Jag satt och åt lunch på friluftsmuseumet Jamtlis restaurang i Östersund för ett ganska bra tag sedan. I maten ingick kaffe som visade sig vara kokkaffe. Jag kommenterade det lite kuriosa i detta, vilket föll ganska platt i sällskapet av jämtar.
För att bryta den pinsamma och möjligtvis hotfulla tystnaden tog jag en kortare promenad i klaveret genom att fråga ifall kokkaffe fortfarande gick att köpa i affären. Vid den punkten i min allt darrigare monolog hade en kvinna från mitt jobb fått nog, vilket hon lät göra känt.
Man KAN köpa kokkaffe i butiken, så nu vet vi alla det. Vi vet också ett par tydligt formulerade saker om min allmänbildning och varifrån i Sverige jag inte kommer men de är inte nödvändiga för den här historien.
Jag kommer dock ihåg när det gevalia mina föräldrar drack kom i tre huvudkategorier, kok, brygg och det nya el-brygg. Går man in i en butik i söder om Älvros så lär man nog hitta företrädesvis mittenalternativet, de andra verkar ha försvunnit med tiden.
Efter att ha undersökt Sveriges kaffekultur lite noggrannare så har jag dragit slutsatsen att kokkaffe nu dricks regelbundet endast i Norrland och att bryggkaffet även där gjort betydande avancemang under senare år. Detta är inte direkt etnologi i nobelklass men ändå.
Min poäng är att kokkaffets reträtt kan vara inledningen på en ökad konsumtion av kokkaffe i det urbana Sverige.
Vad är det folk i de sydsvenska storstadsregionerna letar efter i sitt kaffedrickande? De vill ha något “orginellt”,”genuint”, “äkta” och gärna lite “exotiskt”. Framför allt är det viktigt att inte så många andra dricker det och att man själv kan utmärka sig inte bara genom att dricka det ovanliga utan att man vet något om det.
Ritualer är bra, någon liten grej man gör för att kaffet ska smaka speciellt.
Kokkaffe har allt detta. Macchiato gör ingen speciell längre, men tänk den som beställer in en liten kopp kolsvart kokkaffe, hälld direkt ur en sotig kopparkitel som hängt i en krok över en björkvedsbrasa hela förmiddagen.
Ok, skippa björkveden och kiteln, kokkaffet kan göras i en sådan där kromad maskin de har på kafferestauranger med mörk träinredning världen över.
Kokkaffets återkomst påskyndas bara av dess undanträngande från de breda folklagren, när bryggkaffet till sist lagt under sig hela Sverige så är kokkaffets återkomst nära. Det ligger i sakers natur att trender måste vara små för att bli stora, ingen vill hoppa på något stort.
Norrlänningarnas nya vurm för bryggkaffe kommer skicka kokkaffet direkt i famnen på de identitetssökande metropoliterna. Någon gubbe i Gäddede kommer antagligen påpeka att han druckit kokkaffe hela tiden från innan det blev innekaffet i Stockholm men ingen kommer tro honom.
“Bönner förstår sig inte på kokkaffe, de kan få hålla sig till sin macchiato”, kommer man säga.
Jag skulle önska att det du säger är sant Johan. Men tyvärr förstärks inte trovärdigheten i din spaning av faktumet att du proklamerade samma framtidsvision redan för ett halvt decennium sedan. Dvs en evighet för oss som pysslar med trender. På den här tiden har förvånansvärt lite hänt på kaffefronten.
En rad som jag inte nämner längre är “sanna mina ord, 2006 blir kokkaffets år”. Men historien kommer att ge mig rätt!
Nåja kaffet kommer ju ändå försvinna snart, om man får tro min spaning en bit nedan.
Faktum är att kokkaffe är så hett att det bara är vi som vet om det! Så hett att det kommer förbli på det sättet. I all evinnerlighet.
För er som är mer bevandrade i kokhetsen, silar man kokkaffe eller är det en enda sörja man dricker?
Ingen vet. Kokkaffe är så hett att ingen druckit det.
Eftersom det är en speciellt typ av grovmalet kaffe så förlitar man sig på att det sjunker till botten. Jag har aldrig kokat kaffe men i Jämtland är det fortfarande det man bjuder på i de flesta hem. Kokkaffe är dessutom den officiella partydrycken på Storsjöyran sedan 1964. Det brukar sitta ett gäng i en kåta och koka kaffe som de säljer för 5 spänn, vilket kan vara en livräddare efter några dygn av öl och decibel.