Mediaskuggan lämnar Hållplatsen

hallplatsen
Foto: @lakritshandel

Jag gick förbi Hållplatsen tidningar och tobak idag. Inget konstigt i det vandrar ner för den delen av Folkungagatan nästan varje dag. Nu för tiden är det nästan alltid något nytt på gång i den lilla butiken. Idag var det en på karakteristiskt vis improviserad annonskampanj för potatischips med lakritssmak. Jag har förstått att de säljer bra. 

Anledningen till att jag vet att de säljer bra är att jag läst det på butikens twitterflöde. Att det finns ett sådant twitterflöde berättar i sig lite av det jag ville ha sagt med detta inlägg. 

Lakritsbutiken på östra Folkungagatan har lämnat obskyriteten, den är inte någons hemlighet längre men att vara någons hemlighet har heller aldrig varit någon vinnande affärsidé. 

Vi här på Gödsvinet är förstås de första att gratulera framgång som vi hoppats och trott på i en lång rad tidigare inlägg. Denna framgång får sägas ha nått en ny nivå då Dagens Nyheters ekonomibilaga gjorde ett reportage om Hållplatsen tidningar och tobak. Låt vara att DN förstod vad som hände sådär tre och ett halvt år efter Gödsvinet. Grattis till dem och grattis till Hållplatsen. 

En bok om lakrits

Någon gång i början på året mottog Gödsvinets post och godsmottagning i Malmö en förfrågan från två författare. Annica Triberg och Annika Wallin sade sig skriva en bok om lakrits. Varför någon skulle vilja köpa en bok om lakrits när man lika gärna kan köpa lakrits för pengarna är något jag inte förstår. Eftersom den enda bok som jag skrivit helt själv – min doktorsavhandling –  sålt i exakt tre exemplar så får jag dock ödmjukt erkänna att jag inte är någon expert på vad som gör att böcker säljer. Kanske var de något på spåren. 

De två Annikorna hade läst inlägget jag skrev om Hållplatsens tidningar och tobak på Folkungagatan i Stockholm. De hade ursprungligen inte tänkt att ta med ett uppslag om en mycket liten tobaksbutik på Södermalm men Gödsvinet hade tydligen fått dem på andra tankar. De undrade därför om de fick använda citat från inlägget i sin bok. Jag försökte att inte låta som en metodlärare när jag förklarade att man alltid får använda citat om man anger var de kommer ifrån. 

Resultatet av vår dialog ser ni på bilden ovan. Det blev ju lite mer än ett citat men referensen får väl godkänt. Man måste förstå att de vill använda hela stycket. Att plocka bort så mycket som ett enda ord skulle ju vara att vanpryda ett konstverk och förvränga en högre sanning. 

Jag har inte köpt boken och jag kommer inte att köpa lakrits för pengarna jag sparade på det. Jag kan på sätt och vis redan boken eftersom jag trots allt skrivit det längsta sammanhängande stycket i den. Om det skulle vara så att du faktiskt anser dig ha behov av en bok om lakrits med rätt mycket bilder och långa citat så är det ju inget som hindrar att du beställer den exempelvis här: Bokus eller här: Adlibris

En bok är bara så god som sina källor och utifrån den devisen är detta en utmärkt bok. Hur den klarar sig med andra mått är en fråga jag lämnar över till dem som köper denna bok men av någon anledning undviker att köpa min. 

Lakritsen lyfter

Tidigare i veckan var jag på ett ärende till Hållplatsen tobak och tidningar på Folkungagatan i Stockholm. Jag var nära att vända i dörren eftersom det var väldigt mycket folk inne i butiken. Eller egentligen var det kanske bara 4-5 personer men det är en mycket liten butik. Hållplatsen är postombud och även om det bara är några personer före i kön så kan det ta väldigt lång tid, folk har alltid glömt någon del av adressen när de ska posta surdeg till sitt fadderbarn i Oagadougou eller vad det nu är folk gör på posten. 

Jag gick in ändå och till min förtjusning insåg jag att folket där inne inte köade till postkassan utan istället betraktade den nu riktigt imponerande lakritshyllan. När jag skrev det där om att Hållplatsen hade Stockholms bästa lakrits så var det tydligt att det var en sidoverksamhet och inte en helt naturlig sådan. Det var just det som var så tilltalande, butikens ägare var helt enkelt en entusiast som satsade på lakrits trots att de yttre omständigheterna för det ärligt talat inte var de bästa. Då krävdes det ett tränat öga för att se att godishyllan var fylld med saker som man inte finner i en vanlig tobaksbutik. Nu har lakritsen tagit över. I själva verket vet jag inte ens om de säljer tobak längre. 

Sidoprojektet har definitivt lyft och Hållplatsen har blivit ett naturligt stopp för alla som söker de svarta varorna i Stockholm. Vi här på Gödsvinet är naturligtvis övertygade om att det är våra hyllningar som klarat den tunga delen av lyftet, vi får en del trafik på googlesökningar som “stockholm+lakrits”. Småaktiga skeptiker kanske skulle hävda att det i själva verket är resultatet av årtals med arbete för en eldsjäl inom området. 

Vi har även fått veta att Hållplatsen kommer att figurera i en kommande bok om lakrits som bland annat tipsar om smultronställen som den lilla butiken på Folkungagatan. Jag kommer att läsa den och du kommer att få höra om det.   

Djungelvrålet från vildmarken

Detta är en bild från min arbetsplats. Framför allt är det dock en bild på utanförskap. Den gula lådan innehöll en gång en blandning av ett stort antal olika choklader och godispåsar. Kvar bland dem är endast de systematiskt och strukturellt åsidosatta. Varje gång lådan är tom återstår två påsar Djungelvrål som ingen vill befatta sig med. Dessa läggs i den nya lådan som ersätter den nästan tomma. Så håller det på tills det finns väldigt många Djungelvrål i lådan. Där är vi idag. Alla är borta, kvar är bara de icke önskade. Sverige 2011.

Stockholms bästa lakrits

Det finns få väl bevarade hemligheter bland huvudstadens försäljare av mat och dryck. Stockholms medvetna och patologiskt trendkänsliga konsumenter vänder på varje sten och plundrar varje smultronställe. Det finns dock en plats de sällan hittar till, trots att den ligger mitt på Södermalm. Vad de inte funnit är Stockholms främsta försäljare av lakrits.

Jag syftar på Hållplatsens Tidningar och Tobak på Folkungagatan. Det är den minimala tobaksaffären som ligger vägg i vägg med Folkunga sushi. Nej, ingen hade gissat det men inne i denna till synes högst ordinära butik finner man lakrits av sorter tidigare okända för mänskligheten, dit jag i detta fall räknar mig själv.

Nu när jag har skrivit detta kommer förstås många säga att “herregud, ALLA känner ju till lakritsmeckat på Folkungagatan”. Det hör till saken. Det finns förstås de som har skrivit om Hållplatsen tidigare men jag känner ändå att jag måste berätta om stället för någon som faktiskt äter lakrits.

På utsidan av butiken kan man finna en mycket anspråkslös skylt som annonserar isländsk lakrits, flaggskeppet i sortimentet. Populärast lär den isländska saltlakritsen vara men man finner en bit över 20 olika sorter från samma land på hyllorna. För islandskännare kan jag slänga ut varumärken som Bombur, Djúpur, Sterkir, Opal, Nizza och Draumur.

Där finns klassisk holländsk lakrits, finsk salimak i alla dess former och flera andra sorter som jag ärligt talat vet mycket lite om. Vad som är uppenbart är dock att lakrits är något av ett specialintresse hos innehavaren av butiken.

Mannen bakom kassan är också en stor del av behållningen för oss som har ett mycket, mycket litet lakritskonto. Han har insett att det bästa sättet att vara trevlig mot kunderna är att inte vara vänlig. En gång ursäktade jag för att jag betalade ett par kuvert för kanske 15 kronor med kort vilket utlöste en kolerisk predikan om alla fel med folk nu för tiden där just vanan att inte ha kontanter var ett av de främsta. Han gjorde det, konstigt nog, dock på ett mycket trevligt sätt.

Hållplatsens Tidningar och Tobak är även postombud och när jag skickade ett rekommenderat brev därifrån var jag tvungen att uppge min hemadress. På den tiden bodde jag på Norrmalm. Nu ska man veta att lakritsmannen bakom disken förmodligen inte varit av Södermalm på 40 år. Jag tror det var därför som han stelnade till när han hörde min adress. Kanske misstänkte att jag inte höll på Hammarby vilket måste vara en misstanke fruktansvärd nog att få någon som honom att tappa luften. Han avbröt vad han gjorde och såg mig rätt i ansiktet. Sedan sa han: “Nu är du VÄLDIGT långt hemifrån”, vilket fick mig att gå runt och fnissa resten av dagen.

Han har nya medarbetare varje gång jag går in i butiken och han kör med dem skoningslöst. På ett mycket roligt sätt. Det känns på något vis som att kliva in i en pågående sit com varje gång man går in för att handla.

Idag när jag köpte frimärken vägrade han att lägga mina frankerade kuvert i postsäcken om jag inte gick med på att först testa en bit isländsk saltlakrits från Nammi (se bilden). Jag tror att han ger bort den första gratis för att sedan höja priset när man har fastnat. Jag tror dessutom att det fungerar.

Ett inlägg om lakrits

Lakritsroten på Sveavägen - gå dit och köp något

Det kan inte ha undgått någon att det har varit svårt att finna nya ämnen att skriva om här på sistonde. För bara ett par dagar sedan skrev jag om nyårsafton 2001. Ingen ska behöva gräva så djupt.

På liknande sätt använde jag ännu en liten bit av Internets värdefulla utrymme åt en avskrift av en gammal dikt. Det var en mycket fin dikt transkriberad med ett pubertalt syfte. Det är dit vi har kommit. Jag tänker inte ens nämna inlägget som baserade sig på en felskrivning på en av SL:s ljustavlor.

Jag fick ett förslag till ett möjligt inlägg. I en kommentar menade någon att jag borde skriva något om en lakritsbutik på Sveavägen. Även om vi kan förutsätta att denna någon äger en andel i butiken så gick jag dit. Det var lite längre upp på Sveavägen än vad jag räknat med. Jag såg norrsken innan jag såg lakrits.

När jag klev in i lakritsbutiken fann jag en butik med lakrits. Så långt allt väl. Där var svart lakrits, blå lakrits, grön lakrits och…nej, där var nog bara svart lakrits. Lakrits i olika förpackningar. Förpackningar som man kunde köpa. Jag gick ut i snömodden igen. Det var en lång, kall promenad till Rådmansgatans tunnelbanestation.

Det var nog inget större fel på lakritsbutiken. Tanken på en butik som endast säljer lakrits är nog en liten del av den större tanken på att bo i Stockholm. Om en stad är stor nog att ha en sådan butik så finns allt annat också. Själv brukade jag säga att om en stad är tillräckligt stor för att ha en frisör som specialiserar sig på afrikanskt hår så är det en stad stor nog att bo i. Det slutade jag med när jag fann en i Sundsvall.

Jag minns när jag kunde skriva ett euforiskt inlägg om en sjunde korv i ett sexpack med röda pölser. Nu kan jag inte hitta något att skriva om en hel butik med lakrits. Var ska det här sluta?