te

Faran med att köpa te

av zonk

Det är lätt att köpa te i en betydligt högre takt än man dricker upp det, speciellt om man dricker nånstans mellan noll och två koppar om dagen. Hittills har jag bara gjort slut på en omgång gunpowder-te, och jag köpte snabbt dubbelt så mycket. För säkerhets skull, sådär, man vill ju inte stå utan sitt favorit-te. Kanske är det alla teers öde: att antingen drickas upp snabbt och nyinförskaffas i dubbla mängden, eller att långsamt samla damm i något skåp, och bli för gamla. Isåfall kommer ens antal teer bara att öka, allt eftersom man testar nya sorter. Mitt liv har då en given riktning: jag kommer sluta som en tokig te-gubbe, med hundratals teer gömda i skåp och hörn, utan överblick eller mått eller vett eller sans.

En typisk effekt av att ha råkat passera en tebutik.

Frågan är dock om det är något att begråta. Te är hälsosamt, te är billigt, te är (oftast) gott – att ansamla stora mängder te i bättre kvalitet, i akt och mening att smaka och dricka det, är väl isåfall ett av livets goda, ett ädelt ting? Om det sedan kanske är något av en ersatz för andra typer av drickande man ägnat sig åt men lämnat till historien, må det väl vara hänt, bättre för plånbok och hälsa, om än kanske inte för stundens ibland vackra galenskap. Så kan man väl i varje fall unna sig att ge sig ut på en (förhoppningsvis lång) jakt efter det bästa teet, att dricka ur sin heliga graal. Även om det blir en del billigt påste på vägen, kan det inte sägas vara målet.

Vissa lågpris-tesorter blir man också extra skeptisk mot. Den som druckit enklare påste i vit kopp kanske har blivit varse det, liksom jag: den där tjocka hinnan på insidan av koppen, som på nåt sätt knappt alls är noterbar med bättre te. Det är svårt att inte fråga sig om en motsvarande reaktion sker inne i ens mun, och då mer specifikt på tänderna. Tokig te-gubbe är en sak, men bruna te-tänder hoppar jag helst över. Kanske är det en omkostnad man helt enkelt får acceptera som te-tok, att bege sig till tandläkaren någon extra gång om året, för att inte skrämma små barn och djur. Det är isåfall ett pris jag är fullt beredd att betala.

Lapsang souchong

av zonk

Lapsang souchong är ett rökt te från Kina, och det luktar som ett museum för uråldriga båtar, man kan se dem framför sig, svartnade och drypande, och ens sinusar svartnar invändigt i harmoni. En närmare doft ger en behaglig arom av kåda och skog, tjärig, men inte på samma sätt som en maltwhisky. Det är en odör av brandrök, det luktar gammal tall, kåda, och brinnande gröna löv, ja, man får lite lätt vibbar åt det olagliga hållet. Och kåda! Helskotta vad det luktar kåda!

Smaken är desto lenare, om än inte mild, renons på bitterhet, ja, vi ska inte säga tunn, men definitivt en lättviktare jämfört med doften. Kanske kan man ana lite vanilj och kryddnejlika, men framförallt har vi en skön rökighet, lite som dagen efter man rökt ett gäng cigarrer hemma, sådär lite gentlemanligt. Det sägs att såväl Winston Churchill som Gary Snyder njutit lapsang, och det var tydligen nära ögat att Captain Picard i Star Trek: The Next Generation hade gjort det också, men det var enligt uppgift någon producent som tyckte det var lite för esoteriskt för den tilltänkta publiken.

Som en numera nykter fd fantast av maltwhisky är det här definitivt nåt för mig!

4 mycket behagliga rökar av fem möjliga. Inköpt på Tea Center Stockholm, 59 kr för 100g.

Supreme Teh Kuan Yin Oolong

av zonk

Oolong är ytterligare en av den uppsjö te-varianter som letat sig till västerlandet från andra änden den eurasiska kontinenten. Det är lite sådär halvvägs från grönt till svart te, och tillverkas allt som oftast på diverse lite mer eller mindre ovanliga teplantor. På omvägar har detta oolong-te från Ying Kee tea house landat i avd Brommas kopp, och det är en uppskattad avstickare – det är ett mycket trevligt te. Det har en mild, vagt sötaktig arom, av vegetation och nattblommande växter, som att kliva in i ett botaniskt växthus en vinterdag. Färgen är gyllene bronsig, med bara en skugga ärgig koppar. Det har en rund, len smak, nötig och halmig, med en trevlig bitterhet som ligger och vaskar runt på tungroten. Allt i allo ett mycket behagligt te, som kan passa till såväl en liten toscakaka som en pizzaslice, eller bara drickas i ensamt majestät.

Fyra rara plantor av fem möjliga. Okänd anskaffningsort, d:o pris.

Standard och variation

av zonk

Behöver man sin standard för att ha nån slags ribba att hoppa över, när man testar nåt mer udda? Återkommer man av lathet, gammal vana? Är det tungtrötthet som botas med något inte alltför spännande? Vill man ta något som funkar, utan att behöva undra över resultatet? Jag vet inte riktigt vilket resonemang jag ska gömma mig bakom, om jag är risk averse eller bara lat, men liksom jag hade ett antal standard-öl som jag ofta återkom till på den tiden när öl var återkommande, har jag märkt att mellan te i regnbågens alla gröna, röda och svarta nyanser, så blir det en hel del te av enklare slag, i påse. Det är nog det enklaste man kan dricka utöver vatten direkt från kranen, det ligger hemma i all evighet i hundrapåsars-förpackningar, vattnet ska inte knyckas från sin kokare runt 75, inget knussel, bara häll på och drick, ibland efter 20 sekunders blötning, ibland efter ett par minuters. Det har ännu inte gått så långt att jag bara lämnar kvar påsen i muggen och dricker allt eftersom, men den dagen är nog snart här. Jag blir slappare och mitt te med mig. Det är varmt och även om antioxidanterna lämnats kvar i andra änden Eurasien så är teinet här i tropp, och man tillfredsställer behovet av att göra nåt med sin mun, istället för godis, sprit eller cigg. Det är så man kan övertyga sig om att det är nyttigt, något man inte får missa, och man får sina kickar lagom utspädda, utan skuld får man sina centralstimulerande xantinalkaloider, man är en del av en tusenårig tradition, bara obetydligt yngre än stolta yrken som stråtrövare och slavhandlare.

Likväl är jag inte missnöjd. Jag dricker mitt te och det dricker mig, jag blir varm inombords och utombords ser inget konstigt ut. Noll kalorier, ingen skuld, inget smutsigt beroende. Och fan om det inte är gott också.

Lipton påste, Yellow label. Tre bägare av fem möjliga. Billigt och finns överallt.

Gunpowder-te

av zonk

Jag ramlade på det här teet för ett otal år sen, på rekommendation från Jonas, ja ni vet, han som skrev här en gång i tiden, för nästan lika många år sen. Han kallade det ett mellanting mellan grönt och svart te, jag blev nyfiken, och sedan dess har jag nog nästan alltid haft lite gunpowderte hemma. Låt vara att en mycket liten påse ofta räckte i flera år, i den takt jag och mina gäster drack te. Ska man vara petnoga är gunpowder helt klart ett grönt te, om än ett lite udda sådant, med sina hoprullade löv, som tydligen ska påminna just om lite lagom kornigt krut. Det ska således inte alls bryggas med kokande vatten, utan neråt 75-85 grader, eller där i trakterna. När jag blev varse det, efter kanske 8-10 år med en påse gunpowder hemma, blev mitt te med ens mycket trevligare, och lite mindre som en utfärd bland garvsyra och munsnörpande bitterhet. Alltså precis lagom till att dessa smaker hade blivit rejält på modet bland öl. Vi väntar fortfarande på 200 IBU-teet, det har blivit bortsvept i en dimma av frukt-te, grädd-te, rooibos och andra påfund.

Hur smakar gunpowderte, då? Ja, sådär lite mittemellan grönt och svart te, hade jag nog sagt, även om det definitivt är ett grönt te. Det finns definitivt en del terpener här, GLV-osande gräsklipp är det kanske inte, men det hintar lite åt gröna löv och kanske lite hö. Det är lite rökigt, behagligt småsträvt, och har en mild doft av växtriket. På det hela taget är det ett te som man lätt dricker i parti och minut, i stora muggar, till rostat bröd, scones, bullar och småkakor, eller kanske till sushin, rentav. Ett mycket smakligt te, helt enkelt.

Fyra goda krut av fem möjliga. Ekologiskt, 69 kr/hg, Tehuset Java, Lund. Finns till försändelse, om er lokale te-hökare inte skulle ha det hemma.

Golden Sail Brand Pu-erh

av zonk

Pu-erh är en tesort som på bästa surströmmingsvis får fermentera och jäsa till sig för att, enligt uppgift, bli riktigt göttig. Själv har jag inte riktigt hittat dit ännu, bättre pu-erh ska bakas ihop i kakor, lite som större hockeypuckar eller liknande, och få ligga så länge som möjligt, och den tesort som vi testar idag kommer i lösvikt. Som så ofta är fallet med våra lite mer udda delikatesser så var det här tydligen från början någon form av eftergift till det praktiska – te-puckarna var tydligen enklare att frakta än löste, fråga mig inte hur. Tro förresten inte på de som säger att vanligt svart te är fermenterat, det är bara torkat. Av någon anledning, antagligen att man på den tiden hade ganska dålig koll på mikroorganismer, började man kalla torkningen för fermentering, men det är inte mycket till mikroorganismer inblandande.

Golden sails pu-erh är dock ingen ädel te-puck, det är te i lösvikt. Ingen har hunnit så långt som att pressa ihop det ännu, de hade för brått med att sälja det, och det är tydligen helt ok att göra så, åtminstone i Kina. Vårt te ser en aning mer grönbrunt, vagt fläckigt och oregelbundet ut, än vanligt svart te, och är mer åt det bruna hållet än vanligt grönt te, men annars ser det inte alltför märkligt ut. Som brygd betraktat ser det ännu vanligare ut, men doften skvallrar om något lite mer mikrobiellt funky – det doftar läder, lite innersula faktiskt, och lite vagt av den där frukten som ligger till sig nere i ett hörn av trädgården, en vag ton av perfid, jäsande ondskap. Men smaken är desto snällare, ganska anonym faktiskt, det smakar lite som ja, lite vilket te som helst. Hade man haft i lite bergamott hade det nog kunnat passera för en kopp greve grå, med en knivsudd röd livsmedelsfärg som english breakfast tea, ja, det är ett te för alla och ingen speciell. Därmed inte sagt att det är ett dåligt te, det är ett gott om än aningen anonymt brukste. Kanske finns det en liten, lite vagt funky udd, en aningen av det där gräsklippet som kan anfäkta grönt te, men det är inte övermåttan påfallande. Sen är det å andra sidan heller inte ett särdeles dyrt te. Man kan med gott samvete göra sig en kopp till sina scones eller sin toast, eller när man ska sträcka på benen framför lite youtube.

Golden Sail  Brand Pu-Erh, tre koppar av fem möjliga. 29 spänn för 125 gram på Asian Market, på Hötorgets tunnelbanestation.

Innestående kredit

av Johan

Jag har aldrig gjort anspråk på att vara en välorganiserad person. På bilden ser du en liten del av anledningen till det. Det är några av de många stämpelkort som jag fått på Sibyllans Te och Kaffe på Sibyllegatan i Stockholm.

Tanken är förstås att man får en stämpel för varje gång man handlar och sedan löser in ett fullt stämpelkort mot ett paket te eller motsvarande. För att det systemet skall fungera måste kunderna komma ihåg att ta med sina kort. Det är där jag kommer in i bilden. Jag är fullständigt oförmögen att komma ihåg korten och därför får jag ett nytt varje gång. Ibland tröttar personalen på Sibyllan på mig och ger mig bara en stämpel på kvittot istället för ett helt nytt kort. 

När jag går igenom min privatekonomi så framstår min samling stämpelkort från Sibyllan som min kanske likvidaste av likvida tillgångar. Jag skulle kunna låna till ett hus med mina stämpelkort som säkerhet. Jag skulle kunna få världekonomin i gungning och sedan stanna den igen med mina stämpelkort.  

Vad ska jag då göra med alla korten? Det skall jag berätta. Jag ska göra rent hus. En dag tar jag gröna linjen in till stan och tömmer butiken. Mot en packe stämpelkort tjockt som ett lår byter jag till mig säckvis med kaffe och te från världens alla hörn. 

Jag ska springa runt i cirklar på Östermalmstorg och kasta kaffebönor omkring mig till sång. Jag ska strö kaffepulver längs med hela Drottninggatan och bygga en stack med grönt te utanför Rosenbad. Jag ska galoppera upp till slottet och kasta Earl Grey på högvakten. Sedan ska jag dumpa resten i strömmen och se hur den förvandlas till en ångande kopp. Det ska jag göra dagen då jag löser in mina kort.

Tills dess kokar jag en kanna och bidar min tid. Jag märker förresten att det är dags att handla kaffe snart igen.    

Kukicha

av Jonas

Att jag är en ölnörd visste ni vid det här laget, men vet ni också att jag är en grönt te-nörd? Ok, inte så nördig att jag kan en massa om det, eller att jag börjar prata om energiflöden och indisk medicin, men jag tycker att det är vansinnigt gott.

Japanskt te har jag dock hållit mig ifrån. Inte för att jag egentligen tycker illa om det, utan för att jag blivit utsatt för det i så fel situationer. Alla som varit i Japan vet att grönt te-glass ofta är den enda efterrätten på menyn, och det serveras i så obscena mängder att man blir avskräckt för en ganska lång framtid. Gärna med bönsås, men det är utanför ämnet.

Dessutom serveras japanskt te ofta i pulverform, något som inte direkt gör det rättvisa.

Men gillar du grönt te finns det ingen anledning att hålla sig ifrån Kukicha. Fantastiskt smakrikt, på grönt tes egna subtila sätt. Lite sött, fylligt, bra smak av granskog och med den där milda tonen av mint som kan slå igenom långt bak.

Utseendet är karakteristiskt. En massa stjälkar och mög får en att undra om det är genuint eller slarvigt. Det förra håller jag och internet på. Koka upp ditt vatten, och häll sedan lite kallvatten i det. Eller koka bara inte upp det till hundra grader, det viktiga är att det inte är kokhett. Grönt te blir generellt rätt trist vid för höga temperaturer. Låt det inte heller dra mer än runt två minuter, samma sak händer då. Och ta det från en som gärna låter earl grey-påsen ligga i tills den börjat självupplösas.

Kukicha kan man köpa lite här och var, men satsa på en riktig tebutik. Lidl har det knappast. Fyra och en halv yogainstruktörer av fem möjliga.

Jag hatar Waynes

av Jonas

Espresso house har fått ta lite skit från den här bloggen på sista tiden. Och visst är det välförtjänt. Men ändå är inte Espresso house det sämsta man kan uppbåda i cafésverige. Den platsen innehar nämligen Waynes.

Det var länge sedan jag började bojkotta Waynes. Jag minns inte den exakta tidpunkten, men jag minns bland annat en förfärligt äcklig räksmörgås på uteserveringen på stortorget i Malmö. Jag vet också att något i mitt undermedvetna stampar ilsket på nervknutarna när jag ser deras fula och överdimensionerade kaffekoppar, så troligen har jag ett gammalt trauma gällande dem också.

Idag behövde jag sitta ner en stund vid ett bord med en kopp, och jag slank in på Espresso house inne på akademibokhandeln. När jag fick min kopp bryggkaffe kände jag hur diafragman började rycka, och mycket riktigt var det en Waynes-kopp som kom mot mig. Tydligen har illa gått till värre, Espresso house har blivit Waynes. Jaja, nu är det för sent tänkte jag, helt ovetandes om vad som väntade mig.

Hur illa kan det vara frågade jag mig stilla och gick mot mitt bord, läppjande på en halvliter rumstempererat bleksvart blask. Alla förtjänar en andra chans. Vänta nu, rumstempererat? Jag gick tillbaks. Efter att personalen konstaterat att de glömt sätta på värmen på den stora kaffeföräcklarmaskinen blev jag erbjuden en americano istället. Här fick jag erfara en fruktansvärd misshandel av konceptet kaffe. En minimal skvätt espresso späddes ut med en evighet av vatten. Det som serverades kunde lika gärna varit te

Ärligt talat, detta är bara vatten invände jag. Barristan, som utöver sina fullständigt frånvarande kunskaper om drycken kaffe faktiskt var riktigt tillmötesgående, replikerade med att så gjorde man faktiskt en americano. Som om hon inte hade något som helst ansvar för koppen med utspätt vatten hon just serverat, utöver att den följde receptet som den gastronomiskt yrkeskriminelle Wayne utformat.

Tredje gången gilt fick jag en cappuccino. Det är jag inte ens speciellt glad i.

Waynes Coffee, lägre betyg än vad som finns på min skala.

Träd som fallit i skogen

av Johan

Jag inledde min akademiska bana med att läsa teologi. Efter två terminer var jag redo att gå vidare och jag var precis lika mycket ateist som när jag började. Jag hade dock fått lära mig en hel del om peyote och dessutom grunderna i hur man spår i spräckta sköldpaddskal. Dessutom minns jag en gästföreläsning av en man i skägg som under en tid bott tillsammans med zen-munkar i ett kloster i Japan.

Han berättade en del om den zenbuddistiska meditationen. Denna är till skillnad från andra sorters meditation tydligen assisterad av diverse hjälpmedel. Ett hjälpmedel är att tänka intensivt på en fråga utan svar. Exempel på sådana är ”hur låter det när man applåderar med en hand?” och ”om ett träd faller i skogen utan att någon hör det, gör det då ett ljud?”. Ett annat hjälpmedel var tydligen att få ett snabbt rapp i nacken med en bambustav då man minst anade det. På så sätt skulle man helt enkelt kickstarta nirvana.

När jag tidigare ikväll satte mig på gröna linjen mot Hässelby Strand kom jag att tänka på en av dessa frågor utan svar. Låter ett träd som faller i skogen om ingen är där för att höra? I mitt utförande löd dock frågan ”om det händer något utan att någon bloggar om det, har det då verkligen hänt?”.

I själva verket tänker jag på detta ofta. Nästan varje dag på tunnelbanan händer det något som, om det verkligen hänt, skulle vara anmärkningsvärt. Det vill säga om någon bloggat om det. Ibland kan jag sitta och tänka ”herregud, fångar någon detta?”. Det vore ju tråkigt om det inte skett, nu när någon ändå gjort sig besväret att göra det. Det är så man tänker efter att ha bloggat ett tag.

Det är ungefär samma fenomen som för personer som köpt sin första digitala kamera. ”Vad bra”, kanske de tänker, ”nu kan jag ta bilder på allt”. Sedan gör de det. De tar bilder på allt, hela tiden, tills de en dag känner sig fullständigt desorienterade ifall något händer som de inte kan ta en bild av. Har det verkligen hänt om det inte ligger en bild uppe på facebook inom en timme?

Ett sådant tankesätt kan komplicera ens vardag. Särskilt tråkigt blir det när man håller i en vinflaska. Detta skedde så sent som i fredags. Jag hade besök här i örnnästet för att dricka ett par glas (fyra flaskor) vin och en liten drink (en flaska gin). När jag stod där i hallen med en flaska gewurtztraminer i handen kunde jag knappt föreställa mig att dricka den utan att först fotografera flaskan och skriva en huvudsakligen kontrafaktisk recension av den. Kan man säga att innehållet i flaskan verkligen finns om inget skrivs om det?

Allt jag äter och allt jag dricker förvandlas till aska i min mun och obegripliga mängder text kort därefter. Just nu är jag i färd med att hälla i mig strax över en liter ekologisk gunpowder från Sibyllans kaffe och tehandel på Sibyllegatan och medan jag skriver detta så inser jag att precis bloggat om det också.