Dovas, Stockholm

En gammal kollega ringde mig och berättade att han satt på en bar i korsningen Sveavägen och Adolf Fredriks kyrkogata. Med stor beslutsamhet begav jag mig mot Monks men jag fann honom på uteserveringen till den aromatiska syltan som ligger vägg i vägg. Det var Dovas och vi kom att spendera någon timme där.

Jag trivdes direkt. Dovas har allt man kan begära av en bar: Billig öl på flaska, Jack Vegas maskiner, märklig träinredning och ett par stammisar som inte riktigt kan bestämma sig för om de älskar dig eller vill hugga dig upprepade gånger i bröstet med en smutsig kanyl. Dovas skulle utan vidare platsa någonstans på Simrishamnsgatan i Malmö men det är i ärlighetens namn något lite mer förfinat än, låt säga, Square side på Sofielundsgatan.

En av de första sakerna som slog mig när jag steg in i de hälsosamt dunkla lokalerna var hur blandat klientelet var. Där fanns förstås nämnda stammisar och den sortens läderklädd ungdom som flyttar in tillsammans med skadeinsekterna. Där fanns hela klasar med personer som var 18 plus/minus något år och de uppskattade förstås den billiga ölen lika mycket som alkisarna i hörnan. Vid bordet framför vårt slog sig en tonårig pojke i skepparkostym och bakåtslickat hår ner tillsammans med en jämårig flicka i en beige dräkt och skor hon inte riktigt kunde gå i. Vid bordet bakom oss gjorde barägaren sitt bästa för att avhysa ett gäng med mycket skäggiga ryska missbrukare och deras hundar. När jag googlat namnet på baren har jag även fått veta att personalen från Skandiabankens stora kontor på andra sidan gatan valt Dovas som stamställe.

Medan jag gjorde min första beställning i baren upplyste mig en av stamgästerna att folk klädda som mig fick vänta längre. Jag bar jeans, skjorta och en mycket sliten kavaj. När nesan av denna modemiss lagt sig något väckte jag på nytt uppståndelse genom att beställa en öl på kran. Denna visade sig vara nästan dubbel så dyr som ölen på flaska, 55 kr för 0,5 liter jämfört med 30 kr för flaskan. Jag förstod att de säljer mycket lite fatöl på Dovas. Beställningen tog verkligen en stund men det berodde främst på att jag inte omedelbart insåg att den kvinnliga bartendern inte talade ett ord svenska.

Min kollega beställde en grillbiff och han fick något sorts överraskningskött med bredskurna pommes frites, bearnaisesås och ett par bröd för 115 kronor. Enligt uppgift var det mycket vällagat och ”prisvärt”. Själv hade jag ätit ett äpple på tåget.

Kommer du ihåg biologilektionerna i högstadiet? Nej inte det, jag tänkte på informationen om HIV och AIDS. Kommer du ihåg hur läraren sa att man inte alls kunde få AIDS från toalettsitsar? Det var antagligen sant men någon borde HIV-testa toaletten på Dovas bara så att vi ska kunna vara helt säkra på det.

Dovas finns tydligen på fler ställen i Stockholm, det gick ett rykte om ett Dovas vid Fridhemsplan som skall vara ”på samma sätt men sunkigare”. Samma sak gäller för övrigt grannen Monks, som ju även finns borta vid LO-borgen. Detta har gett upphov till vitt spridda spekulationer om att detta kvarter på Sveavägen ligger vid änden av ett maskhål där exakta kopior av barer från andra delar av staden uppenbarar sig ur den nionde dimensionen. Dessa teorier har dock förblivit obekräftade.

Jag gillar Dovas. Där händer saker.

Tre starka stora starka av fem möjliga

Belle Epoque

I helgen som gick hade jag nöjet att få spendera mina surt förvärvade pengar på Malmös två bästa krogar. Fredagen avnjöts på Bastard, men det har jag ju redan skrivit om en gång så jag lämnar det därhän den här gången. Kan bara nämna att de fortfarande har sin drink C.B.T, en underbar blandning av äpple, citron och bourbon som ej bör missas.

Hela lördagen gick åt till ett måleriprojekt vi har där hemma, så naturligtvis kände jag att jag var värd ett restaurangbesök till. Och den enda krog som just nu kan toppa Bastard är Belle Epoque vid Möllan.

Stället är pretentiöst i sin frankofila inredning. Allt är genomtänkt lyxigt, men inte pråligt. Och det är så där avslappnat som ställena vid Möllan är. Menyn är tre rätter lång, en vegetarisk, en köttig och en med fisk, och hela menyn byts varje vecka. Några förrätter finns inte, men vad man än beställer får man en liten prydlig skål med något gott före maten. Den här gången serverades vi en leverpaté av något slag.

Långkokt grissida verkar ha sköljt över landets krögare hårdare än kaffe latte, och Belle Epoque är inte sämre än att de kan haka på den trenden. Grisen smakade enligt utsago utmärkt. Fisken var kummel som vakuumförpackats och kokats, och även den smakade väldigt bra. Den serverades med råstekt potatis, sparris och en skum (men god) äggula kokt i rapsolja.

Till detta slukade vi en flaska fransk cider då ingen var sugen på vin. Det funkade förvånansvärt bra. De har ett fåtal men ganska väl utvalda ölsorter för den som är lagd åt det hållet. Efterrätterna blev en rabarberhistoria och en annanassorbet med yoghurtpannacotta. Ingenting var dåligt, men det är huvudrätterna man blir hänförd av. Personalen är pålästa och trevliga och de gör upplevelsen ännu bättre.

Tillsammans med helt acceptabla priser kan betyget inte bli annat än fem romantiskt lagda frankofiler av fem möjliga. Hit återvänder jag mer än gärna.

Uppmärksamma läsare märker att jag gett toppbetyg åt nästan allt jag ätit och druckit på senare tid. Jag vill bara dementera att jag drabbats av facebook-smittan som går där alla måste intyga hur mysigt de har det hela tiden. Jag har helt enkelt bara haft tur med allt gastronomiskt jag företagit mig på senare tid, och innerst inne är jag samma bistra kritiker som jag alltid varit. Jag utlovar fler sågningar framöver.

El Mundo, Stockholm

Det är ändå något speciellt med Söder. Alla kreativa och intressanta människor. Alla färgglada chinos. Roliga strumpor. All spännande mat. Gräsfläckar på Nytorget. Medelålders män i för små byxor. På skateboard. En macka från Urban deli för 89 spänn. SOFO. Människor som vet men som bara inte bryr sig. Ifall några av dessa sakerna skänker dig en varm känsla så finns det en given plats i ditt hjärta för baren El Mundo på Erstagatan.

El Mundo är en liten bar som blickar ut i den stora världen. Väggarna är målade i karibiska färger och drinkmenyn är smakfullt uppfylld av latinska influenser. När jag steg in genom dörren en kväll för inte länge sedan beställde jag en amerikansk och en tjeckisk öl. Jag hade blivit ledd dit av en person som skall få förbli anonym (Olof Karlsson). Det första han gjorde när han steg in genom dörren var att finna ett ställe att parkera det 3 meter långa fiskespö som han bar omkring på av anledningar bäst kända av honom själv. Jag var dock tacksam för möjligheten till alla skämt på temat ”få napp i baren”.

Även klientelet var påtagligt internationellt. På under två timmar hann vi skrämma bort representanter för en majoritet av OECD-länderna från bordet intill vårt. En man från Frankrike fick frågan av min anonyme guide (Olof Karlsson) om vad han ansåg om baren El Mundo. Fransmannen svarade att han gillade den och att den påminde honom om Östberlin. Han fick då följdfrågan om han alls varit i Östberlin. Det hade han inte och det finns ingen anledning att ifrågasätta det erkännandet.

Personalen bakom baren var bara undantagsvis bakom baren. Jag svär på att jag såg en av de linneklädda unga männen åka förbi utanför på en longboard utanför fönstret för att sedan åter hänga i en hörna av baren en stund senare. Vit man, 25-30 år klädd i linne och illa sittande jeans färdandes på en lång hjulförsedd bräda är förstås ett signalement som stämmer in på strax över 37 000 människor på Södermalm vid varje givet tillfälle.

Trots att det inte fanns något dansgolv eller några märkbara impulser att dansa, dansa, dansa på gatan så huserade El Mundo en DJ. Han hade en bärbar dator men bristande förmåga att få den att byta från den elektroniska slinga av ljudeffekter som spelades hela kvällen. Det stod ett piano borta vid toaletten men El Mundo är inte heller stället där soldater på permission samlas kring klaviaturet för att sjunga sentimentala sånger om dem där hemma. Jag vet inte vad det gjorde där men kanske hyr de ut till kommunala musikskolan på udda tider.

El Mundo är inte en irländsk pub och jag tror inte att de serverar något med bearnaisesås. Även om jag inte direkt motsätter mig något av de två sakerna så är det ändå det bästa som kan sägas om El Mundo. Jag har uttryckt mig elakt mot söderposerandet men det finns förstås också bra saker att säga om försöken att vara medveten i en tid då kulturen i TV och tidningar är medvetslös. När folket följer minsta motståndets lag mot den minsta gemensamma nämnaren för sin underhållning är det ändå väl att en elit, för det är vad de är, på Södermalm formerar en egen estetik. El Mundo har en funktion att fylla i denna. El Mundo är en bar för dig när du inte vill vara dig själv för en stund.

Tre romgroggar av fem möjliga

Westmalle Dubbel (1540)

Världens bästa öl är Belgisk. Det brukar heta så. Det är förstås inte sant men det brukar heta så. Detta påstående kunde en gång driva mig till vansnne. Låt vara att det inte är långt dit. Det var inte falskheten som irriterade mig. Jag hör felaktiga saker varje dag. Det var människorna som sa det jag inte klarade av. Dessa ignoranta, prestigesökande fjantar. När jag skrev nedanstående text var jag ung och arg. Nej, det var jag inte. Jag var 28 och berusad. Hur som helst, här är vad jag skrev om belgisk öl:

Ok, nu får det vara nog. Jag kan inte hålla tyst längre. Allt för länge har den här pinsamma charaden fått hålla på, uppmuntrad av våra sociala strypkoppel och vår feghet. Det är slut med det nu, det här måste sägas: Belgisk öl är äcklig. Belgisk öl är inte ”världens bästa”, vem fan kom på den idéen till att börja med? Belgisk öl är för idioter.

Vi lever i en mörk, farlig tid av lattedrickande nymetropoliter med troféskåp fyllda av oöppnade flaskor malt och travar av böcker med bilder på mat i sjuka förstoringar. Detta är människorna som gjort smak till en fråga om stil och stil osmakligt. Mat och dryck har blivit modeprodukter i en värld där känslan för vad som är rätt att tycka om kommer i glassigt fyrfärgstryck istället för som en vildes primalskri från platsen där våra hjärtan satt innan vi ersatte dem med medlemskap i whiskeyklubbar. Nu är det slut med det, den första stenen är redan greppad och inget kan längre hindra den från att kastas mot de blanka fasaderna

Jag kan fortfarande komma ihåg första gången jag hörde påståendet att belgisk öl är den bästa i världen. Det var en reporter på SVT som gjorde uttalandet och den enda belgiska öl jag då testat var Stella Artois så han kunde ha haft rätt så vitt jag visste. Det hade han inte men det förhindrade inte att påståendet fortsatte att upprepas allt oftare med tiden. Nästan uteslutande var de som kallade belgisk öl världens bästa samma människor som håller Ardbeg som bättre än Jameson trots att de inte druckit någondera i någon meningfylld omfattning. Alla som knäckt en liten flaska jameson under ett nykterhetseminarium med IOGT under Almedalsveckan vet att de har fel angående whiskeyn och de har lika fel om den belgiska ölen. De som säger att belgisk öl är världens bästa vet varken vad de talar om eller varför de tycker så. Det har helt enkelt blivit ”rätt” att påstå att belgisk öl är bäst i världen men det gör det inte mindre fel.

En ung man som hade ett i princip helt teoretiskt förhållande till alkohol frågade mig för ett par år sedan ifall jag visste vilket land som gör den bästa ölen. Detta var just en sådan ung man som har tjocka böcker om maltwhiskey som mest innehåller enorma bilder på dimmiga hedlandskap. Han hade dessutom fått för sig att han kunde mycket om mat och dryck men hans totala okänsla för allt ät och drickbart vittnade bara om att de vackra banden innehöll just bilder och ganska lite recept eller annan kunskap om mat. Den unge mannens borgerliga förhållande till mat som en källa till världsvan identitet illustrerades inte minst av att han hade jävligt dyra knivar han inte kunde hantera och bäst av allt en liten kockdräkt som han drog på sig när han stekte sin laxkotlett. Jag visste förstås svaret på hans fråga men plågad svarade jag att jag inte visste och inväntade den oundvikliga idiotin. ”Det är belgien” sa den unge mannen och såg hopplöst nöjd ut.

Belgien har i likhet med de flesta Europeiska länder ganska många ölsorter så det är naturligtvis gravt missvisande att generalisera landets öl till ett enda utlåtande på basis av dess nationalitet. Det är alltså idiotiskt i sig att påstå att ett enskilt land har världens bästa öl. När man talar om belgisk öl så brukar man dock syfta på den starka klosterölen och då speciellt flaggskeppen som bryggs av trappistorden. Chimay är kanske den mest kända sorten bland dessa. Jag har druckit en förskräcklig massa olika belgiska öl inklusive flera trappister, där alla utom en bryggs i Belgien. La Trappe bryggs i Nederländerna men inte alla anser att det är en ”riktig” trappist, varför nu det skulle vara eftersträvansvärt. Den belgiska klosterölen är överjäst, mörk till halvmörk och i regel alkoholstark. Smaken varierar men den varierar inte tillräckligt mycket för att tillåta att någon klosteröl smakar något annat än spetsad folköl silad genom en sirapslimpa och spetsad med brun farin. Hur kan i övrigt fullt friska människor uppskatta belgisk klosteröl till den grad att de kallar den för världens bästa öl? Svaret är förstås att de inte kan det alternativt att de i själva verket inte alls är fullt friska. De uppskattar inte ölet, de bara gillar sig själva för att dricka det. En mer förlåtande förklaring är att den varierande floran av öl i ölsupermakter som Tyskland gör att landet inte får någon enhetlig ölkaraktär. Den belgiska ölen är i brist på andra kvaliteteter åtminstonde just belgisk, man känner igen den som belgisk på ett sätt som man inte känner igen Becks som tysk. Det förändrar dock inte det faktum att den tyska ölen är vida överlägsen den belgiska sett ur det egentligen omöjliga nationsperspektivet.

Belgisk öl är inte världens bästa, den är inte ens bra. Den är bara typiskt belgisk, vilket är fullt tillräckligt för att lattefolket ska identifiera den belgiska ölen som speciell och därmed exklusiv. Belgisk öl är för folk som egentligen inte gillar att dricka öl. Belgisk öl är för idioter.

Det är rätt och och sanningen är vacker. Betyder det att jag inte dricker belgisk öl. Självklart betyder det inte att jag inte dricker belgisk öl. För så sent som någon vecka sedan besökte jag Belgobaren i Stockholm med stor behållning.

Det finns massor med goda beslgiska öl och Westmalle dubbel är en sådan. Jag vet inte när jag drack den för första gången men jag har druckit den oftare än normalt allt sedan en kväll på Monks på Wallingatan. Den Westmalle de serverade där tog mig med överraskning. Den var inte alls så som jag mindes den. Visserligen hade vi spenderat hela dagen med dricka oss fram och tillbaka över Ålands hav men kunde den dåliga finska alkoholen verkligen skada mitt minne så? Långt senare insåg jag att alla de tuggummi med eukalyptussmak som jag tuggat för att kväva de råa dofterna av en råbiff nog bidragit till smaken. Jag har sedan dess aldrig hittat tillbaka till den.

Det gör dock inte så mycket. Westmalle dubbel är en ypperligt välbalanserad klosteröl som med sin rostade smak nästan påminner om en frisk, fruktig porter om man kan tänka sig en sådan.

Om Westmalle dubbel är bra, då måste ju Westmalle trippel vara ännu bättre? Nej. Det är precis sådant tänkande som förstörde den belgiska ölen för mig. Den frisinnade trappisten Westmalle dubbel kanske kan vara vägen tillbaka.

25,90 kronor på systembolaget, nummer 1540 i katalogen

Fyra starka lågländare av fem möjliga

Mikkeller Jackie Brown (1312)

Detta är en öl som smakar mycket. Av allt. Om en öl är en symfoni så smakar Mikkeller Jackie Brown som om hela orkestern håller på att stämma instrumenten samtidigt. Först låter det bara som en massa oljud men sedan kan man identifiera en del små slingor och toner som trots allt låter ganska intressant.

Jag kommer att tänka på det gamla skämtet om mannen som fick sparken från en frijazzorkester för att han spelade i takt.

Ölen är förstås namngiven efter filmen av Quentin Tarantinos film och lägger man ihop Tarantino och öl så tänker jag mig att man får en avslagen Red Stripe eller något liknande. Mikkeller Jackie Brown är ingen avslagen Red Stripe. Eller något liknande.

Mikkeller Jackie Brown är dock ett färgglatt potpuri av smakfulla inslag på ett sätt som ändå passar namnen ganska bra.

34,90 kronor på systembolaget, nummer 1312 i katalogen

Tre mickfrillor av fem möjliga

Summer Sun Hoppy Golden Ale (1673)

Detta måste vara en av de godaste folkölen på hela systembolaget. Det är, för att använda en sliten liknelse, lite som att vara den längsta av de sju dvärgarna. Ja den är alkoholsvag men det är ändå ingen bortkastad ansträngning att riva av denna kapsyl med hjälp av eggen på en lånad kniv. Summer Sun är en öl som går att dricka. Det är egentligen det bästa man kan säga om en öl.  

Visst har den humle men är den verkligen så särskilt påtaglig? Jämfört med exempelvis Oppigårds Summer Twist är den mycket blygsam och det gäller för övrigt smaken i sin helhet.

Summer Sun kommer från Skottland. Jag vet inte vad det betyder men det kändes som om det borde nämnas. Den kanske är särskilt maltig? Nej, det är den inte.

Summer Sun Hoppy Golden Ale är en öl. Den är ganska god. Ok? 24,90 kronor på systembolaget, nummer 1673 i katalogen.

Tre arga skottar av fem möjliga

Oppigårds Summer Twist (11415)

Ja, jag vet. Det är dags nu. Det är dags för den stora Oppigårdssågningen. Varenda cell i min kropp längtar efter den. För varje hyllning, varje superlativ och varje vän som ”gillar” Oppigård på Facebook så blir lockelsen större. Det måste ske snart, det går inte att hålla emot. Men jag kan inte, inte nu. Oppigårds Summer Twist är osågbar.

Därmed inte sagt att det är en fantastisk öl. Men det är en fantastisk öl. Fan också. Oppigård Summer Twist är en humlefrisk ale med en rik smak som tål att fundera på. Det mest negativa jag har att säga om den är att den närmar sig den hemska progressiva ölen som vi alla vet lurar runt knuten. Den är dock inte riktigt där. Typiskt. Naturligtvis kan jag anföra min standardkritik mot beska och maltiga öl, den om att man inte kan dricka tio utan att känna sig konstig. När jag tänker på det så skulle man nog kunna dricka tio sådana här. Helvete.

Ja Oppigård Summer Twist är ännu en god jävla öl från Oppigård. Men var lugna, min dag kommer. Ett litet felsteg och jag är där med sågen. Det är inget hot. Jo förresten, det är ett hot. 25,90 kronor på systembolaget, nummer 11415 i katalogen

Fyra besvikelser av fem möjliga

Grolsch premium lager (1640)

Det fanns en tid då jag refererade till Grolsch med namnet ”Rolf” men ingen förstod vad jag menade så jag slutade. Jag och Rolf har en lång historia ihop så det var bara naturligt att vi slängde titlarna och gav varandra smeknamn.

Under flera år tjänstgjorde Rolf som min standardöl och det är en krävande position. I förorden till min doktorsavhandling nämner jag de ”10 000 koppar kaffe” som jag drack under skrivprocessen men där kunde lika gärna stå något om Rolf. Det var Rolf som fanns där på kvällen när jag var tömd på vetenskap och i behov av livsande ur en grön flaska. Det var Rolf som sköljde ner en svårsmält tillvaro i Norrlands inland och det var Rolf som ordnade festen till dess ära.

Rolf är en riktig arbetshäst.

Det är en enkel men robust öl som är frisk och sträv på ett sätt som en standardöl måste vara. Den är besk men inte beskare än att man kan dricka fyra bara för att man har ett blogginlägg att skriva.

Jag minns inte var jag träffade Rolf för första gången men det var på Grolschbryggeriet i Enschede som vi kom att slå följe. Jag var där på ett studiebesök och den upphöjda enkelheten i ekvationen malt, humle och jäst fascinerade mig. Vägen genom den industriella anläggningen tog lång tid och lagom till provsmakningen i slutet av rundturen hade jag bestämt mig för att satsa på Rolf.

Vi har gått skilda vägar nu men vi möts fortfarande ibland. En enkel men stark karaktär förlorar aldrig sin styrka och visst gillar jag fortfarande Rolf. Våra år tillsammans har satt sina spår på fler ställen än jag önskar ibland men de flesta av våra gemensamma minnen är positiva. Vad som än händer så finns de kvar. Vi har alltid Enschede.

Tre ungdomsminnen av fem möjliga

Halmstad sommar lager (11410)

Finns det fortfarande en landsände i detta land som inte har en öl uppkallad efter sig? Ja, jag kommer att tänka på flera. Det verkar efter alla år dock ännu vara en källa till autentcitet att ölen har en tydlig förankring i en specifik del av Sverige.

Halmstad som varumärke säger antagligen något om sommartider, Tylösand och ljusa nätter fyllda av dålig svenskrock som vägrar ta slut. På så sätt är namnet på detta öl ett utmärkt val.

Jag provdrack Halmstad sommar lager i en gammal ölsejdel med emblemet för Pripps blå på och det visade sig vara ett mycket lyckat val. Halmstad sommar lager ser ut som, luktar och smakar Pripps blå. Möjligtvis är den något mer maltig och den har inte den där kvalmiga söta eftersmaken som är så typisk för Pripps men i övrigt är det samma tunna öl. Halmstad sommar lager är på amerikanskt vis spetsad med majs vilket ytterligare gör att den sammantaget smakar mycket lite.

Detta är ingen god öl och den enda anledningen till att jag köpte den var att utbudet på Skanstulls systembolag är sämst i Sverige. Kanske fungerar den väl kyld en het sommardag? Helt säkert men samma sak kan sägas om ett par tusen andra ölsorter och de flesta av dessa fungerar förmodligen bättre.

Två Gessle av fem

Summer solstice summer wheat (11419)

Det är en känd sanning bland öl-kännare att den amerikanska veteölen är särskilt angenäm. Själv är jag inte lika säker, i min mening är det glest mellan bra amerikanska veteöl. Den amerikanska kontinenten är dock vidsträckt och den är hem åt tillräckligt med bryggerier för att omöjliggöra några generaliseringar.

Summer Solstice Summer Wheat kommer från Anderson Valley Brewing Company i Mendocino County i Kalifornien. Det är en fantastisk plats och ölet som kommer därifrån är mer än anständigt.

Summer Solstice är en fruktig och frisk öl med en ganska begränsad eftersmak. Det är en öl för fingervarma kaliforniska sommarkvällar med rykten om en fest någonstans. Det är en öl att dricka uppskattande men utan ritualer direkt ur flaskan.

Den milda smaken av fruktbål känns något konstgjord men den dröjer sig inte kvar för någon mer utförlig analys. Utförliga analyser har dock betydligt mindre med öl att göra än vad en del vill erkänna. Öl och drickandet av öl är en upplevelse och som sådan är Summer Solstice Summer Wheat alldeles utmärkt.

Fyra björnar av fem möjliga