Som jag tidigare berättat är Berlins nationalrätt currywurst. Grundreceptet verkar vara att skiva något som liknar vår ”lunchkorv”, hälla på ketchup, och krydda med curry. Men skulle man antyda för en inbiten currywurstentusiast att man genomskådat det enkla receptet, att man ser att kejsaren är naken, hade man antagligen åkt på stryk.
Det finns i själva verket en uppsjö olika recept. Man kan skiva korven olika, ha olika sorters ketchup, vissa verkar ha någon form av currywurstsås (som är förvillande likt ketchup, möjligen med ett tillskott av curry), man kan ha korv med eller utan skinn, och tillbehören kan skifta.
Antagligen kan det finnas olika varianter på korv också, men för att vara korvens förlovade hemland upplever jag ett visst ointresse för korv från tyskarnas sida. Korv är bara en naturlag för dem, ingen man ändrar på med olika varianter och nya smaker. Ungefär som med öl i England. England har skapat hela vår ale-kultur, men på puben får man vara glad om de har något annat än tuborg (och då är det troligen Stella). När jag frågade om vad ordet ”wurst” egentligen betyder verkade även de infödda ha svårt att hitta en bra definition. Men allt kött man kan ha på smörgås är tydligen wurst. Till exempel är leverpastej wurst. Och all korv är bratwurst, förutom i de fall då det uppenbarligen inte är det, till exempel chorizo, salami och wienerkorv.
För att få reda på sanningen om currywurst besökte vi currywurstmuséet nära Checkpoint Charlie. Muséets blotta existens kändes surrealistisk. Alla farhågor besannades när vi kom in och man inte fick lära sig något alls, utan istället fick det stora vetenskapliga nöjet att få sitta i en soffa formad som en korv, och att höra hur det låter i ett gatustånd när man serverar currywurst. Det senare är kunskaper man med mycket enkla fältstudier kan tillgodogöra sig själv, helt utan museum. Det skulle också vara betydligt billigare än de hutlösa elva euro man fick hosta upp vid ingången.
Trots att muséet var märkbart påkostat och välinrett förmedlade det alltså ingen kunskap. Vid utgången fick man ett litet smakprov, men även det är något man kan tillgodogöra sig utanför muséets väggar.
Men fulla av meningslös information som till exempel vad som ingår i curry (vilka kryddor som helst tydligen) och hur man gör pappersassietterna som delikatessen serveras på, gav vi oss till fots iväg till det ställe som enligt utsago skulle servera den bästa currywursten i Berlin, för att på så sätt bli fullärda. Curry 36.
Kön var lång och stället populärt. Personalen var effektiv på ett som man föreställer sig att tyskar är. Vi fick varsin currywurst med pommes och majonäs. Det var flott och gott. Korven var som vanligt av lägsta möjliga kvalitet, med bara formen som skilde den från kattmat. Inte blev vi visare, men vi blev väldigt mätta. Vilket också verkar vara rättens primära syfte.
Nej att få kunskap i fenomenet currywurst var inte lätt. Kanske är det inte heller möjligt. Kanske finns det inget att veta, ungefär som att det inte finns något vidare djup i en röd pölse med bröd på pölsemannen. Troligen är det så. Troligen är kejsaren spritt språngande naken. Och det blir bara tydligare efter ett besök på currywurstmuséet.
Jag gillar curry, jag gillar korv, men currywurst låter fan bara tragiskt.
Vad beträffar engelsk öl så får du sluta gå på Wetherspoon, Hogshead m.fl. pubkedjor och istället söka dig till en riktig pub – företrädesvis med CAMRA-dekal i fönstret.
Currywursten avslöjad, eller åtminstone dess museum. Det tillhör väl god sed att här inte påpeka att ni trots nakenheten spenderade en dag, 11 euro och kostnaden för själva korven på fenomenet? Tyskarna vet vad de gör. Den tyska leverkorven är väl förresten ett kapitel för sig. Den kan vara allt från bredbar leverpastej i en tub-formad förpackning till vad vi kallar leverkorv. I övrigt tror jag dock att wurst i samtliga fall är animalisk eller vegetarisk materia försluten i ett ”skinn” av någon sort.
Hehe, ja, currywurstmuseet låter som ett av de värsta lurendrejerinumren sen föreställningen ”Dallas baklänges”, men så gick den också på Kiviks marknad.
Jag kan ha framställt detta som en misslyckad dag, men det var det inte. Inte nog med att jag fick äta en massa korv, jag fick också nöjet att avslöja currywurst för den bluff den var. Jag lärde mig allt som fanns att veta om currywurst, nämligen just faktumet att det inte finns något att veta.
Dagen avslutades med en vandring längs landningsbanan på Berlin Tempelhof och sedan ett par färgglada veteöl, så jag är nöjd.
@Ola:
Witherspoons brukar ha 2-5 ale’s på cask och samtliga är CAMRA-märkta. Vidare hittar man oftast spännande gäst-ales (och inte bara Greene King & Belhaven 80 som på de andra tied houses).
@Gödsvinet:
Ge fan i att gå in på de brittiska versionerna av O’Learys så ska du nog kunna få i dig roligare öl än Carlsberg (Tuborg har jag aldrig sett på pub’en här, men det kanske är en skotsk sak).
@Lew: Vilken Wetherspoons brukar du gå på där de har upp till fem ale på fat? Det har jag aldrig sett på någon kedja, inklusive W.
Sir John Moore vid Glasgow Central har minst fem (varav tre gäster samt Abbots och Caledonian IPA), Sir Walter Scott på Edinburgh flygplats har dock mig veterligen vanligen fyra (Caledonian, Abbots, deras egna [Sir Walter Scott, helt ok] samt en gäst).
Nu ska vi ju tillägga att dessa är de enda två W jag varit på mer än en gång då det är sparsmakat med sådana norr om gränsen. Mina egna två locals har betydligt sämre med ale’n (även om den ena har både Sinclairs och Cairgorms ”Sheepshagger” som återkommande gäster).
Det gläder mig att det finns bra ställen även i London. Men jag hittade dem inte och det tyckte jag var konstigt. Man behöver ju inte vara infödd parisare för att få dricka ett glas franskt vin i Paris, eller infödd berlinare för att hitta en tysk öl i Berlin.
Currywurst är en suverän ”maträtt”. Ffa på båten till Tyskland när man skall på skidresa. Klassiker. Törstig blir man av den oxå.
http://www.wurstflash.de/
http://www.marions-kochbuch.de/rezept/0386.htm
http://www.toms-bastelbude.de/currywurst.html
Faktumet att currywursten är avslöjad som bluff skulle aldrig hindra mig från att äta den. Men en bluff är det.
Berlins mest klassiska Currywurst finner den hågade på Konnopkes Imbiß, precis vid tunnelbanestationen Eberswalder Straße i Prenzlauer Berg.
Det antecknas inför nästa Berlin-besök. Det börjar ju bli dags nu, det här inlägget är nästan fyra år gammalt.
Om ni önskar passande lektyr till korvmumsandet, kan jag rekommendera Uwe Timms iintressanta bok ”Die Entdeckung der Currywurst”. Finns även på svenska:
http://www.svd.se/kultur/litteratur/tysklands-historia-ar-korvens_3873457.svd
Det är en ganska kul bok, lite tysk Arto Paasilinna, men i den så uppstår ju currywursten i Hamburg och inte Berlin, vilket är en historieskrivning som torde uppröra i huvudstaden.