Igår träffade jag Edward Blom. Han stod i en monter på bokmässan och orerade på sitt typiska sätt om vad man åt förr i tiden. Det hela var intressant, och det blev bara intressantare för varje glas porter han bjöd på. Han var inte alls knusslig på den punkten.
Jag stannade kvar på lite eftersnack. Två ynglingar pratade först punsch med honom, och verkade uppriktigt ledsna över att dagens studentliv inte innehöll allt det stofila och studentikosa som Blom så gärna berättar om. Jag är den förste att beklaga det, men samtidigt innehöll min egen studenttid ganska mycket av den varan så jag är inte ledsen.
Själv ville jag hellre prata restaurangtrender. Inte förvånande var Blom förtjust i att de fina restaurangerna numera serverar delar av djur som blev till kattmat för bara några år sedan. Han hoppades att det inte är en övergående kort trend, utan att det är de senaste 40 åren som varit en parentes i den kulinariska historien. Men egentligen trodde han nog inte det, utan förutspådde att bara några få rätter som vi plockat upp igen kommer att leva vidare till nästa trend. För det stora flertalet inälvor och fulmuskler är detta bara en sista dödsryckning.
Samtalet blev ganska kort. Blom hade nog inte väntat sig att bli intervjuad av ett så betydande mediefenomen som Gödsvinet. Och visst var det lite fult av mig att hoppa på honom sådär, men sådan är ju skjutjärnsjournalistiken.
Han torkade svetten ur pannan och jag lät honom gå. Men i en sista gest tog han, som i slow motion, upp två flaskor porter till, öppnade den ena med hjälp av den andra, och räckte mig den öppna. Sedan såg jag bara hans ryggtavla försvinna i vimlet. Han är en stor man, Edward Blom.
Nattåg är visserligen ett klart godkänt transportmedel, men som sovplats är det överskattat. Dels är det konstant för varmt, och dels kör tåget lite snabbare än vad som behövs, och då kränger det ganska ordentligt. Nattåget från Malmö till Berlin kommer fram 06.04 på morgonen, och ingen av passagerarna hade gråtit blod om de kom fram en timme eller tre senare. Inte heller hjälper det att tåget ska på och av en färja med dunder och brak under resan.
Men det är ändå något speciellt med tåg. En romantisk känsla av att vara på resande fot infinner sig. Det rytmiska dunkandet ger ett lugn. Kanske är det för att jag har ett förflutet som tågluffare, men tåg känns riktigare än flyg. Mer ärligt. Man kan inte åka dit och tillbaka på samma dag, man är utlämnad till de geografiska avstånden.
Jag klev på tåget strax efter nio för några kvällar sedan med just den här romantiserade bilden av att resa, och jag såg särskilt fram emot ett par dagar med rejäl och ordentligt tysk mat och öl. Jag har bara luddiga minnen av den kväll för några år sedan då jag berusade mig på en stadig schweinshaxe mit sauerkraut, men jag minns klart och tydligt när jag satte tänderna i en prunkande wurstparade på ratskeller i München för ännu längre sedan.
Men mina förhoppningar var förgäves. I själva verket visade det sig att Berlin är lite för hippt för tysk mat. Vi vandrade långa sträckor genom Prenzlauer Berg, Schöneberg, Kreuzberg och Friedrichshain med sina osannolika mängder dönerställen och vietnamesiska restauranger. Överallt fanns burgarhak, pasta och pizza, och fler pubar och kaféer än invånare. En espresso är aldrig någonsin längre än en armslängd bort. Bara ett enda ställe gav oss en smak av det tyska köket. En liten liten restaurang i Friedrichshain.
Jag tog en bratwurstschnecke (en korv rullad som en snäcka) med surkål. Det bästa med tysk korv är inte själva korven, utan vad de gör med den. Några andra tog olika varianter av spätzle, som är en sorts sydtysk variant av pasta, inte helt olikt gnocchi. Visst smakade detta bra, men inget att skriva hem om.
Jag antar att man kan hitta tyskare ställen om man hänger i de lite finare och tråkigare områdena Mitte och Charlottenburg. Men gör man det framstår Berlin som en ytterst tråkig stad. Där hänger folk som kommer med flyg.
Har inte Berlin några egna specialiteter då? Jo det har de. Kebab så som vi känner den, pressat kött uppträtt på en påle, som sedan hyvlas och läggs i bröd med sås och grönsaker, uppfanns i Berlin. Det är det som kallas Döner. De olika stadsdelarna har sina egna varianter och de fnyser föraktfullt åt varandra. Att ha bidragit med en av västvärldens viktigaste nationalrätter är naturligtvis inte litet, men det finns en rätt som berlinarna skattar ännu högre, och det är currywurst. Men till detta ber jag att få återkomma. Fenomenet currywurst förtjänar ett eget inlägg.
Igår kväll klev vi på tåget tillbaka. Trots att jag visste att jag knappt skulle få sova på hela natten kändes det helt rätt. Och nu, med halvöppna röda köttfärsögon och en aningen virrig uppsyn, tycker jag ändå att tåg är rätt sätt att resa på. Och jag längtar fortfarande efter rejäl tysk mat.
Några rader om en styggelse som smugit sig in i butikshyllorna.
Sedan kebabmjukosten har det inte direkt haglat förolämpningar mot oss konsumenter. Några små avvikelser som ”stekbollar” och ”dryck med ciderkaraktär” är väl snarast ett uttryck för en centralt påtvingad uppriktighet från handlarna gentemot köparna.
Men nu är det tydligen dags igen. Halloumin, det feta ljuset i den som bekant torra norra kylan, har på sina håll ersatts av plastreplikan ”Grilloumi”. Min närmsta livsmedelsaffär hade en dag helt sonika bytt ut all halloumi mot den falska kopian. Som om originalet aldrig funnits, ingen förklaring och heller inga ursäkter. Djup orwellkänsla. Som att vakna bredvid sin partner och inse att den man älskar blivit ersatt av en robot.
Med böjt huvud hostade jag ändå upp motsvarande hutlösa summa som man brukar få punga ut med för det grekcypriotiska guldet. Väl hemma och jag fick sätta tänderna i eländet nådde kränkningen sitt klimax. För att greppa vidden av sveket måste man förstå att halloumi med fördel förtärs direkt från grillen eller stekpannan. Medan kärnan fortfarande är len och halvt viskös. Sedan tar det inte lång tid förrän det karaktäristiska gnisslet intar scenen. Och då är det försent. Som en fotbollsfinal i repris, ett fyrverkeri på tv eller varm champagne.
Här var champagnen förvärmd i mikrovågsugn. Utfluten, kemisk, gnisslande plast var allt jag fick.
En del delikatesser kan få en att inbilla sig att man befinner sig långt från storstadens myller, på en grön äng omgiven av kor och schweiziska ystare. Grilloumi för mer tankarna till labodlat in vitro-kött.
0 fryntliga bönder av 5 möjliga. Av och för robotar.
Idag inträffar ytterligare en i raden av högtider för dataspelsentusiaster. Idag släpps Red Dead Redemption.
Det är välrenommerade studion Rockstar, sedan tidigare känd för bland annat Grand Theft Auto, som står bakom spelet. Det finns en viss hajp redan, och det har all möjlighet att slå ordentligt.
Vampyrtrenden som började för ett fåtal år sedan är vi hjärtligt trötta på och jag tror att cowboytrenden är nästa grej. True blood och Vampire diaries känns sådär lagom fräscht numera, meden serierna med westerninfluenser börjar dyka upp. Till exempel Justified, med tydliga spår av cowboyattityd.
Kille med koll på mode
Cowboytrenden har försökt komma tillbaka ett tag, inte minst med hjälp av Brokeback Mountain, men först nu är världen mogen. Först nu när den gröna vågen sköljt över oss kan vi gnugga ögonen fria från kvistar och näver och se hur vi kan förhålla oss till naturen på ett moget sätt.
Vampyrtrenden kan tyckas ha haft dålig direktkoppling till mat. Möjligtvis skulle man kunna dra någon långsökt parallell mellan senaste tidens vurm för inälvsmat och köttätande zombies, men tänker man ett steg längre än så kan det faktiskt finnas en koppling. Zombies och vampyrer är en flirt med vårt djuriska ursprung hos moder jord, och det har sin tydliga relevans i den jordnära attityden i grönsakslådor och restauranger som serverar årstidens rotfrukter med rå oxnjure. Nästa steg är att ta den här jordnära trenden ett steg till. Det handlar om att överleva, och att göra det med stil.
Bacon på burk
Konservburkar får ett uppsving. Mat som känns naturnära, men utan att kräva mycket av sin tillagare kommer att bli populärt. Ingen hade egentligen någonsin tid för långkok och svåra rotfrukter, även om det var högsta mode. Bacon, bönor, ägg, korv och torkat kött, rejäl mat som man blir mätt på och som inte kräver kylskåp. Campbells soppor, jordnötssmör och annan kulinarisk americana kommer igen. Konserverna blir designade till målgruppen ”folk med trasiga jeans” och de kommer att fokusera på att vara utan tillsatser som ett spår av dagens antitillsatstrend.
Vin är ute. Möjligtvis är det ok med billigt rödvin man dricker direkt ur renseln. Nya ölsorter kommer som passar bra att dricka vid en lägereld, dvs halvljumna. Den goda ölen är här för att stanna, och jag tror inte på någon återgång till Bud, snarare kommer vi få se en explosion av innovationer inom ölbranschen härnäst. Bourbon, om det nånsin varit ute, kommer med full fart. Inom bara några år kommer systemet ha lika bra utbud av bourbon som de idag har av single malts.
Gore-tex har sett sin sista storhetstid. Skaljackorna för fyra tusen kronor som varje människa äger idag är hopplöst ute imorgon. Nu gäller läderboots, läderjacka och snusnäsduk, och alla människor kommer att börja använda hölster och sadelväskor istället för sina haglöfsryggsäckar. Jeans är återigen den bästa vildmarksbyxan. Vi har redan sett jeansjackans och jeansskjortans återkomst i vårmodet.
Tyvärr kommer väl detta också tjatas till leda, och sura ungdomsföljetånger kommer att förstöra tjusningen med denna vackra estetik. Men tills dess är jag nöjd med att vi rider en ljus framtid till mötes. Jag skrockar förnöjt åt mina nyinköpta läderkängor och westernskjortor och jag ler ett stort dollargrin när jag tänker på att jag äger aktier i Jack Daniels. Så snart jag kommer hem ska jag kila ner till dataspelbutiken på hörnet och omfamna vårt nya mode på ytterligare en front.
Sittandes på Folkets kebab på Folkungagatan drabbades jag av en insikt. Jag mindes att en infödd södermalming en gång sagt mig att just Folkets kebab borde vara förebild för alla andra kebabförsäljare i Sverige. Jag hävdade då och jag hävdar fortfarande att Folkets kebab inte skulle ha klarat konkurrensen i Malmö i mer än någon vecka. Det finns dock något mycket spännande i denna motsättning.
Jag känner personer från Karlskrona som på fullt allvar menar att det inte går att få tag på en anständig kebab utanför Karlskrona. Med den sortens självsäkerhet som bara finns i en regional centralort hävdar dessa människor att det just i den blekingska residensstaden görs kebab på ett unikt och överlägset sätt.
Jag känner på liknande vis personer från städer som Sundsvall, Sölvesborg, Växjö och Östersund som tillskriver just sina lokala kebabförsäljare särskilda och storslagna egenskaper. Detta är bara några exempel som jag känner till, helt säkert råder samma inställning i alla svenska städer.
Möjligtvis är Malmö ett undantag. Malmös befolkning har ställt sig unisont bakom falafeln som idag betraktas som mer malmöitisk än något annat livsmedel. Principen är dock densamma. Ingen som bott i Malmö, mig själv inkluderad, skulle någonsin röra en falafel som tillagats norr om Arlöv. Om man försöker kommer man att serveras en industriell potatisburgare som doppats i skämd olja. Fast nu tror jag att jag illustrerar det fenomen som jag kom till insikt om sittandes där på Folket kebab idag: Snabbmatschauvinismen.
Snabbmatschauvinismen är inte vacker men det är viktigt att förstå den för att förstå Sverige. Vi är bönder. Det är den enkla sanningen. Vi är bara ett par generationer från en nästan helt agrar tillvaro i små lokalsamhällen och det präglar fortfarande hur vi tänker. Sverige är ännu glest befolkat och en klar majoritet av sveriges befolkning bor fortfarande i små och medelstora samhällen. Som en illustration av detta går gränsen för ”storstad” i den svenska kommundatabasen vid 50 000 invånare.
I små städer skapas små identiteter och den som innehavare av världens enda riktiga kebab är en av dem. Att kebaben förmodligen inte uppfanns i varken Karlskrona, Sundsvall, Sölvesborg, Växjö eller Östersund är förstås en historia i sig.
Denna slutsats tar mig dock tillbaka till Folkungagatan. Hur kan snabbmatschauvinismen vara ett småstadsfenomen om den verkar även på Södermalms gator? Det är enkelt: Stockholmare är bönder också och ingenstans skyr man det faktumet så mycket som på Södermalm.
Man kan köpa sitt kaffe från anarkosyndikalistiskt kooperativ i Etiopien, man kan jaga skivor annars inte hörda utanför Brixton och man göra alla andra saker som definierar en urban världsmänniska söder om slussen. Det har i slutänden ingen betydelse. Kebaben kommer att avslöja dig.
Idag såg jag på mitt favoritprogram halv åtta hos mig. Jag skulle inte säga att det är det bästa programmet i etern just nu, men det är det enda som heter sitt klockslag. Detta är en förutsättning för att jag ska minnas när det går och därför är det det enda programmet jag kan följa med en sådan noggranhet att jag lyckas pricka in det någon enstaka gång i veckan. Denna frekvens räcker gott och väl till epitetet favoritprogram i min värld.
I dagens avsnitt serverades chèvre. Och bara 40% av deltagarna i programmet klarade av att uttala namnet på denna getens nektar rätt. Resten valde att lägga betoningen på ordets sista e. Den nitiska och aningen snorkiga språkpolisen inom mig vaknade direkt. De som kan lite franska (vilket ovan nämnda polis inom mig tror sig kunna) vet att detta sista e är stumt och inte uttalas alls.
Hur ser man då detta om man inte är lingvist, grodätare eller uttråkad Malmöbo som bara kan komma ihåg ett tv-program åt gången? Jo det ska jag berätta för er.
Skillnaden ligger i accenten. Det första e’et i chèvre har en så kallad grav accent. Den skiljer sig från akut accent, som är den vi ofta ser i svenskans låneord från franskan, till exempel i ordet buffé eller entré. Hur akut accent låter i ordet buffé vet de flesta som klarat av lågstadiet, och personerna i programmet valde helt enkelt att bortse från accenten de inte kände igen och lägga den någon annanstans och på ett annat håll. Så som de lärt sig i lågstadiet. De sa alltså chevré.
Grav accent på ett e, alltså è, uttalas mer som ä. Och ett e i slutet av ett franskt ord som inte har en accent som markerar att det ska uttalas på ett speciellt sätt, uttalas normalt inte alls, detta känner vi också igen från franska låneord som till exempel garage.
Så, chèvre uttalas alltså [tjävr]. Klarar man inte av denna enkla språkliga manöver föreslår jag att man säger getost istället. Eller bara get, för det är faktiskt vad chèvre betyder.
En riktigt rolig grej är hur snabbt folk anpassar sig till rådande trender och nya roliga rön. När chips blev livsfarligt i och med akrylamidlarmet för något decennium sedan slutade folk som ätit chips i hela sitt liv. Som om de fram tills dess trott att det var nyttigt.
När rödvin blev nyttigt för ett par år sedan skapade detta en hel generation lådvinsalkoholister. Det senaste onyttiga som blivit nyttigt är smör. Mättat fett, tidigare orsaken till alla tänkbara krämpor, är numera så nyttigt att det kan bota alla desamma. Man kan läsa en intressant artikel om detta i Sydsvenskan, men det intressanta i sammanhanget är de förnumstiga kommentarerna till artikeln som är mycket läsvärda. Många har alltså redan tagit till sig de nya rönen och tar dem för en gudagiven sanning och tillräcklig ursäkt för att få överkonsumera något de tycker är gott. Här är ett par exempel:
Jag läste för ca 12 år sedan hur man tillverkar olja till billig matolja och margarin. Jag slutade omedelbart och gick över till smör med det resultat att min 20 år gamla ryggsmärta försvann. Jag äter ca 2 kilo i månaden själv, min fru lite mindre. Hon dricker i gengäld 1 liter vispgrädde i kaffet i veckan för att få tillräckligt med fett i sig.
Äntligen törs man äta smör. Det har jag gjort nu sedan jag lärde känna dr Annika Dahlqvists kostråd. Numer steker jag alltid i smör (mycket). Margarin, Milda, har jag helt slutat med. Jag slängde till och med bort det, när jag förstod att margarin var klart onyttigt.
Älskar smör! Jag kan äta det som det är rakt upp och ner (fast inte så stora mängder då förståss).
Och Johan W (inte att förväxla med Johan V som är flitig skribent på den här bloggen) bevisar hur otroligt hälsosam han är med ett smörintag på 2kg i månaden.
Går man vidare till bloggen kostdoktorn där detta diskuteras berättar helt okritiska Molly att familjen äter
Runt 10 kg smör i månaden alltså, delat på 4 personer och en hund. Har just nu en älggryta på spisen. Till den gick det åt 250 gram smör. Mina barn äter smörrullar som mellanmål när de är hungriga.
Det ska bli intressant att se vad som händer när smör blir onyttigt igen. För det kommer det att bli. Och rödvin. Och choklad, ju mörkare desto farligare. Troligen kommer vi se samma personer skryta om hur de ger barnen transfettrullar med konserveringsmedel till mellanmål, och hur de själva lägger nytt asbesttak och röker cigaretter med extra tjära.
Mycket sås har flutit under broarna sedan vi sist såg i kristallkulan. Min spaning går ut på att frosseri overdrive är vart vi är på väg just nu.
GI och low carb har varit på väg utför en tid nu. Överlappande ersätts den av tillsatshysterin. Naturlig mat, utan tillsatser är det som gäller, och detta tror jag inte undgått någon. Närodlat och hemgjort är nyckelord. Vi börjar äta fler delar av djuret än vad vi normalt annars gör, inälvsmat serveras på finkrogar. Grönsaker och rotfrukter vi tidigare fnyst åt träder fram, men det gör det å andra sidan vid varje ny trend. Olivoljan som tidigare kunde bota allt från reumatism till nageltrång får numera se sig ersatt av det närproducerade och helt naturliga smöret. Smöret som plötsligt blivit nyttigt igen efter att alldeles nyss varit orsaken till nyss nämnda krämpor.
Nästan vegetariskt.
Allt detta har redan hänt. Men vad är då runt hörnet? Jo, jag tror att det ohejdade frosseriet kommer att ta över. Så länge det vita brödet man äter är hembakat av ekologiskt närproducerat mjöl, och det centimetertjocka lagret smör är äkta smör från svenska kossor, så är det hela nyttigt. Så länge ölet man dricker kommer från svenska entusiaster i någon källare i dalarna så är det precis lika nyttigt som rödvin blev för några år sedan. Så länge man stoppar i sig litervis av skånsk blomsterhonung istället för raffinerat socker så är det ingen fara för blodsockret. Kolhydratstänket är helt bortbåst. Och så länge man äter svansen eller huvudet av ett djur är man så trendigt medveten om sitt köttätande att man nästan kan betraktas som vegetarian. Laxen är värsta svennamaten för miljöfientliga moderater. De riktiga finsmakarinnerstadsmiljöpartisterna äter bara huvudet och stjärten och ger filéerna tillkatten. Men bara om laxen är fångad av en ensam nordnorsk fiskare, i en eka utan motor och ett metspö som han täljde som barn av en gren som av egen kraft trillat av ett träd, såklart.
Vi kommer alltså under året få se mer av allt. Kolhydratstalibanerna tar ett steg tillbaka, och nypotatisen kommer att ätas i drivor på midsommarafton, med mycket smör på från en bonde som någon känner som gör smör som man gjorde det på 1430-talet. ”Så länge det görs precis så”, kommer någon att säga, ”…så är det nyttigare än gurka”. Äppelkaka är inte längre en efterrätt utan kan gott ätas som lunch eller mellanmål framåt hösten, så länge man plockat äpplena själv i kivik. Och till jul kulminerar det i ett frosseri där köttbullar och korv lämnat plats åt hemgjord sylta och grisfötter från ett nyskjutet vildsvin, och löjliga mängder hembakat vörtbröd och hemystad ost.
Efter det är alla hjärtligt trötta på det gångna året och nästa trend tar form. Jag uppmanar alla att börja spekulera i vad det kan vara.
Sverige gick med i den Europeiska Unionen den första januari 1995 och jag tillhörde de som firade. Jag firade att Sverige skulle delta i världshistoriens mest framgångsrika fredsprojekt, den fria rörligheten och introduktionen av en kraft som stod över den svenska socialdemokratin. Jag hade dock även andra, mycket mörkare, skäl att glädjas.
Maten sades vara ett argument mot EU men för mig var det precis tvärtom. Motståndarna berättade med avsmak hur främmande livsmedel skulle komma att korsa våra gränser med tillsatser, färgämnen, gifter och sjukdomar. Jag kan fortfarande minnas hur det fick min mun att vattnas.
Även om jag då inte sett mycket av Europa så förstod jag ju att folk åt mat även i länder som Tyskland, Frankrike och Nederländerna och att de ändå överlevde i häpnadsväckande stor utsträckning. Så den utländska maten var nog inte så farlig. Den var däremot fullständigt oemotståndligt kitschig.
Mest av allt tror jag det var eurokitschen som gjorde mig till EU-vän. Ett skräckreportage på statstelevisionen visade i början på 1990-talet en tysk medwurst tillagad så att det bildades ett ”smiley” ansikte på skivan man la på mackan. Bengt Öste var inte road men jag kunde inte slita blicken från skärmen. Jag var förlorad i ett leende och efter det fanns det ingen väg tillbaka från eurokitschen.
Ställ mig i valet mellan en svensk yogurt och en tysk motsvarighet med umlaut över varje bokstav och en bild på en tecknad renrasig bayrare på paketen så har du ett val som inte är ett val.
När jag bodde i Östersund valde jag kategoriskt små färgglada paket med en leende kossa på framför de strama förpackningarna med lokalt producerad ädelost.
Den mycket humlefriska och fullständigt anständiga ölen som såldes med ett eurotecken på burken för några år sedan var naturligtvis ett självklart val för mig även om den såldes i en burk som hade förmåga att springa läck vid minsta tillstötning och de sämsta tänkbara tillfällena. I själva verket tror jag till och med att den bristen i funktion hjälpte helhetsintrycket.
Jag inte bara handlar på Lidl, jag tycker dessutom att affären är estetiskt tilltalande. Däremot förstår jag inte deras försök att dämpa kulturchocken för svenska traditionalister genom att sälja tryggt tråkiga svenska produkter som mjölk och ost från Arla. De borde tvärtom renodla och inte sälja någon produkt utan umlaut i namnet.
Mina syndigaste tankar inbegriper att leva i en tysk reklamfilm för nötchoklad.
Inget kan få mig så upprymd som att läsa e-koder på baksidan av ett italienskt kexpaket.
Holländskt påläggsströssel är min drog.
Under perioder av svält på eurokitsch har jag till och med kommit hem från affären med müsli, snärjd av de två prickarna över ”u”.
Det svenska är för mig, med ett par lysande undantag, det smakfullt återhållna och de flesta svenskar lever också smakfullt återhållna liv.
Motståndarna till EU inte bara kritiserade den syndigt färgglada maten i utlandet de höll upp något fint och äkta i den svenska vågskålen också. Som falukorv och… mest falukorv egentligen. EU skulle förstöra falukorven.
Som tur är förlorade motståndarna och vår svenska falukorv fick sällskap av en hel pridefestival av inmarscherande livsmedel i alla former och färger. En del svenskar lever nog ännu i chock av intrycksöverdosen som följer när det finns mer än en sorts creme fraiche i kyldisken men jag kan inte få nog.
Som scener ur ett äktenskap - under hela tiden bakade Linda McCartney
Bob Dylan – Country Pie
I februari 1969 hade Bob Dylan fått nog. Han hade fått nog av sina efterhängsna beundrare, fredsrörelsen och sig själv så som omvärlden skapat honom. Han var beredd att göra något radikalt för att bryta sig loss från allt det gamla och skapa en ny persona. Det var då han på en inbjudan från Johnny Cash drog till Nashville där han skulle komma att skriva, spela in och sjunga en countryskiva med en konstig röst. Viktigast av allt med skivan Nashville Skyline var förstås att den innehöll en sång om paj. ”Country Pie” är en glad sång om paj även om den förmodligen inte bör användas som recept. ”Country Pie” var vägen framåt och antagligen var det bara Dylan som såg den. Fast kanske ändå inte, samtidigt i London…
Beatles – Honey Pie
…hade Beatles precis avslutat inspelningarna av sin vita skiva, The Beatles. Denna dubbel-LP var uppföljningen till Sergant Pepper’s Lonley Hearts Club Band vilket egentligen säger allt om förutsättningarna. Hur fortsätter man efter att ha spelat in vad många redan då ansåg vara världens bästa pop-skiva någonsin. Då räcker det inte att som Dylan spela in en låt om paj, det krävs att man spelar in TVÅ låtar om paj för samma skiva. Den första var just ”Honey Pie”, en välpolerad liten sång ur samma vaudeville-mörker som McCartney skulle komma att gå vilse i ännu många gånger. Den andra låten var
Beatles – Wild Honey Pie
Som är en rent experimentell inspelning inte avsedd för mänsklig konsumtion. McCartney gick verkligen loss i paj-temat med denna låten, han sjöng och spelade alla intrumenten själv medan resten av bandet var på semester. När de kom tillbaka mötte de en ny Paul, en Paul som fastnat för pajen. Hans Wild Honey Pie kom också med på skivan och en del trodde kanske att hela paj-historien därmed skulle vara över. Länge verkade det som om det var så men nästan 30 år senare kom skivan och låten
Paul McCartney – Flaming Pie
Paul hade trillat dit igen och denna gången var det allvarligt. Tankarna på paj hade resonerat som ett välgräddat tinnutus i bakhuvudet på den själsligt förlorade ex-beatlen. Idéen på en flammande paj kom förstås från John Lennons gamla fylledelirium från början av 1960-talet då han påstått att namnet ”Beatles” givits honom av ”a man on a flaming pie”. Paul var uppenbarligen inte den enda i Beatles som smittats av paj-giftet. Vid den här tidpunkten, 1997, så var det dock ingen som fortfarande brydde sig om varken Paul eller paj. Eller det skulle i sådana fall vara…
Oasis – Magic pie
Noel Gallagher som vid just denna tid höll på att skriva musiken till Be Here Now, en svår och extremt mediahaussad uppföljare till den enormt framgångsrika (Whats’s the story) Morning Glory. En svår uppföljare vars titel dessutom är ett citat av John Lennon. Självklart behöver en sådan skiva en paj-sång. Noel Gallager förstod det, Paul McCartney förstod det och Bob Dylan visade att han förstått det genom att själv spela in sin bästa skiva på många år, Time Out of Mind, en skiva som i sig helt saknar paj-låtar.
Vart leder paj-spåret? Ingen vet. Oändligt är paj-sångens mysterium men du kan vara säker på en sak. Paj-sången kommer tillbaka.
