spaning

En oroande kultur (Helles Naturtrüb)

av zonk

När Gödsvinet korrespondent i syd först läste vår lättsammare kollegas rubrik, gick  tankarna alls inte till Annie Lööf eller andra svenska politikers & politrukers ovanor, nej, det gick till korrespondentens kylskåp. Till de tyska öl som doldes däri, dessa öl som dess landsmän så gärna stoppar allehanda saker i, saker man absolut inte väntar sig i öl. Frukt. Bär. Läsk.. rentav sportdryck.

Kanske är det en reaktion på reinheitsgebot, en vilja att rebelliskt slå mot allt och alla. ”Some men just want to watch the world burn”, eller nåt åt det hållet. En alternativ teori är att merparten av tysk öl helt enkelt är så inåthelvete tråkig att de helt enkelt inte ser någon annan utväg. De måste ha variation, lite liv i käften, kosta vad det kosta vill!

Helles naturtrüb från Riedenburger brauhaus torde vara ett typexempel på just denna typ av extremt slätstruken tysk öl. Utöver att  vara ofiltrerad finns det verkligen ingen som helst egenskap som utmärker sig på det minsta vis. Beskan är fadd, maltigheten vek och fyrkantig. Till och med kolsyrningen är ovanligt slapp och junken. Dess enda förlåtande egenskap torde vara avsaknaden av konstiga bismaker. Det är nästan så man lockas att hälla i nånting som smakar något, bara på skoj, se hur det blir… och sen inser man att de dolska drifter som lockat tysken på fall, likväl kan slå mot oss icke-tyskar. Det är ingen behaglig insikt, men ibland måste vi på Gödsvinet ta både oss själva och er läsare lite bortom allas vår komfort-zon.

En förfärlig frestelse av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, men det går säkerligen att hitta någon annan blasköl där för den som önskar uppleva det teutoniska rycket att hälla konstigheter i pilsnern.

Husets öl

av zonk

Med samma känsla av oförblommerat oförstående kitslighet som italienarna åser en svensk beställa husets röda, tittar svensken tillbaka när italienarna beställer en husets öl, birra media – en stor stark, med andra ord. Eller än värre en birra picola, en pytteliten stark. Om man nu ska sitta och dricka enkel öl, varför i hela friden beställa 20 cl? Jag begriper ingenting, det ska villigt erkännas, men det här med att inte begripa vad sjutton som flugit i folk, det är något man vänjer sig vid på de här breddgraderna.

Med detta i bakhuvudet ser den förutseende förskingrade svensken gärna till att ha ett par pålitliga klassiker hemma i kylen, för att undvika att råka ut för sådana där pinsamma ögonblick när man inte kan ställa något annat än lokal blasköl på bordet.

En av dessa är för Gödsvinet syd Sierra Nevadas Pale ale. Det är en öl som de flesta av er antagligen är bekanta, kanske rentav mycket nära förtrogna med. Lokal tillgänglighet har onekligen gjort att den fått en mer framskjuten roll än den kanske tidigare haft, men det är inte mången systemkasse G. syd hemsläpat som inte haft åtminstone en av dessa i ett hörn. Det är helt enkelt en trotjänare, en öl man aldrig blir besviken på, en trevligt besk, rivig pale ale som passar bra till mycket: mat, samkväm, eller att bara dricka för sin egen skull.

En annan är Guinness draught, burkvarianten med liten widget i, som ger det där typiska skummet. Om jag hade en Guinness draught för varje gång jag hört någon säga ”det är som en hel måltid” eller ”jag blir så mätt” om denna öl som de facto är kalorifattigare än en vanlig stor stark, hade jag byggt mig en pyramid som gjort Kheops grön av avundsjuka. Len, torr och mörk glider den vackert ner för strupen när man suktar efter något svalkande. Jag tröttnar aldrig, år efter år finns den i min kyl. Åt de purister som kallar var man som dricker en Guinness mer än 5 miles från bryggeriet i Dublin för nidning lånar jag inte mitt öra.

Leffe blond har liksom hängt med sedan den tid då en faiblesse för belgisk öl närdes. Ibland kan det sitta fint med en belgare som inte är fullt så komplicerad och alkoholstinn, en lätt-trappist, som man vanvördigt skulle kunna kalla den. Den passar fint för den där sena fredagseftermiddagen, för att ge helgen en tjuvstart, och är således även den en långtida & mångtida gäst i mitt skafferi.

Vilka öl finns alltid i er kyl?

Vägs ände

av Jonas

De senaste dagarna har jag insett något. Jag har kommit till den punkten i mitt liv det jag inte trodde människor kunde färdas. Hela min identitet är i gungning.

Jag har alltså, på min fjärde vecka i Amerikas förenades stater, kommit till punkten då jag inte kan äta mer amerikansk mat. Tanken på pannkakor eller mackor med bacon och ägg till frukost känns repellerande. Jag som i vanliga fall är en stor hamburgerfantast vill aldrig äta fler burgare nu. Det ville jag inte heller för en timme sen, men likväl gjorde jag det. Vad skulle jag annars ta?

I landet där friheten är som störst (nej, inte Vellinge) kan man alltid få tag på mat, och mat i alla dess former. Men efter tre veckor ser man genom den kulissen. Allt är olikt vartannat, men allt består ändå av samma saker. Tro inte att det bara är fabrikspressat hamburgerkött man får, nej på den punkten håller jänkarna fanan bra mycket högre än Sverige. Men den mesta maten levereras mellan två brödskivor, eller inrullad i en platt dylik. Den mat som inte kommer farandes i brödfarkosten serveras med pommes frites. Det mesta är sötat, och passar du dig inte är det sweet potato fries du får. Jag kommer på mig själv med att drömma om vegetarisk, ofriterad mat, om kokt fisk och potatis och fettfria soppor. Jag känner inte igen mig.

Dessutom luras man då och då att inte beställa den allra minsta portionen, glaset eller koppen kaffe. Det är ett misstag som snabbt blir uppenbart, när en måltid som kan föda en mindre familj i en vecka dyker upp framför dig.

Yoghurt är en bra produkt som kan hålla vätskorna i balans ett teg. Men som med allt annat här, shoppa med vaksamhet. Hemma hade jag aktat mig för en yoghurt som hävdar ”99% fat free”, men här ska man istället akta sig för den vanliga. Igår var jag nära att ta en med ”cream top” och 9% fett, något jag fick lusläsa näringstabellen för att få reda på.

Man kan ju egentligen inte klaga. I frihetens land får man alltid välja. En artig servitör på Freebirds frågade mig om min åsikt för varenda ingrediens som skulle i min vegetariska burrito, trots att jag inledde beställningen med ett önskemål om att han skulle ta samtliga beslut i den frågan. Ett koncept som är i stort sett obegripligt för en amerikan.

Man kan alltid välja något annat än pommes som tillbehör, men när man väl satt sig där, är hungrig, och dessutom redan gett vika för frestelsen att äta där man för bara några timmar sa att man aldrig skulle sätta sin fot igen, ja då är man inte så viljestark längre. Frihet är att inte bestämma själv, hävdade jag i ett av de första inläggen på den här bloggen, och jag känner det mer än någonsin.

Vissa människor tycker det är konstigt att så många amerikaner lider av fetma. Jag tycker snarare det är konstigt att så många inte gör det. Jag förstår inte hur man äter nyttigt här.

Amerikansk mat är verkligen gott, men det är nog godast på andra sidan atlanten. I alla fall om man lider av min brist på självdisciplin.

 

 

Att överleva

av Jonas


Att äta, dricka och överleva. Så lyder Gödsvinets uppdrag.

Igår när jag gick till mataffären och trängdes fick jag en uppenbarelse. Jag insåg hur stor roll själva överlevnaden spelar i mitt matbeteende. Visst, jag behöver inte jaga mammut med en kniv mellan tänderna eller äta späck från en levande säl ute på isen. Jag behöver inte kämpa för min överlevnad överhuvudtaget i jämförelse med många av de som inte fötts in i en välmående svensk medelklass. Men lik förbannat handlar en stor del av vardagen om jakten på föda.

Hela morgonrutinen är byggd runt hur och när jag får tag på frukost. Klockan 9 kan jag äta en bit på jobbet, men för att klara mig fram tills dess behöver jag en liten munsbit. Hur stor beror på hur dags jag lyckas ta mig ur bingen, och vardagen sätts emellanåt i gungning då det ofta brister i kylskåpets sortiment.

Några få timmar därefter knackar lunchen på dörren. Mängder med val susar genom huvudet då jag är bortskämd med att jobba mitt i stan. Det blir till ett av de svåraste besluten som ska tas på en normal arbetsdag. På vägen hem från jobbet tänker jag noggrant över hur utbudet ser ut där hemma, och inser snabbt att det troligen inte går att kombinera till något ätligt. Jag går, med stor vånda, och handlar. Sedan hem och lagar. Någon timme eller två tar det säkert. Ungefär så här ser det alltså ut varje dag.

Jag tycker om att gå ut och äta. Och jag tycker om att laga mat. Men hur kan det komma sig att hela vardagen är uppstyltad kring måltiderna? Precis på samma sätt som en semester är uppstyltad kring när man får mat, och var man kan sova under natten. En enda missad måltid (eller nattsömn) kan haverera en i övrigt fullt funktionsduglig tillvaro.

Tänk att vi människor, skapelsens krona, är helt beroende av dessa primitiva ting. Borde vi inte ha kommit längre än så, anno domini 2012?

Tydligen inte. Det handlar fortfarande om att överleva.

Massöserna och kvacksalvarna

av Jonas

Ett par gånger i min karriär har jag haft förmånen att jobba för företag som erbjuder de anställda massage. Tro mig, det är ett privilegium som jag är mycket tacksam för. Men jag har märkt en underlig åkomma hos nästan alla massöserna (det har hittills inte varit någon massör), låt mig exemplifiera:

Den första massösen träffade jag i början av det här millenniet. Henne gick jag inte till mer än några enstaka gånger, men jag vet att hon brukade försöka få mina kollegor att gå med i något pyramidspelsliknande äventyr som hon själv var involverad i. Vad jag vet gick ingen på det.

Istället brukade jag gå till hennes kollega. Det var en mycket trevlig massös, och hon försökte aldrig lura på mig något. Men hon berättade att hennes besvärliga hund blivit mycket bättre efter att hon anlitat en hundpsykolog som behandlat hunden i fråga. Brevledes.

Om hunden kunde läsa eller ej förtäljer inte historien.

Efter detta hade jag ingen jobbmassös på ett par år, men nyligen slog jag in på den lyxiga banan igen. Jag började gå hos en hårdhänt dam som riktigt kunde knåda musten ur en. Det sista jag hörde när jag låg där och halvslumrade en dag var något om hennes kurser i ”kinesisk medicin”, och sedan gjorde hon några kvicka vridningar med min nacke. Jag hade problem att gå rakt i en vecka efteråt. Och när jag kunde gå igen, då gick jag inte tillbaka till henne.

Den nya massösen utövar ingen dylik misshandel på min kropp. Men nyligen föreslog hon att jag skulle besöka en kringresande man med speciella förmågor för att få bukt med min trilskande rygg. Han var tydligen väldigt svår att få tag i, men han kunde bota det mesta med sina krafter lovade hon.

Är det något speciellt med massage som gör att utövarna dras till kvacksalvare? Är det all den där lugnande panflöjtsmusiken de lyssnar på som ställer till det? Är massage i sig en alternativmedicinsk företeelse utan stöd i vetenskapen?

För min egen del föreslog en sjukgymnast nyligen att jag skulle prova akupunktur, så snart kommer jag säkert vara Gödsvinets främsta förespråkare för homeopati och örtmedicin. Tills dess, kan man få några förnuftiga reflektioner över frågorna ovan?

Bluff & båg

av Jonas
Lyxigt hemmaspa

 

Varje tidsålder tror på sina egna myter. Idag skrattar vi rätt gott åt de som på åttiotalet trodde det var världens bästa idé att ha en bar i källaren. Vi tycker att det är underligt att man kunde använda DDT och asbest utan att tänka sig för. Vissa har kommit så långt i sin mognad att de garvar åt alla som säger att det på vintern, tack vare luftfuktigheten, känns kallare i södra Sverige än i norra. Och vissa fnissar dessutom hejdlöst åt de som en gång trodde att smör var onyttigt.

Samtidigt som vi insett gamla tiders dumheter har den här tiden också sina myter, bluffar och idiotier som man kommer skratta rått åt i en snar framtid. Här är ett par fenomen som jag tror är nästa offer för ett ritualmord på trendernas altare:

Spa. Samma slit som folk har att renovera bort varje spår av gillestuga, sänkta träimmitationstak och vävtapeter i sina gamla villor idag, det kommer den moderna 2030-talsvillaägaren ha att få bort alla larviga spa-anläggningar. Vem är det egentligen som vill sitta och hänga i sitt badrum timmar i sträck, med doftljus, barbapappaformade badkar och tvålkoppar i massiv ek? Eller är tanken att man ska bjuda hem alla vännerna och hänga i badrummet med lerinpackningar och varsin smoothie? Ordet ”hemmaspa” har till och med devalverats till den nivån att det räcker med ett värmeljus från ikea på badkarskanten för att få kalla sitt badrum för spa.

Fett. Min eviga käpphäst. Naturligtvis blev inte fett helt plötsligt nyttigt. Det spelar ingen roll hur många nyfrälsta Annika Dahlqvist-lärjungar som sväljer alla hennes nya idéer som vore de vetenskap. Hälsofreaks idag skrattar åt att alla en gång gick på knepet med lightprodukter. Jag ska en dag skratta åt hälsofreaksen som idag trippar på lchf.

Do it yourself. Alla gör allt nuförtiden. Man bakar surdegsbröd, odlar tomater, brygger öl, går omkring barfota och bygger om gamla lador om somrarna, etc. En gång i tiden gick vårt samhälle genom en effektiviseringsperiod, där man specialiserade sig på olika saker. Helt plötsligt behövde inte alla baka själv längre. Visst är det trevligt att tråkigt industribröd inte längre är ens enda val, och man kan gå till en bra och svindyr bagare istället. Men det dåliga samvetet över att man inte har en levaindeg som står och bubblar där hemma, det kommer att försvinna.

Umami. Detta kan ju inte vara annat än trams. Max har till och med en ny umamiburgare. Som om det var omöjligt att tillverka den innan någon uppfunnit smaken. Att umami hittas lättast i moderiktiga matvaror som lufttorkad korv och parmesan är knappast en slump.

Kommer du på fler? Komplettera gärna.

Lidlsvinet

av Jonas

Idag var jag och handlade på Lidl. Lidl är en favoritaffär för vissa här, och det är tillräckligt för att jag ska ge affären en ny chans, trots deras ambition att vara dagligvaruhandelns eget DDR.

Men mina fördomar var naturligtvis helt berättigade. Om ICA är en grönskande skog, och Hemköp ett kalhygge, så är Lidl som månens baksida. De få varor som faktiskt finns… äsch vem predikar jag för? Alla vet att Lidl inte har något urval, ens på de få varor de faktiskt har. Det säger de till och med i sin egen reklam.

Men varför kommer folk hit då? För att det är billigare? För att det är enklare att välja?

Troligen. Lidl är en affär för folk som gett upp. De som gett upp kontrollen över sitt liv. Meningen är att man ska tro att man sparar både tid och pengar i affären där det är ”lätt att välja”, men så blir det inte riktigt. Det tar en evighet att hitta det man ska, eftersom de tyska fulvarorna är utspridda helt utan logik i affären. Och när man väl kommer ut ur labyrinten måste man ändå vidare till nästa mataffär för att komplettera med de basvaror som Lidl inte ansåg sig behöva i sitt sortiment. Ska man handla på Lidl tvingas man ge upp och skaffa sig livsstilen Lidl. I livsstilen Lidl begränsar man sig till en diet uppbyggd av de restlager som för tillfället finns att köpa upp runtom på Europas lastkajar. De basvaror man kan räkna med i sitt liv är moldaviskt sköljmedel och mängder med kinderchoklad. Du behöver inte ha låg social status för att börja handla på Lidl, men du får det till slut om du fortsätter.

Att det är billigare kan ingen förneka. Billigt som tusan. Så i slutändan handlar det om hur man värderar sin tid, förutsatt att man redan gett upp alla krav på livskvalitet. Min tid är värd betydligt mer än de tior man sparar, och dessutom är det bra för mitt blodtryck att inte handla där. För att inte tala om hur ointresserad jag är av att handla färdigskivad gouda i ekonomipack.

Några av de som valt livsstilen Lidl springer säkert fortfarande runt i affären jag just besökte och jublar över hur billigt det är med någon veckogammal färdigskivad limpa och ett sexpack spritzesahne. Jag är bara glad att jag kommit därifrån, efter dubbel beräknad tid och strax över hälften av det jag behövde.

Jag saknar framtiden

av Jonas


Låt mig ta med er på en liten återblick i vår moderna historia.

På femtiotalet pyrde framtidsandan i det svenska folkhemmet. Kriget var slut, nu skapade vi en framtid. Alla möjligheter fanns, inget var omöjligt. Bostäder moderniserades och alla ville ha husgeråd i plast. Konservburkarna blev högsta mode, och man förutspådde en framtid där man knappt behövde laga mat eller för den delen äta den, ett piller skulle räcka. Husmors uppgift (så väldigt framtidsmedvetna var vi inte) skulle minimeras till att gå rund bland färgglada plastbyttor och äta piller och lyssna på ungdomspop. Sympatiskt.

På sextiotalet hade den nya livsglädjen efter kriget stabiliserats något, men en medierevolution var på gång. Man såg fram emot färgtevens intåg i det gråa folkhemmet, och science fiction-filmerna började fokusera mer på vår möjliga framtid än på vilda fantasier om utomjordingar. Aningen dystopiskt, men med visioner. Datorer kunde tala med oss. 1968 gjorde världens ungdom ordentligt slut med historien för att forma sin egen framtid. Här fanns det drömmar.

Sjuttiotalet var ett viktigt decennium för att föra vidare sextiotalets kamp. Man drömde om en bättre och vackrare värld. I framtiden skulle allt vara blommor och bin, och marijuanan skulle vara gratis och ingen behövde jobba. Framtiden såg mycket ljus ut!

Precis när hippieflummandet började bli gammalt kom åttiotalet och tog över stafettpinnen. Framtiden var inte längre mjuk och skäggig, den var hård och fylld av neon, rostfritt stål och plast. Man kunde spela hur knasig musik som helst, och framför allt kunde man se ut hur som helst. Man kunde leva i disco! Äntligen var man befriad från den unkna framtid någon annan drömt fram, man formade sin egen, precis som alla andra generationer gjort.

Nittiotalet. Vi lugnade oss lite. Åttiotalet satte djupare spår än vad någon då insåg, och att ta sig ur det decenniets bojor skulle visa sig svårt. Grungen ville tillbaka till sjuttiotalet, och andra ville till England. Men en sober syn på tillvaron bröt igenom med minimalistisk design, Matrix och en dröm om mobiltelefoner så små att man kunde hålla dem i en hand. Allt var möjligt på internet i framtiden. Man kunde lyssna på musik och se på film och det fanns inga gränser. (Den framtiden har inte mediebolagen sett än.)

Framtiden är snart, framtiden är 2000!

Ridå.

Sedan kom tvåtusentalet som en gigantisk baksmälla på millennieskiftet. Millenniebuggen hade visat sig vara ett skämt. Vi hade inte ens år 2000 att se fram emot längre. Nyårsaftonen vi alla sett fram emot hade visat sig vara som vilken nyårsafton som helst. Vem hade kunnat tro det?

Nittiotalets minimalism kulminerade i det begynnande millenniet, och motreaktionen lät inte vänta på sig. Fan vad trist det blev med raka kanter och gömda byrålådor. Vi vill ha trä, betong och snirkliga mojänger. Gamla mönster, gamla ideal förs nu fram som det nya heta. Via hård och industriell betong blir obehandlade dragiga trägolv och kakelugn det enda rimliga. Mat ska lagas traditionellt, gasspis, gjutjärnspannor, långkok och surdegsbröd. Stenålderskost, rotfrukter och lyckliga grisar. Inte ens musiken klarar sig, covers är mer nyskapande än att skriva egna låtar idag.

Men någonstans tappade vi framtiden. Framtiden har inte varit närvarande på nästan tio år. Vi har alla framtidsattribut mitt framför näsan, iPad, e-deklaration och Gödsvinet, men det enda folk tänker på är dåtiden.

Alla storstäder med självrespekt ska bygga spårvagn. Hur mycket framtid känns det? Sverigedemokraterna med sina trettiotalsvärderingar sitter i riksdagen, de kan bara ha kommit dit för att folk slutat tro på framtiden. Vi har inga galna visioner längre, bara en massa idéer om vad som är rimligt och energieffektivt. Vi har inga drömmar om en mirakulös framtid längre, bara en samling unkna rasister i riksdagen som längtar tillbaka till en verklighet som aldrig funnits.

Och nu sitter jag här och skriver ett inlägg om att det var bättre förr. Det var det inte, det är bättre i framtiden.

Det var bättre förr. Då trodde man på framtiden.

A Pad Thai Generation

av Johan

Det finns en liten thairestaurang dit jag går nästan varje vecka. Egentligen är det inte mycket till restaurang, det är en liten kiosk som ligger mitt emot Bröderna Olssons på Folkungagatan. En lunch kostar 69 kronor och den är bra.

Det var först idag som jag insåg att något utöver hunger förenar alla eller nästan alla kunder jag trängts med där i den lilla kiosken. En överväldigande majoritet av alla som går dit är män i ålderskategorin 27-35 år. Sällan någon yngre, nästan aldrig någon äldre och aldrig någonsin en kvinna. Som samhällsvetare måste jag fråga mig varför, inte för att någon tvingar mig utan för det inte går att låta bli.

Den tråkigaste förklaringen är alltid mest korrekt så vi börjar med den. Kunderna är helt enkelt vad man brukar kalla ”young professionals”, alltså personer i början på en karriär med krav på viss meritering. De som är yngre än 27 är sällan etablerade i denna del av yrkeslivet och de äter därför inte lunch från en thairestaurang, åtminstone inte klockan 12 på dagen. De som är äldre än 35 har antingen med sig en matlåda hemifrån eller också äter de inte lunch från en bucklig wok för 69 kronor. Varför alla är män är lite svårare att förklara vilket gör att vi äntligen kan gå över till de mer spekulativa förklaringarna.

En man i ungefär min egen ålder kommenterade idag att han kände igen den thailändska musiken på restaurangens stereo från en semester på Ping-Pong Island, eller något liknande. Då kom jag ihåg att jag många gånger tidigare hört de väntande kunderna tala om resor till Thailand.

Det var då det slog mig, de många männen i ålderskategorin 27-35 är samma charterfyllon som i tiotusental fördelat på flockar om upp till 10 hanar vardera plågat Sydostasien i åratal. Jag kände först inte igen dem när de inte shotade Jägermeister klädda i linne och sombrero i Arlandas terminal fem.

Det kan dock inte råda något tvivel om att det är dem. Samma bastuhumor, samma bisarra tatueringar och samma förträngda känsla av att ungdomen kanske håller på att rinna iväg. I Thailand är de kungar, ingen ifrågasätter deras självbild och en öl kostar en femma på stranden. De billiga resorna till Thailand har kläckt en generation av inte längre unga och ännu inte riktigt medelålders män som behöver en portion pad thai ibland. En portion pad thai för att bli allt man inte längre är i Sverige men tillåts vara i Thailand.

Personligen ska jag nog börja äta sushi istället.