spaning

Svensk vår

av Johan
Chuck Norris Action Jeans - snart på svenska

Modetrender är inget jag vanligtvis utger mig för att kunna något om, av skäl uppenbara för alla jag dagligen möter i norrmalms finansdistrikt på väg till jobbet klädd i alkisjacka, osnörda vinterkängor och toppluva.

En sak har dock inte undgått mig: Svenska jeans fungerar. Detta är intressant eftersom tanken på svenska jeans för tio år sedan ledde till Ullared, rättvist eller inte.

Är Diesel svenskt? Jag antar att någon kan ha haft Diesel utan att skämmas för tio år sedan men i övrigt gällde normen att desto amerikanskare eller möjligtvis brittiskare något blev i klädväg, desto bättre.

Svenska jeans? Ha!

Något hände och jag vet inte vad. Jag är inte heller särskilt intresserad av att ta reda på det. Låt oss bara konstatera att jeansmärken som Acne och Cheap Monday gjort ett fundamentalt modemässigt och urologiskt intryck på män boende på Södermalm.

Hur blev något så internationellt så svenskt? Det är ett mysterium och mysteriet bara växer när man konstaterar att det finns en parallell utveckling inom ett helt annat område.

Hur trendriktig var svensk öl för tio år sedan? Svenskt öl var alternativet till trend, det var öl för de som inte brydde sig alls. De stora svenska bryggerierna sålde nog då precis som de gör idag men ingen pratade om svensk öl som något bra. Bra öl kom då från Tjeckien, en nyhet i monopolbutiken under 1990-talet.

Idag undar jag om någon av de fem mest hyllade ölsorterna på systembolaget inte är svensk. Därmed inte sagt att de är bra, även om de i många fall är det. Alla kommer de dessutom från ganska små bryggerier och inte de stora svenska producenterna vilkas konsumenter är lika ointresserade av trenden som någonsin.

Från stort och utländskt till småskaligt och svenskt alltså. Både för byxor och för öl.

Varifrån kommer tanken på att små svenska märken inte bara är acceptabla som alternativ till de stora utländska utan överlägsna dem? Var har den nervösa svenska omvärldsblicken tagit vägen?

Vad blir nästa försvenskning? Kommer amerikanska tennisskor få konkurrens av svenska designersneakers i garvat älgskin? Kommer amerikanska elgitarrer långsamt att ersättas av en ny generation svenska näverlurar? Kommer amerikanska cigaretter att sluta säljas då alla börjat röka svensk timotej?

Vem vet? Vem vill veta?

Stoppa den progressiva ölen

av Johan
Se upp, han har en tvärflöjt!

Jag är den första att gratulera Sverige till den våg av mindre men ofta högkvalitativa ölbryggerier som sköljt över landet med ett maltigt skum de senaste åren. Men allt står inte rätt till i Öl-Sverige.

Flera av dessa nya, små bryggerier verkar befinna sig i någon sorts kamp om att producera allt mer smakrika och allt mer komplicerade öl. Inget fel i detta, låt med gamle Dengs ord tusen blommor blomma.

Det är dock dags att resa ett varningens finger: Vi får inte under några omständigheter låta ölnördarna ta över definitionen av vad som är ett bra öl. Att pressa in ännu en besynnerlig bismak och ännu en nivå av kvardröjande beska är ett sätt att kompromissa med ölens grundvärden.

Öl ska, mer än något annat, vara en behaglig upplevelse.

Låt mig illustrera detta problem med ett exempel från musikens värld. Under 1970-talet uppstod en musikrörelse som kallades progressiv rock. Denna hade inget att göra med den svenska proggen utan lät mer som, låt säga, Pink Floyd och tidiga Genesis, fast ofta ännu långt mer extremt i de futuristiska ljudexperimenten. En progressiv artist har en försmak för att kasta in lite knasiga instrument i kompositionen och de som lyssnar går igång på att identifiera dem.

Entusiaster för sådan musik påminner gärna om att dessa artister ”kunde spela sina instrument”, att ljudet höll en hög nivå och att kompositionerna var otroligt komplicerade.

Detta ändrade dock inte det faktum att det lät som skit. Ifall en artist är bra på sitt instrument är mellan honom och hans pianolärare, så länge som det låter bra så struntar jag i om han skolkade från blockflöjtslektionerna i lågstadiet.

Den som lyssnar på progressiv rock kan dessutom ha ett dubbelt handikapp genom att också vara ljudnörd. Då är det inte omöjligt att han köper en stereoanläggning för 50 000 och sedan sätter på en skiva med Radiohead. Detta sagt bara för att visa hur illa det kan gå.

Liknelsen är uppenbar, vi går långsamt mot en progressiv ölkultur. Är det något ölkultur inte ska vara så är det progressiv. Detta måste stoppas och jag tror ni alla vet hur. Vi behöver en öl-punk. Vi behöver en rörelse som säger: ”vi kan inget om öl men vi vet hur man dricker den och kanske var det detta som den var avsedd för till att börja med”.

Därför ska alla ni öl-nördar betrakta er varnade. Detta med knasiga småöler är roligt och oskyldigt nu men går ni för långt så kommer det en motreaktion. Vi kommer aldrig, aldrig att låta er analysera sönder ölet som ni fått göra med whiskeyn.

Det kommer ölpunken att sätta stopp för

Motorvägsdöden

av Johan
Det blir allt mer glest mellan smultronställena

Efter 50-60 år av massbilism finns det fortfarande ingen tydligare frihetssymbol för män i 30-årsåldern än bilen och den öppna vägen. Det finns inget att göra åt den saken. Sätt en 30-årig man bakom ratten med en skiva med Bruce Springsteen i spelaren och du kommer att få ett antal lite för långa blogginlägg på halsen. Jag har förstås skrivit hundratals.

Allt står dock inte väl till ute på vägarna. En farsot sveper från vägren till vägren längs med Sveriges många, långa vägar. Jag talar om motorvägsdöden som har krävt livet på säkert hundratals svenska vägkrogar och som hotar att avsluta dem helt.

På mina resor mellan Jämtland, Skåne och Blekinge har jag sett mer än ett par vägkrogar. Med musiken strömmande från högtalarna och vinden i håret har jag tryckt plattan i botten ut på den vidöppna vägen för att aldrig se mig om… nej förlåt, jag måste försöka låta bli.

Med vägkrog menar jag en restaurang som serverar dåligt lagad mat med ett fruktansvärt näringsvärde och bristfällig kökshygien. Trevliga ställen helt enkelt.

Dessa vägkrogar har försvunnit och ersatts av snabbmatsrestauranger som McDonalds på många platser runt om i Sverige. Ett par vänner till mina föräldrar berättade om hur deras vägrestaurang konkurrerades ut när en sådan amerikansk restaurang öppnade en liten bit nerför 45:an vid Kungälv, där de bor.

De enda som stannade vid deras vägkrog var mot slutet tyska turistbussar som sålde sitt eget kaffe till resenärerna och utnyttjade toaletterna i restaurangen. En man kan inte leva på urinerande tyskar allena och med tiden packade de ihop och blev fastighetsskötare istället.

Denna utveckling har sin förebild i USA där snabbmatsrestaurangerna nu nästan helt tagit över vid de större vägarna. För ett par år sedan körde jag ett par hundra mil på bland annat I-40 genom sydvästra USA. Vägen rullade ut sig mot horisonten när jag lät 200 hästar under huven stegra sig till tonerna av Thunder roa…., nej, helvete vad svårt det är att låta bli.

Hur som helst, längs med amerikanska motorvägar ser man med 2-3 mils mellanrum en grupp av de vanligaste snabbmatsrestaurangerna och något av de vanligaste motellen som ligger grupperade vid vägen, ofta helt för sig själva ute i vildmarken.

Ett klassiskt exempel är Kettleman i Kalifornien som ligger längs med I-5, ungefär mitt emellan Sacramento och Los Angeles. Där har säkert ett tiotal kedjerestauranger grupperat sig som en liten by där fritydimmorna aldrig lättar.

Passande nog finns en av USA:s största ansamling av slaktkor bara någon mil därifrån. Tiotusentals kor sprider ut sig öven den platta prärien i Central Valley vilken ger en mäktig syn och en obeskrivlig stank för alla som kör förbi.

De genuina syltor som man kan se i dåliga amerikanska filmer som The Cannonball Run verkar helt enkelt inte finnas längre. De är ersatta av max ett dussin olika kedjerestauranger som serverar samma mat som överallt annars. Låt vara att den håller en jämn kvalité och att toaletterna är rena men försvinner inte en del av romantiken med långfärder i bil tillsammans med fettfällorna och vägtoaletternas alldeles egna bakterieflora?

Är detta framtiden för Sverige? Jag syftar nu inte på korna, som strängt taget inte har något med saken att göra, utan snabbmatsrestaurangerna.

För min del vill jag inte se det hända. Tanken på att få samma standardiserade hamburgare vid varje stopp längs med vägen går helt enkelt inte ihop med den bilburna frihetstanken.

Nästa gång jag svänger ut på motorvägen och låter tankarna spridas av fartvinden vill jag göra det som en fri man i 30-årsåldern. När ljudet av motorn blandas med en röst från New Jersey uppstår en musik vars toner är…

Det är trist med samma restauranger överallt, ok?

Nu kommer kokkaffet

av Johan
Lattegubbe

Jag satt och åt lunch på friluftsmuseumet Jamtlis restaurang i Östersund  för ett ganska bra tag sedan. I maten ingick kaffe som visade sig vara kokkaffe. Jag kommenterade det lite kuriosa i detta, vilket föll ganska platt i sällskapet av jämtar.

För att bryta den pinsamma och möjligtvis hotfulla tystnaden tog jag en kortare promenad i klaveret genom att fråga ifall kokkaffe fortfarande gick att köpa i affären. Vid den punkten i min allt darrigare monolog  hade en kvinna från mitt jobb fått nog, vilket hon lät göra känt.

Man KAN köpa kokkaffe i butiken, så nu vet vi alla det. Vi vet också ett par tydligt formulerade saker om min allmänbildning och varifrån i Sverige jag inte kommer men de är inte nödvändiga för den här historien.

Jag kommer dock ihåg när det gevalia mina föräldrar drack kom i tre huvudkategorier, kok, brygg och det nya el-brygg. Går man in i en butik i söder om Älvros så lär man nog hitta företrädesvis mittenalternativet, de andra verkar ha försvunnit med tiden.

Efter att ha undersökt Sveriges kaffekultur lite noggrannare så har jag dragit slutsatsen att kokkaffe nu dricks regelbundet endast i Norrland och att bryggkaffet även där gjort betydande avancemang under senare år. Detta är inte direkt etnologi i nobelklass men ändå.

Min poäng är att kokkaffets reträtt kan vara inledningen på en ökad konsumtion av kokkaffe i det urbana Sverige.

Vad är det folk i de sydsvenska storstadsregionerna letar efter i sitt kaffedrickande? De vill ha något ”orginellt”,”genuint”, ”äkta” och gärna lite ”exotiskt”. Framför allt är det viktigt att inte så många andra dricker det och att man själv kan utmärka sig inte bara genom att dricka det ovanliga utan att man vet något om det.

 Ritualer är bra, någon liten grej man gör för att kaffet ska smaka speciellt.

Kokkaffe har allt detta. Macchiato gör ingen speciell längre, men tänk den som beställer in en liten kopp kolsvart kokkaffe, hälld direkt ur en sotig kopparkitel som hängt i en krok över en björkvedsbrasa hela förmiddagen.

Ok, skippa björkveden och kiteln, kokkaffet kan göras i en sådan där kromad maskin de har på kafferestauranger med mörk träinredning världen över.

Kokkaffets återkomst påskyndas bara av dess undanträngande från de breda folklagren, när bryggkaffet till sist lagt under sig hela Sverige så är kokkaffets återkomst nära. Det ligger i sakers natur att trender måste vara små för att bli stora, ingen vill hoppa på något stort.

Norrlänningarnas nya vurm för bryggkaffe kommer skicka kokkaffet direkt i famnen på de identitetssökande metropoliterna. Någon gubbe i Gäddede kommer antagligen påpeka att han druckit kokkaffe hela tiden från innan det blev innekaffet i Stockholm men ingen kommer tro honom.

”Bönner förstår sig inte på kokkaffe, de kan få hålla sig till sin macchiato”, kommer man säga.

Vardagsberusningens sista utpost

av Jonas

Det här inlägget kommer inte sluta bra.

För bara ett ögonblick sedan, sett ur universums synvinkel, drack man obehindrat sprit på jobbet. Man rökte utan att tveka när man kom hem till folk. Satt man på flygplanet kombinerade man med fördel de två lasterna, medan man idag får nöja sig med en av dem. Nyhetsuppläsaren på TV kunde mycket väl avslappnat och coolt (även om det inte hette så då) röka en cigarett medan han berättade att Tage Erlander fortfarande var statsminister.

Man visste väl ganska tidigt att alkohol och tobak inte var det allra nyttigaste man kunde ägna sin tid åt, men speciellt skadligt var det ju inte heller. Två socialt accepterade droger, med någon enstaka nackdel som knappast överskuggade alla de positiva. Framför allt behövde man ju fyra fem glas whiskey för att hantera nerverna under en normal arbetsdag, och en timmes flygning utan ett halvt paket gula blend var direkt omänskligt.

Idag är situationen som bekant en helt annan. Men det finns en drog kvar. En drog som stämmer in på allt ovan, men som fått vara kvar. En flygning utan denna drog skulle vara direkt riskabelt ur flygsäkerhetssynpunkt. Ett längre möte på jobbet utan paus för en fix, accepteras inte. En arbetsplats utan fri tillgång på denna gudarnas rostade nektar är helt otänkbar. Jag pratar såklart om en av mina bästa vänner, kaffe.

Men om det nu är som jag säger, och kaffe är i samma ställning som alkohol eller tobak var för femtio år sedan, vad förtäljer oss då historien om kaffets framtid?

Jag ryser.

Frihet är att inte bestämma själv

av Jonas

En mycket tydlig trend i dagens matklimat är att vi som konsumenter vill bestämma mindre och mindre själva. Vi vill gärna låta någon annan göra valet åt oss.

Freedom!
Freedom!

Det finns väldigt många exempel i restaurangvärlden. Många, kanske inspirerade av Gordon Ramsey, minskar och minskar sin meny till bara ett fåtal rätter. Djuret i Stockholm som några av oss besökte för några veckor sedan (och som jag hoppas snart recenseras här) serverar bara ett djur åt gången, olika delar av det i tre-fyra olika huvudrätter. Belle Epoque som jag åt på härom veckan har en vegetarisk, en fiskrätt och en kötträtt. Bloom, som jag åt på för några år sedan, var helt klart före sin tid och hade inte ens en meny. Man satte sig, de serverade och sen fick man betala.

Vin till maten ska vi inte ens prata om, det är bara utdöende dinosaurier som läser (och eventuellt begriper) vinlistan, vi andra ber kyparen/kyperskan berätta vad vi ska ta. Om det till äventyrs finns fler än tre rätter på menyn frågar vi densamme även om vad vi ska välja att äta.

Köttrestaurangerna går ifrån den hittills rådande regeln som gått ut på att ju finare en restaurang är, desto finare del av det aktuella djuret serveras. De finaste serverar oxfilé, något som känns ganska dammigt idag (om än inte på något sätt äckligt). De nya trevarna på området, till exempel Bastard i Malmö, låter istället de finare rätterna innehålla så udda delar av djuret som möjligt. Är det inte vitlökshalstrad tolvfingertarm från en närodlad skogsmus eller syltade rådjursögon till huvudrätten så är det inte längre värt över tvåhundringen.

Det är också populärt med närodlat och säsongsbetonat. Borta är den glädje som spritts tillsammans med den tekniska utvecklingen under hela 1900-talet, som möjliggjort att vi kan äta vad som helst, när som helst. Nu låter man sig begränsas av årstiderna helt frivilligt. Man kan beställa hem veckans grönsaker i en låda som någon annan plockat ihop. Man kan göra det med hela veckans mat för en hel familj för den delen, och då följer till och med recepten med. Man inte bara accepterar att någon annan sätter spelreglerna, man känner sig fri från att begränsas av sig själv.

Själv välkomnar jag detta. Eller rättare sagt, jag har gått på trenden. Jag gillar att flytta det valet från mig till någon annan. Det är behagligt att bara acceptera att man måste äta spetskål till middag, för att man prenumererar på en grönsakslåda för innerstadsmiljöpartister med dåligt samvete.

Den intressanta frågan är vart detta ska leda. Vi har kommit till den här trenden för att folk ville röra sig bort från färdigmat med dåliga råvaror och tillsatser. Samtidigt är den naturliga fortsättningen att vi blint accepterar vad som än serveras, och vi återkommer till någon form av TV-dinner deluxe, som utöver att vara färdigkomponerad och redo att micras, även kommer hem i sjupack varje måndag. Att gå på restaurang blir som att äta på ålderdomshem, man sätter sig vid ett långbord och slevar i sig vad någon dukar fram. I mina öron låter detta som motsatsen till dagens matdiskurs, men onekligen verkar vi vara på väg dit. Eller kan någon se en ljusare framtid?

It’s all about freedom.