Stockholm

Monks vs Monks

av Johan

Ölkulturen på Norrmalm vilar tungt på två pelare: Monks och Monks. Tillsammans utgör de två barerna en totallösning för alla dina ölbehov  i denna annars så livsfattiga och mest centrala delen av Stockholm. Finns det då någon anledning att ställa Monks mot Monks? Ja men låt oss inte se det här bara som en tävling utan som en kvalitativ analys av vilken Monks som svarar mot vilka behov. I den ena ringhörnan står alltså Monks Café på Sveavägen, precis vid Adolf Fredriks kyrka. Motståndaren Monks Café på Wallingatan får nog anses vara utmanaren från den något mer avskilda hemvisten bakom LO-borgen. Matchen går i fem ronder och segraren utses enväldigt av mig. Ämnet för första ronden har redan berörts: Geografi

Geografi

Monks Sveavägen och Monks Wallingatan är båda placerade mycket centralt i Stockholm. Sveavägen ligger i anslutning till lågprisalternativet Dovas och nära ställen som Mango, KGB och Kungsgatans många låg och mellanprisalternativ. Sveavägen är alltså inte ensamt i sin del av stan men dömer man baren efter sällskapet så är detta snarast en minuspoäng i min beräkning. Wallingatan ligger lite mer avskilt men ändå lätt tillgängligt på ett rätt naturligt och trevligt sätt. I och med lanseringen av den enorma uteserveringen på Norra latins skolgård och den allmänna satsningen på området kring Norra bantorget så känns Wallingatan dessutom som ett mer spännande läge än den ganska nedgångna och trafikintensiva Sveavägen.

Sveavägen-Wallingatan 3-4

Utbud

Utbuden är i det närmaste ogenomdrickbara på båda av Monks installationer. Vad som kännetecknar ett verkligt bra ölutbud är dock inte bara en lång lista med titlar utan att det ständigt utvecklas med nya sorter. Planeringen av inköp verkar ske på ett föredömligt dynamiskt vis men problematiskt nog sker den nästan helt säkert gemensamt för båda ställena. Variationen är med andra ord inte betydande mellan Sveavägen och Wallinggatan. Utbudet är lika omfattande och lika välavvägt på båda platser.

Sveavägen-Wallingatan 5-5

Servering

Även denna gren kompliceras av att personalen i viss utsträckning vandrar mellan Sveavägen och Wallingatan och för den delen helt andra ställen i området som Belgobaren. Att byta ställe efter tre dagar av öldrickning för att förhindra medlidande blickar tjänar alltså inget till på Norrmalm. Personalen följer efter. Trots detta har jag märkt en tydlig skillnad mellan bemötandet på Sveavägen och Wallingatan. Att vänta på att beställa i en bar är inte riktigt samma sak som att stå i kö men det bör finnas någon sorts koppling mellan hur länge man väntat och om man får beställa eller inte. Under flera försök på Sveavägen har jag och andra personer Gödsvinet hört i frågan märkt att personalen där är nästan helt okänslig får den kopplingen. Monks har många stamkunder och kanske är det dessa som glider före men mest av allt verkar det som om personerna bakom baren helt enkelt inte bryr sig. När man väl får kontakt så är bemötandet trött och rätt sorgligt. Wallingatan erbjuder en betydande kontrast. Trots ett ofta rätt stort kundtryck och de många invecklade ritualerna förenade med serveringen av viss sorts öl så sker den snabbt och obesvärat.

Sveavägen-Wallingatan 2-4

Lokaler

Sveavägen har en murrigt inredd och mycket avlång lokal med utsikt mot en kyrkogård och Sveriges mest berömda mordplats. Wallingatan är modernare inrett i ganska rymliga lokaler med utsikt mot Owe Törnqvist. Personer som Gödsvinet varit i kontakt med hävdar att Wallingatan är ”fräschare” och kombinationen av höga barbord, låga matbord och flådiga fåtöljer tillfredsställer varje ändalykt. Personligen anser jag det finns saker att säga till förmån för Sveavägens mer nedsuttna stolar och väggsoffor. Sveavägens bord kanske har lite fler hack och repor men de bär sina ärr som tapperhetsmedaljer från tusen gångna fylleslag. Jag är svag för historia. Visst saknas smakfulla stilgrepp som Wallingatans utsökta bruna sammetstapet men denna rond utfaller ändå till förmån för det stridshärdade framför paradprålet.

Sveavägen-Wallingatan 4-3

Atmosfär

Det går utan tvivel att ha trevligt på både Sveavägen och Wallingatan. Ett ställes atmosfär är något som var och en har ett ansvar för. Några av de trevligaste minnena av öl som jag har utspelar sig på platser som parker, hotellobbies, tågstationer och inuti återvinningskärl för pappersförpackningar. Allt handlar i slutänden om sällskapet och ens egna grundinställning. Vad som måste bedömas här är alltså endast de yttre grundförutsättningarna. Wallingatan verkar vara en plats för sällskap som vet vad de vill. De var inte på väg någon annanstans. Förmodligen bokade de bord redan veckan innan. Sveavägen ligger i en kraftigt trafikerad korsning och människor har en tendens att plötsligt bara befinna sig där. Detta skapar en dynamik och en blandning av folk som skänker Sveavägen ett liv inte känt borta på Wallingatan.

Sveavägen-Wallingatan 4-3

Slutresultatet blir alltså precis så jämt som man kan förvänta sig när man jämför en bar med sig själv.

Wallingatan vinner med 19 poäng över Sveavägens 18!

Pressklubben, Stockholm

av Johan

Kanske var det den välkomnande stämningen, kanske var det för att jag druckit strohrom under tunnelbaneresan dit men jag gillade Pressklubben direkt. Stämningen stod i full blom när vi trillade in genom dörren någon gång kring niotiden. Innan vi fullt ut hunnit dra konsekvenserna av att det såg väldigt fullt ut blev vi uppfiskade av en dam i personalen och visade till ett mörkt hörn av lokalen. Middagen kunde inledas.

Alla var mycket trevliga och tillmötesgående. Själv hade jag blivit en smula paranoid av den österrikiska tändvätskan och jag kunde inte låta bli att misstänka att vi var en situation som de hanterade på ett så soligt sätt. I själva verket var vi nog bara en grupp med grundligt uppvärmda män som precis återvänt från en resa på de sju haven med Silja Galaxy. Hur som helst överkompenserade jag genom att le spasmiskt mot allt som rörde sig och skratta fryntligt, vilket på det stora hela förmodligen inte förbättrade ett eventuellt intryck.

Pressklubben är Restaurang Duvels bakficka och det är min erfarenhet att många restauranger har något speciellt i bakfickan. Restaurang Djuret som recenserades här (och här) i tidernas begynnelse är Leijontornets men kommer att fortsätta på egen hand efter det att Leijontornet stänger den 23.e juni. Djuret, Pressklubben och andra backfickor är lågmälda restauranger där serveringen och inmundigandet av maten är något mindre autistisk än på en traditionell finkrog. Inte sällan är menyerna i dessa backfickor fyllda med saker som antingen är för alldagliga eller för excentriska för huvudrestaurangen.

På pressklubben har de en uppsättning klassiska rätter som är så traditionella att en seriöst menande restaurang aktar sig för att lyfta fram dem. En av dessa rätter är den klassiska råbiffen.

Hur kommer det sig att man beställer en råbiff? Det är inget fel på råbiff men varför beställer man den? Är det milt järnsmakande aromen? Är det den speciella mättnadskänslan som kommer av rått kött? Är det ritualen? Är det strohromen? Detta är mer än vad jag kan svara på men jag beställde råbiffen och det gjorde alla andra också. En hel råbiff.

Biffen serverades med en äggula, rödlök, kapris och en dijonsenap så stark att den gav ett alldeles nytt veck i hjärnan. Det var inget fel på den. Den skulle vara så. Vi åt under tystnad.

Hur går man vidare efter en råbiff på Pressklubben? Vi var glada att vi kunde gå alls. Den misstänkt trevliga servitrisen gav oss notan och vi gav oss av. Tvåhundra gram rått kött och en dag på en finlandsbåt är mycket att smälta. Ändå är jag helt övertygad om att både biffen och Pressklubben var helt rätt enligt en högre måttstock.

Tre och en halv råa köttpuckar av fem möjliga

Söderkällaren, Stockholm

av Johan
Bilden är lite vinklad

Det finns en plats där alla vet ditt namn och det finns en plats där den albanska maffian stjäl dina personuppgifter. Söderkällaren har möjlighet att vara båda de platserna och jag vet inte om jag är redo för någon av dem. För inte så länge sedan gick jag dock dit.

Vi var visserligen välkomna på Kvarnen men personalen var upptagen med att återställa den mäktiga men öde lokalen från lunchen. Vi tog en försiktig öl i baren och gick till Söderkällaren som ligger bara ett rätt ynkligt stenkast österut på Tjärhovsgatan. När vi svängde in genom dörren såg jag min arbetsplats långt bort i ena ögonvrån och jag kom ihåg att klockan fortfarande bara vara lite efter tre på eftermiddagen och att nog borde ha varit där och inte på jakt efter dagens tredje öl i en bar endast befolkad av en arg, kedjerökande bartender och ett par som grälade på arabiska.

Inredningen på Söderkällaren säger ”pizzeria” och är du som jag så svarar du ”nej tack jag har redan ätit”. Vi beställde öl från den minimala bardisken i förrummet på markplan. Merparten av Söderkällaren är just en källare som där på klassiskt vis placerats under markplan. Dit gick vi aldrig, hindrade av en arg lapp och en arg iranier i förkläde.

Ölen var billig om man valde rätt och det var inte svårt givet antalet alternativ.

Min Åbro smakade inte längre som den gjorde en gång för länge sedan på den Blekingska Nationen i Lund. Den var kall. Jag tryckte den nära intill mig för att återge den livet med min kroppsvärme men det var hopplöst. När jag ivrig av törst såg innehållet snabbt sjunka bakom det gröna glaset insåg jag med vedmod att den ölen aldrig skulle få uppleva ljummenhet igen. En Åbro är inte riktigt en Åbro om man inte dricker den rumstempererad men det finns cyniker som hävdar att inte riktigt en Åbro kan vara en ganska bra sak att vara.

I en hörna visade en TV en repris på dagens morgonprogram från TV4. Någonstans nära botten på min flaska började jag långsamt glida in på det frekvensområde som Malou von Sivers lever sitt liv inom men rätt snart gled jag tillbaka till verkligheten med Malou kvar i den dimmiga värld som är endast hennes.

Jag besökte Söderkällaren med en person som rest från Lund för att se Stockholm. Jag funderade en stund på om Söderkällaren kunde sägas vara en del av den ambitionen. Sedan drack vi upp och gick.

Två nödöl av fem möjliga

Dovas, Stockholm

av Johan

En gammal kollega ringde mig och berättade att han satt på en bar i korsningen Sveavägen och Adolf Fredriks kyrkogata. Med stor beslutsamhet begav jag mig mot Monks men jag fann honom på uteserveringen till den aromatiska syltan som ligger vägg i vägg. Det var Dovas och vi kom att spendera någon timme där.

Jag trivdes direkt. Dovas har allt man kan begära av en bar: Billig öl på flaska, Jack Vegas maskiner, märklig träinredning och ett par stammisar som inte riktigt kan bestämma sig för om de älskar dig eller vill hugga dig upprepade gånger i bröstet med en smutsig kanyl. Dovas skulle utan vidare platsa någonstans på Simrishamnsgatan i Malmö men det är i ärlighetens namn något lite mer förfinat än, låt säga, Square side på Sofielundsgatan.

En av de första sakerna som slog mig när jag steg in i de hälsosamt dunkla lokalerna var hur blandat klientelet var. Där fanns förstås nämnda stammisar och den sortens läderklädd ungdom som flyttar in tillsammans med skadeinsekterna. Där fanns hela klasar med personer som var 18 plus/minus något år och de uppskattade förstås den billiga ölen lika mycket som alkisarna i hörnan. Vid bordet framför vårt slog sig en tonårig pojke i skepparkostym och bakåtslickat hår ner tillsammans med en jämårig flicka i en beige dräkt och skor hon inte riktigt kunde gå i. Vid bordet bakom oss gjorde barägaren sitt bästa för att avhysa ett gäng med mycket skäggiga ryska missbrukare och deras hundar. När jag googlat namnet på baren har jag även fått veta att personalen från Skandiabankens stora kontor på andra sidan gatan valt Dovas som stamställe.

Medan jag gjorde min första beställning i baren upplyste mig en av stamgästerna att folk klädda som mig fick vänta längre. Jag bar jeans, skjorta och en mycket sliten kavaj. När nesan av denna modemiss lagt sig något väckte jag på nytt uppståndelse genom att beställa en öl på kran. Denna visade sig vara nästan dubbel så dyr som ölen på flaska, 55 kr för 0,5 liter jämfört med 30 kr för flaskan. Jag förstod att de säljer mycket lite fatöl på Dovas. Beställningen tog verkligen en stund men det berodde främst på att jag inte omedelbart insåg att den kvinnliga bartendern inte talade ett ord svenska.

Min kollega beställde en grillbiff och han fick något sorts överraskningskött med bredskurna pommes frites, bearnaisesås och ett par bröd för 115 kronor. Enligt uppgift var det mycket vällagat och ”prisvärt”. Själv hade jag ätit ett äpple på tåget.

Kommer du ihåg biologilektionerna i högstadiet? Nej inte det, jag tänkte på informationen om HIV och AIDS. Kommer du ihåg hur läraren sa att man inte alls kunde få AIDS från toalettsitsar? Det var antagligen sant men någon borde HIV-testa toaletten på Dovas bara så att vi ska kunna vara helt säkra på det.

Dovas finns tydligen på fler ställen i Stockholm, det gick ett rykte om ett Dovas vid Fridhemsplan som skall vara ”på samma sätt men sunkigare”. Samma sak gäller för övrigt grannen Monks, som ju även finns borta vid LO-borgen. Detta har gett upphov till vitt spridda spekulationer om att detta kvarter på Sveavägen ligger vid änden av ett maskhål där exakta kopior av barer från andra delar av staden uppenbarar sig ur den nionde dimensionen. Dessa teorier har dock förblivit obekräftade.

Jag gillar Dovas. Där händer saker.

Tre starka stora starka av fem möjliga

El Mundo, Stockholm

av Johan

Det är ändå något speciellt med Söder. Alla kreativa och intressanta människor. Alla färgglada chinos. Roliga strumpor. All spännande mat. Gräsfläckar på Nytorget. Medelålders män i för små byxor. På skateboard. En macka från Urban deli för 89 spänn. SOFO. Människor som vet men som bara inte bryr sig. Ifall några av dessa sakerna skänker dig en varm känsla så finns det en given plats i ditt hjärta för baren El Mundo på Erstagatan.

El Mundo är en liten bar som blickar ut i den stora världen. Väggarna är målade i karibiska färger och drinkmenyn är smakfullt uppfylld av latinska influenser. När jag steg in genom dörren en kväll för inte länge sedan beställde jag en amerikansk och en tjeckisk öl. Jag hade blivit ledd dit av en person som skall få förbli anonym (Olof Karlsson). Det första han gjorde när han steg in genom dörren var att finna ett ställe att parkera det 3 meter långa fiskespö som han bar omkring på av anledningar bäst kända av honom själv. Jag var dock tacksam för möjligheten till alla skämt på temat ”få napp i baren”.

Även klientelet var påtagligt internationellt. På under två timmar hann vi skrämma bort representanter för en majoritet av OECD-länderna från bordet intill vårt. En man från Frankrike fick frågan av min anonyme guide (Olof Karlsson) om vad han ansåg om baren El Mundo. Fransmannen svarade att han gillade den och att den påminde honom om Östberlin. Han fick då följdfrågan om han alls varit i Östberlin. Det hade han inte och det finns ingen anledning att ifrågasätta det erkännandet.

Personalen bakom baren var bara undantagsvis bakom baren. Jag svär på att jag såg en av de linneklädda unga männen åka förbi utanför på en longboard utanför fönstret för att sedan åter hänga i en hörna av baren en stund senare. Vit man, 25-30 år klädd i linne och illa sittande jeans färdandes på en lång hjulförsedd bräda är förstås ett signalement som stämmer in på strax över 37 000 människor på Södermalm vid varje givet tillfälle.

Trots att det inte fanns något dansgolv eller några märkbara impulser att dansa, dansa, dansa på gatan så huserade El Mundo en DJ. Han hade en bärbar dator men bristande förmåga att få den att byta från den elektroniska slinga av ljudeffekter som spelades hela kvällen. Det stod ett piano borta vid toaletten men El Mundo är inte heller stället där soldater på permission samlas kring klaviaturet för att sjunga sentimentala sånger om dem där hemma. Jag vet inte vad det gjorde där men kanske hyr de ut till kommunala musikskolan på udda tider.

El Mundo är inte en irländsk pub och jag tror inte att de serverar något med bearnaisesås. Även om jag inte direkt motsätter mig något av de två sakerna så är det ändå det bästa som kan sägas om El Mundo. Jag har uttryckt mig elakt mot söderposerandet men det finns förstås också bra saker att säga om försöken att vara medveten i en tid då kulturen i TV och tidningar är medvetslös. När folket följer minsta motståndets lag mot den minsta gemensamma nämnaren för sin underhållning är det ändå väl att en elit, för det är vad de är, på Södermalm formerar en egen estetik. El Mundo har en funktion att fylla i denna. El Mundo är en bar för dig när du inte vill vara dig själv för en stund.

Tre romgroggar av fem möjliga

Äta ute

av Johan
Stockholm

Stockholm och Malmö må vara två städer som är oense i frågan om de tre miljarder kronor som den förra skänker till den senare men de är också överens i en fråga. Båda städerna gillar uteserveringar. I både Malmö och Stockholm har man tagit politiska beslut för att skapa fler uteserveringar.

Samma sak gäller antagligen flera mindre städer som Göteborg men detta är detaljkunskap som jag inte rimligtvis kan veta något om.

Uteserveringar är trivsamma och politikerna föreställer sig att man med lite fantasi kan få för sig att man sitter på en uteservering i Paris och inte Stockholm eller Malmö. Man måste vara svensk för att förstå det fulla värdet i denna verklighetsflykt.

Vi vill alltså ha uteserveringar men vill någon sitta på dem? Vill? Detta handlar inte om att vilja något, det gör det nästan aldrig i Sverige. Att sitta utomhus är bättre och om man inte vill sitta utomhus och äta under den något varmare halvan av året så är man förmodligen satanist.

När vi gör vårt bästa för att föreställa oss att vi är på någon varm plats så gör det svenska vädret sitt bästa för att få oss att återvända till verkligheten.

Verkligheten är dock inget som imponerar på en hungrig svensk. När blir dags att välja plats att äta förvandlas varje svensk till scoutledare och det spelar ingen roll om du är bankdirektör eller har ett riktigt jobb, du tar din tallrik och sätter dig ute bland fågelskiten med oss andra. Det måste finnas en regelbok för dessa saker någonstans och den kan ha förväxlats med SS-handboken för fysisk fostran.

Är det svenskens pinsamma vurm för naturen som orsakar detta tvångsbeteende? Det är förstås möjligt men om man ser det som en naturupplevelse att trycka i sig en Vesuvio på Folkungagatans trottoar så är det ärligt talat dags att lämna Stockholm.

Är det vår berövning av solljus under den halva av året som är ännu lite kallare än den andra? Säkert har den något med saken att göra. Det förklarar dock inte varför vi även sitter ute under de 98% av tiden då det är kallt, mulet och mörkt i det här landet.

Säsongen för uteserveringarna är så klart längre i Malmö än i Stockholm men på ingen av platserna är den tillnärmelsevis lika lång som det faktiska öppethållandet av dem. I Malmö glöder gasolelementen till långt in i november vilket betyder att vi med kolvätenas hjälp skapat en längre säsong i Skåne än i det Paris vi egentligen vill bo i.

Enligt obekräftade rykten planerar ryska Gazprom två parallella dragningar av gasledningen Nord Stream, en till Tyskland och en till Lilla torg.    

Nu vill jag inte verka negativ till att äta ute även när de yttre omständigheterna uppenbarligen inte är avsedda för det. Så sent som idag satt jag och huttrade på en balkong högt över Södermalm för att det enligt utsaga skulle vara vår nu. Det första steget mot att tillfriskna är dock att erkänna att det är ett sjukligt beteende. När orsaken till sjukdomen är landet vi bor i så kan vi inte göra mycket mer än så.

Sköndals krog

av Johan
Sköndal centrum

Det finns två lunchrestauranger i Sköndal. Nej förresten, det finns tre om man räknar med pizzerian borta vid Sköndals skola. Jag har aldrig ätit där, han som skriver deras skyltar verkar fullständigt felmedicinerad.

Så vi hade alltså bara två restauranger att välja på idag. Vi valde bort den som serverar aromneutral näringsmassa till personer med vaskulär demens. Det visade sig vara ett misstag.

Sköndals krog ligger mitt i Sköndals centrum vilket inte gör den speciellt central i världen i stort. Till Sköndal kommer man först efter en ibland påfrestande transfer i Hökarängen och varje gång måste man fråga sig om det var värt besväret. Det är en liten men naturskön förort där medelåldern är häpnadsväckande hög av okänd anledning.

Ett litet råd: Om du befinner dig mitt på ett övergångsställe i Sköndal och ser en bil närma sig, räkna inte med att den stannar. Förmodligen är det en liten skinntorr gubbe som inte längre kan se bortom ratten eller uppbåda muskelkraften att trycka ner bromspedalen.

Sköndals krog såg ut som det alltid gjort när vi klev in och då menar jag verkligen alltid. Maten serveras över en inrökt bar som hämtad ur en 35 år gammal informationsfilm om alkoholens skadeverkningar.

Det fanns tre rätter att välja mellan och byggjobbarna framför oss var enhälligt inställda på falukorven. Jag valde inte falukorven, JAG TOG FISKEN!

Fisken denna dag bestod av en strömmingslåda. ”Strömming” är stockholmarnas misslyckade försök att uttala och stava till ordet ”sill”. Var lådan kommer in i bilden är mer oklart. Jag fick hur som helst 7-8 sillfilérullader som svettats en stund i varmluftsugnen. På dessa hälldes en röd sås som kan ha haft spår av tomat i sig. Sillådan serverades med potatismos.

Min kollega köpte en ”porterstek” som bestod av en skivad kotlettrad med flera synliga tumörer. Denna serverades med stekt och kraftigt kryddad potatis och den sortens brun sås som döljt smaklös mat i detta land sedan den smaklösa maten uppfanns just här en gång för länge sedan.

Vi tog plats mellan Jack Vegas maskinen och den jättelika flaggan med en slogan för Norrlands guld. Jag knäppte iväg en kvarglömd portionssnus med fingrarna och så var det matdags.

Sillen smakade bättre än den såg ut vilket är anledningen till att jag lever och kan skriva detta. Sill är sill även när den är strömming och inget kan ta ifrån den dess silliga nobless. Min kollega samlade vita klumpar från köttberget och staplade dem som ett vittnesmål i en rättegång för brott mot mänskligheten.

Kostnaden uppgick till 70 kronor och två färre levnadsår. Jag blev mätt så jag var trots allt nöjd. Dessutom hade även detta ställe lättöl på ölkran, är detta en trend?

Två lunchkuponger av fem möjliga

K15, Stockholm

av Johan
Plankstek sedd från sidan

K15 är en restaurang och bar som väcker många associationer. Mest känt är det nog som ett ställe med 18-årsgräns tillräckligt långt upp på Kungsgatan för att kallas Stureplan. Andra begrepp som lydigt återkommer när man googlar ”K15” är ”minderårig personal”, ”studentskiva” och ”matförgiftning”. Naturligtvis gick vi dit och naturligtvis gillade vi det.

Vi kom för planksteken. Den för 109 kronor. Ja, den som det stod om på skylten ute på trottoaren. Plankstek är ett ord man inte trodde man skulle få höra igen utanför Jönköping men nu står det skrivet över hela stan. Är det nostalgi, ironi eller helt enkelt bara en naturlig plattform för kött och bearnaisesås? Jag undrade men jag kan redan nu avslöja att jag inte fann något svar på K15.

Vi trodde vi hade bråttom och vi trodde personalen skulle förstå. Det visade sig vara riktigt. Ingen som jobbade där verkade ens avlägset minderårig och alla var snabba, effektiva och mycket trevliga. Kanske representerade vi den sortens kötthungriga öldrickare över 30 år som de behöver för att dryga ut inkomsterna från stamkunder med utbildningsbidrag och sms-räkningar på 3000 i månaden. Oavsett motiv var behandlingen friktionsfri.

En plankstek är ett stycke trä med en ringborg av potatismos som med sina vallar försvarar en skatt bestående ett stycke mystiskt kött av ryggbiffkaraktär och två sorters sås. Den medeltida försvarsprincipen är dock helt verkningslös mot ett anfall från ovan och det var den vägen jag tog när jag kämpade ner allt motstånd och gjorde rent hus i såsgömmorna. Vanligtvis leker jag inte med maten.

Det smakar som man kan förvänta sig och plankan bidrar inte med någon arom. Detta vet vi efter att ha uppehållit en outtröttlig dam i personalen i 25 minuter med olika variationer på den frågan. Personligen bidrog jag inte med så många frågor men jag kan ha gett ifrån mig ett och annat helikopterljud.

Ölen var god, baren var tillgänglig men toaletten var ett övergrepp. På det stora hela var det givande besök på kring 45 minuter även om det sedan visade sig att vi inte alls hade bråttom. Kanske blev det bättre så och kanske är jag ändå glad att jag inte var där i väntan på att tillräckligt gammal för en förmodat bättre värld två viktiga kvarter till höger.

3 mäktiga mosberg av fem

Hung Fook, Stockholm

av Johan

Hung Fook ser i min mening ut precis som en kinesisk restaurang i Sverige kan förväntas se ut. Inredningen består nästan uteslutande av mörkt trä av ett slag som egentligen bara bevarats på en viss kategori kinakrogar och ingen annanstans sedan början av 1970-talet. Allt är utsmyckat, ornamenterat men slitet som för att skapa en sedan länge falnad känsla av exklusivitet. De en gång vita takplattorna vittnar om den tid då även rökning var exklusivt. Jag gillar det.

Hung Fook är i likhet med i princip alla kinesiska restauranger i första hand kantonesisk. En kantonesisk restaurang är ungefär lika representativ för kinesisk matlagning som en samisk restaurang är för europeisk matlagning men det må vara hänt.

Restaurangen ligger på Linnégatan på Östermalm och de serverar lunch fram till klockan 15:00 alla dagar i veckan utom lördagar då de har helt stängt. Fråga mig inte hur de tänker.

Vi var där på en söndag och beställde från menyn av luncherbjudanden som verkade bestå av framför allt olika grytor. Vi var ensamma i lokalen.

Den påträngande avsaknaden av trängsel gjorde att vi fick beställa direkt, blev serverade snabbt och att notan kom på en sekund. Detta är dock inte alls självklart. Många restauranger gör precis tvärtom när de har lite folk. De låter en vänta i en evighet på varje moment så att man ofrivilligt får agera statist i deras föreställning av en populär krog. All heder åt Hung Fook därför.

Maten? Just det, jo det var inget större fel på den. Vi beställde två olika varianter av lyckling med grönsaker i obestämbar sås och de gjorde vad 85 kronor gör på en lunchtallrik i Stockholm idag.

Mest minns jag nog ändå att de serverade lättöl på fat.

Inget hindrar att man går till Hung Fook (om det inte är lördag).

Tre riskupoler av fem möjliga

Det går att leva här

av Johan
Hem är där Lidl är

Nu kommer lyftet! Äntligen kan jag lämna det socialt stigmatiserande Norrmalm och sätta mig på gröna linjen för en klassresa ända bort till Vällingby. Visst kommer jag att minnas  min lilla del av David Bagares Gata och de stackare som bor kvar här men jag har gått vidare.

För en månad sedan skrev jag om misären som råder i utbudet av matbutiker här i innerstaden. Jag skrev dock också om räddningen i form av Lidl på Sveavägen, sådär 600-700 meter norr om samhällets botten där jag bor.

Kommer jag kunna finna någon plats att handla i Vällingby? Jag var där i morse och tog bilden ovan så nu vet jag. Det finns en Lidl-butik i Vällingby, mindre än 200 meter bort från min nya, högre boning.

Nu är jag på väg, det här kommer att bli bra!