Bjørnebryg Extra Stark (1274)

En öl med hög alkoholhalt skall ha en smak att matcha den. Det har inte Bjørnebryg men ölen kommer närmare än många andra öl i denna kategori. Skillnaden mot exempelvis Kopparbergs Special Brew – officiellt den första öl jag någonsin hällt ut – skulle inte kunna vara större. Till att börja med misstänker jag att Bjørnebryg faktiskt är en öl.

Tecknen är många och övertygande. Smaken är ganska omfångsrik, den sträcker sig från katrinplommon till general portion, och på det stora hela går den att vänja sig vid.

Eftersom detta är en öl som man dricker för att berusa sig så måste jag som samvetsgrann konsumentupplysare säga något om denna aspekt av drycken också. Efter 10 cl Bjørnebryg tyckte jag det var roligt att stavningskontrollen ville ändra Bjørnebryg till ”badbrygga”. Efter 20 cl drömde jag mig iväg till en föreställningsvärld där björnen avbildad på burken ligger och solar på en badbrygga (den bar solglasögon). Efter 30 cl kollar jag mailen. Efter 40 cl trycker jag ”like” på facebook-knappen till ett inlägg på Gödsvinet utan att inse att jag skrivit det själv. Efter 50 cl skriver jag detta.

Vilket blir då det sammanlagda intrycket av denna öl? Det är ingen bra öl men det är en öl som man kan dricka med någon form av behållning. Det måste vara värt något.

13,60 kronor på systembolaget, nummer 1274 i katalogen

2 björnar av 5

Schöfferhofer Weizen

Som jag tidigare berättat är utbudet av öl i Berlin begränsat. Det finns många olika sorters lager och veteöl, men väldigt lite annat. De olika pilsnersorterna smakar bra men inte speciellt revlutionerande. De flesta veteöl som serveras är välbekanta från det i det här fallet välsorterade systembolaget. Paulaner, Weihenstephaner och Erdinger syns till exempel överallt. Men ett antal gånger stötte jag på något annorlunda, och Schöfferhofer Weizen är ett exempel på detta.

Schöfferhofer saknar den tunga söta kvalmighet som karakteriserar till exempel en Weihenstephaner. Istället har den en citrondoftande friskhet som snarare för tankarna till gräsiga amerikanska ipor, fast utan beskan. Det smakar marknära växtlighet, pretentiösa citrusfrukter och sval men solig sommar långt borta från stranden på den europeiska prärien. Onekligen är det ganska likt belgarnas wit bier, men Schöfferhofer har behållt smakrikheten och fylligheten från Tyskland.

En perfekt veteöl att svalka sig med efter en lång varm dag (på ett museum om korv). Bra också att dricka fler av, något som kan vara lite för tungt med andra tyska veteölar.

Kung (1446)

Åbros storsäljare ”Kung” är ingen god öl. Men det är en enkel öl som är god väl kyld på en het sommardag? Nej, det är den inte. En väl kyld ”Kung” har lägre temperatur än en varm men varken temperaturen på ölen eller sommardagen ändrar i slutänden på att det är en mycket osmaklig öl.

”Kung” har en krona på avbildad på burken. Detta måste vara en av anledningarna till att den huvudsakligen dricks i de delar av Sverige där motståndet mot euron är starkast. Å andra sidan är detta samma delar av Sverige som man accepterar Per Gessle-biljetter som officiellt betalningsmedel. En gång hörde jag en historia om en plats i Hälsingland där passagerarna i en raggarbil bytte bort en back öl mot en kvinnlig passagerare från en annan raggarbil. Var det en back ”Kung”? I sådana fall var det mycket kvinnoförnedrande.

”Kung” har ingen smak att tala om men efter en klunk följer snart en mild arom av rått kött.

10,90 kronor på systembolaget, nummer 1446 i katalogen

1 tonårsfylla av 5 möjliga

Gran Lurton Corte Friulano 2009 (94453)

Eftermiddagssolen fann mig på promenad kring Östermalmstorg. När jag bodde inne i stadens mitt upptäckte jag vilken tillfredsställelse man kan nå av att vandra gator upp och ner på Östermalm och se allt man inte behöver men som folk av någon anledning lägger oerhörda pengar på. Man känner sig rik när man inser att man just sparat 750 000 på att inte alls önska sig en horribel stadsjeep från Bayern. Ett par löjliga handsydda italienska skor sparade mig nästan 20 000 och när en tillgjort nonchalant armaniutstyrsel vandrar förbi så känner jag en insättning på 35 000 i mitt mentala konto. Jag kan vara nonchalant på riktigt för nästan inga pengar alls.

Det var därför med ett hjärtligt leende och en känsla av stor rikedom som jag vandrade in på systembolaget på Nybrogatan för att köpa en flaska vin. Just detta systembolag är intressant eftersom det inte alls är lika stort som det i korsningen av Regeringsgatan och Mäster Samulesgatan men ändå nästan lika välsorterat. Deras hyllor för nyinkommet och tillfälligt är nästan alltid intressanta och det var dit jag styrde mina steg.

Flaskorna med Gran Lurton 2009 var nästan slut trots att den introducerades för fyra dagar sedan vilket jag tolkade som ett gott tecken. Att en vara är populär gör den inte nödvändigtvis bra men att den flitiga personalen på systembolaget inte ersatt köpta flaskor brukar göra det. När en pall med Sofiero tagit slut kör de snabbt ut en ny. När en hylla med vin gapar tom utan att de kan ersätta flaskorna på den så måste det vara bra.

Hållbar teori eller inte, Gran Lurton visade sig vara ett mycket bra köp. Vinet är huvudsakligen gjort på Friulanodruvor, ett fruktigare och mindre strävt alternativ till Sauvignon Blanc som är speciellt vanligt i Sydamerika. I jämförelse med en Riesling är viner av denna druva något mindre söta men minst lika smakrika. Den fylliga smaken av stenfrukter i Gran Lurton är därför ändå frisk och lätt citrusaktig.

Vinet är ungt, Friulano tjänar inte på lagring, men ändå superbt välbalanserat och nyanserat. Jag skulle rekommendera det till varje situation i livet som kräver en flaska vitt vin. Först efter att ha smakat Gran Lurton inser jag hur många de är.

119 kronor på systembolaget, nummer 94453 i katalogen

4,5 plommon av 5 möjliga

Currywurst

Som jag tidigare berättat är Berlins nationalrätt currywurst. Grundreceptet verkar vara att skiva något som liknar vår ”lunchkorv”, hälla på ketchup, och krydda med curry. Men skulle man antyda för en inbiten currywurstentusiast att man genomskådat det enkla receptet, att man ser att kejsaren är naken, hade man antagligen åkt på stryk.

Det finns i själva verket en uppsjö olika recept. Man kan skiva korven olika, ha olika sorters ketchup, vissa verkar ha någon form av currywurstsås (som är förvillande likt ketchup, möjligen med ett tillskott av curry), man kan ha korv med eller utan skinn, och tillbehören kan skifta.

Antagligen kan det finnas olika varianter på korv också, men för att vara korvens förlovade hemland upplever jag ett visst ointresse för korv från tyskarnas sida. Korv är bara en naturlag för dem, ingen man ändrar på med olika varianter och nya smaker. Ungefär som med öl i England. England har skapat hela vår ale-kultur, men på puben får man vara glad om de har något annat än tuborg (och då är det troligen Stella). När jag frågade om vad ordet ”wurst” egentligen betyder verkade även de infödda ha svårt att hitta en bra definition. Men allt kött man kan ha på smörgås är tydligen wurst. Till exempel är leverpastej wurst. Och all korv är bratwurst, förutom i de fall då det uppenbarligen inte är det, till exempel chorizo, salami och wienerkorv.

För att få reda på sanningen om currywurst besökte vi currywurstmuséet nära Checkpoint Charlie. Muséets blotta existens kändes surrealistisk. Alla farhågor besannades när vi kom in och man inte fick lära sig något alls, utan istället fick det stora vetenskapliga nöjet att få sitta i en soffa formad som en korv, och att höra hur det låter i ett gatustånd när man serverar currywurst. Det senare är kunskaper man med mycket enkla fältstudier kan tillgodogöra sig själv, helt utan museum. Det skulle också vara betydligt billigare än de hutlösa elva euro man fick hosta upp vid ingången.

Trots att muséet var märkbart påkostat och välinrett förmedlade det alltså ingen kunskap. Vid utgången fick man ett litet smakprov, men även det är något man kan tillgodogöra sig utanför muséets väggar.

Men fulla av meningslös information som till exempel vad som ingår i curry (vilka kryddor som helst tydligen) och hur man gör pappersassietterna som delikatessen serveras på, gav vi oss till fots iväg till det ställe som enligt utsago skulle servera den bästa currywursten i Berlin, för att på så sätt bli fullärda. Curry 36.

Kön var lång och stället populärt. Personalen var effektiv på ett som man föreställer sig att tyskar är. Vi fick varsin currywurst med pommes och majonäs. Det var flott och gott. Korven var som vanligt av lägsta möjliga kvalitet, med bara formen som skilde den från kattmat. Inte blev vi visare, men vi blev väldigt mätta. Vilket också verkar vara rättens primära syfte.

Nej att få kunskap i fenomenet currywurst var inte lätt. Kanske är det inte heller möjligt. Kanske finns det inget att veta, ungefär som att det inte finns något vidare djup i en röd pölse med bröd på pölsemannen. Troligen är det så. Troligen är kejsaren spritt språngande naken. Och det blir bara tydligare efter ett besök på currywurstmuséet.

Berliner Weisse

Ölutbudet i Tyskland är generellt sett ganska torftigt. Pilsner och veteöl dominerar kraftigt. Eller tja, det är det enda man erbjuds att dricka. Ale existerar inte i Tyskland. Å andra sidan är Tyskland väldigt bra på både pilsner och veteöl, så upplevelsen är ändå högst angenäm.

Kanske på grund av det enahanda utbudet, eller som en udda effekt av deras reinheitsgebot, har man i Tyskland en tendens att blanda saker. Oftast på ett helt onödigt och i det närmsta kriminellt sätt, även om uppfinningsrikedomen och den liberala respektlösheten mot ursprungsdryckerna som princip är uppfriskande. Radler till exempel ska man hålla sig borta från, det är öl blandat med läskeblask. Cola blandat med Fanta kan man köpa färdigt på burk. Vitvin säljs färdigblandat med vad som helst på krogen.

I Berlin har man en egen specialitet som heter Berliner Weisse. Det är veteöl blandat med en söt saft, enligt rykten samma sak som man gör jell-o av. Minus gelatinet förstås. Enligt legenden gör man detta för att få ner beskan, men det låter knasigt då tysk öl inte är speciellt besk. Särskilt inte veteöl.

Två glas vansinne tack

Resultatet är en psykadeliskt illgrön eller ditoröd dryck, med ett diskmedelsliknande kemiskt vitt skum. Bara ett spår av strävhet är kvar av orginaldrycken, i övrigt är det sött och sliskigt, ungefär som väntat. Den röda var bättre än den gröna. Visserligen sötare, men utan tonen av tvål som präglade eftersmaken hos den gröna. Det känns som att jag blivit drogliberal, som att jag snart ska på rave, eller som att jag är tonåring igen (det var senast dessa färger var på modet) när jag tar min första slurk. Men långsamt klistrar munnen ihop, och mot slutet av glaset känner jag mig mest däst och gammal.

Nej detta är inte för mig. Felet är att jag gillar öl, och den här drycken är till för människor som inte gör det. Beställ veteöl utan saft och färgmedel när du kommer dit, det är tyskarna riktigt bra på.

En purken blandmissbrukare av fem möjliga.

Oppigårds Inwit (11751)

Kan Oppigårds misslyckas? Förmodligen inte på egen hand. Det är därför de plockat in extern kompetens på området. Oppigårds Inwit är baserad på det vinnande bidraget i svenska mästerskapen i hembryggeri och tillverkat av dess upphovsmakare Peter Högström. Inwit överraskar dock med att vara allt annat än ett amatörmässigt öl.

Ordet ”amatör” kommer från samma latinska rot som exempelvis det franska ordet ”amour” och ordet syftar också på någon som älskar något. Ordet ”professionell” syftar förstås på en profession och någon som gör något som ett yrke. Folk som gör det som de älskar presterar aldrig lika bra som de som gör något för att det är deras jobb. Ändå kan vi inte låta bli att gilla dem bättre.

I fallet med den duktiga amatören Peter Högström – förste älskare i SM – verkar dock Sveriges ölbloggare göra ett undantag. Ingen verkar fullt ut föredra honom framför en traditionell yrkesman och jag kan inte undkomma misstanken om att de helt enkelt är missunnsamma. Där det finns kärlek finns det svartsjuka.

Nu har som sagt Inwit inte alls karaktären av ett amatöröl. När man föreställer sig ett amatörprojekt så tänker man sig övermodiga utflykter bland smak och doft genomförda med naiv dumdristighet. Oppigårds Inwit är dock en smakrik, fruktig, frisk men på det stora hela ganska strömlinjeformad och välsvarvad öl. I själva verket framstår ölen som ett fullständigt yrkesmässigt bidrag till Oppigårds utsökta men lite tungfotade sortimente.

Vad jag vet saknar Oppigårds idag ett realistiskt alternativ för badstranden. ”Oppigårds på stranden” har nästan samma surrealistiska kvaliteter som titeln på den japanska boken ”Kafka på stranden”. Ett par iskylda Inwit kan fylla en viktig livsuppehållande funktion på vilken strand som helst i Dalarna.

Oppigårds Inwit finns tillfälligt på systembolaget men jag tror att Oppigårds skulle göra klokt i att behålla den som en fot i dörren till ett marknadssegment där bryggeriet är i princip helt orepresenterat. Var och en bör dock ta på sitt eget ansvar att testa en innan sommaren är över.

18,50 kronor på systembolaget, nummer 11751 i katalogen

3,5 kylväskor av 5 möjliga

Old Crow

En kråka på min balkong

Under min senaste USA-vistelse försåg jag mig med ett antal oprövade bourbonsorter. Old Crow kom med på listan på Johans rekommendation.

Första gången jag frågade efter Old Crow råkade vara i en lite finare affär på Manhattan. De skrattade åt mig.

Jag vill minnas att Johan rekommenderade Old Crow med orden Det är kanske inte den finaste sorten, men den är definitivt mest country. Jag förväntade mig alltså en dryck som i bästa fall smakade som något man sprayar på möbler för att katterna ska hålla sig borta.

Så var dock inte fallet. Old Crow har kanske ingen sofistikerad smak, men den är len och fin. Den smakar inte rökigt eller komplext, men den är mjuk mot gommen som mjölkchoklad. Aningen söt, aningen parfymerad. Kort eftersmak av bensin, men på ett bra sätt. Jag tänker på ohyvlade träplankor och livet i en husvagn. Detta är inget jag blandar drinkar på, den gör sig bäst i ensamt majestät. Det är den här flaskan man ska plocka fram när Clintan halsar ur en omärkt flaska utan kork på TV’n, och man tycker att det ser frestande ut. Och det var precis det jag alldeles nyss gjorde.

Fyra starka oxpiskor av fem.

Réserve de la Condamine 2007 (12804)

Ett enkelt vin för enkla sammanhang hyllas sällan trots att de enkla sammanhangen nästan alltid är de bästa. Detta är ett enkelt vin för enkla sammanhang. Tänk toga-party.

Ett par munnar eller ett helt glas är inte tillräckligt för att lära känna någon karaktär ur flaskan. Men oss emellan så är detta ju ändå ingen flaska man tar med sig hem för den enastående personligheten. Detta är inte direkt ett vin man träffar för att diskutera Schopenhauer med. Detta är ett rödvin med en mild och mycket genomsnittlig smak av rödvin.

Réserve de la Condamine 2007 är inte alls ett dåligt vin, det har inga påtagligt negativa sidor. Låt vara att det inte har så många sidor alls. En rund smak.

69 kronor på systembolaget, nummer 12804 i katalogen

Tre rödvin av fem möjliga

Oude Geuze Vieille (nr 1694)

Spontandrucken öl

Karaktärsfull, nyanserad, mycket frisk smak med inslag av jäst, koriander, citrus, bokna äpplen och stall, ton av rök. Så säger systembolaget om denna spontanjästa belgare. Vad är ”bokna äpplen”?

Jag har smakat spontanjäst öl innan, men i ärlighetens namn aldrig med ett öppet sinne. Igår kväll satte jag på en film och korkade upp en liten fisförnäm flaska för en seriös utvärdering. Det första som slår en när man läppjar på en geuze är att detta är inte öl. Man letar reda på flaskan som man redan slängt i glasåtervinningen, läser noggrant på etiketten och skrynklar ansiktet till en förbryllad grimasch.

Geuze är en öltyp som är en blandning av olika gamla lambics. Blandningen gör att drycken jäser en andra gång på flaska.

Det smakar jäst, frukter, lite äpple, lite kemiskt färggrant lösgodis. Det är surt som vinäger, och inte ett spår av humlebeska kan skönjas. Lite sötma kan man uppfatta om man har lite fantasi. I ett blindtest hade jag kategoriserat detta som någon svår cider. Syran och den skarpa kolsyran sticker, men eftersmaken är jämn och fin. Efter en halv flaska vänjer smaklökarna sig, och drycken känns naturlig men den går långsamt.

Jag skulle inte kalla drycken frisk. Det är något unket över den, precis som med pretentiös cider. Stall kanske inte är en dum beskrivning. Ska man korka upp en flaska ska man veta vad man ger sig in på, och vara beredd att slutföra det. Man ska absolut inte öppna den när man är sugen på en öl.

Omöjligt att betygsätta, klart värt att prova. Men kanske inget jag kommer att köpa och ta med mig på en fest. Finns på vissa systembolag.