Edward Bloms Glögg (72167)

Edward Blom glögg litenEdward Bloms glögg är en glögg av kraftigt rödvin, torkad frukt, klassiska kryddor och prima konjak, och då har jag ändå bara läst på etiketten så här långt. Att öppna flaskan skulle vara att gå för långt. Det brukar inte bli så bra.

Likväl är det dit vi är på väg. Det finns en ny flaska med Edwards Bloms namn på och jag dras till den som man dras till undergången. Det brusar på spisen och alkoholröken driver i min riktning, det finns nu ingen återvändo.

Det finns många bra saker att säga om en flaska Edward Bloms glögg. Exempelvis innehåller den inte Edward Bloms Riesling. Den har dock även andra kvaliteter. Det kraftiga rödvinet är kraftigt nog att ge en strävhet sällan känt mellan tunga och gom när det är glögg i muggen. Hur ska man då beskriva smaken? Jag tror jag vet var jag ska börja.

En gång för länge sedan stod jag inför uppgiften att tillaga en gammaldags studentikos måltid vid den Blekingska Nationen i Lund. Trots att jag spenderade många år i Lund och nästan lika många vid nationen så var detta inte någon uppgift som passade mina kvalifikationer. Min främsta merit inom det gammaldags studentikosa är att jag hyrde partytältet till Jan-Öyvind Swahns 75-årsfest i Botaniska trädgården. Det är inte inget men det hjälper dig inte att komponera en stofil meny om tre rätter. Särskilt svårt var det att finna en efterrätt, tills någon kom med de förlösande orden: ”Vi får väl göra någon kaka med sprit i”. Det är så jag tänker att Edward Blom löste problemet med att göra en glögg lika stor som sin (TV-)personlighet.

Edward Bloms glögg smakar vällagrad sprit, alla de gamla fina märkena av hög bouquet. Det är ett val jag kan sympatisera med och till och med applådera, inte minst i sken av att en del producenter gör glögg med smak av gelégodis.

Den smakar också kraftigt av pepparkakskryddor även om jag inte har någon långsökt anekdot om det. Även vad gäller kryddorna har Blom alltså valt sin hårt hållna princip om mycket av allt. Det är en strategi som i sina bästa stunder ger en livsbejakande syndighet men som lika gärna kan leda till infantila excesser, som när man låter barn vara med och laga mat trots att man vet att det kommer att bli en väldig massa kanel i köttfärssåsen. Glögg är dock en utmärkt plattform för excesser, det är svårt att gå till överdrift i något som kombinerar rödvin, socker, kryddor och sprit. Glögg är inte en dryck för de subtila nyanserna.

För att ändå tala subtila nyanser är jag rätt säker på att jag dricker vad som i grunden är ett ytterst uselt rödvin kryddat till oigenkännlighet. Jag gör det dock nöjd i förvissningen att inget gott vin föll offer för pepparkaksmixen. Kanske har vi funnit ett användningsområde för Edward Bloms viner ändå?

På det stora hela är detta en glögg man kan dricka om det är något man gör. För egen del har jag fått nog av glögg för i år.

99 kronor på systembolaget, nummer 72167 i katalogen

3 saturnus av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Blossa 17 Old Dehli (86589)

Blossa 17 litenDe årliga recensionerna av Blossa årgångsglögg är en om inte god så åtminstone väldigt lång tradition här på Gödsvinet. Det är nu åttonde gången jag dricker och skriver om den för att du ska slippa. Detta är inte heller vanligtvis en dag på året som jag ser fram emot men årets glögg skulle visa sig innebära en särskild utmaning.

Blossa 17 Old Delhi är alltså den senaste i en lång rad årgångsglögg vars enda gemensamma nämnare är att de inte direkt smakar som glögg. Detta uppfattas vanligtvis som en betydande fördel eftersom folk i allmänhet inte direkt tycker om glögg. Frågan är förstås vilka andra syften som återstår för en glögg som inte är en glögg. Jag är exempelvis rätt säker på att det här aldrig kommer att slå igenom som sportdryck.

Det är förstås också möjligt att jag är den enda som dricker det här varje år.

Detta år har tillverkaren Altia valt ett indiskt tema i ett fullständigt finskt utförande. Vet indierna om vad som görs i deras namn? Att koka ihop en kemisk cocktail i jultappning och sedan skylla på indierna är ett postkolonialt övergrepp. Det får i jämförelse Dr Bombay att framstå som en etnologiskt korrekt gestaltning av Indiskt kulturliv.

Old Delhi låter för de flesta mer som en magsjukdom än som en smaksättning men utifrån vad jag vet om att dricka för mycket glögg så kan det definitivt vara båda. Smaken avser att imitera mango men både doft och smak påminner mer om Haribo Matadormix. Detta är ett återkommande tema bland Blossas årgångsglögg, tidigare år har den varit smaksatt av saker som Ahlgrens bilar och Haribo gelébjörnar.

Denna glögg har inga naturliga tillsatser, ingen mango, ingen spiskummin och inga resistenta magbakterier. Blossa 17 Old Dehli är ett litet modernistiskt mästerverk av kemisk smaksättning som helt och hållet lyckats isolera och förgöra allt som skulle kunna smaksätta glögg på naturlig väg.

Detta är förstås inget nytt för Blossa årgångsglögg men jag vågar påstå att årets utgåva sätter ett nytt toxikologiskt rekord för denna produktserie. Aldrig tidigare har årgångsglöggen smakat så lite glögg. Blossa årgångsglögg har aldrig varit konstigare.

109 kronor på systembolaget, nummer 86589 i katalogen

1 vingummi av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

En sommar i plast

En sommar i plast har blivit höst och är redo att gå vidare. Det var i juni som den nästan men bara nästan transparenta byggplasten slöts om mitt hus i Johanneshov. ”Inga större renoveringar planerade” hade mäklaren sagt två månader tidigare så jag har slut på gissningar varför det stått byggställningar runt min allvarligt belånade bostadsrätt i snart ett halvår.

I början var där ställningar men ingen plast för fönstren. Jag upptäxte det en dag en lätt sfärisk polsk byggarbetare passerade utanför mitt fönster på sjunde våningen. Då kunde jag fortfarande öppna fönstren och jag roade mig ett tag med att locka på byggisarna genom att lägga små bitar saltgurka på fönsterbrädet. Efter några veckor var de nästan som tama. Sedan kom plasten upp och nu ser jag bara lätt sfäriskt skuggor gå förbi. Jag undrar om de minns mig?

Vad gör man en sommar i plast? Man spenderar den någon annanstans men för det krävs resurser och mina var utbytta mot lån. För sådana som mig återstod bara att slå sig ner i fåtöljen med ett glas riesling och stilla blicka mot den nästan men bara nästan transparenta horisonten. Solen går ner i polyeten.

En vecka bröt jag mig ut ur min höghuskokong länge nog för att flyga till Krakow. Det var en vecka att minnas och jag önskar jag gjorde det. Förmodligen satt jag mest och drack Zywieck och blickade stilla mot den helt och hållet polska horisonten. Det passerade säkert en och annan lätt sfärisk polack. Sedan kröp jag tillbaka in i min puppa av plast.

Hösten kom men mycket lite med den. De lätt sfäriska skuggorna fortsätter att passera och tiden med dem. Ibland borrar någon ett hål, gud vet i vad. Då skruvar jag upp musiken och den äldre damen i den överbelånade lägenheten intill tror nu att borrljudet tillhör Jason Isbell.

Värst var när de förintade balkongerna med hydraulisk bilning. Ingen ska behöva höra Jason Isbell så högt.

Det är en beständig tillvaro, inget åldras i plast. Här inne finns ett litet stycke sommar kvar, nästan färsk.

De ska vara färdiga snart och bara för att det kostar mer att betala sådana som dem efter den första december. Ställningarna skall rämna och plastridån falla från mina ögon. Ärligt talat fruktar jag dagen, hur ska man kunna se den verkliga världen efter månader av skuggor? Fråga Platon, han förstod de här sakerna.

Tills vidare bidar jag min tid här inne. Solen går ner tidigare nu men dess ljus är lika suddigt som tidigare om man kan se det. Jag är redo att komma ut.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Weihenstephaner festbier (11422)

Weihenstephaner Festbier 2Det är oktoberfesttider (oktober) igen och vi på Gödsvinet missar aldrig en uppdatering. Det är inte första gången vi uppmärksammar den starka ölen från München, jag gjorde det exempelvis efter min hemkomst från staden 2013, året efter konstaterade jag att man inte behöver en oktober för en fest och så sent som förra året kom jag fram till att man istället bör fira oktoberfest i maj.

Det var hur som helst idag som jag fann en flaska Weihenstephaner på systembolaget vid Skanstull så festen börjar nu.

Hur oktoberfestlig är då Weihenstephaner festbier? Det beror förstås i dessa faktarelativa tider på vem du frågar men särskilt mycket med oktoberfest att göra har ölen inte.

Weihenstephaner kommer under elva månader om året tillräckligt nära ifrån München för att vara en münchenöl men oktober är den tolfte. Weihenstephaner kommer närmare bestämt från Freising, helt nära Münchens internationella flygplats, vilket betyder att den inte bryggs inom stadsgränsen och således inte tillåts på den stora festen på Theresienweise.

Sex bryggerier klarar kriteriet: Augustiner, Paulaner, Spaten, Hofbräu, Löwenbräu och Hacker-Pschorr.

Regeln, som bland annat lett till att det finns sex malplacerade industribryggerier mitt i Münchens stadskärna, är inte oomtvistad. På bryggeriet i Aying konstaterar man bitter att deras superba öl bryggd på källvatten från Alperna inte kvalificerar sig medan Paulaner och Hacker-Pschorr gör det trots att de ägs av kemikaliejätten Heineken. Det hjälper inte ens att Ayinger äger ett helt kvarter i de centralaste delarna av München, kvarteret intill Hofbräuhaus, kvarteret inkluderat i motivet på på Hofbräus traditionella etiketter.

Ayinger, Weihenstephaner och ett par tusen andra bryggerier har med tiden dock insett att man lika gärna kan sälja oktoberfestöl i Skanstull som i München och därför sitter jag här nu med en flaska från Freising.

Det är inte en öl med en historia vilket kan verka konstigt för ett bryggeri grundat 1040. Weihenstephaner gör vanligtvis veteöl. Veteöl och smör.

Nu har de hur som helst bryggt en lite starkare, lite blåvitare öl för höstkonsumtion och varför inte? Det är en lätt och frisk öl och lätt och frisk är hur man känner sig fortfarande efter tre. Som en oktoberfestöl för en frukterian.

Freising är kanske inte München men det är mer München än en del andra platser jag skulle kunna nämna. Jag tänker acceptera det här.

22:50 på Systembolaget, nummer 11422 i katalogen

3 lemonad av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Gamla enskede bryggeri

gamla enskede 2Saker och ting är inte vad de var förut. Gödsvinet Vällingby är inte i Vällingby längre och namnet har aldrig varit mer missvisande. Här söder om stan finns inget vitt kakel och ingen diskbänk i rostfritt stål. Hur ska det ens vara möjligt att säga något om ölen från Gamla Enskedes bryggeri? 

Jag anlände hit för två veckor sedan och jag försöker fortfarande lära mig de lokala sederna. Det är mitt mål att integrera och bli en produktiv medlem av lokalsamhället. Går det att tänka sig ett bättre sätt att uppnå detta än att smaka det lokala ölet? Det var så jag gjorde i München och mitt Münchner Bierherz flimrar än.

Hur finner man den lokala öltraditionen i Johanneshov? Jag började leta vid Gullmarsplan. Det verkade rimligt givet att jag fortfarande aldrig sett någon korsa det torget i en rät linje. Den som kan uppskatta ett ansikte med en historia har ett friluftsgalleri att besöka vid Gullmarsplan. Kanske kunde något berätta något om den lokala ölen? Jag bestämde mig att försöka inne på Systembolaget vid Gullmarsplan istället. 

Systembolaget har en färgglad etikett för ekologiskt och de har en färgglad etikett för lokalproducerad och Gamla enskedes bryggeri bär båda likt en prisgalt vid en jordbruksutställning någonstans på den engelska landsbygden. Jag plockade på mig två flaskor på ren instinkt, lättad över att inte vidare behöva utforska vad lokalinvånarna dricker på torget utanför.

Gamla enskedes Dubbel-EPA är en brittiskt platt dryck som läskar med sin maltighet utan att det behöver komma särskilt mycket smak i vägen. Den beskrivs på bryggeriets hemsida som en ”dubbel-lättöl” vilket också är något som kan sägas om alla brittiska ale jag någonsin druckit. Ölen går att dricka men jag hade föredragit den ljummen och avslagen ur en tapp någonstans i skuggan av the Westway i London.

Gamla enskedes Pale Ale är på samma sätt men med en eller två toner av amerikansk fruktighet. Det är denna jag kommer att köpa igen.

Det finns idag en hel rad öl från Gamla enskede bryggeri, långt fler än vad Systembolaget eller bryggeriets egna hemsida vill erkänna. Att dricka dem alla är inte bara en uppgift jag tagit på mig, det är min plikt. Nu lever jag här och här gör vi på det här viset.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Södra Bunny Brown (1398)

sodra bunny brownPåskölen är Gödsvinets äldsta tradition om än bara för att allt startade i påsktider en gång för mycket länge sedan. Det var vad vi hade att jobba med.

Påsken är alla barns favorithelg och visst är det svårt att inte ryckas med i stämningen när man har en Södra Bunny Brown att skriva om.

Jag är den första att erkänna att ölen är en stor del av behållningen med påsken och då skulle jag ändå ha föredragit en öl som inte var en påsköl.

Nu sitter jag dock här med en Södra Bunny Brown och kan inget annat göra. Jag kan uppskatta smaken av torkad frukt som vi av någon anledning kommit att göra till smaken av svensk helgöl. Jag kan uppskatta den och det faktum att nästa öl inte kommer att vara en påsköl.

Som påsköl sett är det på det stora hela inget fel på flaskan framför mig. Som med så många andra syrliga bruna öl är det en öl för vår tid. Det kan vara påsk året om nu.

16:40 kronor på Systembolaget, nummer 1398 i katalogen

3 stormkaniner av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Visningsölen

hemmaGödsvinet ger dig verkligheten och verkligheten stannar aldrig upp utom i delar av Torsås kommun. Med verkligheten följer ofrånkomligen verklighetens öl och det är här du finner den.

Visningsölen borde inte behöva finnas. Likväl har den kommit att bli en nödvändig del av alla kontakter med mäklare. Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan den.

Det var en dag i februari som jag fann den. Den stod där jag lämnat den i kylskåpet och såg på det stora hela ut som som 50 cl DAB. Det var en söndag och söndagen är en dag med notoriskt opålitliga kvalitetsnivåer. Jag behövde visningsölen och den var där.

Det var visning den dagen och jag anlände redo för nästan vad som helst. Nästan täcker inte upplevelsen av att dela en söndag med två representanter för Svensk Fastighetsförmedling i en liten men välplanerad lägenhet i närförort. På något sätt klarade vi det, jag och visningsölen. 

Det är inte lätt att fråga om stambyte utan att röja öl i andedräkten men som med alla andra svåra saker är det lättast att låta bli. Jag frågade och frågade igen någon som mycket väl kan ha varit mäklaren.

Det var med en promille salighet i kroppen som jag för första gången blickade ut från det som kommer att bli mitt köksfönster. Man ser inte lika långt därifrån som från örnnästet i väster men jag hade sett nog. Tre dagar senare skrev jag kontrakt.

Det var den första av två visningar denna flyttsäsong. Den andra kom när jag upplät lägenheten i Vällingby till den köande allmänheten.

Redan 20 minuter innan utsatt tid stod 30 personer och trampade i trappen tio våningar ner. Det är åtminstone vad jag tror, själv kom jag dit 5 minuter efter utsatt tid.

Något hade fångat min uppmärksamhet och stulit min tid. Det var visningsölen och den var kall, torr och från ett bryggeri vars skorstenar jag kunde se från min takvåning i München

Visningsölen gav mig mod och entusiasm att ta mig an att guida visningen mångordigt och intensivt. Jag ägnade säkert fem minuter åt att beskriva säkerhetsdörren innan jag släppte in sällskapet i hallen.

Först hörde jag inget alls utom mig själv beskriva den första metern av hallen, sedan hörde jag ett gitarrintro. I min uppsluppenhet hade jag tydligen glömt att stänga av stereon och långsamt var den på väg att påminna mig om vilket misstag det var.

Introt till Heroin av The Velvet Underground är långt och illavarslande. Mellan mig och stereon var ett 20-tal personer som alla undrade något om var solen går upp. Medan jag förklarade för en kvinna i rullstol att solen går upp i Kista och ner i Hässelby gård tog Lou Reed tillfället i akt att förklara vad som händer när han kör nålen i en ven. Han är svår att överrösta.

Ute på balkongen fruktade en ung moder för sin avkommas säkerhet så högt upp i luften. Jag förklarade tålmodigt att hennes unge var alldeles för tjock för att komma igenom spjälorna under räcket men jag avbröts av någon som vrålade ”HEROIN!”. Det var Lou igen, jag hade redan glömt bort honom.

Lagom till tonerna av det avslutande gitarrgnisslet såg jag inte en utan två rullatorer försvinna ner för hallen som en karavan av tanter.

När alla gått tog jag trappan ner till Ångemannagatan. Det var någon jag ville träffa på systembolaget. Den var kall, torr och såg ut som en DAB.

Posted in Verklighetens öl | Lämna en kommentar

Sju goda år och sedan några

Gödsvinet fyllde alldeles nyligen sju år men jag är inte en som firar. Inte längre, det skulle kännas förmätet givet att jag är den enda som skriver och läser det här. Likväl är det ett faktum att tiden går och den har onekligen slitit ut sulor sedan sist jag skrev något här.

Vad har hänt? Jag önskar jag kunde svara på det utan låta som en kliché eller ett utdrag från Postverket.

En nyhet är att Vällingbyredaktionen står i begrepp att omlokalisera till en annan del av Stockholm. Sju år är också tiden jag har bott i de västra förorterna och tiden har satt sina spår. Till att börja med kan jag inte längre gå in på Systembolaget på Ångemannagatan utan att någon hälsar på mig. Det är hög tid att flytta. 

Flyttlasset går till söder om stan och vilket lass det är. Jag hittade precis en liten säck med udda skor. Jag har inte kontroll över de här sakerna längre.

Gödsvinet står dock i begrepp att börja producera igen. Det finns snart ett utbud och då kan inte efterfrågan vara långt borta. Marknaden behöver oss.

Tills dess får du hålla ut med denna försenade födelsedagshälsningen. Grattis och vi ses.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Produktplacering

coop-1980I ett inlägg förra veckan skrev jag om inflytandet som John dos Passos och Ernest Hemingway haft på mitt val av vin. Det fick mig att tänka på vilka andra influenser, litterära och andra, som präglat mina konsumtionsvaror.

Särskilt lättpåverkad verkar jag vara i valet av whisky. Jag dricker Jameson utan annan anledning än att karaktären ”Kinky Friedman” gör det i författaren Kinky Friedmans böcker. Friedman har också skänkt mig en klädsam misstänksamhet mot en amerikansk kaffekedja.

Old Crow dricker jag för att Waylon Jennings skrev i sin självbiografi om hur han växte upp med den bourbonen i de torrlagda delarna av västra Texas. Jag lurade dessutom Jonas att köpa en flaska.

Hunter S Thomsons är den enda anledningen du behöver att dricka Wild Turkey och jag har med vissa besvär lyckats skapa den vanan trots att den saknas i Systembolagets ordinarie sortiment.

Thompson började senare i livet att dricka Chivas Regal istället och den är det nästan omöjligt att beställa på restaurang utan att bli hånad. Likväl gör jag det. Det finns saker som är viktigare och Hunter S Thompson är en sådan sak.

Famous Grouse kan också drickas med gott litterärt samvete. Det är whiskyn den skotska familjen Renton dricker vid en likvaka medan Trainspottings huvudperson Mark ”Rentboy” Renton har sex med sin brors nyblivna änka på toaletten. 

Även min ölkonsumtion har styrts av strategisk produktplacering och vilken konsumtion det har varit. I likhet med alla andra drack jag först Pabst Blue Ribbon för att den var med i Blue Velvet och i likhet med nästan ingen drack jag Old Style för att den förekommer flitigt i den amerikanska versionen av TV-serien Shameless.

Spaten hade jag nog druckit hur som helst men det skadar ju inte att det är den enda ölen som förekommer i Jean-Paul Sartres bok Äcklet, en bok som jag förresten försökte travestera i berättelsen ”Yrseln”, om Storsjöyran i Östersund.

Den mest radikala effekten av en litterär impuls jag upplevt var nog när jag spontanbokade en biljett till den lilla tjeckiska staden Nymburk efter att ha läst Bohumil Hrabal. På liknande sätt har jag cirklat kring Christopher Isherwoods kvarter i Berlin och gått upp och ner för Hans-Sachs-Straße i München i jakt på Freddie Mercurys ande. Både Isherwood och Mercury bodde dessutom utmärkt lägligt till för en bögöl.

Den enda anledningen att besöka stockholmsbaren Dovas är att Annika Norlin skrivit en rad om den. Det och att en stor stark kostar trettio spänn.

Produktplacering lönar sig. Var hade Becks varit idag om ingen placerat den på en bensinmack mittemot mitt vandrarhem i Berlin för all de åren sedan? 

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Orvieto amabile (2404)

orvietoHar jag berättat om Etruskerna? Någon borde göra det. Det är en jävla historia.

Det är förstås också en rätt lång historia – sådär en 900 år – så jag hoppar fram lite. I sammanhanget känns det rätt att börja någon gång under Villanovaperioden (ca 900-720 f.kr.) då någon kom på den i efterhand rätt ljusa idén att börja odla vin i Orvieto.

”Orvieto?” hör jag dig säga och som alltid vet jag vad du tänker. ”Var inte det en av etruskernas viktigaste städer, en där det förresten finns en spektakulär gravkammare varav en har en välbevarad grekisk mural föreställande Orestes yxmord av modern Klytaimnestra?”

Orvieto var förstås en etruskisk centralort under den senare akaiska perioden men vad gäller motivet så har jag alltid sällat mig till de som menar att det föreställer Polyxena då hon offras på Akilles grav av dennes son, Neoptolemus. Det må vara hänt. Vi behöver inte bli ovänner.

Orvieto är också ett distrikt som producerar Italiens finaste vita viner men den här recensionen handlar inte om ett av dem. Det etruskerna en gång började i Umbrien har någonstans gått fel på vägen till systembolaget i Vällingby. Orvieto amabile är inte ett vin för historieböckerna.

Det är för all del inte heller något dåligt vin om du menar samma sak som mig när du säger ”dåligt”. Det är ett lätt vin för enklare uppgifter. Alla behöver inte vara en hjälte.

Vart har alla de fina Orvieto-vinerna tagit vägen? Systembolaget är uppenbarligen inte bekymrat av att distriktet är representerat av en flaska bäst lämpad för arbetsluncher i parken under årets varma månader.

Varför dricker man likväl det enda vinet från Orvieto som finns att köpa i Vällingby? Det enkla svaret är förstås att John dos Passos skriver om viner från Orvieto i boken ”1919” (från 1932). Just det, när Dick och Blake avslutar den sista flaskan sittande på en gravsten i hörnet av kyrkogården vid Harvard Square, talandes om ungdom, skönhet, kärlek och vänskap, kvällen innan Dick skeppas till Europa och kriget. Historierna om vin från Orvieto är otvivelaktigt tyngre än vinet i sig. 

Jag började för övrigt dricka viner från Rioja av en liknande anledning. Ernest Hemingway skriver med drucket vemod om dessa viner i ”The Sun Also Rises” och jag dricker dem för att dela det. Enkelt uttryckt tar jag mina vintips från män som någon gång varit ambulansförare under det första världskriget. Det är ett tillvägagångssätt som är långt mindre begränsande än vad man först skulle kunna tro.

Det är allt jag har att säga om Orvieto amabile

60 kronor på systembolaget, nummer 2404 i katalogen

Två fläderbuskar av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.