Mitt liv till havs

Det har gått en vecka sedan jag sist skrev något här vilket förmodligen är den längsta perioden under Gödsvinets snart ettåriga historia. Det är förstås inte bra och under dagen har vi kunnat se att våra värsta farhågor har besannats; Jonas och Nils har hunnit få in tre inlägg mellan mina.

Den huvudsakliga anledningen till min frånvaro är att jag har korsat haven för att besöka Finland ännu en gång. Jag har aldrig haft tråkigt i Finland och det hade jag inte denna gången heller. Jag har i och för sig aldrig varit nykter i Finland heller, vilket är något av en bedrift med tanke på hur mycket tid jag spenderat i landet under de senaste 12 åren.

Detta tänker jag inte beskylla Finland för, även om en grupp finländska studenter tvångsmatade mig med vodka russchians direkt vid min första ankomst till Åbo en mycket tidig novembermorgon 1999. Den finländska alkoholkulturen är ungefär som den svenska men alkoholkulturen på båtarna som går mellan de två länderna är unik i världen. Eftersom jag känner den som ingen annan person med normal leverfunktion så måste jag dela med mig av ett par erfarenheter.

När man anländer till färjeterminalen är det förstås inget viktigare än att få sig ett par öl medan man står i kö till ombordstigningen. Redan här kan man råka ut för tråkigheter när man reser från den svenska sidan. Silja Line erbjuder visserligen servering med fullständiga rättigheter och inga som helst skyldigheter borta i Värtahamnen. Viking Lines sorgliga inrättning vid stadsgårdskajen kan dock inte erbjuda något annat än folköl, Norrlands Guld 3,5, vilket gör att viktiga promille går förlorade redan i startfasen av det sjögående fylleriet. Viking Line i Åbo har en liten och mycket välbesökt servering i avgångshallen men mest hjärta har avgångsserveringen i Helsingfors. Där har de spärrat av en del av hallen med band och innanför dessa kan man njuta av några snabba plastglas med mycket tunn ljus öl innan man halkar ombord.

Väl ombord finns förstås alla möjligheter att ta igen allt man eventuellt missade under de där minuterna i vänthallen. Ett vanligt tillvägagångssätt är att hamstra all sorts alkohol i tax free butiken och sedan hälla i sig den i hytten. På så sätt kan du få en flygande start på färden mot utlandet och bort från det som fick dig att dricka till att börja med.

I den välfyllda butiken finner man färdigpackade dragvagnar med ölflak, 24-pack med färdigblandade gingroggar och 1800 sorters söt gräddlikör. Det kan vara därför det är så viktigt att vara full redan när man går in i butiken.

Det finns förstås många barer ombord och i alla av dem är det svårt att köpa en öl utan att få en jägermeister att skölja ner den med. Även underhållningen, om vi vill kalla den det, är delvis ett sätt att marknadsföra olika spritsorter. Ibland händer det till och med att den helt och hållet består av att sprit lottas ut bland de som kommer fram på scenen och köper sprit till ett nedsatt pris. Det misslyckas aldrig med att locka ett par dussin lycksökande finländare och svenskar i övre medelåldern.

Kanske var det en av de lyckliga lottköparna som jag kunde läsa om i tidningen när jag kom fram till Åbo i fredags morse? Det krävs en del för att ge sig på ett svandyk från relingen på en färja, ner i ett istäckt Ålands hav. Det skulle dock förvåna mig om inte Viking Line har precis vad man behöver.

 

A Pad Thai Generation

Det finns en liten thairestaurang dit jag går nästan varje vecka. Egentligen är det inte mycket till restaurang, det är en liten kiosk som ligger mitt emot Bröderna Olssons på Folkungagatan. En lunch kostar 69 kronor och den är bra.

Det var först idag som jag insåg att något utöver hunger förenar alla eller nästan alla kunder jag trängts med där i den lilla kiosken. En överväldigande majoritet av alla som går dit är män i ålderskategorin 27-35 år. Sällan någon yngre, nästan aldrig någon äldre och aldrig någonsin en kvinna. Som samhällsvetare måste jag fråga mig varför, inte för att någon tvingar mig utan för det inte går att låta bli.

Den tråkigaste förklaringen är alltid mest korrekt så vi börjar med den. Kunderna är helt enkelt vad man brukar kalla ”young professionals”, alltså personer i början på en karriär med krav på viss meritering. De som är yngre än 27 är sällan etablerade i denna del av yrkeslivet och de äter därför inte lunch från en thairestaurang, åtminstone inte klockan 12 på dagen. De som är äldre än 35 har antingen med sig en matlåda hemifrån eller också äter de inte lunch från en bucklig wok för 69 kronor. Varför alla är män är lite svårare att förklara vilket gör att vi äntligen kan gå över till de mer spekulativa förklaringarna.

En man i ungefär min egen ålder kommenterade idag att han kände igen den thailändska musiken på restaurangens stereo från en semester på Ping-Pong Island, eller något liknande. Då kom jag ihåg att jag många gånger tidigare hört de väntande kunderna tala om resor till Thailand.

Det var då det slog mig, de många männen i ålderskategorin 27-35 är samma charterfyllon som i tiotusental fördelat på flockar om upp till 10 hanar vardera plågat Sydostasien i åratal. Jag kände först inte igen dem när de inte shotade Jägermeister klädda i linne och sombrero i Arlandas terminal fem.

Det kan dock inte råda något tvivel om att det är dem. Samma bastuhumor, samma bisarra tatueringar och samma förträngda känsla av att ungdomen kanske håller på att rinna iväg. I Thailand är de kungar, ingen ifrågasätter deras självbild och en öl kostar en femma på stranden. De billiga resorna till Thailand har kläckt en generation av inte längre unga och ännu inte riktigt medelålders män som behöver en portion pad thai ibland. En portion pad thai för att bli allt man inte längre är i Sverige men tillåts vara i Thailand.

Personligen ska jag nog börja äta sushi istället.

Art Cervesers

Jag har redan nämnt att öl inte är Spaniens starka sida. Men när man är på resande fot vill man ju gärna vara sådär turistigt genuin och då får man hålla till godo med vad som bjuds. Därför spreds ett nöjt leende på mina läppar då vi sprang in i någon form av ”bondens marknad” vid nio-hugget en kväll i Barcelona (det är helt normala öppettider för spanjorerna). Där stod en slyngel och sålde öl som han påstod att hans farbror bryggde någon fjärdingsväg norr om stan. Jag köpte på mig en ale, en starkare ale och en stout att utvärdera.

Flama Ale

Den här smakade bra, men var något av en generisk ale. Eventuellt aningen tråkig, men inte dålig.

Coure Ale

Detta är den starkare alen, och är bryggd för att värma de huttrande spanjorerna under mörka vintrar där dagstempen kryper under 15-strecket minst ett par gånger per säsong. Den är en starkare storebror till Flama Ale, och smakar också lite för vanligt. Men alkoholen ger en tung sötma, och kombinationen gör denna mer spännande. Det är mer hugg, men ändå är den balanserad. Inte tung som svenska vinterölar kan vara, men med sina 8,3% värmer den bra.

Fosca Stout

Detta känns amerikanskt. Den där skarpa känslan som kombinationen av kaffe, humle och stålindustri ger är tongivande. För sina blyga 5% alkohol har den en imponerande tyngd. Detta var den bästa hittills.

Du hittar bryggeriet här, eller på närmsta spanskspråkiga bondens marknad efter mörkrets inbrott.

Spanien, fyra knasiga dygnsrytmer av fem möjliga.

Riktigt äcklig sprit

Det finns mycket att säga om den sprit man dricker. Trots detta är kanske inte de flaskorna de mest intressanta. Det finns flaskor som vi köper och bär hem men sedan inte dricker eftersom vi köpt fel, tänkt fel eller helt enkelt låtit oss bli påverkade av flaskor innan vi ens kommit in i taxfreebutiken. Någonstans bland de övergivna panelhönorna i barskåpet väntar en stor berättelse på att bli berättad.

Flaskorna på bilden är två gamla vänner som jag helt förlorat kontakten med. De har gemensamt att de delar en hylla i mitt örnnäste här i Vällingby och att ingen dricker dem men de kommer från olika världar. Till vänster ser ni en flaska mycket billig kinesisk vodka. Jag köpte den 1999 i en liten jourbutik vid den himmelska fridens torg och jag tog den till ett ännu mindre korridorrum i Lund.

Flaskans resa var inte slut där. Sedan 1999 har jag släpat mitt bohag kors och tvärs över skånsk mylla, kalifornisk prärie och jämtländsk vildmark fler gånger än jag orkar räkna. Den senaste flytten skedde med linje 19 mot Hässelby strand och den stackars flaskan från Kina var med. Under all denna tid och alla dessa mil har ingen vågat dricka ur den.

Det finns förstås en lång rad goda skäl till att inte dricka ur flaskan och finkel är bara ett av dem. Med i den där jourbutiken i Beijing var en person som också bodde på den där studentkorridoren i Lund. Han köpte en liknande flaska som dracks upp med fasansfulla följder. Dessutom köpte jag själv en annan, något finare flaska. En flaska som kostade 10 kronor istället för 2 kronor, som den på bilden. Den finare flaskan är slut men jag kan ännu minnas den i mina drömmar innan jag vaknar kallsvettig på sovrumsgolvet.

Flaskan till höger har en mycket kortare historia. Jag köpte den under en dagskryssning till och från Åland förra våren. Bortsett från ett par klunkar jag tog under fotvandringen mellan färjeterminalen och Gärdets tunnelbanestation är den också helt oantastad. Det är förstås Stroh från Österrike, en vedervärdig dryck som smakar ägglikör och lut. På väg över landgången kunde jag höra mig själv säga något om att det kunde vara gott att hälla en skvätt Stroh i kvällsteet. Det hade uppenbarligen varit en alldeles för lång dag på de sju haven.

Detta är faktiskt den enda riktigt äckliga spriten jag äger för tillfället. En gång hade jag mycket mer men inte längre. Det är inte praktiskt att ha en massa flaskor som ingen dricker ur när man flyttar så ofta som jag. När jag bodde i Östersund förvarade jag ett par dussin konstiga flaskor i ett skåp ovanför kylen. I ett par medvetna försök att dräpa de riktigt gamla drakarna bland dem bjöd jag in till en serie av spritfester av buffétyp. På gästlistan stod genomgående universitetsanställda lärare och forskare vilket i det närmaste är en garanti för att ingen gratis sprit kommer att sakna uppvaktning. Trots detta tog det flera försök.

Ibland slutade försöken med att grannen under kom upp och hotade mig till livet och ibland slutade de med att gäster behövde två skidstavar för att ta sig ut i hallen. I ett inspirerat ögonblick liknade jag en gäst som druckit fyra glas absinth vid ”en dansande björn på ravefest”. Gemensamt hade försöken att de sällan ledde till att den riktigt äckliga spriten försvann.

Så jag ändrade strategi. Jag började ta med flaskor när jag var hembjuden till folk.

”Hej, jag tog med en flaska slovakisk örtlikör”.

Flaska för flaska kom jag längre in i skåpet och när de var slut packade jag ihop och flyttade till Malmö.

Idag bor jag i Vällingby men jag äger bara två flaskor riktigt äcklig sprit. Hur allvarligt ska man ta Stockholm? Är det dags att skaffa fler?

La Cervesera Artesana

Spanien är sannerligen inte ett land känt för sin goda öl. Estrella dominerar i Barcelona, något man förstår när man på vägen från flygplatsen passerar deras enorma fabrik. Men skam den som ger sig tänkte jag under mitt besök i Barcelona. Och tro det eller ej, men jag lyckades leta reda på en bryggpub, alltså en pub som också brygger sitt eget öl.

Som de svennar vi är tog vi tunnelbanan dit när det var läge för en eftermiddagsöl, men då hade de inte ens öppnat. Enligt gängse spansk dygnsrytm öppnar de först klockan åtta, vilket vi alltså fick reda på den hårda vägen. Men efter några varv till i tunnelbanan och en middag var vi där igen framåt kvällen.

Bryggeriet serverar ett antal hembrygder under samlingsnamnet Iberian. Ägargubben själv förklarar gärna allt om dem, men inte på något begripligare språk än spanska. Vid vårt besök verkade han aningen barsk, men han mjuknade betänkligt efter att jag berömt hans öl med två av det tiotalet spanska ord jag behärskar. De flesta kranarna var tomma när vi var där, men vi smakade på en ganska god stout, som var frisk och skarp, och smakade mycket kaffe. Vi smakade även på en ljus rököl som var förvånansvärt ren och trevlig i smaken. Den var ljus och frisk men med en naturlig röksmak. Rököl är svårt att uppskatta, men detta var en av de bättre jag smakat. Vi hoppade över honungsölen, för det kan jag inte föreställa mig hur det kan bli drickbart.

Ta en titt på deras hemsida, om inte annat så för att få se en av de allra jobbigaste sidorna på hela internet. Bryggpuben var inte alls så jobbig, snarare riktigt trevlig. Med den här kartan hittar du dit utan att behöva besöka deras hemsida.

La Plata och sardellerna

Ansjovis är en komplicerad fisk. Det är i vardagligt tal egentligen inte alls en fisk, utan en speciell inläggning av skarpsill. Det finns även en fisk som heter ansjovis, och den brukar serveras inlagd. Då kallar vi svenskar den konsekvent nog för sardell, men i övriga världen är det detta som heter ansjovis. Jag tror att det är så här det hänger ihop. Virrigt är bara förnamnet. Hädanefter pratar jag om fisken ansjovis.

På La Plata i Barcelona kan man äta utmärkt friterad ansjovis. Det är ett litet hak med ett fåtal bord, på en hörna i en gränd nära hamnen i gamla staden. Spanjorerna äter på de allra konstigaste tider, men råkar man av en slump äta samtidigt som de går kön ut på gatan. Eller ja, det är inte någon egentlig kö eftersom man blir serverad även om man inte lyckades tränga sig in i lokalen. Tallrikarna med friterade ansjovisar åker fram och tillbaka, och folk slukar dem på stående fot. Någon har rensat dem på inälvor, men i övrigt är de friterade med huvud, ben, fenor och allt, och det är så man äter dem. Utan tillbehör.

Personalen pratade inte ett ord engelska, men med lite signalering kunde vi få fram att vi ville äta och dricka. De hade tre olika tapas, de redan nämnda ansjovisarna, korv och inlagd ansjovis (sardeller alltså). Han fortsatte duka fram saker tills vi signalerade stopp.

Stämningen var hög, och ljudvolymen likaså. Var tionde minut hyschade barmannen åt det mest högljudda sällskapet och de lydde. Man fick intrycket av att han hyschat var tionde minut de senaste femtio åren.

Detta är påträngande genuint, och smakar ytterst gott. Ta dig dit om du kan. La Plata, fyra rejält inlagda sillfiskar av fem möjliga.

Karta.

När grisar flyger

Sittandes med tom mage på Barcelonas flygplats får jag en lysande idé. En idé till ytterligare en restaurang Gödsvinet.

Jag ska öppna en helt vanlig restaurang. Den ska servera helt vanliga rätter, som smakar helt ok. Priserna ska vara rätt normala, varken billigt eller dyrt alltså. Inredningen ska vara ren och fräsch, inte prålig men inte heller minimalistisk. På det hela taget ska det vara en rätt medelmåttig restaurang med helt ok mat för helt ok priser. Varken mer eller mindre.

Men den ska ligga på en flygplats.

Folk kommer alltså kunna äta sig mätta på helt normal mat, eller på en hyfsad macka med något gott pålägg innan flygningen för ett pris som inte för tankarna till sms-lån och kronofogden. Mackorna kanske inte kommer trekantiga och färdiginplastade från en smörgåsfabrik i Moldavien, och den lagade maten kanske lagas på plats. Ungefär som på en restaurang.

Flygresenärerna vänjer sig nog snabbt vid att det inte är vämjelig mat och personlig konkurs som väntar en när man kommer hungrig till flygplatsen. Värre blir det för de rotade etablissemangen.

Hotell- och restaurangförbundet och luftfartsverket kommer vara som förstenade efter ett sådant oväntat drag. Transportstyrelsen kommer snabbt få i uppgift av dem att undersöka om det inte är lag på att låta lasagnen stå i kylen en vecka innan den ytvärms i micron och säljs för minst 110 kronor. Får man göra vad som helst på en flygplats?

Europas organiserade flygplatssmörgåsförsäljare kommer att undra hur kilopriset på vitt bröd med en ostskiva och en gurkskiva från förra säsongen plötsligt blev mindre än kilopriset på guld.

Vid det här läget har SAS Danmark redan gått ut i strejk av orsaker inte ens kända för dem själva. Samtidigt har Sverigedemokraterna rest sig och marscherat ut i sina knätofsar. Det var bättre förr.

Gödsvinets blogg hackas av FRA på uppdrag av luftfartsverket och Henrik Pontén förföljer oss skribenter på sin egen fritid då han instinktivt känner att någon gammal och ineffektiv affärsidé hotas av nytänk. Sådant kan han lukta sig till.

Efter att Gödsvinet brutit isen kanske även bättre etablissemang kan slå upp portarna på flygplatserna. För visst kan folk betala 150 kronor för en lunch så länge den inte är lagad av halvfabrikat från nettos frysdisk.

Ack vilket önsketänkande. Tillbaka i verkligheten nobbar jag den sunkiga hamburgartallriken för 7,50 euro (plus 20% om man vill nyttja deras bord under födointaget, om moms ingår är oklart). Dryck ingår ej. Istället tar jag en trekantsmacka med innehåll av tveksam organisk härkomst, och en munk, på stället som skyltar om iberiska delikatesser och genuina tapas. Håhåjaja.

Fiskebaren

I lördags premiäråkte jag citytunneln i Malmö. Jag gjorde det inte enkom för att åka tunnel, utan även för att jag skulle till Köpenhamn och äta på Fiskebaren. Fiskebaren är en av de där trendiga restaurangerna som alltid snabbt ploppar upp när ett område i en storstad snabbt går från skabbigt till hippt. I det här fallet handlar det om det som de hippa köpenhamnarna kallar för Köpenhamns eget Meat packing district. Med det danska språkets osvikliga känsla för oknusslighet heter det Kødbyen, och adressen är Flæsketorvet. Namnen är underbara.

Fiskebaren har verkligen gjort sig mån om att behålla känslan av en sunkig köttpackningslokal. Inredningen är kal med vita klinkers. På toaletten spelas droppljud ur en högtalare så att man ska fatta att det skabbiga är medvetet och designat.

Här serveras mest fisk och skaldjur, men även någon enstaka kötträtt. Jag förväntade mig avskalat och rått, hela brutala fiskar och krabbor med en citronklyfta som enda garnering. Men så var det inte riktigt, alla rätterna var lagade och piffade till oigenkännlighet. Min torsk ackompanjerades av så mycket krimskrams att det var omöjligt att hålla reda på vad det var. Det smakade visserligen bra, men det var en rörig upplevelse. Blomkålsgratäng, jordärtskocka, tryffel, kastanj och ännu mer tryffel är bara några av ingredienserna jag såg.

Efterrätten var lika rörig. Havtorn och råkräm var grunden, men en mängd andra detaljer fyllde ut tallriken med resultatet att man inte visste vad man åt. Fortfarande gott, men dåligt sammanhållet. Efter fördrink och en halvpanna vin var det svårt att hålla ordning på alla små blad, godisar och krämer som yrde runt på fatet.

Långt senare på kvällen kunde vi sätta oss på ett tåg som tog oss direkt till de civiliserade delarna av Malmö. Trots det kaosiga vintervädret gick tåget både dit och hem utan problem, något man lärt sig att inte anta.

Fiskbaren får tre starka köttinpackningar av fem möjliga. Citytunneln får fem.

Kødbyens

Kinas mat

Jag brukar säga att jag inte ser på TV och folk brukar tro på det eftersom jag faktiskt inte har någon TV-apparat. Vad jag inte nämner är att jag faktiskt följer ett par program på SVT play. Det är dock dags att bli fullständigt uppriktig: Jag har för vana att se ett visst matlagningsprogram på TV. Så, nu var det sagt.

Jag talar om programserien Kinas mat, en klassiskt torr SVT-produktion ledd av en ung man utan hår i Mao-skjorta. Fredrik Önnevall, som mannen heter, förföljer fullständigt oskyldiga kineser för att se hur de äter, vecka efter vecka. Det är dock inte i första hand maten som intresserar mig. Jag lider sedan nästan 20 år av patologisk sinofili.

Sinologi är läran om det kinesiska och det finns inte någon del av den vetenskapen som inte är totalt fascinerande. Jag vet inte när jag började konsumera böcker om Kina men jag vet att den första utlandsresan som jag betalade för själv, det tog tills jag hunnit fylla 21, gick till Beijing. På liknande sätt var det första jag skrev som student en B-uppsats om konfucianism.

Tiden med den där uppsatsen var en riktigt tung Kina-period. Jag hade turen att få en handledare som kunde ungefär allt som det finns att veta om kina och kinesisk religionshistoria. Han kunde en hel del andra saker också men kosthållning var inte en av dem. Jag gick flera gånger till hans kontor för handledning och varje gång fick han under intensiva ursäkter rensa upp en sittplats från skräp. Högarna av skräp var stora och de bestod enbart av två sorters förpackningar: Glasspapper och tomma glenfiddichrör. Det gav en god bild av vad han levde på. Det var för övrigt där, nedsjunken i en mjuk stol och insvept i en varm whiskeyatmosfär, som jag för första gången kom att överväga en akademisk karriär. Tanken på att få äta glass, dricka whiskey och lära sig allt som finns att veta om något var helt oemotståndlig och hittills kan jag inte säga att jag blivit besviken. Helst ville jag lära mig allt om Kina och så blev det ju inte men det är en annan historia. Nu skulle ju det här handla om Kinas mat.

Kinas mat är i all sin anspråkslöshet milt beroendeframkallande. Det händer egentligen inte så mycket och för att vara helt ärlig så är inte programmet direkt nedtyngt med matlagning heller. Önnevall mest går omkring och talar till människor på gatan som svarar med att se fullständigt oförstående ut. Det säger jag förstås bara eftersom jag hatar mannen passionerat för att han lärt sig språket. Ibland finns det någon sorts historia men den är aldrig speciellt fängslande. Istället är det detaljerna som är intressanta. Det kinesiska vardagslivet är i stor utsträckning okänt för västerländska tittare och ett par korta scener från ett kinesiskt lägenhetskök är värt mer än de senaste fyra åren av kanal fem.

Detta säger jag trots att min egna sinofili faktiskt förlorat en del av sin skärpa under de senaste åren. För att vara helt ärlig så dog en del av mitt intresse när jag började umgås med kineser. Det var för ett antal år sedan när jag bodde tillfälligt i Kalifornien. Där träffade jag en person från Kina som kallade sig Kevin. Han brukade gå på samma föreläsningar som jag även om professorn på kursen inte verkade känna till honom eller vad han gjorde där. Gud vet att han inte läste något som hade med kursen att göra.

Hur som helst frågade Kevin en dag om jag ville följa med till nationalparken Yosemitie. Jag tyckte det var ett bra tillfälle att se en av Nordamerikas vackraste platser. När datumet för utflykten närmade sig frågade jag vem som skötte de praktiska arrangemangen. Det visade sig att det var jag.

Kevin var son till en borgmästare och han hade aldrig någonsin behövt arrangera något själv. Han var hjälplös som en rik mans barn. Det fanns dock inget illasinnat i hans antagande att någon som han råkade sitta bredvid på en kurs skulle arrangera en utflykt till Yosemitie åt honom. Han var helt enkelt fullständigt aningslös eftersom han var uppväxt som det enda barnet i en överklassfamilj. Jag skulle komma att få bära den fulla vikten av det kinesiska enbarnsprogrammet.

Eftersom jag trots allt ville till Yosemitie så fixade jag en stor pickup truck, ett tält och ett par andra saker till resan. Det borde jag inte ha brytt mig om. Kevin hade nämligen inte bara aldrig arrangerat något, han hade heller aldrig sett ett träd utanför en parkmiljö. Tanken på att det inte stod en hoveunuck bakom varje träd, redo att passa upp honom, var också fullständigt främmande. Denna berättelse är redan lång och tröttsam så jag ska inte gå in på detaljer men ett exempel på vad det kinesiska samhället producerar för slags överklassprinsar kan ändå fungera som illustration. Jag erbjöd honom en brödskiva. Han frågade hur han skulle äta den. Jag svarade ”med munnen”. Han replikerade: ”Rå?”. Kevin förväntade sig att Sierra Nevadas vildmark på något sätt skulle lyckas producera en brödrost. Det är så man resonerar när man är uppväxt i arbetarnas paradis.

Jag övervägde, allvarligt, att lämna honom i skogen. Det skulle förstås vara överlagt mord. På något sätt kände jag ändå att det var något som skulle kunna vara bäst för alla parter, inte minst mig själv. När jag, motvilligt, gett upp den idéen så beslöt jag mig för att placera honom på flaket för hemfärden. Det skulle dock visa sig att det bröt mot den kaliforniska trafikförordningen att färdas med kinesiska utbytestudenter på flaket under helger och vardagar efter klockan 18. Kvarstod gjorde att bryta hans psyke med countrymusik. Efter fem mil med George Jones på högsta volym var han ett apatiskt flyktingbarn. Efter ytterligare fem började han försiktigt att klappa takten med vänsterhanden. Jag förstod att han lärt sig en viktig läxa. Allt slutade lyckligt.

Det öppnar sig en avgrund mellan pojkmän som Kevin och de arbetare som porträtteras i Önnevalls kinesiska vardagsskilldringar. Denna avgrund är förstås en del av bilden. Nästa vecka slår jag på SVT play för ytterligare en liten del.

Tur och retur

Det blåste riktigt snålt i Helsingborgs hamn lördagen för en vecka sedan, när jag i ett stort sällskap ironiskt lagda stofiler väntade i kön till sundsbussarna. ”Bussarna” är i det här fallet skånska för ”båtarna” och sundet som åsyftas är Öresund.

Någon gång i en svunnen verklighet fanns det ett ännu större incitament än idag att åka till Danmark. Dels var Danmark ett liberalt paradis precis som nu, och dels var vi inte med i EU, vilket betydde en stund på internationellt vatten med alla skattemässiga privilegier det innebär. Detta startade ett beteende hos nordvästskåningarna som går under benämningen ”tura”. Det innebär att man sitter på en båt och åker fram och tillbaka mellan Helsingborg och Helsingör medan man dricker öl till humana priser och njuter av dansk gastronomi (sunkig räksmörgås). Sedan är det bara slumpen som avgör om man lyckas kliva av bord i rätt land. Sundsbussarna har inte kört på några år (tror jag), men i år startade de av okänd anledning igen. Gott så.

Vi skulle alltså tura. Stärkt av dagens inledande Jansonsfrossa trodde jag att jag var redo, beväpnad med all ironisk självinsikt man behöver för att bland vanligt pendlande folk åka fram och tillbaka mellan Danmark och Sverige under ymnigt ölintag. Min nervositet skulle visa sig vara helt obefogad.

Fan vet om det inte var han ändå

Den lilla båten hade anor, inredning, personal och gäster från förra seklet. En man i mockajacka med Steven Seagal-fransar underhöll hela båten med inlevelsefullt gitarrspelande. Ett kompani med danska fyllon utgjorde hans hängivna fanclub och de hejade på honom i varje ny låt som han spelade. Man säger att guldfiskar har tre sekunders minne, och danskarnas stod inte långt efter. Steven Seagal hade ungefär tre låtar på sin repertoar, men varje låt var som en ny upplevelse för dem. Det var det för oss andra också, men i en helt annan bemärkelse.

Stämningen var hög i den lilla vänthallsliknande lokalen. Steven Seagal med fanclub överröstade alla försök till samtal och tankeverksamhet. När han tyckte det blev lite för tyst, vilket det rent objektivt aldrig blev, skickade han runt en kazoo (japp, det fick jag kolla upp på google) bland de tondöva danerna. Oväsendet var massivt.

I allt övrigt betjänades vi av trevlig och bullerskadad personal. Ölen höll högst mänskliga priser, och det var högt i tak. Bildligt talat alltså.

Efter ett antal rundor över sundet gick vi av, och med facit i handen verkar det som att vi hamnade i rätt land. Trots Steven Seagal hade jag ett par väldigt roliga timmar ombord, och detta är jag rätt sugen på att göra igen. Sundsbussarna, fyra Steven Seagal av fem möjliga.