Jag vet inte var jag först hörde talas om pop tarts, jag får känslan att de liksom en del andra mer eller mindre oätliga amerikanska skräpmatsprodukter (twinkies, någon?) bara varit ett bakgrundsbrus i den där amerikanska världen man sett så mycket av i rutan, en extra verklighet som hängt med, som kanske ofta känns bekantare än den egentligen är, och känns mer verkligt amerikansk än landet gör vid ett besök, möjligen undantaget om man landar i LA. Så när jag såg ett paket pop tarts på City Gross i Bromma kunde jag inte behärska min nyfikenhet, och de åkte snabbt ner i korgen.

Jag är osäker på om jag egentligen blev besviken eller inte. Pop tarts är sockrigt klistrig deg, hastigt uppvärmd i brödrost, med glasyr, och en dos sylt dolt i innanmätet. Det är ungefär så meningslöst som det låter, det är som en holländsk stroopwaffel fast utan krispet och kanalerna, det är som sylt inlindad i sötad kakdeg med frosting på. Jag antar att barn kanske hade kunnat uppskatta det här, fanatiska som de är efter allt med begränsad smak och stor sötma, men det är inte precis något för mig. Och det är väl ungefär vad man hade kunnat vänta sig egentligen, även om jag hade hoppats på något bättre. Frasigare? Mer lagom sött? Fluffigare kanske? Ja, vem vet, jag hade nog egentligen inte funderat så mycket över smaken sedan jag såg Nyan cat dansa bland stjärnorna. Men nu vet jag, och för alla andra som har undrat därute kan jag nu berätta sanningen: pop tarts är sött och förskräckligt trams. Bry er inte om dem. Jag känner en lättnad över att ha bringat denna viktiga sanning till alla därute som törstar efter folkbildning, och hoppas skona åtminstone någon från nyfikenhetens översöta pris.

En sockerimplosion av fem möjliga. Finns hos mer välsorterade (?) livsmedelshandlare.