilt, förtida åldrade.
Enligt sägnen och wikipedia har varumärket Grådask använts för ett särskilt portvin sedan mitten på 1800-talet. Anledningen till namnet var tydligen att vinhandlaren Grönstedts hade valt ett alldeles för krångligt namn och en grå etikett till flaskan. Folk hade mycket kortare livslängd på den tiden och de hann därför inte uttala hur långa namn som helst. Därför syftade man på etiketten och kallande drycken för grådask.
På just etiketten kan man läsa att drycken i sig inte alls är grådaskig utan ”läderbrun”. Det är den förstås inte heller, grådask är portvinsfärgad.
Grådask har legat särskilt länge på ekfat och smaken berättar allt du behöver veta om upplevelsen. Smaken är likt konsumenten mogen och balanserad. Den är förstås söt men med en stram struktur av russin, hasselnötter och torkad frukt.
Man behöver inte vara gammal för att dricka Grådask men man blir det. Det är dock en värdig ålderdom som jag önskar alla som någonsin hittat till de avlägsna regionerna för starkvin på systembolaget. Var noga med att inte överdosera.
159 kronor på systembolaget, nummer 8089 i katalogen
Det är milt sagt oklart varför de italienska bryggarna på Brùton envisas med att brygga trist öl, när de helt uppenbarligen har kompetensen att skapa något betydligt behagligare. Det är möjligt att de följer den lokala traditionen att nogsamt mikro-brygga dyra varianter på pripps blå, eller så har de helt enkelt vissa brister i sitt omdöme. När man slår sig en flukt på en flaska stoner så, tja, man behöver ju inte vara konspirationsteoretiker för att en hypotes ska börja formas.
Vid nosande i glaset slås man av en påtagligt örtig (man frestas säga osande) odör, med vissa olycksbådande anslag av våt hund. Men ska man tro på innehållsdeklarationen är det, utöver de vanliga ölingredienserna, faktiskt inget konstigare än apelsinskal och kanderat socker i drickat. Inte för att apelsinskal och kanderat socker låter som nåt som hör hemma i öl, men det är knappast denmärkligaste ingrediens Gödsvinet syd hittat i en öl här vid foten av de italienska alperna. Dessbättre gör dessa annorlunda tillsatser inte mycket väsen av sig. Stoner är en rak, enkel ale, med en aningen sträv, men behaglig beska. Kan man stå ut med cannabis-pastisch-känslan så är det ingen dålig öl, om än aningen tunn på maltsidan. Men om Brùtons Lilith saluförs, finns det egentligen inget skäl att inte ta den istället.
Tre amerikanska turister i Holland av fem möjliga.
Det växer inga vindruvor i Finland men finnarna är inte ett folk som låter sig hållas tillbaka av klimat. Aurora är ett finskt vin av svarta vinbär. Det är på tiden att någon pratar om det.
Det framgår ingenstans på flaskan exakt hur mycket svarta vinbär som drycken faktiskt innehåller. Jag misstänker att inte särskilt många vinbär fått sätta livet till i produktionen men smaken av dem är ändå mycket distinkt. Drycken håller 13% alkohol vilket gör att den förmodligen helt enkelt räknas som svartvinbärssaft i Finland.
Vad har man en dryck som denna till? Man dricker den och man gör det ofta. Även om Aurora höjer sig ett huvud över sådana finska vidunder som Marinella och Rosita så är detta inte en exklusiv dryck. Det finns dock ingen saklig grund till varför det skulle vara mindre socialt acceptabelt att dricka ett glas Aurora med is istället för den brittiska överklassens motsvarighet Pimm’s.
Aurora smakar huvudsakligen av svarta vinbär. Inget konstigt med det. Skulle jag likna vinet vid något annat skulle det förmodligen bli Alvedon mixtur med smak av skogsbär. När jag dricker Aurora går ibland till när jag var förkyld som barn och fick sådan flytande alvedon som smakar på samma vis. Åtminstone tror jag det var alvedon jag fick. Kanske fick jag helt enkelt Aurora hela tiden. Det skulle förklara så mycket.
59 kronor på systembolaget, nummer 2959 i katalogen
Jag valde att inleda berättelsen om en flaska Tactical nuclear penguin med en scen från en bunker i de centrala delarna av Lund. Det är självklart. När jag nu tar mig för att föreslå en trerätters middag helt bestående av råbiff finner jag att vi kan börja på samma plats.
När bunkerns enda kända invånare, Kalle, senast besökte Stockholm hade han som enda målsättning att någon gång under vistelsen äta råbiff. Det är visserligen inte så att man inte har råbiff på restauranger i Skåne men vi varken behöver eller bör gå djupare in på motiven. Två gånger har Kalle, jag och mejeri-Robin besökt Pressklubben för att få ta del av den Stockholmska råbiffen. Varför inte expandera konceptet? Varför inte gå vidare? Varför inte göra något av det?
Jag föreslår den största råbiffsbonanzan. Råbiffarnas femmil, det finmalda köttets novemberkåsa eller de olympiska spelen i råhet. En trio av tallrikar, en trojka av trendighet eller ett triumvirat av trikiner. Det är något sådant här jag tänker mig:
Förrätt: Den naturliga förrätten i en tre rätter lång råbiffsmiddag är råbiffen på restaurang Mellow i Birkastan. En nästan komplett guldsvinet-jury besökte stället för bara några veckor sedan och en del av oss riktade våran uppmärksamhet åt den råa biffen. Mellows råbiff är av så kallad fransk typ, vilket lär betyda att alla de traditionella råbifftillbehören, alltså äggula, kapris och senap, mixats tillsammans med biffsmeten. Resultatet blir en lite glansig köttpuck som i princip glider ner i strupen av sig själ. Det är en skonsam start på en afton av råbiff men en lite dyr förrätt med sina 175 kronor. Den lär dock gå att få i reducerad storlek och med reducerat pris.
Huvudrätt: För huvudrätten går man naturligtvis i traditionell ordning fortfarande till Pressklubben. Restaurangen på Vasagatan är en klassisk råbiffrestaurang och deras biff är också mycket renlärig. Detta är pappa råbiff. En fullvuxen och inte så finmalen, grovt tillplattad hamburgare minus 300 grader. Tillbehören är samma gamla gäng som man kommit att gilla och förvänta sig. Ägg, kapris, rödlök och en senap så stark att hjärnhalvorna klistrar ihop sig i en krampaktig omfamning.
Efterrätt: För många faller det sig inte naturligt att äta råbiff till efterrätt. Jag kan förstå det. Därför vill jag göra det lätt genom att föreslå den delikata råbiffen från Griffins på Klarabergsviadukten som avslutning på middagen. Griffins tänker sig visserligen sin råbiff som en förrätt men för mig var det en dessert. De rullar mörkröd och helt slät köttmassa i sesamsfrön och serverar den i form av små kupoler med en skarp chilisås, ett par mycket små svampar och vad jag måste beskriva som sushi-ingefära. Biffarna ser ut och och smakar som tre små praliner och det är så jag väljer att se dem. De är den naturliga och mycket värdiga avslutningen på tre rätter av råbiff.
Jag skulle förstås kunna fortsätta. Säga något om vad man dricker till eller hur man orienterar mellan de tre restaurangerna. Det gör jag inte. En meny som denna kan göra en matt på ett sätt som bara verklig skönhet kan. Kanske är jag lite rörd. Nej, vi slutar här.
Suddigt, skakigt, som att ta en bild på Storsjöodjuret
Följande dialog utspelade sig i en underjordisk bunker i Lund i december 2011:
Jag: Du vet Gumae som kommenterar på svinet ibland
Kalle: Nej
Jag: Det är en som gör det i alla fall
Kalle: Ok
Jag: Som heter Gumae
Kalle (lite mer osäker): Ok
Jag: Han har beställt en Tactical nuclear penguin från Brewdog
Kalle (plötsligt mer intresserad): Ok
Jag: Han vill att jag kommer till provsmakningen och skriver om det på Gödsvinet
Kalle (reser sig och ser mig i ansiktet): Tacka. Inte. Nej
Jag: Ok
Det var så det började. Eller egentligen började det väl med att jag fick den där inbjudan. Vi på gödsvinet hade av en händelse pratat om Gumae och undrat vad för slags person som gömde sig bakom ett sådant namn. Zonk kom med en självsäker gissning om att det rörde sig om en ”lätt alkad medelålders tant”. Vad han baserade det på vet jag inte. Mina egna tankebanor gick på sina egna vis mot antiken, förmodligen på grund av likheten med det romerska stadsnamnet Cumae. Kanske rörde det sig om en ölnörd med några för många a-kurser i klassiska språk? Gud vet att det finns en del av dem. Eller världens nu äldsta levande centurion?
Det skulle visa sig att Gumae var en fullständigt normal person som egentligen heter Gustav och som bor bara ner för kullen från mitt örnnäste här i Vällingby. Hans erbjudande att få delta när hans flaska med Tactical nuclear penguin skulle provdrickas var, som Kalle i Lund hade insett, för bra för att tacka nej till.
Tactical nuclear penguin är, förstås, det skottska bryggeriet Brewdogs ytterst potenta stout, en nattsvart dryck som frysts upprepade gånger för att avlägsna vatten och få upp alkoholhalten till otroliga 32 procent. Processen beskrivs mycket pedagogiskt av skottarna själva på Brewdogs hemsida.
Alla som får för sig att läsa ett inlägg som detta om en skotsk öl känner redan till historien om hur Brewdog kom att tävla med det tyska bryggeriet Schorschbrau om vem som gör världens starkaste öl. Tactical nuclear penguin var det första skottet i det kriget men inte det sista. Sist någon hörde hade tyskarna utvecklat ett hemligt superöl med tillräckligt mycket alkohol för att svepa in de brittiska öarna i en beständig dimma. Det hindrar dock inte att Brewdog med en churchillsk envishet hävdar att deras öl är starkast.
Igår kom till sist dagen då jag kallades för att möta den taktiska kärnvapenpingvinen. Det var fredag eftermiddag och jag hade precis tömt en medicinsk Hofbrau för att skingra minnen från alla fasor det innebär att arbeta mot betalning i ännu en vecka. Efter månader av väntan hade äntligen den beställda flaskan anlänt till Vällingby. Jag släppte allt utom min andra Hofbrau och begav mig hem till personen som kallar sig Gumae.
Vi var fyra personer som deltog i provningen och jag tror inte att någon av oss visste vad vi skulle säga om den tjocka vätska som stod på bordet och luktade lite som en brand i ett tunnbinderi. Tactical nuclear penguin har i enlighet med alla förväntningar en intensiv smak men registret är ärligt talat inte särskilt brett. De 14 månaderna på fat har satt den dominerande smakupplevelsen. Ölen smakar av portvin eller torr madeira men utan mycket av sötman. Kanske är det helt enkelt i portvinsfat eller madeirafat som ölen spenderat all den där tiden. Med en forcerad koncentration kan man känna av lite mörkt bröd och kanske något lite körsbär men trots styrkan smakar Tactical nuclear penguin inte alkohol. Det är egentligen det mest imponerande med drycken. Den smakar som man kan förvänta sig av en mycket besynnerlig stout och den smakar så mycket att spriten inte tillåts ta över.
Men låt oss inte lura oss själva, Tactical nuclear penguin är ett brott mot naturen och i huvudsak en kuriositet eller ett experiment. Detta är inte en öl man dricker av skälen man skaffat sig för att dricka öl. Detta är en öl som är till för att testas men mycket lite mer. Därmed inte sagt att den inte är god.
Jag är förstås mycket tacksam för att jag fick tillfälle att testa den. Gustav gjorde ett mycket moget beslut då han valde att bjuda in inte bara vänner utan också den lokala ölbloggen. Gödsvinet vill ensidigt berömma detta agerande och uppmana allmänheten att följa hans exempel. Tactical nuclear penguin visade sig vara en mycket trevlig händelse.
Säg australiensisk öl, och de flesta får nåt tomt i blicken, alternativt påtalar att den som försöker beställa en Fosters på en bar på denna röda, torra kontinent riskerar att bli om inte hudflängd så åtminstone utskrattad. Den ene framhåller Victoria Bitter som en fin representant för kontinenten, näste säger att det är en öl för män som lever så stor del av livet som möjligt med nätlinne som enda beklädnad på överkroppen. Coopers känner Gödsvinet syd sen tidigare som producent av maltsirap-och-humlesatser för den ekonomiskt lagde hemmabryggaren. Det är alltså inte precis exklusivitet som utmärker öppnandet av en flaska Coopers Pale ale. Drycken är om inte påtagligt skummande, desto grumligare. Partiklar av okänd karaktär seglar runt i glaset, men en närvarande representant för den tidigare nämnda sydliga kontinenten lugnade Gödsvinet syds utsände – tydligen är detta blekt beigefärgade grums ett normalt och förväntat resultat av bryggprocessen. Smaken är om inte rik så väldefinierad, en beska skarp och rakbladstunn som Lukasjenkos combover, återhållen maltighet, och en lång, fin efterbeska som gör sig väl hemmastadd på tungan. Småningom slår de dansande partiklarna sig likt trötta koalabjörnar till ro i botten av glaset. Utöver det spill de därigenom orsakade, då man inte gärna störde dem från deras slummer, kan det inte sägas att de inverkade menligt på smak eller mouthfeel. Allt sammantaget alltså en rätt juste öl, även om den förvisso inte höjer sig speciellt högt över andra öl av typen män i nätbrynjor föredrar.
Två och en halv svettig man av fem möjliga. Den som känner ett trängande behov kan beställa ett kolli om 24st, nr 89016 på systembolaget. Gödsvinet syd avsvär sig allt ansvar för eventuella bieffekter på exvis klädesval konsumtionen av detta kan ha.
Italienska bryggarna Baladin, som vi haft nöjet att tidigare bekanta oss med, ger oss i Wayan sitt försök till Saison-ale, en öltyp som enligt uppgift ska bryggas under vinterhalvåret för att drickas under sommaren. En saison är inte helt väldefinierad men ska vara törstsläckande, dock med visst djup, ofta fruktigt aromatiska toner, viss syra och föga sötma. Utöver just törstsläckande kan man fråga sig exakt var allt detta kommer in i bilden med Wayan, för mycket kan man säga om den, men den är inte direkt överlastad med komplexa fruktiga, syrliga toner. Det är snarare en välsmakande mittemellan-öl, god men slätstruken, lite belgiska dragningar i smaken, men annars en relativt liten beska, några ensliga citrustoner, och ja, ingen större eftersmak. Inte dåligt, bara inte speciellt bra heller. Och på sitt sätt kan ju denna relativa oförmåga att lämna mentala avtryck vara till fördel, försäljningsmässigt alltså, då det kan leda till behov av upprepade prover i akt och mening att försöka utröna hur det egentligen stod till med smaken.
Två och en halv inte-besviken-egentligen-och-det-är-ju-alltid-trevligt-att-prova-nåt-nytt-med av fem möjliga.
Efter ett flertal rätt mjäkigaöl från italienska bryggarna Birrificio Brùton har Gödsvinet syd haft nöjet att dricka ett betydligt bättre: Lilith. En härligt humlerivig pale ale av amerikanskt stuk, med en beska och bitterhet som tangerar de nivåer man annars mest finner i IPA. Den bärnstensfärgade drycken skummar friskt vid upphällning, och man får, som alltid, se till att hälla upp själv så att inte den italienske kyparen tar en öl som skummar friskt och häller den rakt ner i botten på glaset så det skummar över, något som annars händer med deprimerande regelbundenhet. När man smuttar på ölen sitter maltigheten helt klart i baksätet, stadig, bred & vettig, men utan att göra så mycket väsen av sig, som en byggjobbare som somnat på bussen. Beskan kan man dock med behag spendera en hel del tid med, den är aromatisk, fruktig och mycket sympatisk (jag avstår här från att fortsätta liknelsen med busspassagerare). Nåväl. Sin stadighet till trots har Lilith en ganska modest alkoholhalt (5.5%), och på Gödsvinet syd kan vi tänka oss ett glas såväl i italiensk sommarhetta, som i höstrusket.
Efter att ha läst på Brùton-bryggeriets hemsida och från deras knaggliga turistbroschyrs-engelska uttytt något om de av deras öl vi ännu inte smakat, gjorde Gödsvinet syd ett tappert men i slutändan fruktlöst försök att övertala sitt middagssällskap att beställa något annat än deras öl Bianca. Vi kan förvisso stundtals, vissa skulle säga anfäktade av martyrskap, vi säger hellre med omtanke om konsumenten, dricka öl för vilka vi inte har några större förhoppningar, men att låta det gå ut över en intet ont anande omgivning är att gå för långt.
