Jag vågar säga att det fortfarande är ont om små svenska bryggerier. Visst har det hänt mycket på senare år, men då Sveriges södraste udde bara har ett och ett halvt för att försörja en substantiell del av landets befolkning kan man fortfarande hävda att det behövs fler.

Men tittar man istället mot den avfolkade obygden ser allt ljusare ut. Från Dalarna kommer Sveriges just nu bästa dryck som säljs i någon meningsfull utsträckning. Kan något bra komma från Dalarna frågar du dig då, och jag förstår varför du frågar det. Men svaret är jovisst.

Öl från Oppigårds bryggeri har aldrig gjort mig besviken. Deras säsongsölar är alltid farligt nära perfektion, och bor man i en någorlunda stor stad kan man dessutom alltid få tag i dem på den statliga dryckesutskänkningsmyndigheten. Just nu finns Amarillo Spring, en härligt besk skapelse. Aningen söt, men inte så att det tränger på, däremot en behaglig fyllighet. I påskas fanns deras easter ale, i vintras en välavvägd julöl som jag inte minns namnet på, och förra sommaren hade de en helt underbar Summer Ale på stora halvlitersflaskor. Nu till sommaren kommer Oppigårds Summer Twist som jag ser fram emot.

Oppigårds öl spänner inte över något stort spektrum. De liknar tvärtom varandra ganska mycket. En elegant, nästan lite söt men ändå kraftig beska ligger subtilt i ölen samtidigt som den ger ordentlig ton. Den sticker aldrig, men ger en behaglig tyngd. Samtidigt är Oppigårds ölar inte tunga. Inte ens julölen var speciellt dov. Snarare hade den en sval friskhet, i alla fall jämfört med andra julölar. Vår- och sommarvarianterna är friskare än den styva kuling som härskar över Malmös gator under den säsongen, utan att förlora något av den sofistikerade beskan som man så väl känner igen från bryggeriet. Det är bra öl med mycket smak och mycket beska som man bara vill dricka fler och fler av. En Amarillo spring som jag precis drack är förrädisk, just nu ser jag ingen anledning att inte dricka alla jag äger och låta alla mina övriga åtaganden försvinna in i ett dimmigt töcken. Jag sneglar med psykotisk blick mot min fästmö som har kvar i glaset medan mitt är slut. Och då hejdade jag mig ändå så att jag inte skulle sluka allt i ett svep.

Hela året finns Oppigårds Single hop ale på systemet, den är mycket drickvärd om man inte hittar deras säsongsöl på en hylla i närheten. Inte sämre, men vanligare och därmed inte lika intressant om man är nörd.

Som sagt, köper du en Oppigårds blir du aldrig besviken, med möjligt undantag för den tråkiga etiketten. Den enda invändningen, återigen utöver etiketten, man skulle kunna ha är att en vacker dag kommer det att kännas tråkigt med den typiska oppigårdssmaken. Men i väntan på den dagen njuter jag i fulla drag av det ljus Dalarna sprider över min tillvaro.