Brewdog 5 AM Saint (1501)

brewdog-5am-saintOm man vaknat kl 5 på morgonen, eller bara inte lagt sig än så dags, då kanske det kan passa med en juste, smakrik men ändå hyfsat lätt och inte alltför skarp eller rivig öl, eller i korthet, en bättre red ale. Jag ska inte säga att det är så brygghundarna har tänkt, men det skulle kunna vara så. I en bra värld borde det vara så. För 5 AM Saint, bryggd av just Brewdog, är en just en sådan öl, en habil red ale, med definitivt avtryck av humle, men ingalunda en grön bomb, smakar en del, men absolut inte juice, inte skarp som ett samurajsvärd men heller ingen fesjunken platt brygd. Det är helt enkelt en schysst öl utan större åthävor. Och när klockan är fem på morgonen behövs den.

Tre och en tredjedels morgonstund av fem möjliga. Nr 1501 på systembolaget, 20.10 kr.

Stoodley Stout (11915)

stoodley-stoutGränsen mellan porter och stout kan vara en aning flytande, och för den som när en faiblesse för bådadera kan det vara ett rätt så trevligt tidsfördriv att utforska dessa gränstrakter och långsamt själv bli suddigare i definitionerna. Stoodley stout är en behaglig anhalt närhelst på en sådan resa, en stout med lite många mörkt maltiga karameller i fickan, eller kanske en ovanligt torr och stram men ej övermåttan besk porter. Det är en fryntlig, behaglig och väl avrundad bekantskap, inte överladdad med vare sig smak eller alkohol, med karaktär, men inte så det blir påfrestande. Utöver Guinness kan det kanske vara en av de lämpligare session-stoutarna.

Tre och en halv glidande definition av fem möjliga. Nr 11915 på monopolet.

Samtal vid Slussen

pejling002

Joe Strummer skulle precis berätta något om Victor Jara när han hejdades av att ett telefonsamtal bröt musiken i mina hörlurar. Jag hade kommit så långt som till ingången till Slussens tunnelbanestation vid Södermalmstorg när jag nu konfronterades med en främmande människa på andra sidan av en dålig ledning. 

Det var från Radiotjänst. Jag har alltid haft en god relation med Radiotjänst. När jag hade en TV så betalade jag till och med deras avgift. När jag i ett koleriskt infall förpassade apparaten till en köldslagen återvinningsstation i utkanten av Östersund slutade jag betala denna avgift. 

Historien borde ta slut där. Historien var slut där. Tills de tog upp samtalet igen, idag vid Slussens tunnelbanestation. 

Efter ett par kraftigt förminskande trevligheter kom personen på andra sidan till saken. Hade jag en TV? Precis som alla andra som idag gärna berättar att de inte har det valde jag det långa svaret, sa något om Melodifestivalen, koleriska infall och en köldslagen återvinningsstation i utkanten av Östersund.

Personen på andra sidan skyndade vidare. Fortsatte med frågan om “dator med TV-kort” vad i all världen det nu är för något. Jag är rätt säker på att det fanns en TV-tillsats till Commodores datorskärmar på 1980-talet, kanske var det en sådan frågade efter. Hur många fångar de på det sättet?

Den frågan var hur som helst bara introduktionen till huvudnumret. Det lät ungefär så här:

RT: Har du en vanlig dator?

Jag: Bra fråga, den låter för jävligt.  

RT: Vad använder du den till?

Jag: Jag…skriver saker. Den är rätt dekorativ också, fin i sig. 

RT: Du betalar kanske räkningar och så med den?

Jag: …nej?

RT: Hur gör du det då?

Jag: För hand…gillar känslan…kul att träffa folk…och så…på postkontoret…

RT: Du har inte internet till datorn?

Jag: …nej?

Det var svårt att undgå känslan av att personen på Radiotjänst inte alls trodde på mig. Det är en hemsk sak när människor inte kan lita på varandra. För att inte helt lägga skulden på den andra parten så kan jag gå halva vägen och säga att jag inte var fullständigt uppriktig.

Hade jag varit uppriktig så hade jag sagt att tanken på TV-avgift för datorinnehav är en som kräver mer än en driven telefonutfrågare för att genomföras. Dålig verklighetsförankring bygger i motsats till vad många tror på fantasilöshet och den tanken bär alla symtom på det. 

Framför allt är TV-avgift för datorer ett ojämlikt sätt att dra in pengar. De hem som inte har en TV har en dator av något slag men de flesta har båda. Om man kräver de som har TV på pengar så är det just en avgift. Om man kräver alla på pengar så är det en kapitationsskatt, en skatt som utgår med samma belopp oavsett inkomst eller förmögenhet. 

Hade jag varit uppriktig så hade jag påmint Radiotjänst om Margaret Thatcher. Hon var en av ytterst få som på fullt allvar föreslog en sådan typ av skatt. Vanligtvis är ju skatter platta, det vill säga baserade på en procentsats, eller progressiva, alltså baserade på en stigande procentsats utifrån inkomst.

Hur fungerade detta förslag för Margaret Thatcher? Låt mig förklara det som jag skulle ha förklarat det för personen från Radiotjänst om samtalsklimatet hade tillåtit det.

Margaret Thatcher var en person som lyckades med nästan allt hon företog sig. Då företog hon sig ändå en del rätt galna saker. Thatcher skrämde halvt ihjäl den konservativa mansklubben i det konservativa partiet och blev partiledare genom att vara illa omtyckt av alla. Hennes mest kända politiska merit vid den tidpunkten var att hon som utbildningsminister dragit in mjölken i de brittiska skolmatsalarna.   

Hon expedierade sedan i raskt takt den egna partieliten, de andra partiernas eliter, den samlade ekonomivetenskapen, ett dussintal mycket mäktiga fackföreningar, kvinnomodet, IRA, folk med bergsprängare i Brixton, alla andra i Brixton, den argentinska juntan, de långhåriga och alla i Storbritannien boende norr om, låt säga, Northampton. Fan, när jag tänker på det så fixade hon till och med Joe Strummer.  

Hon lät inget stoppa henne och inget gjorde det. Tills hon införde en kapitationsskatt. Det var helt enkelt för mycket och hon fann sig snart stående på gatan med lite att säga och utan modet att ge världen fingret. 

Det är vad jag hade sagt till Radiotjänst om jag hade varit uppriktig. Istället dränktes vårt samtal av ljudet av 2:ans blåbuss som tog sats uppför Katarinavägen. När jag hörde något igen var Radiotjänst borta och Joe Strummer kom till sist till saken angående Victor Jara. 

Dead Pony Club (11913)

dead-pony-clubSchysst, skarp session beer? Sedär en öl-nisch som inte precis är överbefolkad. Brewdog har ju tidigare gett oss en fullt drickbar, för alkoholfri öl faktiskt njutbar brygd i Nanny State. I Dead pony club har de istället skapt en ale precis över folkölsgränsen, på 3.8%, och det visar sig vara en närmast magisk gräns, för det känns som en starköl. Sen är det förvisso inte någon särdeles krutig eller övermåttan karaktärsstark sådan, ingen belgare eller dubbel-IPA, men istället för en folköl? Då är den gudomlig, och vi kan bara hoppas att fler bryggare följer Brewdog i fotspåren och experimenterar med öl i den här viktklassen. Det enda jag skulle säga till dead ponys nackdel vore möjligen att den var godare innan en bekant till mig pekade på ett tydligt drag av mangojuice. Suggestionens makt är otvetydigt stor.

Tre och en halv tropisk frukt av fem. Nr på 11913 systembolaget (där den dock saluförs på burk).

St Peter’s India Pale Ale (89220)

st-peters-IPAEfter att många gånger ha korkat upp en pysande plunta St Peter’s Cream Stout, en underbart rund och jovialisk brygd, enkel och fryntlig, föll vi som hökar över deras IPA. Kanske borde den tonade etiketten med den lilla pigga skylten “New Hoppier Taste” ha fått oss att fatta misstanke. Det är nu, i vilket fall, historia. Ölen i glaset gjorde dock sitt bästa för att motstå varje försök att förpassa den till historien, med en skarp, huggande ton av utspätt veckogammalt kaffe med en distinkt bismak av cigarettfimp, i en kväljande humleinramning som närmast kan beskrivas som den där aromen som omsluter en väl använd burk-retur-automat. Det må strida mot något djupt ner i den svenska folksjälen, men St Peter’s IPA fick skickas till slasken med mer än hälften kvar i glaset, det kom en punkt där mod, hopp och törst helt enkelt inte räckte längre.

Noll drickbarhetsgrader av fem möjliga. Finns att beställa i kolli om ett dussin, för särpräglade sadomasochister, nr 89220 på systembolaget.

Trooper (88889)

trooperJag vet inte vad jag ska säga om Trooper. Det är alltså en öl där mångsysslaren Bruce Dickinson (sångare i Iron Maiden, pilot med licens att flyga kommersiella jetliners, radio- och tv-värd, författare, och allmänt rekorderlig man) varit involverad i bryggandet, om än i oklar grad, i samarbete med Robinsons bryggeri i Stockport, Storbrittanien. Resultatet är ju en öl som på alla vis är drickbar, det finns otvivelaktigt talang och hantverksskicklighet här, men slutresultatet lämnar mig ganska oberörd, ungefär som Iron Maidens musik, som helt klart är mer underhållande i annans tolkning. Trooper är en engelsk ale av ganska typiskt snitt, aningen träig och med den där brödiga maltigheten som dyker upp när man minst anar det. Efter tre munfullar undrar man om man suttit och druckit den i dagar, ja, det påminner om hur man efter en halv låt med Iron Maiden känner att man hört tillräckligt för flera år framöver.

Två och en halv headbang av fem möjliga. Nr 88889 i systemets beställningssortimente.

Bombardier (1529)

bombardierDet var ett ölhak, just där runt alpernas fotknölar i Italien, som vi brukade gå till för att de serverade en sån trevlig, spännande öl – Bombardier. Kontexterna skiftar, som bekant. I svensk sommarsol ter sig Well’s Bombardier som mycket, men kanske inte just spännande. Kanske var det inte till dess fördel att man läskat sig med en Epic IPA just innan avfärd hemifrån. Kanske var det helt enkelt för soligt – öl från brittiska öarna avnjuts nog ofta bäst medans regnet slår mot rutan, dimman och duggregnet slåss om herraväldet, och moln korvar sig över himlen i trängsel.

Jag lutar dock åt att Well’s Bombardier helt enkelt är lite för väl avrundad, utan hörn eller vassa kanter, bett, skärpa, eller sting. Den svagt humliga maltigheten övergår sömlöst i en svagt maltig humlighet, enstaka kolsyrebubblor hänger lealöst i glaset, och bristen på motstånd i drickandet är påtaglig – man undrar stundtals om man dricker eller bara andas. Det är ingen påträngande öl, Well’s Bombardier. Likväl har jag svårt att tycka riktigt illa om den, den är absolut inte dålig på något sätt, bara heller inte märkbart bra.

Två och en halv utandning av fem möjliga. Nr 1529 på monopolet.

Alice Porter (89890)

alice-porterKanske är jag orättvis som förväntar mig en brölande humlebest var gång en flaska från Brewdog blir uppkorkad, men det är ändå så det har blivit, kanske inte helt utan anledning. Alice porter är dock inte en av dem, det är en märklig brygd, kraftigt osande av maltwhisky och andra glada tjärtoner ur flaskan, rund och aningen knäckig, men torr, utan att övermannas av sötma. Första dropparna på tungan är dock absolut inte porter-kosher, utan leder snarare tankarna till trappist – kanske en chimay eller rochefort – med toner av vingummi och märkliga frukter, avsötad julmust, champis, pommac, rentav trocadero. Man kan tro sig sitta med en mindre vattnig, krutigare schwarzbier, närapå. Likväl är det en relativt lättdrucken öl, en öl man kan dricka fler av, om än kanske inte samma kväll, och den har gett oss på Gödsvinet fd. syd (snart med bopålarna väl nerkörda i Brommas ordentliga jord, torr och tallbemängd, dryg och välskött – men det är en annan recension) ett klart intresse av att utforska Brewdogs mindre humleorienterade brygder.

Tre och två tredjedels underland av fem möjliga. Finns i systembolagets beställningssortiment, nr 89890.

Fraoch Heather Ale (71485)

fraoch-heather-aleSist ut från expedition Skottland kommer denna öl från Williams bros brewing. En olycka kommer sällan ensam, sägs det, och som för att besanna dessa visa ord beställde inte bara er utsände från Gödsvinet, utan även dennes bisittare, en av dessa öl. Tydligen är det väldigt traditionellt, på gränsen till arkaiskt, att tillsätta ljunghonung vid bryggning av öl, åtminstone i de skotska högländerna. Efter en munfull Fraoch Heather Ale kan man på många sätt förstå varför, det är en ölstil som vi alla hade haft mycket att vinna och lite att förlora på att den förblivit bortglömd. Smaken påminner närmast om någon slags ingefärs-apelsinläsk, fast helt utan alla de skarpa kanter man skulle kunna associera med detta. Öl är ett brett begrepp, innefattande allt från spontanjästa belgiska ting till majssprit-osande brygder från förenta staterna, men det är ändå få saker som har framstått mer vagt kopplade till begreppet öl än Fraoch Heather Ale.

En nyponkräm av fem möjliga. Finns i systembolagets beställningssortiment, nr 71485.

IPA is Dead (11624)

IPA-is-deadKanske har du som läsare lagt märke till något särskilt med de senaste recensionerna från fd. Gödsvinet syd, och då inte bara att det varit en viss frånvaro av slamkrypare i form av alkoholfria italienska öl, etc. Nej, i ett anfall av stundens inspiration, vid ett möte med avd. Vällingby, antogs en utmaning att undvika orden humle och malt. Men nu är detta stilexperiment, vars utfall väl får sägas vara blandat, vid vägs ände. Att tala om IPA is dead från Brewdog utan att nämna humle är en sannskyldig omöjlighet. Egentligen behövs inga fler ord heller, och det får sägas att efter några dagars vistelse i Skottland var det inte så att man blev ledsen över att sitta med en utpräglad humlebomb i näven. Humlerapar, som man hade saknat dem! Oändliga cirklar av humle i munnen. Brewdogs attityd är så mycket enklare att förstå på skotsk mark, efter ett antal ljumna apelsinkräm-aktiga lokala öl. Likväl är det kanske inte så lätt att säga något annat än just humle om IPA is dead. Men gott så, vi lämnar det därvid.

Tre och en halv humle av fem. Nr. 11624 på systembolaget.