Det är januari och vi måste alla betala för det. Helgerna har kommit i en takt av ett par i veckan, den ena mer vulgär och påfrestande än den andra. Det enda de har gemensamt är hård sprit och mättade fetter men se på dig själv och du inser att det räcker. Nu är det slut på överflödet, festen är över.
Januari är en tid för att sona våra synder, så som de nu ser ut. De gymnastiska tortyranläggningarna är fullbelagda och tabloiderna vet inte längre något annat än att sälja dieter genom att visa bilder på dem som inte behöver dem. Det är nu vi ger löften vi säger är till oss själva, löften om disciplin, hårdhet och nykterhet
Jag tänkte säga ett par ord om nykterhet. Som allting annat kan nykterhet vara lockande för dem som inte känner den. Jag känner den och vet bättre. Men nu förekommer jag mig själv. Låt mig berätta om när jag senast planerade en period av nykterhet.
Det var någon gång i början på förra månaden som det gick upp för mig att jag skulle vara bättre rustad att möta den adrenalinstorm av arbete som väntar under den kommande våren om det skedde under total avhållenhet från allt alkoholhaltigt.
Det är sant att jag inte har några större problem med att jobba under inflytandet av bakfyllan. Den har i likhet med oss andra blivit mild och timid med åren och ibland tror jag till och med att den hjälper till med att skjuta in ett oväntat ord här och var. Alkohol livnär sig dock på energi och jag kommer inte att ha någon att sälja på ett tag. Inte till någon annan än de som finner sig i den kniviga situationen att betala mig lön på en mer eller mindre regelbunden basis.
Därför övervägde jag att i Leif GW Perssons avbild avhålla mig från starka drycker under årets första halva. Så kommer det förstås inte att bli, det är fullständigt orimligt och jag stöds i denna uppfattning av en artikel i Dagens Nyheter som citerar en läkare någonstans i Storbritannien som luktar lite för mycket av munskölj. Det är ur ett medicinskt perspektiv meningslöst att ta enskilda vita månader och om man gör så riskerar man dessutom att då man åter börjar dricka delegera för mycket arbete till levern under vad den måste ha kommit att uppfatta som en semester.
Istället söker jag mig åter till moderationen. I likhet med innebörden av den gravt missvisande artikeln i DN anser jag det är bättre att låta levern och andra berörda organ vila några dagar i veckan. Vanligvis går det till så att jag plötsligt slutar med att exempelvis betrakta städ, disk och tvätt som tillräckliga anledningar för att hälla upp en stor whiskey. Istället avstår jag. Det är vanligtvis i början på veckan.
På den första dagen av nykterhet är jag i regel ivrig att kompensera för att det som det är så uppenbart att jag inte gjort under dagarna av liv. Krafterna är inte riktigt där men egentligen är det inget fel på insatsen. Jag är ingen hjärnkirurg och kommer aldrig att bli.
På den andra dagen börjar jag få upp farten. Det kanske inte är en särskilt rolig period men tanken är klar nog att försätta mig i ett nästan perfekt zentillstånd av uttråkning.
På den tredje dagen har tankarna klarnat till den grad att jag inser att jag behöver ett järn men det är ännu en bit kvar från tanke till handling.
Fram emot den följande helgen har jag genomskådat nykterhetens vansinne och det är aldrig roligt att se tillbaka på saker man sagt och gjort under nykterhetens inverkan. Saker så tråkiga att man som berusad bara vågat tänka dem kastar man tanklöst ur sig som om någon brydde sig när man är nykter. Nykterheten släpper alla hämningar och snart finner man sig sittande framför ”Stjärnorna på slottet” och mumlar något hjärnlöst om att det ”faktiskt är riktigt trevligt”.
Vi har alla varit nyktra någon gång men som i det gamla talesättet går det över. Fast inte för alla, en del blir så beroende av nykterheten att de inte kan ta sig ur den. En del föds nyktra och förblir det till slutet på sin eländiga existens. Det är inget värdigt liv och människor lever det dag för dag alldeles omkring oss.
Den stora torkan i januari uteblir alltså även i år, även om vi inte kan vänta oss några skyfall. Det kommer att vara en hektisk tid av att sjösätta årets arbete men det finns ingen anledning att lägga nykterhet till bördorna. Om något ska växa så behövs det ett litet regn ibland.
Denna strong ale av belgisk typ från Brasseurs de Lorraine är, liksom så många andra franska öl, söt och försynt, liksom vore den modellerad efter nationalkaraktären. För den som är begiven på klosteröl bjuder den på en och annan trevlig smak, med en ordentlig om än övermåttan söt maltighet, närmast bananiga jästtoner, och en aningen allmänt hållen ospecifik fruktighet. Beskan är däremot återhållen på gränsen till obefintlig, och den saknar det där vagt källaraktiga rivet som belgarnas egna öl ofta uppbådar. Ölen lider således en svår brist på motvikt till sin närmast knastrigt sockriga maltighet, och när sedan kolsyrningen som synes är allt annat än kraftig, blir slutresultatet en bedövande sliskig dryck – om än inte speciellt tung.
