Det blev fisk idag och fiskhandlaren blev glad. För ett tag åtminstone. Han har det nämligen inte så roligt. Det är helt enkelt inte lätt att vara fiskhandlare. Nej, detta är verkligen ingen rolig historia.

Fisken var en vackert panerad torskfilé som trängdes med 4-5 färskpotatisar i en behållare av plast. En utmärkt remouladsås anslöt i egen burk. Femtionio kronor, ett fynd bland lunchrätter i Stockholm.

Det var inte svårt att se att nästan ingen valt fisk idag. Det var väldigt tomt på kunder men väldigt tätt med matpaket i den lilla fiskbutiken på Södermalm. Det är absolut inget fel på butiken. Den är relativt nyöppnad men de färdiglagade rätterna är goda och fisken är fin nog åt en astronaut. Folk vill helt enkelt inte köpa fisk.

Allt prat om omega 3, djurhållning och klimatförändringar har inte ändrat på någonting. En torsk har helt enkelt inte en chans idag.

Det kan bero på skräckminnen från skolmåltiderna men egentligen tror jag inte det. Det handlar helt enkelt om att ingen direkt gillar att äta fisk för att den smakar fisk. Kossorna från Brasilien smakar åtminstone enligt de flesta godare och de kan man äta som köttfärssås eller stekta tillsammans med bearnaisesås. Det går inte att konkurrera med bearnaisesås i det här landet.

Speciellt oattraktiv är fisken om den kräver någon sorts behandling. Ingen gillar att ha en stor död fisk liggande på skärbrädan hemma.

Det finns förstås en reaktion på denna diskriminering av fisken och jag är nog en del av den. När jag på restaurang ställs inför valet mellan en fisk och en sådan där sydamerikansk ko så brukar jag, med lite för hög stämma svara ”JAG TAR FISKEN”. Ifall jag tror att någon missade detta budskap, vilket trots allt är väldigt osannolikt, så upprepar jag det med någon variation.

”OJ! FISKEN SER FIN UT!” etc.

Alla ska veta att jag tar fisken. Jag vet inte varför detta är viktigt men det är det. Kött är slappt men fisken är fin. Något sådant.

Vi är trots detta inte så många som tar fisken men det är fler som gör det på en restaurang än som går till en liten fiskbutik på Södermalm kring lunch.

Det har legat flera fiskbutiker i just de lokalerna tidigare. Alla har de dött, en efter en. Jag antar att det är svårt att sälja något annat än fisk i en butik som en gång varit fiskaffär, så de kommer tillbaka.

Jag har ännu inte berättat det mest tragiska med mitt lunchbesök tidigare idag. Jag såg mig inte för när jag plockade fram min matlåda. Min blick gick fascinerad runt de många havsdjuren. Den mäktiga marulken var där, märkbart irriterad över en grupp av sik som stimmade alldeles intill. Ett par rödingar var förlorade i tankar om Jämtland och noterade inte när ett större sällskap sill välde in från en spann av plast. En gös från Hjälmaren stirrade platt rakt fram och påminde på det stora hela rätt mycket om en professor i förvaltningsrätt som jag känner lite grann.

Själv stod jag snart mitt på golvet och blickade ner i min matlåda. Den var fylld med oxjärpar. En annan relik från skolmåltiderna som tydligen haft en lyckligare fortsättning än den panerade fisken.

Den lilla fiskbutiken sålde en kötträtt som alternativ till dagens färdiglagade fisk. Till och med i en fiskbutik måste man alltså klargöra att ”JAG TAR FISKEN”. Inget är självklart längre.

Jag bytte ut de njurliknande köttfärsbiffarna mot redan omsjungna torsk och gav ett par skrynkliga sedlar till en vänlig men väldigt plågad man bakom disken. När jag vände mig om och gick ut lämnade jag honom mycket, mycket ensam.