Mikkeller Ambler (11996)

Ambler är en trevlig öl, en sån där eftermiddagsöl, eller matöl, besk och brödig, en del att smaka på men inte sådär aggressivt plåtig eller syrlig så munnen liksom fastnar i smaken efter ett slag. Den känns väldigt respektabel för att bara ha 0.3% och det känns på något sätt fortfarande överraskande trots att man ju egentligen druckit ett helt gäng öl i den stilen. Det känns som en riktig öl, det känns inte som man bara har något vattnigt som ser ut som öl, det är fullt med känsla och kropp och man liksom dricker öl som när man drack riktig öl. Sen kanske jag egentligen inte kommer ihåg det så väl som det känns att jag kommer ihåg det. Red ale, annars, det typifierar för mig lite den där ölen man plockar i desperation när det bara finns vattnigaste tråklager att tillgå, men där är Ambler inte alls, den står fint på egna ben, det känns som en bra öl att ha, ett tillskott i ölpaletten – nu skulle man bara hitta en riktigt vettig alkofri stout, krämig och torrt besk, så hade man suttit och känt sig riktigt Bob Ross och blivit kompis med trevliga små ölmoln. Men jag har på känn att det finns nånstans i stan, kanske snart på systemet, eller på nåt lokalt sortiment i nån butik.

Fyra trevliga små ölmoln som definitivt är kompisar, det ser man direkt, av fem möjliga. 19:90 kr, nr 11996 på systembolaget.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Zeughauskeller

Gödsvinets satsning ”Verklighetens korv” är så här långt ett misslyckande. Nästan ingen av de paraderade korvarna har varit verkliga i en vardaglig mening. Istället är det sällansköp av restaurangkorv som har dokumenterats och även om det varit vår verklighet under en tid så är det som bekant inte din.

Ingen uppskattar dock ett misslyckande som Gödsvinets lokala redaktioner och vi kommer därför att fortsätta på den inslagna vägen. Det här inlägget kommer att handla om en av den minst verkliga korvarna du kommer att läsa om idag. Vi kan kalla den schweizerkorven.

Vi kan kalla den schweizerkorven eftersom du finner den vid Zeughausplatz i Zürich. Jag passerade igenom denna del av det gamla Zürich i helgen och ett påbud hemifrån förpliktigade mig att pröva på korven på Zeughauskeller.

Zeughaus är ett Haus för vapen, kulor och krut men i Zürich har dess källare kommit att få ett fredligare och långt mer meningsfullt användningsområde. Hos Zeughauskeller serverar man korv och man gör det med visst allvar.

Menyn av korv är rätt lång och jag insåg snart att jag gjort ett misstag då jag försökt överbrygga den i sin helhet genom att köpa en provsmakningstallrik. Det var visserligen en vacker Wurstparade på spett men det var mycket av lite och lite av allting. När du går till Zeughauskeller uppmanar jag dig att istället välja en av deras klassiska korvrätter.

Det är kalvkorv, fläskkorv, paprikakorv, ramslökskorv och husets korv, allt uppträtt direkt från den aldrig falnande grillen. Till detta beställde jag en rösti och husets bärnstensfärgade öl, löksåsen ingick.

Det är en lunch för mästare och jag var mästerligt belåten när jag stegade ner för Bahnhofstrasse efter intaget mål. Bakom mig lämnade jag 29,50 franc för korv vilket var en investering som fördunklades något av det faktum att man kunde ha fått en hel haxe för 31 franc.

Likväl finns det inget att ångra och det finns inget att tveka inför nästa gång du råkar befinna dig i Zürich. Zeughauskeller är en oundviklig destination för dig som önskar din korv overklig.

Posted in Verklighetens korv | 2 Kommentarer

Pop Tarts Strawberry Sensation

Jag vet inte var jag först hörde talas om pop tarts, jag får känslan att de liksom en del andra mer eller mindre oätliga amerikanska skräpmatsprodukter (twinkies, någon?) bara varit ett bakgrundsbrus i den där amerikanska världen man sett så mycket av i rutan, en extra verklighet som hängt med, som kanske ofta känns bekantare än den egentligen är, och känns mer verkligt amerikansk än landet gör vid ett besök, möjligen undantaget om man landar i LA. Så när jag såg ett paket pop tarts på City Gross i Bromma kunde jag inte behärska min nyfikenhet, och de åkte snabbt ner i korgen.

Jag är osäker på om jag egentligen blev besviken eller inte. Pop tarts är sockrigt klistrig deg, hastigt uppvärmd i brödrost, med glasyr, och en dos sylt dolt i innanmätet. Det är ungefär så meningslöst som det låter, det är som en holländsk stroopwaffel fast utan krispet och kanalerna, det är som sylt inlindad i sötad kakdeg med frosting på. Jag antar att barn kanske hade kunnat uppskatta det här, fanatiska som de är efter allt med begränsad smak och stor sötma, men det är inte precis något för mig. Och det är väl ungefär vad man hade kunnat vänta sig egentligen, även om jag hade hoppats på något bättre. Frasigare? Mer lagom sött? Fluffigare kanske? Ja, vem vet, jag hade nog egentligen inte funderat så mycket över smaken sedan jag såg Nyan cat dansa bland stjärnorna. Men nu vet jag, och för alla andra som har undrat därute kan jag nu berätta sanningen: pop tarts är sött och förskräckligt trams. Bry er inte om dem. Jag känner en lättnad över att ha bringat denna viktiga sanning till alla därute som törstar efter folkbildning, och hoppas skona åtminstone någon från nyfikenhetens översöta pris.

En sockerimplosion av fem möjliga. Finns hos mer välsorterade (?) livsmedelshandlare.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Mikkeller Drink’in the Sun (11994)

Då vår vän på Johanneshov knappt skriver om öl längre, får vi i Bromma hålla den alkoholfria fanan högt istället. Det finns ju numera riktigt trevlig alkoholfri öl, i varje fall om du frågar någon som inte druckit vanlig öl på ett flertal år. Mikkellers Drink’in the Sun är en av dessa behagfulla lågprocentiga öl (0,3% närmare bestämt), sådär lite lagom indiskt blek, utan att sväva iväg i tropisk juice eller exotisk frukt. Aningen fyrkantig, lite plåtig, är den en juste bruks-IPA som passar fint till det grillade eller salta, som så ofta välsignar svenskens bord såhär i sommartid. Fint så, det kan behövas en aningen mindre utsvävande öl än Mikkellers Weird Weather, som ju möjligen är lite å den livliga sidan för en del mat.

Tre och trekvarts plåt av fem möjliga. 19:90 kr, nr 11994 på systembolaget.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Löwenbräu

Korvfesten tar aldrig slut här på Gödsvinet. För ett tag sedan tog den oss till en bayersk restaurang som tillhandahåller tyskhet i kubik, till skillnad från en del andra ”bierhaus” i Stockholm som jag skulle kunna nämna om jag inte varit så diskret till naturen (S:ta Clara).

Restaurang Löwenbräu vid Fridhemsplan håller den blåvitrutiga fanan högt och inte bara i oktober. Jag vet vad du tänker: ”Ligger inte Löwenbräukeller på Dachauer Straße 89 i München?”. Det har du förstås alldeles rätt i men eftersom det inte direkt har med saken att göra misstänker jag att du bara försökte arbeta in den informationen i en fråga för att verka märkvärdig.

Restaurang Löwenbräu ligger vid Fridhemsplan 29 men har sedan sitt grundande 1910 även hunnit med att vara placerad i de nu demolerade Klara-kvarteren. Utifrån allt jag har hört om gamla Klara så är Kungsholmen och Fridhemsplan en fullständigt naturlig fortsättning.

Jag och den västliga lokalredaktionen i Bromma tog oss dit en väldigt regnig valdag i slutet på maj. När menyn erbjuder korvfrossa så behöver man inte leta längre ens om även resten av listan på rätter är en parad av teutonisk frestelse.

Korvfrossa på Löwenbräu levererar på ett sätt som räkfrossa sällan gör. Till att börja med blir det mindre skal och färre urkramade skivor av citron. Frossan på bilden inkluderar fler sorters korv än vad jag kan nämna vilket är en besvikelse efter att ha gått igenom alla Stockholms restauranger som serverar korv.

Den tjocka vita är en Thüringer. Bakom berget av surkål ruvar en blyg Nürnberger. Den långa smala korven kan man kalla för Coburger om man vill och den lite kortare får helt enkelt heta Bratwurst. När jag tänker på det så är det en Bockwurst som sticker fram bakom potatisen. Så har vi nämnt alla fem ändå. Egentligen borde jag sluta skriva nu när jag ligger på plus.

Likväl fortsätter jag, det finns mer att säga om Löwenbräu, som att de har ett ypperligt öl-sortiment och att de inte ryggar tillbaka inför att servera det i krus stora som ditt huvud.

Jag beställde en maß Paulaner Helles och zonk beställde en Jever fun som han inte kunde sluta prata om. Han hävdar att jag drack två krus men jag betraktar det som ett obekräftat rykte tills han kan belägga det med trovärdiga bevis.

Något bör också sägas om den stämningsfulla atmosfären och det tyska gemyt som bara kan serveras av en fenomenalt erfaren servitris med karpaltunnelsyndrom från att ha burit för många maßkrug.

Allt kommer samman på Löwenbräu vid Fridhemsplan och jag kan inte förstå varför jag inte hittat dit tidigare. Nu när jag har hittat det tvivlar jag på att jag någonsin kommer att äta en korvfrossa någon annanstans.

Posted in Verklighetens korv | 4 Kommentarer

S:ta Clara Bierhaus

Gödsvinet har under de senaste veckorna genomfört en kartläggning av de av Stockholms restauranger som serverar korv. Det har varit en svår tid men vi känner att det var värt det.

Det var för korven vi gick till S:ta Clara Bierhaus i gamla stan. Vi gick nästan dit redan för några år sedan för att besöka deras haxe. Det är fortfarande en ogjord bekantskap och med risk för att gå händelserna i förväg misstänker jag att den gör sig bäst så.

S:ta Clara har en korvtallrik som är tysk endast till namnet. I utbyte mot 189 kronor serveras två korvar, en knödel och lite surkål. Låter det tyskt nog? Inte på länga vägar. Bratwursten är en tvärsvensk lunch-korv och de serverar någon sorts skysås till knödeln(?).

Den allvarligaste bristen på tyskhet finner man dock i öllistan. För att vara ett Bierhaus har S:ta Clara märkvärdigt lite Bier. Endast tre sorter stammar alls från världens enda öl-supermakt, flugviktsölen Holsten, Bitburger och Münchens tråkigaste weissbier Erdinger.

Att den senare ofta är den enda weissbier från München som man finner på restauranger i Sverige är besynnerligt och djupt tragiskt. I väntan på ett svar på varför det är så tänker jag skylla på Spendrups.

I avsaknad av tysk öl har detta Bierhaus istället Carlsberg, Falcon och abnormiteter som Corona.

S:ta Clara Bierhaus är en tysk restaurang på samma sätt som din genomsnittliga förortspizzeria är en italiensk restaurang.

Varken korven eller ölen ger alltså någon egentlig anledning att besöka S:ta Clara. Om du däremot vill dricka en Guiness och lyssna på ett cover-band i en svenskt irländsk pubmiljö så ser jag inget som stoppar dig.

Posted in Verklighetens korv | 4 Kommentarer

Gandhi

Detta är tiden för att äta lunch på restaurang. Ingen jobbar på sommaren i Sverige och nästan ingen äter på stadens lunchrestauranger. Det är med andra ord så här års det finns rymd, lugn och frid nog bland dem för att någon ska kunna uppskatta en måltid.

Jag antar att en och annan turist kan ta platsen lämnad av de yrkesarbetande men turister hittar befriande sällan till den del av östra Södermalm där jag dagligen gör en nästan trovärdig imitation av arbete.

En restaurang jag besökt ofta men märkvärdigt nog inte skrivit om ens en enda gång är Gandhi. Den är indisk.

Det är särskilt märkvärdigt givet att det är en trevlig restaurang med ännu trevligare personal, prissättningen är skonsam och maten är precis så indisk som man förväntar sig.

Gandhi ligger passande nog på den del av Folkungagatan som kännetecknas tydligare av just asiatiska restauranger än av de pubar för professionellt drickande som präglar delen som närmar sig Götgatan. En granne är I love bibimbap och en annan är Folkunga Sushi, för att nämna två restauranger med Gödsvinet-certifiering.

Jag var där idag, på Gandhi, och allt var som vanligt. Fast med mindre folk.

Det betyder att mannen som tar beställningen bakom bardisken fortfarande ställer frågor med ett påstående. ”Du vill ha naanbröd”. Du känner mig uppenbarligen, främmande indisk man med mustasch. Jag säger aldrig emot och mannen bakom disken kan sälja mig vad som helst.

Det betyder att man långt in på eftermiddagen kommer att nynna ”hare krishna”, ”hare rama” och variationer på de två, som ofrivillig repetition av Gandhis musikunderhållning.

Det betyder att kycklingrätten på bilden var alldeles utmärkt och alldeles för mycken. Kanske behövde jag trots allt inte ett naanbröd stort som en pizzabottten men som jag redan berättat så är jag inte i en position att ifrågasätta dessa saker.

Gandhi är ett ypperligt inslag i en den södermalmska lunchkulturen. Du vill gå dit. Hare krishna

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Mikkeller Weird Weather (1956)

Vi som inte dricker behöver en öl till sillen, och Mikeller levererar, via en eller annan belgisk bryggare, den här schyssta ofiltrerade alkoholfria New England IPAn. Det är en öl som är mycket om humlen, lite plåtig, nästan, men samtidigt vare sig så fruktig eller så blommig att det inte passar till maten. Nej den är skarp och krutig, men slim och fräsch, med en rejäl, skön beska och ett bra riv, och sitter fint till svensk högtidsmat.

Men jag blir djupt misstänksam när jag börjar dricka den här. Det här smakar inte alkoholfritt. Jag blåste inte efteråt men jag hade nästan velat. Det smakade som svunna somrar och varma balkonger, ljus genom almar och bokar, och gräsmatta och gammal hårdrock, som suddiga ljusa kvällar och ett sug, en energi, ett på väg nånstans, ut, vidare, fast egentligen är det bäst där i början, den första ölen, förväntan, första burken krack-pyser upp, kondensen rinner på metallen och på pannan.

Jag tror jag får öppna en till och verkligen kontrollera det här.

4.5 riv av 5 möjliga, 21:90, nr 1956 på systembolaget.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

En karriär i teprövning

Man inser efter en tids tedrickande att man borde vara lite mer systematisk i hur man brygger sitt te, för att verkligen reda ut vad som fungerar med en viss te-sort. Till att börja med borde man såklart försöka reda ut vad som är en optimal bryggtemperatur och bryggtid. Sedan börjar man fundera över vad lövstorleken gör med smaken – hur påverkas teets smak av att bryggas med hela löv? Halvkrossade löv? Finkrossat, a la CTC (aka, standard-påste)?

Sedan kommer confounding (konfunderande?) faktorer: tevolym vs temängd – man får i betydligt mer BOP än OP i sin kniptångs-tesil, och värst är In the Mood for Teas (fina) teer med superlånga löv. Vem tusan väger löven? Ska man verkligen behöva stå med en milligram-våg för varenda kopp te?

Sedan kommer antalet bryggningar, a la gong fu (även känt som kinesisk teceremoni). Slutligen borde man dricka minst fem koppar av varje bryggvariant, helst i väl-randomiserad ordning, och noggrant föra noter.

Till sist inser man att man hade behövt dricka ungefär 3 x 4 x 4 x 5 x 5 = 1200 koppar te för att nogsamt studera en enda tesort, och man blir matt och inser att man glömt ta in dagsformen ordentligt i studien, samt det faktum att smaken förändras och antingen kommer man verkligen älska eller hata ett te efter 1200 koppar, men man har i varje fall ett väldigt speciellt förhållande till det, man är på intet sätt normal längre, man har gått så långt ner i kaninhålet att man kan prata te med en hattmakare. Så man återgår att brygga te lite som man råkar få för sig, halvt utforskande, halvt på gammal vana, och åtminstone försöka dricka ett par koppar av ett te innan man säger något. Och reflekterar att man  utsätter sig för färre eller i vart fall annorlunda prövningar än om man gett sig på en likartad karriär inom ölprovning.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Brooklyn Special Effects (1958)

Jag har aldrig varit något jättefan av Brooklyn Brewery, men med 32 öl i systemets alkoholfria sortiment, så vill man inte lämna någon sten o-vänd. Kanske kommer det ta lite längre tid att ta sig till Carlsbergs & Estrella Damms varianter på alkoholfritt, men det må väl vara hänt. Ingen som dricker dessa öl lär begråta att jag inte gör det, och inte heller jag. Efter ett flertal år med lite större ansatser till vettig alkoholfri öl har det ju börjat finnas mer att välja på, dessutom, och det är däremot något att vara glad över. Så med en något märklig känsla i magen stod jag där på Brommaplans systembolag och plockade en liten korg full med olika öl, och begav mig till kassan. För ett ögonblick spekulerade jag i huruvida man kan bli leggad för alkoholfri öl, men frågan aktualiserades aldrig. Kanske gav jag endast ett mer seriöst och nyktert intryck än en del andra i kön, kanske börjar helt enkelt ens ansikte bära tillräckligt tydligt vittnesmål om årens gång, vi kommer aldrig att få veta. Tillvarons mysterier.

För mig var det likaledes länge ett mysterium vad folk såg i Brooklyns öl, speciellt deras brödlimpa till lager. Ingen riktig karaktär någonstans, föga charm, och såldes huvudsakligen på ställen som tidigare endast hade sålt stor stark. Egentligen är nog deras Special Effects ungefär densamma, men det är inte jag. Jag satt och trivdes bra med min Brooklyn i skuggan, och den satt fint till kebabpizza med vitlökssås, aningen humle men ingen bomb, en lite karamellig red ale-karaktär, ja, det fanns något att smaka på och det var trevligt. Den där bristen på eftersmak tror jag mest drabbar de som regelbundet dricker öl med mer påtagliga alkoholhalter. Jag saknade inget, men jag är nog heller inte alla öldrickares mått. På det hela taget alltså en helt passabel öl, inget överdåd, men helt ok, och lite roligare än pilsner-aktig alkoholfri öl, får man nog säga. Helt enkelt ungefär det som Brooklyn Lager alltid var, för ungefär de med samma tunga för öl som jag för närvarande har.

3.75 relativa öl av fem möjliga. 15:90, nr på Systembolaget.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.