recensioner

Ponpon Cidre Artisanal (18023)

av Johan

I vår vid den här tiden på året återkommande serie om behagfulla sommardrycker måste en tillfällig gäst på systembolaget nämnas. Cidern Ponpon bidrar ansvarsfullt till den normandiska sidan av denna serie.

Egentligen har jag svårt att tänka mig någon bättre sommardryck än en torr och mycket sval cider, även om detta i stor utsträckning beror på att ett glas sådant nu är placerat under min näsa.

Ponpon Cidre Artisanal är grönäppelsyrlig, cider-stallig och ljuvligt närbelägen. Jag behöver ingen annan sommardryck just nu. Inte än på en stund.

Den artistiska flasketiketten säger aime les marins och om det är kärleken till sjömän som gjort cidern till vad den är så har ingen känt för dem som Ponpon gör sedan Jean Genet.

39:40 kronor på systembolaget, nummer 18023 i katalogen

3 Querelle av 5 möjliga

Nomada La Manchurita (11297)

av Johan

Jag har vanligtvis inte mycket att säga om gose men det har vanligtvis heller aldrig direkt hindrat mig. Gose är en sur-salt öl från östra Tyskland om det inte räcker för dig så kryddas den i likhet med alla öl du gillar med koriander.

Ölen på bilden är, mig veterligen, inte kryddad med koriander. Den är kryddad med kombucha, en sur-söt asiatisk te-dryck med påhittade hälsoeffekter. Ingen verkar helt säker på var i Asien man först jäste detta te men alla vet var gose som denna kommer ifrån. Spanien.

Nomada La Manchurita är en art-typiskt blekgul dryck med en doft av fläderbärssaft och jäst. Smaken är också blekgul men med en långt mer invecklad och, när allt är sagt och gjort, angenämare karaktär. Den smakfullt citrussyrlig men också lite örtig och inte alls så salt som en rad gose, som faktiskt kommer från Östtyskland, kan få dig att förutsätta.

I mitt naiva tillstånd ifrågasättande undrade jag på vägen till Hammarby sjöstads systembolag varför butiken valt att släppa en gose mitt i högsommaren. Jag undrade också varför de valt att släppa den endast på mitt tredje närmaste systembolag men den frågan kan jag låta bero.

Nomada La Manchurita är ett alldeles inspirerat val av sommardryck. Den är frisk, nästan uppfriskande, och jag rodnar endast fläckvis inför att kalla den ”fräsch”. Gud vet att det inte är ett ord som jag har anledning att använda ofta. Den är också bara laddad med 4 volymprocent så man dricka precis hur många som helst i sommarsolen.

27:90 kronor på systembolaget, nummer 11297 i katalogen

4 Bergamott av 5 möjliga

Stockholm bärnstenslager alkoholfri

av zonk

När man greppar efter en flaska sådär halvmörk lager, som dessutom kallar sig för festivalöl, är det inte precis med skyhöga förväntningar. Visst, det är inte fråga om någon genomskinlig flaska, men det bådar ändå knappast gott. Stockholm specially crafted festival beer bärnstenslager alkoholfri överraskar dock positivt, och trillar inte alls ner i det gyllenbruna träsk många av dess kusiner gör, nej, den är beskare än man kan tro, ingen sötsliskig Newcastle brun öl här inte. Den lite sådär plåtiga humligheten ackompanjeras fint av en karamellig maltighet, det är inte alls dumt att bara dricka för sig självt, och borde nog passa till den mesta lite saltare eller kraftigare mat. Den är heller inte en typisk IPA enligt mall 1A, och omväxling är ju alltid trevligt för den som dricker alkoholfritt. Allt i allo, en trevlig addition till den alkoholfria paletten!

3.66 bitar kåda av 5 möjliga. Finns hos välsorterade livsmedelshandlare.

Clausthaler Lemon

av zonk

Ibland chansar man lite. Ibland kliver man rakt in i bleka dödens käftar med berått mod. Att utan tvång eller påbud dricka Clausthaler Lemon känns onekligen som ett exempel på det senare. Samtidigt vill man ju veta. Hur illa kan det vara, liksom? Väldigt illa, visar det sig.

Clausthaler Lemon är liksom sin anfader inte bryggd, det finns ingen jäst inblandat här, bara vatten och extrakt av humle och kornmalt. Här är dessutom ersatz-ölen i minoritet: 60% av blandningen är puraste lemonad.

Det skummar, för att inte säga löddrar, friskt i glaset, och doftar Yes citron med en vag hint av öl utspilld på golvet härom veckan. Smaken, däremot, är något helt annat. Det är hiskeligt sött, och man kan nästan ana en besk eftersmak av disktrasa, och någon slags misslyckad ton av citronpastiller. Det är inte bra nånstans. Det funkar verkligen inte som läsk, och verkligen inte som öl. Mest av allt är det att dricka vatten med en rejäl smak av socker.

Ett pladask av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln, ingen vet varför.

 

Pfungstädter Edel-Pils (1354)

av Johan

Tyskland är landet som bara fortsätter att ge. Bland dess oräkneliga städer och byar finns skatter sällan sedda i andra länder. Allra mest sällan ser man dem på systembolaget även om det händer. Nu har det hänt, Pfungstädter är här.

Jag fann min på systembolaget vid Skanstull men du har förmodligen ingen anledning att åka just dit. Ölen med det ädla namnet stammar från en plats med samma namn i Hessen och drycker med ursprung i denna sköna delstat är vackra mer ofta än inte.

Låt oss dock inte vrida upp förväntningarna bortom det rimliga, detta är trots allt en ljus pilsner och den bör drickas och bedömas som en sådan. För den som tvekar heter den faktiskt Edel-pils, vilket många ljumna späti-öl i aluminiumburk också gör.

Det här är dock en alldeles särskilt fin Edel-pils, besk, örtig och humlig som en helg i Darmstadt. Eller som en Jever. Mer som en Jever egentligen. Det är förstås långt ifrån dåligt och närmare perfektion än en rad saker jag skulle kunna nämna.

Drick därför din Pfungstädter och drick den nu, imorgon kan den vara försvunnen. Bland offren i smittans spår finns detta bryggeri och då tillhörde det ändå aldrig någon riskgrupp. Som en av mina nya favoritbloggar rapporterar står nu Pfungstädter under rekonstruktion.

Låt oss hoppas att bryggeriet rekonstrueras och reser sig större och starkare än någonsin. Världen efter covid-19 behöver Pfungstädter Edel-pils och jag behöver en till.

Nummer 1354 i katalogen, 19:90 kronor på systembolaget

4 kottar av fem möjliga

Dooars Pebble Brook

av zonk

Vissa te dricker man med behag och konstaterar mest att de påminner om någon lite bättre och tydligare variant av English breakfast, och Dooars Pebble Brook är helt klart ett av de där teerna för mig. Jag har druckit ett antal koppar och funnit dem vara otvetydigt te-smakande, trevliga rakt igenom, men lite .. ja.. karaktärslösa? Utan några drag som gör att man kommer ihåg dem? Som en såndär kung fu-film man inser att man redan betygsatt på Filmtipset, men som man inte kan nämna minsta bit av story eller karaktärer från, som man sett en schysst dag någon sommar för länge sen som inte lämnat minsta spår i sinnet. Bra just då, men inget man skrev hem om. Det här är inget te som går och blir för gammalt, inte så, men samtidigt är det heller inget te jag kommer köpa mer av. Inte när det finns Golden Yunnan black, Nilgiri supreme, och annat trevligt svart te, eller pu-erh, lapsang och annat för de dagar man vill ta ut svängarna.

Tre jaha av fem möjliga. 79 kr/hg på In The Mood for Tea.

Ekologisk genmaicha

av zonk

Genmaicha är inget vanligt te, det ser man direkt. Det är fullt med små bruna pluttar men dessbättre är det rostade riskorn och inget annat, vad man än först kan tro. En del av dem har dessutom poppat, och genmaicha kallas också popcorn-te. Förr i tiden drack fattiga japaner det som ett billigare alternativ till outblandat te, som de inte hade råd med, men numera är det populärt med rik och fattig därborta, om man får tro vad man läser. Det sägs vara bra när det är långt mellan målen och såklart även för magen, även om min mage som vanligt inte är med på noterna.

Redan när man lyfter koppen anar man om inte oråd så i varje fall att något inte är som vanligt, det luktar knäckebröd och popcorn, inte gräsigt grön buljong som ditt vanliga japanska te. Smaken är däremot ganska återhållen, ja, det smakar inte övermåttan mycket, faktiskt. Lite nötigt, sådär runt, lite sött, lite spetsigt, en lite mineral-aktig eftersmak. Lite maltigt sådär, aningar av popcorn och rostat bröd. Trevligt på ett anspråkslöst sätt. Det är ju egentligen inte te, men det smakar rätt mycket som te, kanske lite överraskande, som nån slags lite mer anonymt grönt te med kanterna avfilade. Ibland är det precis det man behöver, de vassa stenarna är säkert fina i din zen-trädgård, men det finns en plats för de lite mer nedskavda också.

Tre och en halv rullande sten av fem möjliga. 89 kr/hg, Sibyllans, Stockhotlm.

Formosa Fine Oolong

av zonk

Oolong skapades för oss som har svårt att välja mellan svart och grönt te, och som kanske helst vill ha båda på samma gång. Sålunda drar somliga oolong-teer mer åt det gröna hållet, och andra mer åt det svarta. Denna taiwanesiska oolong från hökarna på Sibyllans är ganska oxiderad, och ligger helt klart närmare det svarta än det gröna teet. Den kommer även i lösa blad, istället för de kaninpluttar man ofta får oolongen hoprullad i. Bryggd vid 90 grader är det en trevlig kusin till valfritt svart te, lite nötig, lite vagt fruktig, aningen sötaktig, ja det är lite drag av English Breakfast, på ett sådär lite lagom ospecificerat sätt.

Det är svårt att kalla det ett fantastiskt te, men samtidigt är det inte så tokigt som omväxling bland de oftast idel svarta teer som vi här på avd. Bromma sätter i oss. Möjligen kan det göra sig bra på kanna, därom får framtiden utvisa.

Tre vaga ting av fem möjliga. 79 kr/hg, Sibyllans, Sthlm.

Värmdö lager alkoholfri

av zonk

Denna dimmiga öl från Värmdö bryggeri går bortom den beskare sällskapslagern rakt in i pale ale, ja, nästan IPA – bara aningen mindre fruktig och söt, mer beskt plåtig. Ändå går den finfint till svensk högtidsmat. Möjligen har den lite av den där konstiga fulplåtigt zinkiga eftersmaken, men inte så det stör övermåttan. Liksom sin broder IPAn är det en traditionellt bryggd öl på 0.5% utan oväntade ingredienser. Tyvärr lyfter den inte till de rarifierade höjder som dess bror håller till på, men likväl är den inte alls dum. Det jag frågar mig är bara vad jag ska ha den till. Till maten går den såklart utmärkt, men det finns möjligen lite mer spännande val där, och den är nog för tuff för sådan mat som verkligen kräver en lättare lager. Som sällskapsdryck tar jag långt hellre dess bror IPAn, en NAPA, en Maisel’s Weisse, eller något annat med lite mer karaktär. Så dess roll är nog som motvikt till rejält salt, fet och/eller rökt svensk husmanskost, och det är kanske en smalare roll än det borde vara.

3.5 dimmor av fem möjliga. Finns hos välsorterade livsmedelshandlare.

Maisel’s Weisse alkoholfrei (1197)

av zonk

Tyska bryggarna Maisel ger oss denna weissbier med okänd alkoholhalt – det finns inget utskrivet på flaskan. Är det verkligen tillåtet? Jag vet inte, men det är i varje fall definitivt en riktig weissbier, det grumligt i botten, jäst-banan-doften sitter där den ska, den är söt och lätt besk, och smakar som weissbier borde smaka – typ – alkoholbettet saknas tyvärr lite. Samtidigt är den definitivt den fullgodaste alkoholfria weissbier jag smakat, den står på egna ben och klarar sig finfint till en skinkmacka med fransk senap och stark ost, det finns beska och fräs oxå.

Ja så sitter man där med en dimmig, ja grumlig, weissbier, min mage klagar direkt, den gillar inte jästgrumset. Jag hade ingen aning om att jag saknade dem – jag antar att jag hittar något avlägset släktskap med det söta och tidvis grumliga belgiska, som det inte precis var i förrgår man drack en bra version av. Hur det nu må vara med detta är Maisel’s Weisse otvetydigt den mest typiska och bästa alkofria weissbier vi hittills smakat. Nu när vi märkt att vi gillar dem, får man ju inte sluta leta heller.

Fyra oväntade återseenden av fem möjliga. Nr 1197 på bolaget, 13:90 kr.