Formosa Fine Oolong

Oolong skapades för oss som har svårt att välja mellan svart och grönt te, och som kanske helst vill ha båda på samma gång. Sålunda drar somliga oolong-teer mer åt det gröna hållet, och andra mer åt det svarta. Denna taiwanesiska oolong från hökarna på Sibyllans är ganska oxiderad, och ligger helt klart närmare det svarta än det gröna teet. Den kommer även i lösa blad, istället för de kaninpluttar man ofta får oolongen hoprullad i. Bryggd vid 90 grader är det en trevlig kusin till valfritt svart te, lite nötig, lite vagt fruktig, aningen sötaktig, ja det är lite drag av English Breakfast, på ett sådär lite lagom ospecificerat sätt.

Det är svårt att kalla det ett fantastiskt te, men samtidigt är det inte så tokigt som omväxling bland de oftast idel svarta teer som vi här på avd. Bromma sätter i oss. Möjligen kan det göra sig bra på kanna, därom får framtiden utvisa.

Tre vaga ting av fem möjliga. 79 kr/hg, Sibyllans, Sthlm.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Värmdö lager alkoholfri

Denna dimmiga öl från Värmdö bryggeri går bortom den beskare sällskapslagern rakt in i pale ale, ja, nästan IPA – bara aningen mindre fruktig och söt, mer beskt plåtig. Ändå går den finfint till svensk högtidsmat. Möjligen har den lite av den där konstiga fulplåtigt zinkiga eftersmaken, men inte så det stör övermåttan. Liksom sin broder IPAn är det en traditionellt bryggd öl på 0.5% utan oväntade ingredienser. Tyvärr lyfter den inte till de rarifierade höjder som dess bror håller till på, men likväl är den inte alls dum. Det jag frågar mig är bara vad jag ska ha den till. Till maten går den såklart utmärkt, men det finns möjligen lite mer spännande val där, och den är nog för tuff för sådan mat som verkligen kräver en lättare lager. Som sällskapsdryck tar jag långt hellre dess bror IPAn, en NAPA, en Maisel’s Weisse, eller något annat med lite mer karaktär. Så dess roll är nog som motvikt till rejält salt, fet och/eller rökt svensk husmanskost, och det är kanske en smalare roll än det borde vara.

3.5 dimmor av fem möjliga. Finns hos välsorterade livsmedelshandlare.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Maisel’s Weisse alkoholfrei (1197)

Tyska bryggarna Maisel ger oss denna weissbier med okänd alkoholhalt – det finns inget utskrivet på flaskan. Är det verkligen tillåtet? Jag vet inte, men det är i varje fall definitivt en riktig weissbier, det grumligt i botten, jäst-banan-doften sitter där den ska, den är söt och lätt besk, och smakar som weissbier borde smaka – typ – alkoholbettet saknas tyvärr lite. Samtidigt är den definitivt den fullgodaste alkoholfria weissbier jag smakat, den står på egna ben och klarar sig finfint till en skinkmacka med fransk senap och stark ost, det finns beska och fräs oxå.

Ja så sitter man där med en dimmig, ja grumlig, weissbier, min mage klagar direkt, den gillar inte jästgrumset. Jag hade ingen aning om att jag saknade dem – jag antar att jag hittar något avlägset släktskap med det söta och tidvis grumliga belgiska, som det inte precis var i förrgår man drack en bra version av. Hur det nu må vara med detta är Maisel’s Weisse otvetydigt den mest typiska och bästa alkofria weissbier vi hittills smakat. Nu när vi märkt att vi gillar dem, får man ju inte sluta leta heller.

Fyra oväntade återseenden av fem möjliga. Nr 1197 på bolaget, 13:90 kr.

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Die Bio Weisse alkoholfrei (1902)

Vägen till en juste alkofri wit eller weissbier är krokig, och kanske är den ingenstans krokigare än på Salzburger Biermanufaktur GMBH, i Salzburg, Österrike. Deras glutenfria Bio-weisse är förvisso bryggd på vatten, vetemalt, kornmalt, humle, och jäst, men som weisse betraktat är den åtminstone för avd Bromma något atypisk. Redan när man häller upp noterar man ölets klarhet och brist på skum, och även om det luktar typiskt veteöl, lite sött, lite funk, lite banan, och mycket jäst, är smaken något helt annat. Den är syrlig, väldigt syrlig, och tankarna går närmast till gueze eller kriek, ja, man blir aningen ställd. Istället för weissbier smakar det ja.. mer surkart istället. Jag vet inte vad jag väntade mig men det var inte det här, en ganska platt öl bubbel-mässigt, men med ett litet efter-riv, rått och kallt, det finns inte någon omedelbar varning om att ölen håller 0.4%.

Samtidigt känns det lite som nån slags alkoholfri gueze med en touch av jävligt torr cider, och gudarna ska veta att det är något jag letat efter, något jag tycker betydligt mer om än weissbier. Samtidigt är det nånstans i eftersmaken en veteöl – hade jag fått min mikrobiella funk istället, hade jag varit helsåld. Men just nu är det istället en intressant hybrid.

Tre och en halv kart av fem möjliga. Nr 1902 på bolaget, 20:80kr.

 

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Bavaria Holland 0.0% Wit

Från nederländska familjebryggeriet Swinkels kommer denna wit från deras rakt igenom logiskt namngivna ölmärke Bavaria. Att dricka den är att återuppleva minnen av Hoegaarden, denna infernaliska wit som ofta var det enda drickbara på såna ställen man hamnar på mitt i natten, ja om man inte vill ha sockersöt mörk lager eller stor stark alltså. Ja, det hade varit en Hoegaarden, men med alkoholsmaken är utbytt mot någon slags spetsig kemisk eftersmak, som beska sega råttor, det påminner mig om när jag städade tidigare idag, jag tror på en metod som bygger mer på korrekt applicerade starka kemikalier snarare än gnuggande. Det är inte en association som är bra i ölsammanhang, sådär generellt sett. Det känns som söt belgisk öl ofta lutar sig hårt på sin alkoholsmak för balansens skull, och det är min fromma, ack så fromma förhoppning att någon gång hitta en belgisk-ish öl där man, likt Mikkeller eller Sigtuna eller Värmdö, löst problemet med eftersmaken. Det här är inte den ölen. Det här är tyvärr ett magplask. Men när man letar efter något svårfångat, som den bästa alkoholfria ölen, eller den bästa ölen i Italien, så får man vända på varje sten. Ibland blir man överraskad. Det är värt det, i varje fall om man är skapt som Avd Bromma är. Och den här kemiska ölen är ändå något slags belgiskt/holländskt i varje fall. Den tar slut i glaset, och den är bättre än Hoegaardens 0.0. Som alla 0.0 är det inte en bryggd öl – egentligen ingen öl alls – helt utan jäst. Liksom Punk AF kör den med mjölksyra för att justera upp. Kanske är det en del av vägen framåt.

Två steg framåt av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Freak Kriek zero point three (1996)

Det var en trevlig överraskning att hitta en alkoholfri belgare på systembolaget, även om det är en kriek – kanske inte den del av den belgiska ölpaletten som vi haft varmast om hjärtat. Likväl, som drickare av enkom alkoholfritt, testar man kanske gärna även de lite mindre lovande koncepten. Man vet ju aldrig, ibland blir man överraskad.

Freak kriek doftar vagt av koncentrerad Bob blandsaft med en ton av körsbärskärnor, men smaken är bitter, precis hitom jävligt, knastertorrt, man känner hur magen knyter sig av denna hastiga acidifiering. Ju mer man dricker desto mer bor man i ett körsbär, osötat, direkt från trädet.

Denna kriek bryggs av Proef Brouwerij i Belgien för fantombryggeriet Flying Dutchman i Finland, och det är faktiskt bryggd öl, med jäst, kornmalt, vetemalt och körsbärsjuice.. ok inte helt som vanligt, humlen är alltså utbytt mot körsbärsjuice, men gudarna ska veta att lambic inte precis smakar humle. Ja, det är nog där min sko klämmer: det finns nåt litet bubbligt någonstans men det känns inte lambic, inte gueze, och det är det jag letar efter, nån slags källarfunk, någon mikrobiell galenskap, perfid, jäsande, bubblande. Det är kul att det finns alkoholfri öl i belgisk stil men helt ärligt blir det här mest osötad torr körsbärsjuice. Det är inte per se dåligt, men jag vill ha spontanjästa galenskaper. Helt ärligt finns det dock gott om kriek som mest smakar ungefär såhär. Jag gillar inte den heller. Men jag är glad att någon jobbar med det här. Det är ett framsteg – sedan hoppas jag på en alkofri gueze eller trappist en vacker dag. Jag vet inte hur de ska göra, men jag hoppas ändå.

Samtidigt måste jag säga att ju mer jag dricker, desto nöjdare blir jag. Här finns inga konstiga bismaker – man är långt inne i körsbärets värld. Det är hårt, det är intensivt, det är belgiskt. Det kommer bli fler såna här flaskor.

Tre och en halv god utsikt av fem möjliga. Nr 1996 på Systembolaget, 23:90 kr.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Fever-Tree Premium Indian Tonic Water

Det var ett infall, sådär när flaskan stod och såg snygg ut där i hyllan. Alkoholfri öl är inte fel, men till sommarn kanske man vill ha något lite mer.. drink-aktigt? Kan tonic water funka? Svaret på det är väl ett rungande mja. Vid något tidigare tillfälle har avd Bromma stått med en tonic water i näven på konsert, pga brist på alkoholfria alternativ, och att inte dricka något när man lyssnar på såndär amerikansk musik med rötterna i bygder där det är ett nobelt öde att supa ihjäl sig känns bara inte rätt. Då kan någon slags fantom-smärte-dryck som tonic water utan gin till och med kännas vettigt. Från då till nu, så har ju en del alkoholfri öl flutit under broarna, och som jag är helt obesvärad att dricka något gravt humlat och mörkt i brännande solsken, känns tyvärr Fever Tree Tonic water inte riktigt som ett alternativ. Nog är den bitter, nog bubblar det bra, men det är helt enkelt för sött. Kanske kan det bli bättre med en skiva citron i, jag utesluter det inte, men med mitt sinne för planering kan man helt enkelt inte lita på sådana tillsatser. Det är för osäkert.

Sökandet efter en riktigt torr tonic water går således vidare. Vi noterar i förbifarten att Feberträdets vatten innehåller 7.1 gram socker per 100 ml, för framtida referens.

Tre trötta träd av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Värmdö IPA alkoholfri

För den som testar varje och envar alkoholfri öl kan det synas långt mellan ljuspunkterna, men från Värmdö kommer här en friskt skummande och dimmig alkoholfri IPA av hög kaliber. Den är ordentligt besk, rivig och pigg, och har en riktigt lång och fin eftersmak. Likväl är den inte mer specialiserad än att den passar fint till en burgare. På något sätt lyckas den undvika att trilla in vare sig i den överdrivna fruktigheten eller plåtigheten, utan att för den skull sakna djup. Det finns väldigt få anledningar att uppsöka Coop på Bromma Blocks, men nu har jag en, för jag har inte sett till denna smakliga öl någon annanstans – än. Om jag gissar rätt, kommer den snart göra ett bejublat segertåg genom landet, eller i varje fall bort till City Gross i Bromma. Vi ska se om ett litet mail till dem kan göra skillnad!

Fyra fina öar av fem möjliga. Finns hos dagligvaruhandlare med gott omdöme.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Beck’s Blue non-alcoholic

På 0.3% är Beck’s Blue non-alcoholic en riktig öl, bryggd på vatten, jäst, kornmalt och humle enligt bästa Reinheitsgebot, ingen svartkonst med mjölk eller mjölksyra, och inte heller någon alkoholfri maltdrink med humle-extrakt. Den bubblar piggt i glaset och har en trevlig, rejält besk anfang, rivig, pigg och nyter. Likväl är den någonstans lite vagt petrokemisk, kall och obehaglig, ja det är en livlig andra halvlek men tyvärr lever den inte upp till hur man började.

Så länge man äter något fyller Beck’s Blue någon slags minimum av existensberättigande, men när mackan med skinka och fransk senap tar slut, blir den märkliga polyaromatiska bismaken direkt besvärande. Andra alkofria lager har haft liknande problem med en beska som sönderfaller i en kolväte-osande bi- och eftersmak, det är en eftersmak som påminner om en endimensionell nyans av det sämsta med en plåtigt besk öl, förzinkad och förnicklad, som en ledstång i käften, humle gone bad, ja, det är en utförslöpa utan slut.

Efter en tid med virus och liknande litar jag inte fullt ut på mitt smaksinne, så jag tog det säkra före det osäkra, och följde upp min Beck’s Blå med en NAPA för att kalibrera. Det är som natt och dag – i NAPA har vi en synnerligen behagfull öl, som totalt saknar denna besvärande och onaturliga eftersmak.

2 blå dagar av 5 möjliga. Finns i matvarubutiker utan vett eller sans.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Jag sitter här och bränner mina euro

Det är en dyster tid i virusets spår. Covid-19 smittar mer än vad glädjen någonsin kunde. Mitt i allt elände finns dock saker som är ännu värre och Gödsvinet är som alltid din guide till dem.

De av oss som efter åtta veckor av dagliga dödsrapporter ändå lever har möjlighet att ägna sig åt en rad av valfria sorgeämnen. De högst påtagliga resebegränsningarna är förstås ett av dem. Det står mig fortfarande fritt att färdas över Skanstullsbron och så långt jag orkar cykla efter det men gud vet att det inte är långt nog.

Kollektivtrafiken rullar fortfarande men det är alldeles för uppenbart att jag inte har någon samhällsbärande funktion för att jag ska våga passera genom spärren. SL uppmanar resenärer att undvika Gullmarsplan, något jag för övrigt gjort i åratal.

Den enda utlandsresa jag fått ställa in var en flygning till Oslo och jag är beredd att föra in det på endera sidan i balansräkningen över vinst och förlust i pandemins spår.

Om det inte gått som det gjorde med världshälsan så hade jag förmodligen åkt till Berlin någon gång under våren. Det finns alltid mer att se där och då har jag ändå sett en del saker.

Berlins mest bestående kvalitet är dock inte någon enskild sevärdhet utan en slitstark känsla av alldaglighet. Stora delar av staden har förstås jämnats med marken vid något tillfälle och det som hastigt byggts i dess ställe kommer aldrig att vinna något erkännande från Stockholms skönhetsråd.

Öst och Västberlin består i lika delar av satt bebyggelse i praktiska byggmaterial från ett sobert färgat 1950-tal. Berlin är som bäst på gråa gator av Döner och Spätis, sådana som Malmö säger sig kunna ge en svensk version av utan att egentligen övertyga någon.

Det går under rådande rekommendationer från Folkhälsomyndigheten bra att läsa om Berlin och utbudet av böcker är tillräckligt för en utdragen smittspridning. Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz är en självklar grundtext, liksom hans November 1918-trilogi i fyra band, och man kan för att lätta upp stämningen något även lägga Christopher Isherwoods Berlin-böcker till den obligatoriska litteraturlistan.

Själv har jag under våren läst Hans Falladas Kleiner Mann – was nun? och det är en nostalgisk tillbakablick till en tid med politiska och ekonomiska framtidsutsikter bättre än våra egna.

Det europeiska kärnlandet har aldrig känts mer avlägset och då har jag ändå bott i Östersund. Böcker hjälper men Berlin och andra ställen kallar och cykeln framstår gradvis som ett allt mer realistiskt alternativ.

Som sorgeämne i en pandemi är ändå reseförbuden ett som man kan överleva. Det kunde vara värre. Det har exempelvis ännu inte dykt upp några sjungande italienare på balkongerna i Johanneshov.

Dessutom är jag väl förberedd för en utdragen självkarantän. Redan i slutet av mars investerade jag i en strategisk vinreserv som kan hålla lågan levande genom vilken global orostid som helst. Det är den jag vänder mig till nu.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.