Gaffel kölsch (1320)

GaffelDu minns att jag skrev en recension av Früh kölsch i augusti 2014. Det var en recension som överträffade till och med Gödsvinets högt ställda ambitioner för osaklighet. Det var kanske mitt finaste verk i det avseendet.

I recensionen från 2014 återkom flera gånger en jämförelse mellan Früh och Gaffel, två av de stora kölschen i Köln. Sanningen är förstås att det är en helt onödig jämförelse eftersom det är två i princip identiska öl.

Därför är det bara naturligt att Systembolaget i all sin paternalistiska välvilja gjort valet åt dig. Früh är ute ur hyllorna och Gaffel tog den första mars i år dess plats. Det finns ingen anledning att protestera och – vad viktigare är – inte heller någon mening.

När vi ändå pratar om smak så ska det sägas att varken Früh eller Gaffel smakar särskilt mycket alls, vilket ytterligare underlättar valet.

16,90 kronor på Systembolaget, nummer 1320 i katalogen

3 Früh av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Galonka, Piast

Efter att Gödsvinets storslagna haxe-satsning nu länge legat i träda var det slutligen dags att återigen utforska detta närmast erotiskt intensiva köttstycke, denna gång i polsk tolkning. Golonka är inget mindre än Polens svar på haxe, eller möjligen eisbein, hursomhelst är det ett stort stycke gris som lagats tills det smälter i munnen, med en läckert krispig svål. Restaurang Piast, ett stenkast från St Eriksplan, serverar golonka, och det var allt vi behövde veta, tillsammans styrde avd Bromma & Vällingby stegen dit för att mäta sig med ännu en gargantuansk köttbit. Piastr är mycket gemytligt, till den grad att man vid ett bord sitter under det som tidigare gissningsvis tjänat som bardisk, och man har ständig överblick över köket, på andra sidan sagda disk. Upplevelsen av matdofterna blir stundtals rätt intensiv och när man går därifrån har man gärna en lätt arom i kläderna, lite så man undrar om man ska bli god vän med alla hundar man möter.

Piast_golonkaNåväl. Jämfört med tidigare avätna haxe (haxar? haxor?) var det en något mer beskedlig bit som Polen visste att servera oss, bara en sån sak att den på bilden ovan knappast syns bakom sina tillbehör säger ju en del. Därmed inte sagt att den inte närapå övermannade oss, eller att vi inte gick därifrån vimmelkantiga, vaggande som gravida pingviner, men det var ingalunda lika absurt mycket som t.ex. Moldaus haxe, som ju till form och storlek närmast liknade en genomsnittlig julskinka, och inför vilkens blotta anblick man blir matt och kallsvettig. Nåja. Vi ska låta det vara osagt om det är typiskt Piast eller typiskt golonka, men den där riktigt krispiga svålen ville inte riktigt infinna sig, och köttet var inte riktigt sådär mört och saftigt som Moldaus haxe heller. Det var en mycket smaklig men inte övermannande god köttbit, även om rårakan och den modesta skålen sauerkraut man fick till var mycket goda, rentav mycket passande, att liksom dutta mot köttet med, som en alltigenom tysk eller östeurpeisk variant av vår svenska dillkvist.

Det återstår att se om vi får fler chanser att testa golonka i huvudstaden, så frågan är om vi kommer lära känna denna maträtt närmare. Såhär direkt efter en första tådoppning känns det inte som att vi hade saknat den övermåttan om vi hade haxe, men kanske kan vi bli överraskade. Om ni känner någon som serverar en fin golonka här i trakterna, tar vi gärna emot tips!

Tre grisdelar av fem möjliga. Restaurang Piast, Tomtebogatan 22, 220 kr ex dricka.

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Vi är många, vi är ofta

verklighetens ölUpprorets fackla har tänts i Hägersten och dess ljus manar oss till handling. En ledare har stigit ur leden, hans kamp och hans budskap är vårt. Leden tätnar för ett styrkeprov. Du är med oss eller så är du mot oss.

Ingen har kunnat undgå denna insändare i tidningen Liljeholmen/Älvsjö. Om du nu är en av de som trots allt lyckats med det så kan du läsa den nu. Jag väntar. Men inte hur länge som helst. Det här är för viktigt.

Gentrifieringen har dragit över Stockholm och du kan följa dess spår av tomma IPA-flaskor söderut från söder. Det har inte undgått Rikard Johansson och han förklarar vad det betyder i en artikel, åter i tidningen Liljeholmen/Älvsjö.

Den mörka sidan av öl-elitismen har förstås inte heller undgått Gödsvinet. Redan för sex år sedan uppmanade jag dig att stoppa den progressiva ölen. Stoppade du den progressiva ölen? Nej, den har fortsatt att breda ut sig och nu har den nått krönet av Hägerstensåsen med en blick mot horisonten och nya erövringar.

Vi närmar oss dagen då ölen slutar vara rolig. Lyckligtvis är Rikard Johansson ganska rolig. Han påminner lite om en-tragisk-generation-mannen i Malmö. Precis som denna har han rätt.

Det är inte för sent att stoppa det här. Förändring är möjlig. Vi har kraften, vi har kunskapen. Vi har Rikard Johansson.

Budkavel! Läs högt! Sänd vidare! Rid i natt!

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Nyårsdikten från Vällingby 2015: Brand New Ancients

kate tempest2015 lider mot sitt slut men du får förlåta mig om jag inte känner något medlidande. Det här året förtjänar allt det kan få och ju fortare det är över desto fortare kan vi börja vara cyniska inför 2016 istället.

Med nya år följer gamla traditioner och nyårsdikten från Vällingby är en av dem. Det var senast för fem år sedan som jag föreslog att Charles Bukowskis ”Junkies” borde ersätta Tennysons falskklingande nyårsklockor men så blev det ju inte. I natt läser Malena Ernman dikten om samma gamla nyårsklockor men det är inte 2015 års dikt. 

Det har varit ett bra år för poesi vilket som så ofta bara är en reflektion av att det har varit ett dåligt år för allt annat. Det kan mycket väl ha varit ett bra år för rosorna men det är mer än vad jag vet.

Årets mest utförliga poesiupplevelse var utan tvekan genomläsningen av Rimbauds samlade skrifter. Det tog en betydande del av sommaren, den delen som inte ägnades åt samtida tjeckisk litteratur. När jag säger att jag läste igenom den så ljuger jag. I själva verket falnade mitt intresse någonstans i poetens senare korrespondens från en småstad i Etiopien.

Rimbaud stod inte för årets poesiupplevelse. Årets poesiupplevelse är Kate Tempest och hennes dikt Brand New Ancients. Jag vet vad du tänker, den boken kom redan 2013 och jag borde istället recensera en öl.

Nu var det dock först 2015 som jag blev varse om Kate Tempests existens och det är därför Brand New Ancients är årets nyårsdikt från Vällingby. Malena Ernman bör inse sig informerad.

Kate Tempests dikter är så nära musik man kan komma utan toner och det är därför inte förvånande att hon även framför sina verk i rap-form. Hon är vad man kunde förvänta sig om Julian Barnes fötts till hiphopare.

Jag skulle kunna skriva ner några rader från Brand New Ancients men du kan höra Tempest framföra den här istället och förresten borde du köpa boken.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Old style

old styleDet finns en sprithandlare i Chicago som inte längre talar med mig. Jag var där, i hans butik, för ett tag sedan och det var då allt gick fel. Nu finns det ingen väg tillbaka.

Butiken ligger på Wabash, bara meter söder om loopen, vilket är en ideal placering för oss som utan respekt för brottsstatistik och en lång rad smittorisker väljer centrala Chicagos billigaste hotell. 

Läget var rätt och behovet fanns så jag klev in genom dörren en köldslagen novemberkväll. Jag var på jakt efter något att dricka men att dricka är att skriva så jag sökte en flaska med en historia.

Väl vid kyldisken kom berättelsen till mig. Old style är Chicagos öl om man får tro den lokala folkloren och en ganska offensiv marknadsföring från Pabst Brewing Company. Det var en berättelse att berätta och det var en öl att dricka med det syftet men få andra.

Nu var det här egentligen inte en spritbutik man går till för att köpa ett sexpack Old style. Spritbutiker man går till för att köpa ett sexpack Old style har speciella skåp med stålgaller där de ställer särskilt stöldbegärliga varor som Axe bodyspray och färgglada flaskor med Gatorade.

Det hade börjat så bra. Sättet på vilket mina röda ögon spärrades upp vid synen av alla de vackra flaskorna från alla världens hörn. Sättet på vilket den spritelitistiska handlaren hälsade erkännande inför min våldsamt europeiska uppenbarelse. Sättet på vilket våra blickar blygt möttes mellan raderna av whiskey i papprör. Vi hade något gemensamt, något vackert och skört.

Så var jag tvungen att förstöra alltsamman. Jag kan inte ha fina saker. Jag tror att jag visslade förtjust på Ray Acuffs gamla  ”Wabash cannonball” när jag stegade fram till kassan med sexpacket dinglande från höger lillfinger.

Han tittade upp och leendet stelnade för att sedan falla sönder och försvinna för alltid. Jag hade gjort honom mindre besviken med en pistol i handen. Old style är ingen fin öl men egentligen var det kanske inte det värsta. När jag köpte de där burkarna var jag inte längre utlänning, jag var en turist.

Old style från Pabst är en nära släkting till samma bryggeris Blue ribbon och om man bor på södermalm och måste dricka en urindoftande öl från Pabst så förstår jag inte varför man inte kan dricka en Old style istället. Den är till att börja med något mindre offensivt äcklig. Old style är mer subtilt osmaklig, lite som en Sofiero. Den går att dricka och många har redan upptäckt det.

Ett annat gott skäl att dricka ölen är att den förekommer på en framträdande plats i den amerikanska versionen av TV-serien Shameless, en våldsamt underskattad dramaproduktion som utspelar sig i södra Chicago.

Old style är en öl för alla tider och jag borde veta eftersom jag har druckit ett par till frukost. Det var dagen för utcheckning från det magiska hotellet där det på något sätt fortfarande var 1978. Kvar av sexpacket var fortfarande två öl och om du vet något om hur jag dricker öl så vet du att något inte stod rätt till. 

Kvällen innan kämpade jag fruktlöst med en pannpizza av Chicago-typ, pizzan vann och jag spenderade några timmar på toalettgolvet. Om någon säger att den nog var preparerad av en sprithandlare från området så tänker jag inte protestera. 

Det var med blandade känslor jag insåg att jag skulle vara tvungen att dricka upp ölen den följande morgonen. Öl är med sin maltiga godhet av gyllene spannmål förstås en utmärkt frukostdryck men bland sätten att återhämta sig från en matförgiftning tillhör den de modiga alternativen.

Old style är dock en vänlig öl och den gav mig ett ljuvt farväl av den fantastiska staden vid Michigan. Det är en öl att dricka mer än en öl att köpa och för min del tänker jag dricka fler.

Förbluffande billig, finns inte på systembolaget

Två Frank av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Julöl Sundbybergs köksbryggeri (30740)

sumpan julölDu vet vad jag tycker om julöl. Det är ingen hemlighet att vi här på Gödsvinet Vällingby har kommit att sortera in julölen i den nu rätt långa listan på saker vi inte gillar med julen.

Någonstans mellan ”ljusstöpning” och ”budskap om fred på jorden”.

Men nu är julen trots allt här och det finns på det stora hela inget någon kan göra åt saken. Det återstår bara att välja en som inte är motbjudande och det innebär nästan alltid att välja en som inte direkt smakar som en julöl.

Julöl från Sundbybergs köksbryggeri är en sådan öl och det är en sådan öl som jag sörplar njutningslystet ur en gammal senapsburk medan jag skriver detta.

Detta är i allt väsentligt en IPA men om köksbryggarna i Sundbyberg vill kalla det en julöl och du kan hålla tyst om saken så tänker jag hålla god min och sörpla vidare.

Det är nämligen inte alls någon dum IPA julöl, humlen biter bittert med en smak av frukt och det finns på det stora hela inget som hindrar att man dricker ett halvdussin av de här. Gud vet att det inte är något man kan säga om många julöl.

Vad man dock kan säga om många julöl är att man inte direkt kan dricka den till julmat och i det avseendet är detta en fullfjädrad sådan öl.

Det kunde vara värre

34 kronor på systembolaget, nummer 30740 i katalogen

3,5 närförorter av 5 möjliga

 

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Ayinger celebrator (1589)

celebratorNär jag återsåg Europa gjorde jag det i änden av en flygplatsterminal i Helsingfors. Osaka var många timmar bakom mig och flyget till Stockholm mindre än en framför mig. Det fanns ingen tid att förlora.

Jag trängde mig förbi en tant i rullstol i kön till passkontrollen. Jag hastade förbi restauranger, butiker och folk som generellt sett gick lite för långsamt. Ute i hallen i terminal två närmast sprang jag.

Jag knuffade ett barn.

Allt detta var nödvändigt. Historien kommer att ge mig rätt. Jag skyndade till en lökig liten pub i fel ände av denna flygplats i fel ände av Norden. Det fanns bara en timme att tillgå och den enda pub jag vet som serverar Ayinger låg så långt bort. 

Du känner Ayinger. Du har läst om Ayinger här. Därför vet du att jag har rätt.

Nu finns åter Ayinger på systembolaget och det är inte ens jul.

Det är Ayinger celebrator som gjort ett triumferande intåg på hyllorna under den gröna skylten. Där har den funnit sig till rätta. Där hör den hemma.

Ayinger celebrator är en dubbelbock och det borde vara vår nu när jag dricker den. Det är som det är med den saken och det går inte att undgå att 6.7% Ayinger värmer även utan solens hjälp.

Full av friskhet och helt utan det giftiga etanolgrepp en del dubbelbockar tar kring smaklökarna. Smakfullt.

22:90 kronor på systembolaget, nummer 1589 i katalogen

Fyra Oberbayern av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Brewdog Hello my name is holy moose (11509)

holy mooseDet här skämtet är inte roligt längre. Ännu en ale, ännu ett experiment. Vem är den till för? Hello my name is fantasilös.

Nej, det är ingen dålig öl. Den är ok. Blev du under din uppväxt någonsin utsatt för drycken som består av en matsked lingonsylt nedrörd i ett glas mjölk? Brewdog Hello my name is holy moose är godare än så.

Vad jag försöker säga är att bryggeriet som blivit stort på att vara annorlunda kommit att bli förutsägbart likt sig självt.

Denna ale skogsbär känns i det sammanhanget lite ansträngd. Ska jag säga desperat? Jag säger desperat.

32:90 på systembolaget, nummer 11509 i katalogen

Två tecken i tiden av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Blossa 15 Earl Grey (76760)

Blossa 15Jag vill börja om. Det slutade inte så bra senast. Recensionen av Blossa 14 var inte så mycket en recension som ett koleriskt utbrott. Ett rop på hjälp, egentligen.

Likt kung Karl Gustav vänder vi blad, vi släpper gånga års oförrätter och går vidare. Blossa 15 är här och det kräver en recension.

Det ska dock sägas att Blossa 14 Lavande verkligen var en rätt gräsligt dryck. Det tror jag alla kan hålla med om. Det ska vara sagt.

Anledningen till att jag testade den var ju mest att jag testat de föregående årens årgångsglögg och för att någon måste göra det. Det var ju inte så att jag direkt ville dricka det där. Vem skulle vilja det?

Men nu går vi vidare.

Lavandel? Det kanske inte var en orimlig tanke på något plan men på vilket sätt motiverar den att göra en glögg som smakar sköljmedel?

Är det konstigt att man lackar ur, egentligen? Att dricka Ahlgrens bilar upplöst i billigt vittvin kan ta ut sin rätt på de tåligaste temperament. Har jag varit orimlig på något sätt?

Kunde inte ens dricka ur flaskan. Hur som helst.

Blossa 15 är smaksatt med te och det gjorde mig försiktigt positiv trots allt jag har varit med om. Som förra årets lavendelglögg.

Det finns inget som botar en förkylning som en ångande kopp Earl Grey med ett stänk Tanqueray och min förhoppning låg förstås vid att Blossa 15 lånat smak och hälsobringande egenskaper från denna drink som du kanske känner som ”The end of an empire”.

Lyckligtvis är jag inte sjuk för denna glögg har inget gemensamt med en kopp te med ett stänk gin. Det är inget bra betyg men jag skulle kunna säga att Blossa 15 smakar lite som öronpluggar luktar när man använt dem för länge och det väljer jag trots allt att inte göra.

Det är beskt men det som är beskt är lite mindre sött. Det som är lite mindre sött är lite godare. Godare än Blossa 14 Lavande.

Blossa 15 Earl Grey är fortfarande rätt jävla söt och jämförelsen med Blossa 14 Lavande visar ju bara hur långt man måste gå för att hitta något alls att jämföra den med.

Folk kommer att avsky Blossa 15 Earl Grey och givet hur folk är stärker det produkten.

Det kunde vara värre. Det kunde vara Blossa 14 Lavande

Jävla Blossa 14 Lavande

99 kronor på systembolaget, nummer 76760 i katalogen

Två London Hurl av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

The Sonics, Debaser Strand

Att se ett band vars sound till stor del byggt på ren energi och ungdomligt skränande såhär femtio år efter debutplattan är kanske på vissa sätt inte helt logiskt, men på Gödsvinet sätter vi som bekant en ära i att inte låta rationaliteten komma i vägen för ett bra uppslag, och på det sättet hamnade avd. Bromma & avd. Vällingby på The Sonics på Debaser Strand nu härförleden. Som de ordningsmänniskor vi är dök vi upp precis innan lokalen öppnade vid sjuhugget, vilket raskt ledde till en vätskekontroll på ett närliggande vattenhål. Denna fördröjning till trots såg det länge rätt öde ut framför scenen inne på Strand.

sonics-1 Sent omsider hasade sig dock förbandet på scenen. Jag kommer inte längre ihåg vad de hette, men de hade bildats i någon svensk ort på nittiotalet och de kändes på många sätt som en tidsmaskin till den del av detta årtionde när en yxig och energisk tolkning av sextiotalet var så rätt det kunde bli. Såhär tjugo år senare känns det mycket avlägset och obegripligt, en relikt av en retrovurm lika fyrkantig som omotiverad.

Men även detta hade sitt slut, även om en viss insats i god vilja och/eller rusdrycker krävdes för att ta sig dit, och efter en outhärdligt lång paus klev de gråhåriga dignitärerna in på scen. Publiken, som väl mestadels om inte uteslutande var något yngre, verkade vid det här laget redo för det mesta, till vilket den hårt utnyttjade baren säkerligen gjort sitt till. The Sonics rättade till slipsarna och tryckte gasen i botten, och medan det blev en hel del låtar från en nysläppt platta som inte riktigt verkade resonera med folkhavet, satt samtliga sextiotalsnummer som en keps, och publiken kokade till fina gamla spår som Money, Boss Hoss, mfl.

sonics-2När lokalen började blåna av den samlade energin och dess emaneringar i den rätt begränsade luftmassan, tog åldermännen i The Sonics in några kompisar från trakten, som de uttryckte det, och in stegade Howling Pelle Almqvist med ett par kumpaner. Trängseln och svettigheten på scenen närmade sig den framför, och de rev av ytterligare ett par fina gamla bitar, om minnet inte sviker däribland Psycho. Oktantalen matchade fint mellan Sonics & Hives, och publiken blev tidvis riktigt energisk i sin uppskattning.

Efter att the Hives tackat för sig, och en obligatorisk inklappning, var det dock slut. Lika fort som de dykt upp hade The Sonics tackat & bockat, sagt något gillande om Stockholm, och stegat ner från scenen. Vi stod alla lite handfallna, tills kön till garderoben gjorde sig påmind och vi snabbt skyndade ut i natten för att långsamt återgå till normal kroppstemperatur. Om man saknade lite av energin och skränigheten från sextiotalet, levererade dock ett band som ännu till stor del bestod av originalmedlemmar bra tryck, och om man kanske saknade en eller annan gammal klassiker, var det ändå rätt bra flås i det nyare materialet.

Fyra rundgångar av fem möjliga. Debaser Strand, 24e oktober 2015.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.