trams

Innestående kredit

av Johan

Jag har aldrig gjort anspråk på att vara en välorganiserad person. På bilden ser du en liten del av anledningen till det. Det är några av de många stämpelkort som jag fått på Sibyllans Te och Kaffe på Sibyllegatan i Stockholm.

Tanken är förstås att man får en stämpel för varje gång man handlar och sedan löser in ett fullt stämpelkort mot ett paket te eller motsvarande. För att det systemet skall fungera måste kunderna komma ihåg att ta med sina kort. Det är där jag kommer in i bilden. Jag är fullständigt oförmögen att komma ihåg korten och därför får jag ett nytt varje gång. Ibland tröttar personalen på Sibyllan på mig och ger mig bara en stämpel på kvittot istället för ett helt nytt kort. 

När jag går igenom min privatekonomi så framstår min samling stämpelkort från Sibyllan som min kanske likvidaste av likvida tillgångar. Jag skulle kunna låna till ett hus med mina stämpelkort som säkerhet. Jag skulle kunna få världekonomin i gungning och sedan stanna den igen med mina stämpelkort.  

Vad ska jag då göra med alla korten? Det skall jag berätta. Jag ska göra rent hus. En dag tar jag gröna linjen in till stan och tömmer butiken. Mot en packe stämpelkort tjockt som ett lår byter jag till mig säckvis med kaffe och te från världens alla hörn. 

Jag ska springa runt i cirklar på Östermalmstorg och kasta kaffebönor omkring mig till sång. Jag ska strö kaffepulver längs med hela Drottninggatan och bygga en stack med grönt te utanför Rosenbad. Jag ska galoppera upp till slottet och kasta Earl Grey på högvakten. Sedan ska jag dumpa resten i strömmen och se hur den förvandlas till en ångande kopp. Det ska jag göra dagen då jag löser in mina kort.

Tills dess kokar jag en kanna och bidar min tid. Jag märker förresten att det är dags att handla kaffe snart igen.    

Allmänna reklamationssvinet

av Jonas

För en dryg vecka sedan skickade jag tillbaks en måltid på en restaurang med orden ”I’m sorry, but this is inedible”. Jag är inte den som brukar klaga på maten på restauranger, jag är en av de vanliga fegisarna som nickar och mumlar något ohörbart som slutar på ”gott”. Visserligen var den här måltiden oätligare än något jag ätit på väldigt länge, men det är ändå inte likt mig. Jag har helt enkelt kommit in i en reklamationsfas.

Från min sida finns inget högre syfte med detta. Jag vill inte vara studentikost lustig eller sätta dit storföretagen. Jag är bara djupt trött på att köpa en massa saker som sedan inte fungerar, och förväntas vara nöjd så. Maten på restaurangen fungerade inte. En portion med friterad kyckling och pommes är inte fungerande om den enda tillagning den utsatts för på den här sidan om kycklingfabriken är uppvärmning i mikrovågsugn. Bacardi Bar & Grill är inte en fungerande Bar & Grill om den saknar grill.

Insikten om min nuvarande fas kom när jag fick en plötslig lust att reklamera tv-spel. Alla andra varor köper man, packar upp, använder, och om varan inte fungerar så som man rimligt kan förvänta sig av den, då går man tillbaka och reklamerar den. Men kulturell konsumtion förväntas man bara svälja.

Jag har velat reklamera flera tv-spel för att de helt enkelt varit riktigt dåliga. Men hur skulle man få igenom det när alla andra helt okritiskt och obegripligt hyllar spel som LA Noire och Red Dead Redemption?

Jag misstänker att man alltid kommer få slängt i ansiktet att man lika lite kan reklamera en usel film som man kan reklamera en tom sillburk. Varan är ju redan konsumerad. Men tänk om man kan visa på att man inte har konsumerat varan, eller i alla fall att man inte njöt av den. Till exempel borde man kunna lämna en biosalong efter halva filmen och få pengarna tillbaka. Jag hade nog kunnat tänka mig att lämna Bob Dylan-konserten för några år sedan i Malmö, den uppfyllde definitivt inte några rimliga förväntningar.

Konsumentköpslagen säger att varan skall ”stämma överens med den beskrivning som säljaren har lämnat och ha de egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell […]”. Kan jag tolka detta som att om en film verkar otroligt spännande i sin trailer, men sedan inte alls är spännande, bryter mot detta? Och Bob Dylan, han låter ju otroligt bra i de prov och modeller som finns tillgängliga i form av skivor, medan konserten var som att värma de gamla låtarna i mikron och servera dem med en sked sötsur sås.

Vi får se hur länge min reklamationsfas varar, och om jag hinner reklamera någon kulturprodukt innan den går över. Restaurangen Bacardi Bar & Grill låg i utrikeshallen på Torontos flygplats. Vad ni än gör, ät aldrig där.

Bluff & båg

av Jonas
Lyxigt hemmaspa

 

Varje tidsålder tror på sina egna myter. Idag skrattar vi rätt gott åt de som på åttiotalet trodde det var världens bästa idé att ha en bar i källaren. Vi tycker att det är underligt att man kunde använda DDT och asbest utan att tänka sig för. Vissa har kommit så långt i sin mognad att de garvar åt alla som säger att det på vintern, tack vare luftfuktigheten, känns kallare i södra Sverige än i norra. Och vissa fnissar dessutom hejdlöst åt de som en gång trodde att smör var onyttigt.

Samtidigt som vi insett gamla tiders dumheter har den här tiden också sina myter, bluffar och idiotier som man kommer skratta rått åt i en snar framtid. Här är ett par fenomen som jag tror är nästa offer för ett ritualmord på trendernas altare:

Spa. Samma slit som folk har att renovera bort varje spår av gillestuga, sänkta träimmitationstak och vävtapeter i sina gamla villor idag, det kommer den moderna 2030-talsvillaägaren ha att få bort alla larviga spa-anläggningar. Vem är det egentligen som vill sitta och hänga i sitt badrum timmar i sträck, med doftljus, barbapappaformade badkar och tvålkoppar i massiv ek? Eller är tanken att man ska bjuda hem alla vännerna och hänga i badrummet med lerinpackningar och varsin smoothie? Ordet ”hemmaspa” har till och med devalverats till den nivån att det räcker med ett värmeljus från ikea på badkarskanten för att få kalla sitt badrum för spa.

Fett. Min eviga käpphäst. Naturligtvis blev inte fett helt plötsligt nyttigt. Det spelar ingen roll hur många nyfrälsta Annika Dahlqvist-lärjungar som sväljer alla hennes nya idéer som vore de vetenskap. Hälsofreaks idag skrattar åt att alla en gång gick på knepet med lightprodukter. Jag ska en dag skratta åt hälsofreaksen som idag trippar på lchf.

Do it yourself. Alla gör allt nuförtiden. Man bakar surdegsbröd, odlar tomater, brygger öl, går omkring barfota och bygger om gamla lador om somrarna, etc. En gång i tiden gick vårt samhälle genom en effektiviseringsperiod, där man specialiserade sig på olika saker. Helt plötsligt behövde inte alla baka själv längre. Visst är det trevligt att tråkigt industribröd inte längre är ens enda val, och man kan gå till en bra och svindyr bagare istället. Men det dåliga samvetet över att man inte har en levaindeg som står och bubblar där hemma, det kommer att försvinna.

Umami. Detta kan ju inte vara annat än trams. Max har till och med en ny umamiburgare. Som om det var omöjligt att tillverka den innan någon uppfunnit smaken. Att umami hittas lättast i moderiktiga matvaror som lufttorkad korv och parmesan är knappast en slump.

Kommer du på fler? Komplettera gärna.

Hänryckningens tid

av Johan
Klicka för att förstora

Lappen på bilden satt på en parkeringsautomat utanför mitt arbete på Södermalm i Stockholm. Det är en lapp som berättar mycket och det är ingen rolig historia. Någonstans i närheten av Stigberget vandrar det omkring en 29-årig man som letar efter en kvinna han kallar ”min prinsessa”. Att döma av informationen man får har han många goda sidor även om jag misstänker att internetvana inte är en av dem. Därför är det bara rätt att vi på Gödsvinet gör vårt för att hjälpa detta hopplösa företag. Om just du är en kvinna i en den föreskrivna åldern som letar efter en butikskonsult som är kreativ, ”inte direkt som andra killar” och bara lite, lite desperat så föreslår jag att du slår till med en gång. Det är viktigt att du är ”ärlig” och ”trogen” så att inte du också överger lappens författare och gör honom GALEN. Du kommer nog inte att gilla honom när han blir galen.

Naturligtvis kan jag inte låta bli att undra över lappens placering. I huset där jag jobbar utbildas även Sveriges bästa sjuksköterskor så vi kan inte utesluta att ett visst vårdbehov är inblandat. Det kan vara bra att veta.

Med det sagt kan jag bara upprepa: Tveka inte, du ärliga, trogna, omtänksamma, smått knasiga, vårdande och respektkrävande kvinna mellan åldrarna 20-30 som läser detta. Skriv den 29-åriga mannen som skrivit lappen och glöm inte att bjuda Gödsvinet på bröllopet. Jag känner på mig att det kommer att bli en alldeles speciell tillställning.

Lidlsvinet

av Jonas

Idag var jag och handlade på Lidl. Lidl är en favoritaffär för vissa här, och det är tillräckligt för att jag ska ge affären en ny chans, trots deras ambition att vara dagligvaruhandelns eget DDR.

Men mina fördomar var naturligtvis helt berättigade. Om ICA är en grönskande skog, och Hemköp ett kalhygge, så är Lidl som månens baksida. De få varor som faktiskt finns… äsch vem predikar jag för? Alla vet att Lidl inte har något urval, ens på de få varor de faktiskt har. Det säger de till och med i sin egen reklam.

Men varför kommer folk hit då? För att det är billigare? För att det är enklare att välja?

Troligen. Lidl är en affär för folk som gett upp. De som gett upp kontrollen över sitt liv. Meningen är att man ska tro att man sparar både tid och pengar i affären där det är ”lätt att välja”, men så blir det inte riktigt. Det tar en evighet att hitta det man ska, eftersom de tyska fulvarorna är utspridda helt utan logik i affären. Och när man väl kommer ut ur labyrinten måste man ändå vidare till nästa mataffär för att komplettera med de basvaror som Lidl inte ansåg sig behöva i sitt sortiment. Ska man handla på Lidl tvingas man ge upp och skaffa sig livsstilen Lidl. I livsstilen Lidl begränsar man sig till en diet uppbyggd av de restlager som för tillfället finns att köpa upp runtom på Europas lastkajar. De basvaror man kan räkna med i sitt liv är moldaviskt sköljmedel och mängder med kinderchoklad. Du behöver inte ha låg social status för att börja handla på Lidl, men du får det till slut om du fortsätter.

Att det är billigare kan ingen förneka. Billigt som tusan. Så i slutändan handlar det om hur man värderar sin tid, förutsatt att man redan gett upp alla krav på livskvalitet. Min tid är värd betydligt mer än de tior man sparar, och dessutom är det bra för mitt blodtryck att inte handla där. För att inte tala om hur ointresserad jag är av att handla färdigskivad gouda i ekonomipack.

Några av de som valt livsstilen Lidl springer säkert fortfarande runt i affären jag just besökte och jublar över hur billigt det är med någon veckogammal färdigskivad limpa och ett sexpack spritzesahne. Jag är bara glad att jag kommit därifrån, efter dubbel beräknad tid och strax över hälften av det jag behövde.

Durian

av Jonas

I sydostasien finns en frukt som heter durian. Den ser ut som en medelstor taggig boll, och insidan består av ett gulvitt fruktkött. Den här frukten är ganska populär, bland annat kunde man få den som smoothie (oavsett vad man egentligen beställde) på ett hotell där vi bodde.

Till saken hör att durian luktar fruktansvärt illa. Och precis som surströmming smakar det nästan ännu jävligare. Varför folk äter detta förblir ett mysterium, men kommer de till Sverige på besök skulle de säkert uppskatta lite rutten fisk. Smoothien på durian var så odrickbar att den fick förpassas till strax utanför hotellrummet, i ren rädsla för liv och lem.

På bilden skymtar man även lite av Singapores faiblesse för böter.

Bilden av ett missbruk

av Johan

Jag har tidigare varit väldigt uppriktig med mitt missbruk av jalapenos här på Gödsvinet. De små gröna frukterna har haft mig i ett fast grepp i åratal men nu är jag fri. I likhet med Ola Lindholm insåg jag en dag att det enda missbruket kunde ge var en hoppande gångstil och ett tvångsmässigt behov av att röra sitt eget ansikte. Tack och lov gick det inte lika illa för mig som för honom, jag började aldrig hålla på Mjällby AIF. Bilden visar vad som är kvar av mitt stash. Jag behåller det bara för att påminna mig, jag behöver det inte längre. De en gång flytande jalapeno-bitarna har drunknat och lagt sig till vila på botten av burken. Själv har jag gått vidare.

Chinatown battle – Enter Singapore

av Jonas

I Gödsvinets tidigare jämförande studie mellan San Fransiscos och New Yorks Chinatowns var Johan noga med att påpeka att den statistiska metodologin möjligen inte skulle hålla för en oberoende granskning. Ungefär så mycket förstod jag av forskartugget, och därför känner jag mig fullt kvalificerad att blanda mig i undersökningen och inkludera ytterligare en stad i tävlingen.

Singapore har faktiskt ett Chinatown. Det kan tyckas märkligt att en liten del av staden kallas Chinatown, när tre fjärdedelar av stadens (och landets) invånare är etniska kineser. Men staden planerades en gång i tiden av kolonialistiska britter, med deras osvikliga fingertoppskänsla för gränsdragningar i länder som inte är deras, och då kan det bli så här.

Själva battlen handlar om restaurangmat och består av sju grenar som Johan till synes helt slumpmässigt hittat på.

Smak: Redan här gör sig det bristande statistiska underlägget påmint. Men alla restauranger här lagar sin egen mat, oftast av fjäderfän som hänger makabert framme till allas åsyn, i olika stadier av tillagning. Kvalitén är jämnhög.

🙂 🙂 🙂 🙂

Autensitet: Som sagt, nästan hela den här stan är kinesisk. Autensiteten är total. Det blir inte mer kinesiskt än så här utanför Kina, förutom att alla pratar bra engelska.

🙂 🙂 🙂 🙂 🙂

Upplägg: Liksom i San Fransisco och New York är det funktionalismen som bestämmer. Sydostasien verkar generellt inte vara speciellt bra på det här med matro och atmosfär. Vid ett tillfälle fick jag bestick, tallrik, soppskål etc hopbuntat och inplastat. Jag tror att de faktiskt tyckte det var lite elegantare så.

🙂 🙂

Miljö: Då Chinatown i Singapore inte är mer kinesiskt än någon annan del av Singapore är det svårt att säga något speciellt om den miljön. Det är stort och saknar tydliga gränser, och har en kärna av väldigt turistiga gator. Jag saknar charmen av innerstadssegregation som på ett surrealistiskt sätt infinner sig i både SF och NY. Och jag saknar charmen av att ha gått rakt in i ett annat land.

🙂 🙂

Stad: Staden Singapore är faktiskt betydligt bättre än sitt rykte, och detta tänker jag återkomma till i framtida inlägg. Det är astronomiska skillnader mellan Singapore och de två amerikanska storstäderna, så en jämförelse blir haltande. Oavsett detta, inget är häftigare än New York, men en fyra ska staden ändå ha.

🙂 🙂 🙂 🙂

Utbud: Restaurangutbudet i hela Singapore är löjligt stort. Jag har aldrig sett så många ställen att äta på!

🙂 🙂 🙂 🙂

Pris: En lunch för två går ungefär på tjugo Singapore dollar, vilket motsvarar en svensk hundring. Ganska normala svenska priser alltså, eller strax under. Öl är betydligt dyrare än i Sverige redan i butik, och ungefär svenska priser råder på restauranger. Å andra sidan är det happy hour minst halva dygnet, vilket innebär två för priset av en. Man behöver inte dricksa, men istället lägger de på 10% service charge och 6% av någon märklig skatt, så precis som i USA blir det alltid lite dyrare än man trodde.

🙂 🙂 🙂

Sammanlagt 24 poäng till Singapore, och alltså en delad första plats med SF. Inte så konstigt, de borde kunna Kina rätt bra här.

Djungelvrålet från vildmarken

av Johan

Detta är en bild från min arbetsplats. Framför allt är det dock en bild på utanförskap. Den gula lådan innehöll en gång en blandning av ett stort antal olika choklader och godispåsar. Kvar bland dem är endast de systematiskt och strukturellt åsidosatta. Varje gång lådan är tom återstår två påsar Djungelvrål som ingen vill befatta sig med. Dessa läggs i den nya lådan som ersätter den nästan tomma. Så håller det på tills det finns väldigt många Djungelvrål i lådan. Där är vi idag. Alla är borta, kvar är bara de icke önskade. Sverige 2011.

Karamalz

av zonk

Som ett led i Gödsvinets insatser för folkhälsan (som kanske mest kännetecknas av annorlunda infallsvinklar) har avd. syd provsmakat ett s.k. alkoholfritt alternativ: Karamalz, bryggt av Eichbaum-Brauereien i Mannheim, Tyskland. I korthet skulle man kunna sammanfatta drycken som mörk sirap utspädd med vatten, då det fullödigt beskriver såväl doft, smak som färg. Det enda addenum som skulle behövas vore väl att nämna att drycken är lätt kolsyrad, ungefär som en rejält avslagen normal läskedryck. En biträdande provare föreslog att drycken påminde lite om alldeles för söt Coca-Cola, men efter en snabb kontroll fann vi att Karamalz faktiskt bara har 10% fler kalorier per volymenhet än den bruna amerikanska läskedrycken, så det är nog snarare avsaknaden av övriga smaker som ligger till grund för detta intryck. Humleextrakt ska enligt burkens utsida finnas bland ingredienserna, men det är sannerligen inte något man hade gissat sig till.

För att ytterligare utvärdera dryckens potential, förvisso inte längre som alkoholfritt alternativ, tillsattes olika proportioner av en enklare spritdryck som fanns till hands: Jack Daniels Tennessee Whiskey. En blanding i proportionerna 1:5 (där den större andelen är Karamalz) gav ett rätt skrämmande resultat: de båda dryckerna gifte ihop sig perfekt, men det blev verkligen inte gott. Resultatet skulle närmast kunna beskrivas som en svagare och väldigt mycket sötare Jack Daniels med lite bubblor i. Kombinationen tar fram det sämsta ur båda dryckerna. Möjligen hade extra is och citron kunnat hjälpa upp det hela något, men tyvärr fanns pga. något bristande förberedelser inte möjlighet att testa denna hypotes. Den biträdande provaren hävdade att det enda han kunde komma på som var äckligare var laxermedlet man dricker inför operationer på sjukhuset, eller möjligen T-röd, och förespråkade tvagning av munnen med sulfa efteråt. Avd. syds föreståndare å sin sida tyckte det påminde om drick-antibitika med sk ”Coca-Cola”-smak. Efter att ha slutfört provningen av denna blandning, testades även en variant med en del J.D. och två delar Karamalz. Resultatet blev inte acceptabelt, men till skillnad från föregående variant i varje fall inte kriminellt. Spritsmaken dolde lite av, ja, de andra smakerna. Som bubblig Jack Daniels, ungefär.

Avslutningsvis frågar sig avd. syd inkl. bisittare vem i hela fridens namn som dricker detta, utöver våghalsiga provavdelningar. Detta är inte ett alkoholfritt alternativ till någonting alls – lustar man efter mörk sirap, kan man om inte annat lugnt säga att det är fullständigt alkoholfritt. Betyg: svart, rakt, kompromisslöst streck. Ta ett glas mineralvatten istället, om du kör.