Jag inledde min akademiska bana med att läsa teologi. Efter två terminer var jag redo att gå vidare och jag var precis lika mycket ateist som när jag började. Jag hade dock fått lära mig en hel del om peyote och dessutom grunderna i hur man spår i spräckta sköldpaddskal. Dessutom minns jag en gästföreläsning av en man i skägg som under en tid bott tillsammans med zen-munkar i ett kloster i Japan.
Han berättade en del om den zenbuddistiska meditationen. Denna är till skillnad från andra sorters meditation tydligen assisterad av diverse hjälpmedel. Ett hjälpmedel är att tänka intensivt på en fråga utan svar. Exempel på sådana är “hur låter det när man applåderar med en hand?” och “om ett träd faller i skogen utan att någon hör det, gör det då ett ljud?”. Ett annat hjälpmedel var tydligen att få ett snabbt rapp i nacken med en bambustav då man minst anade det. På så sätt skulle man helt enkelt kickstarta nirvana.
När jag tidigare ikväll satte mig på gröna linjen mot Hässelby Strand kom jag att tänka på en av dessa frågor utan svar. Låter ett träd som faller i skogen om ingen är där för att höra? I mitt utförande löd dock frågan “om det händer något utan att någon bloggar om det, har det då verkligen hänt?”.
I själva verket tänker jag på detta ofta. Nästan varje dag på tunnelbanan händer det något som, om det verkligen hänt, skulle vara anmärkningsvärt. Det vill säga om någon bloggat om det. Ibland kan jag sitta och tänka “herregud, fångar någon detta?”. Det vore ju tråkigt om det inte skett, nu när någon ändå gjort sig besväret att göra det. Det är så man tänker efter att ha bloggat ett tag.
Det är ungefär samma fenomen som för personer som köpt sin första digitala kamera. “Vad bra”, kanske de tänker, “nu kan jag ta bilder på allt”. Sedan gör de det. De tar bilder på allt, hela tiden, tills de en dag känner sig fullständigt desorienterade ifall något händer som de inte kan ta en bild av. Har det verkligen hänt om det inte ligger en bild uppe på facebook inom en timme?
Ett sådant tankesätt kan komplicera ens vardag. Särskilt tråkigt blir det när man håller i en vinflaska. Detta skedde så sent som i fredags. Jag hade besök här i örnnästet för att dricka ett par glas (fyra flaskor) vin och en liten drink (en flaska gin). När jag stod där i hallen med en flaska gewurtztraminer i handen kunde jag knappt föreställa mig att dricka den utan att först fotografera flaskan och skriva en huvudsakligen kontrafaktisk recension av den. Kan man säga att innehållet i flaskan verkligen finns om inget skrivs om det?
Allt jag äter och allt jag dricker förvandlas till aska i min mun och obegripliga mängder text kort därefter. Just nu är jag i färd med att hälla i mig strax över en liter ekologisk gunpowder från Sibyllans kaffe och tehandel på Sibyllegatan och medan jag skriver detta så inser jag att precis bloggat om det också.
Mycket intressant och pricksäkert Johan. Livet som tongivande opinionsbildare i den svenska bloggosfären är sannerligen inte lätt.
Jag känner samma känsla ibland. Det känns knappt njutbart att äta på restaurang längre utan att få blogga om det. Samtidigt kan ett uselt restaurangbesök förvandlas till något njutbart då man sitter och formulerar sågningen redan mellan förrätt och huvudrätt.
Det var en fin sågning och det märktes att du åtminstone delvis formulerat den medan det skedde. Jag har nästan alltid en anteckningsbok med mig för att fånga alla elakheter som dyker upp när man äter eller dricker något.
Intressant fråga, Johan, detta om bloggandet och verkligheten, men den kanske blir lite solipsistisk. Om man vidgar perspektivet och går utöver bloggarens egen position blir väl frågan snarare: “Om det händer något utan att någon bloggar om det, och någon annan läser blogginlägget ifråga, har det då verkligen hänt?” I så fall kan ju läsaren anses som medskapande (eller medskyldig) till att det som hände verkligen hände.
Du har för övrigt alldeles rätt i att denna typ av resonemang får konsekvenser för vardagslivet. Exempelvis ska ju du och jag hålla en gemensamm föreläsningpå måndag: Krävs det både att någon bloggar om den och att någon läser bloggen för att vi ska få betalt? (Om föreläsningen inte har ägt rum finns ju inget att betala för.) Det är kanske bäst att du bloggar om föreläsningen efteråt, och att jag läser inlägget (och kanske till och med kommenterar det). Bara för säkerhets skull.
“Om det händer något utan att någon bloggar om det, och någon annan läser blogginlägget ifråga, har det då verkligen hänt?”
Hur ska någon annan läsa blogginlägget i fråga när ingen har bloggat?
Annars är ju din tanke om läsarens (eller, i Johans variant, bloggarens) skuld i det hela intressant, om jag mördar någon så har det inte hänt förrän det bloggas om det/inlägget läses. Ens om det finns vittnen. Och det som inte har hänt händer då när någon bloggar om det (eller någon läser det) för att undvika att jag går fri, men då måste det ju vara skribenten/läsaren som är skyldig?
Och om jag skriver ett blogginlägg om mordet på Maud Olofsson, och någon läser det, dör Maud Olofsson då?
Det var inte helt nyttigt att läsa filosofiska bloggkommentarer klockan två på natten efter att ha låtit ett halvdussin öl blanda sig i blodomloppet…
Roine: Det tråkiga svaret är ju att föreläsningarna faktiskt händer eftersom de bevittnas, om än av väldigt få eftersom det är på MIUN. Dessutom över videolänk, också eftersom det är MIUN. Ett bättre svar är ja, någon måste blogga om det.
Kalle: Det är visst nyttigt att filosofera klockan två på natten efter ett halvdussin öl och du gör det på ett föredömligt sätt. Exemplet med Maud torde väl vara någon sorts homeopatisk magi, så självklart fungerar det.