Som jag tidigare berättat är Berlins nationalrätt currywurst. Grundreceptet verkar vara att skiva något som liknar vår ”lunchkorv”, hälla på ketchup, och krydda med curry. Men skulle man antyda för en inbiten currywurstentusiast att man genomskådat det enkla receptet, att man ser att kejsaren är naken, hade man antagligen åkt på stryk.
Det finns i själva verket en uppsjö olika recept. Man kan skiva korven olika, ha olika sorters ketchup, vissa verkar ha någon form av currywurstsås (som är förvillande likt ketchup, möjligen med ett tillskott av curry), man kan ha korv med eller utan skinn, och tillbehören kan skifta.
Antagligen kan det finnas olika varianter på korv också, men för att vara korvens förlovade hemland upplever jag ett visst ointresse för korv från tyskarnas sida. Korv är bara en naturlag för dem, ingen man ändrar på med olika varianter och nya smaker. Ungefär som med öl i England. England har skapat hela vår ale-kultur, men på puben får man vara glad om de har något annat än tuborg (och då är det troligen Stella). När jag frågade om vad ordet ”wurst” egentligen betyder verkade även de infödda ha svårt att hitta en bra definition. Men allt kött man kan ha på smörgås är tydligen wurst. Till exempel är leverpastej wurst. Och all korv är bratwurst, förutom i de fall då det uppenbarligen inte är det, till exempel chorizo, salami och wienerkorv.
För att få reda på sanningen om currywurst besökte vi currywurstmuséet nära Checkpoint Charlie. Muséets blotta existens kändes surrealistisk. Alla farhågor besannades när vi kom in och man inte fick lära sig något alls, utan istället fick det stora vetenskapliga nöjet att få sitta i en soffa formad som en korv, och att höra hur det låter i ett gatustånd när man serverar currywurst. Det senare är kunskaper man med mycket enkla fältstudier kan tillgodogöra sig själv, helt utan museum. Det skulle också vara betydligt billigare än de hutlösa elva euro man fick hosta upp vid ingången.
Trots att muséet var märkbart påkostat och välinrett förmedlade det alltså ingen kunskap. Vid utgången fick man ett litet smakprov, men även det är något man kan tillgodogöra sig utanför muséets väggar.
Men fulla av meningslös information som till exempel vad som ingår i curry (vilka kryddor som helst tydligen) och hur man gör pappersassietterna som delikatessen serveras på, gav vi oss till fots iväg till det ställe som enligt utsago skulle servera den bästa currywursten i Berlin, för att på så sätt bli fullärda. Curry 36.
Kön var lång och stället populärt. Personalen var effektiv på ett som man föreställer sig att tyskar är. Vi fick varsin currywurst med pommes och majonäs. Det var flott och gott. Korven var som vanligt av lägsta möjliga kvalitet, med bara formen som skilde den från kattmat. Inte blev vi visare, men vi blev väldigt mätta. Vilket också verkar vara rättens primära syfte.
Nej att få kunskap i fenomenet currywurst var inte lätt. Kanske är det inte heller möjligt. Kanske finns det inget att veta, ungefär som att det inte finns något vidare djup i en röd pölse med bröd på pölsemannen. Troligen är det så. Troligen är kejsaren spritt språngande naken. Och det blir bara tydligare efter ett besök på currywurstmuséet.
