trender

Jag saknar framtiden

av Jonas


Låt mig ta med er på en liten återblick i vår moderna historia.

På femtiotalet pyrde framtidsandan i det svenska folkhemmet. Kriget var slut, nu skapade vi en framtid. Alla möjligheter fanns, inget var omöjligt. Bostäder moderniserades och alla ville ha husgeråd i plast. Konservburkarna blev högsta mode, och man förutspådde en framtid där man knappt behövde laga mat eller för den delen äta den, ett piller skulle räcka. Husmors uppgift (så väldigt framtidsmedvetna var vi inte) skulle minimeras till att gå rund bland färgglada plastbyttor och äta piller och lyssna på ungdomspop. Sympatiskt.

På sextiotalet hade den nya livsglädjen efter kriget stabiliserats något, men en medierevolution var på gång. Man såg fram emot färgtevens intåg i det gråa folkhemmet, och science fiction-filmerna började fokusera mer på vår möjliga framtid än på vilda fantasier om utomjordingar. Aningen dystopiskt, men med visioner. Datorer kunde tala med oss. 1968 gjorde världens ungdom ordentligt slut med historien för att forma sin egen framtid. Här fanns det drömmar.

Sjuttiotalet var ett viktigt decennium för att föra vidare sextiotalets kamp. Man drömde om en bättre och vackrare värld. I framtiden skulle allt vara blommor och bin, och marijuanan skulle vara gratis och ingen behövde jobba. Framtiden såg mycket ljus ut!

Precis när hippieflummandet började bli gammalt kom åttiotalet och tog över stafettpinnen. Framtiden var inte längre mjuk och skäggig, den var hård och fylld av neon, rostfritt stål och plast. Man kunde spela hur knasig musik som helst, och framför allt kunde man se ut hur som helst. Man kunde leva i disco! Äntligen var man befriad från den unkna framtid någon annan drömt fram, man formade sin egen, precis som alla andra generationer gjort.

Nittiotalet. Vi lugnade oss lite. Åttiotalet satte djupare spår än vad någon då insåg, och att ta sig ur det decenniets bojor skulle visa sig svårt. Grungen ville tillbaka till sjuttiotalet, och andra ville till England. Men en sober syn på tillvaron bröt igenom med minimalistisk design, Matrix och en dröm om mobiltelefoner så små att man kunde hålla dem i en hand. Allt var möjligt på internet i framtiden. Man kunde lyssna på musik och se på film och det fanns inga gränser. (Den framtiden har inte mediebolagen sett än.)

Framtiden är snart, framtiden är 2000!

Ridå.

Sedan kom tvåtusentalet som en gigantisk baksmälla på millennieskiftet. Millenniebuggen hade visat sig vara ett skämt. Vi hade inte ens år 2000 att se fram emot längre. Nyårsaftonen vi alla sett fram emot hade visat sig vara som vilken nyårsafton som helst. Vem hade kunnat tro det?

Nittiotalets minimalism kulminerade i det begynnande millenniet, och motreaktionen lät inte vänta på sig. Fan vad trist det blev med raka kanter och gömda byrålådor. Vi vill ha trä, betong och snirkliga mojänger. Gamla mönster, gamla ideal förs nu fram som det nya heta. Via hård och industriell betong blir obehandlade dragiga trägolv och kakelugn det enda rimliga. Mat ska lagas traditionellt, gasspis, gjutjärnspannor, långkok och surdegsbröd. Stenålderskost, rotfrukter och lyckliga grisar. Inte ens musiken klarar sig, covers är mer nyskapande än att skriva egna låtar idag.

Men någonstans tappade vi framtiden. Framtiden har inte varit närvarande på nästan tio år. Vi har alla framtidsattribut mitt framför näsan, iPad, e-deklaration och Gödsvinet, men det enda folk tänker på är dåtiden.

Alla storstäder med självrespekt ska bygga spårvagn. Hur mycket framtid känns det? Sverigedemokraterna med sina trettiotalsvärderingar sitter i riksdagen, de kan bara ha kommit dit för att folk slutat tro på framtiden. Vi har inga galna visioner längre, bara en massa idéer om vad som är rimligt och energieffektivt. Vi har inga drömmar om en mirakulös framtid längre, bara en samling unkna rasister i riksdagen som längtar tillbaka till en verklighet som aldrig funnits.

Och nu sitter jag här och skriver ett inlägg om att det var bättre förr. Det var det inte, det är bättre i framtiden.

Det var bättre förr. Då trodde man på framtiden.

En god pilsner

av Jonas

I dagens ölsamhälle med ett prunkande utbud av öl kan det vara svårt att hitta rätt. Magnumflaskor med 14%-ig ekfatslagrad stout trängs på bolagets hyllor med körsbärsbelgare med pH neråt 1,5-2. Inte heller den här bloggen är direkt oskyldig i spridandet av ölextremism, trots ett flertal inlägg om verklighetens öl. Ibland behöver man inte något helt utflippat, utan man behöver en normalstark, rejält god pilsner som är hyfsat enkel att få tag i. Här kommer några bra tips.

St Eriks pilsner

St Eriks är egentligen TT, men låt inte det avskräcka dig. Under märket St Eriks tillåter de sin alternativbryggare experimentera en del, och inte sällan med bra resultat. Pilsnern är frisk, smakar färskt och gräsigt. Ganska besk för att vara en pilsner, men bara tillräckligt för att ge den en frisk ton av marknära vegetation och blommor.

Malmö Brygghus pilsner

Även denna sticker ut lite, och går nästan lite åt jever-hållet. Örtig och frisk. Kan vara lite knivig att få tag på, men man kan dricka den på bryggpuben.

Brooklyn Lager

Ok, lager är säkert något annat än pilsner, men jag vet ärligt talat inte vad skillnaden är. Brooklyn Lager krossar fördomen om blaskig amerikansk öl. Detta är en helt vanlig lager som smakar lite mer och lite godare. Inte speciellt besk, men fylligare än snittet. Finns i ordinarie sortiment på nästan alla bolag. Snygg etikett har den också.

Slottkällans lager

Jag vill minnas att denna smakade ganska likt brooklyn, men med betydligt fulare etikett. Den brukar vara lätt att hitta på bolaget, men jag hittar den inte på deras hemsida nu. God öl hur som helst.

Dugges Lager no 1

Denna har jag ingen direkt erfarenhet av, men folk, tex Johan, säger att den är bra. Dugges är ojämna, men det finns alltid anledning att prova. Denna finns i fasta sortimentet.

Oppigårds Slåtteröl

En typisk oppigårdare. Alltid delikat. Ingen ale den här gången utan en frisk och jordnära ljus öl. Denna kommer och går i tillfälliga sortiment, håll utkik framåt vårkanten.

Kom gärna med egna tips om du läser detta och inte håller med eller tycker att något fattas. Snart är våren här och då behöver man friska brygder för att skynda på sommaren.

Nose to tail är dött

av Jonas

Efter ett näringsrikt och delikat grillat oxhjärta på Bastard sitter jag med ett fånigt leende på läpparna och kontemplerar. Varje gång jag beställer deras fantastiska oxhjärtstoast hör jag små änglar sjunga. Eller är det ett mässande av mularam, sularam, mularam, sularam jag hör? Nåja. Bastard är som bekant en av de restaurangerna som man brukar säga pysslar med nose to tail-konceptet. Det innebär alltså att man lagar mat av alla delarna på djuret. Detta förnekar de såklart, de lagar bara ”bra mat” enligt dem själva.

Sedan detta blev på modet för några få år sedan har det ploppat upp fler och fler restauranger som tävlar om att servera obskyrast inälvsmat. Steakhouses och vanliga tråkrestauranger har hittills bara sett sig än mer frånsprungna i kreativitet och nyskapande.

Nu har vi nått punkten då nose to tail har blivit en klyscha. Ett buzzword. Ingen restaurang värd namnet säger sig någonsin ha tänkt på det, istället säger de att så har vi alltid gjort. Detta har inget med trender att göra, vi har alltid brytt oss om närproducerat, säsongens råvaror och de delarna av djuret som normalt sett blir kattmat bla bla bla. De restauranger som är lite efter börjar treva med att ha en halv rätt med lever och en med grishals i på menyn, och säger precis samma sak. Det blir lite urvattnat.

Så vad kan uppföljningen bli? När nu nose to tail blir comme il faut, vad kommer Bastard och andra respektabla etablissemang komma med? Och vad kommer alla roliga nykomlingar utmana nämnda etablissemang med? Vad det än är hoppas jag att oxhjärtat som nu värmer min mage kan få vara kvar på menyn.

Närodlat någon annanstans

av Jonas

Senare års matlagningstrender har gått mot att det är väldigt fint att göra allt själv. Blogg-Martin ser till att vi gör eget surdegsbröd. Folk som tidigare levde på pasta med ketchup kan nu sitta och diskutera sin jäsande surdeg som om de fått barn. Grytor ska vi koka själva tills köttet är upplöst i molekyler, och grisen ska man tillaga i ugn på 38 grader i fyra veckor innan den är klar. Kan vi, så ska vi ha odlat rotfrukterna själva.

Är man riktigt lat odlar man inte sitt kaffe själv, utan köper bönorna som man sedan rostar och maler bara minuterna innan man gör en 8 millimeter djup espresso till sig själv.

Naturligtvis är detta inte en hållbar trend, trots att ett av ledorden i detta är hållbarhet. Vanliga hushåll kan inte klara sig utan konserveringsmedel, och vår jord håller inte för att alla ska odla sina morötter själv på en gård där korna betar fritt med havsutsikt och ekologisk latteservering. Inte heller är det hållbart att brämhults juicepress importerar hela frukter istället för transportoptimerade koncentrat som alla andra. Men vad är då nästa steg?

Jag, och Gödsvinets avdelning för framtidsstudier, tror att övergången kommer genom att allt hemgjort och varsamt behandlat kommer färdigförpackat. Alltså med väldigt liten skillnad från förut. Vi tvingas lita på att någon annan ser till att vår mat är politiskt korrekt. Tanken slog mig när jag gjorde mig en trendriktig espresso för någon minut sedan. Jag kan välja vilka kaffebönor, vilken styrka och alla tänkbara nörderier, men utan att anstränga mig själv. Min nespresso och dess färdigförpackade ampuller kan allt det där åt mig. Det är hemmagjort utan att jag gjort något hemma.

Folk som vill vara närodlade och säsongsbetonade har för det mesta insett ganska snabbt att det inte ens är teoretiskt möjligt för en heltidsarbetande familj, så de har lagt ut det på entreprenad. Hem kommer matkassar fulla med närodlade matvaror och gott samvete. Än så länge packas dessa av miljömedvetna universitetsutbildade ungdomar med rastaflätor. Den mjuka övergången till att hela Europas närodlade påsar packas fyra veckor i förväg av slovakiska lagerarbetare på ekologikonglomeratets lagerhögkvarter utanför Bratislava kommer knappt att märkas.

Buljongtärningar har man reagerat hårt mot, men steget till att koka sina egna märgpipor och lårbenshalsar till buljongen där hemma är för stort. Knorr snappade upp detta snabbt och lanserade en färdigförpackad koncentrerad ”hemgjord” buljong. På samma sätt snappade bagerijättarna upp surdegstrenden, och införlivade den i deras överoptimerade bageriprocesser som kan jäsa limpor på fem minuter.

Vi är snart alltså i stort sett tillbaka där vi var från början. Närodlattrenden dör inte ut, men får i framtiden skötas av storföretagen som själva avgör definitionen på ordet ”nära” (och för den delen ”odlat”). Det enda vi har uppnått är ett omarbetat produktsortiment hos tillverkarna, och det kanske inte är så dumt i och för sig. Jag och min gode vän Nespresso ser framtiden an med tillförsikt.

Gödsvinet möter Edward Blom

av Jonas

Igår träffade jag Edward Blom. Han stod i en monter på bokmässan och orerade på sitt typiska sätt om vad man åt förr i tiden. Det hela var intressant, och det blev bara intressantare för varje glas porter han bjöd på. Han var inte alls knusslig på den punkten.

Jag stannade kvar på lite eftersnack. Två ynglingar pratade först punsch med honom, och verkade uppriktigt ledsna över att dagens studentliv inte innehöll allt det stofila och studentikosa som Blom så gärna berättar om. Jag är den förste att beklaga det, men samtidigt innehöll min egen studenttid ganska mycket av den varan så jag är inte ledsen.

Själv ville jag hellre prata restaurangtrender. Inte förvånande var Blom förtjust i att de fina restaurangerna numera serverar delar av djur som blev till kattmat för bara några år sedan. Han hoppades att det inte är en övergående kort trend, utan att det är de senaste 40 åren som varit en parentes i den kulinariska historien. Men egentligen trodde han nog inte det, utan förutspådde att bara några få rätter som vi plockat upp igen kommer att leva vidare till nästa trend. För det stora flertalet inälvor och fulmuskler är detta bara en sista dödsryckning.

Samtalet blev ganska kort. Blom hade nog inte väntat sig att bli intervjuad av ett så betydande mediefenomen som Gödsvinet. Och visst var det lite fult av mig att hoppa på honom sådär, men sådan är ju skjutjärnsjournalistiken.

Han torkade svetten ur pannan och jag lät honom gå. Men i en sista gest tog han, som i slow motion, upp två flaskor porter till, öppnade den ena med hjälp av den andra, och räckte mig den öppna. Sedan såg jag bara hans ryggtavla försvinna i vimlet. Han är en stor man, Edward Blom.

Det som inte går att förstå

av Johan
Framtidens mat

Jag brukar smickra mig själv genom att upprepa hur öppensinnad jag är. Nästan ingen annan gör det vilket bara visar hur trångsynta människor kan vara. Det finns dock saker som jag verkligen inte kan förstå. Jag kan verkligen inte förstå tanken bakom företag som ”Framtidens mat”.

Jag läser informationen på deras hemsida. Utan resultat funderar jag på varför någon skulle vilja ha veckans mat dikterad av ett gäng (…) matbloggare. En tomhet som närmar sig nirvana fyller mitt inre mellan försöken att visualisera hur någon frivilligt skulle gå med på att ha en kasse med ”ekologiska” livsmedel levererad till dörren varje söndag för 895 kronor. Med instruktioner på hur man skall konsumera dem. Efter ett tag blir det för mycket. Jag tvingas lägga mig på soffan en stund.

När jag vaknar, många timmar senare, har jag endast en mycket osannolik hypotes att stärka mig med. Kanske är det så att de frivilliga offren för sådana företag reagerar på frihet på samma sätt som en del människor reagerar på fred. Om man inte har upplevt krig så kan man försöka bearbeta fenomenet med att efterlikna det i fantasi, konst och lek. Eftersom nästan ingen fantasi, konst eller lek kan vara lika fruktansvärd som verkligt krig så är det lätt att ens uppfattning av fenomenet får en positiv slagsida. Man ser hjältedåden, spänningen och äran men inte någon av fasorna.

Är det så vi kan börja förstå även fenomen som ”Framtidens mat”? Dagens unga barnfamiljer har inte upplevt samma förmynderi som tidigare generationer vilket gör att de kommer att själva söka upp det och till och med betala för att få uppleva det. Detta är 80-talisterna och de sena 70-talisterna som till den största delen vuxit med icke-statlig television, alternativa rätter i skolbespisningen och frihet från värnplikt. De har inte sett vad de gamla har sett och därför förstår de det inte. Därför springer de i famnen på ”Framtidens mat”.

Namnet är förstås den stora ironin. De livsmedel som företag som dessa säljer är i allra högsta grad dåtidens mat. Med risk för att hetsa upp en av mina käpphästar i vilt sken genom Vällingby centrum måste jag säga något om detta. När blir förbättringar av jordbruket försämringar? Så vi vill inte hälla ogräsbekämpning på våra grödor. Är det ok om vi varsamt avlägsnar ogräsen ett åt gången? Är det ok om vi använder en spade? En stor spade? Ett medel som möjliggör billiga livsmedel åt alla? Är det här någonstans problemen börjar? Hur långt in industrialismen är era atavistiska Bromma-etos beredda att gå?

Ironin blir förstås dubbel av att ”Framtidens mat” själv säger sig bidra med just modern vetenskap i form av professionella kostråd. I likhet med alla andra vetenskapsområden jag inte vet något om anser jag inte att kostlära är raketforskning. Nej, det är knappt ens statsvetenskap. Rätta mig om jag har fel här men kan folket på ”Framtidens mat” gör något som inte jag skulle kunna göra om jag hade min hemkunskapsbok från sjuan och fem tusen extra att lägga på mat varje månad?

Jag är lugn nu. Men jag förstår fortfarande inte. Det finns förstås forskning om hur vi anlitar experter som ersättning för oss själva i allt fler delar av våra liv, så som barnkalas, bröllop och diverse hushållsnära tjänster. Det är dock sociologisk forskning. På tal om inte raketforskning. Kanske finner man i slutänden ändå svaret här.

Vridning i kapyslfrågan?

av Johan

Jag besökte mitt lokala systembolag härom dagen. Nej, det är inte löpsedelmaterial. Jag noterade dock något som kan betecknas som intressant under stunder av grav tråkighet. Skruvkapsylen är på väg att ta över.

I likhet med alla som egentligen inte förstår något letade jag efter rödvin utifrån ursprungsland. Nationalitet har förstås i sig ingen betydelse för vinet. Om det talar till dig är det på ett språk som du förstår. Nationaliteten är dock en del av varumärket och vad det betyder beror på vilka stereotyper som du använder dig av. Köp ett franskt vin och du ser dig själv världsmatt smutta ur ett högt glas vid ett bord ut mot gatan medan du bryskt river av ett stycke till från pain richen. Ett australiensiskt vin är grillfest, ett sydafrikanskt är personalfest på en gymnasieskola och ett spanskt är att kräka sangria bakom glasskiosken på Kaananbadet. Personligen köper jag helst tyska, franska och ibland amerikanska viner.

Eftersom jag begränsar mig till vissa nationaliteter så börjar ett par hyllor bli ganska grundligt kartlagda på systembolaget. De nya flaskor som jag fann under mitt senaste besök var alla utrustade med skruvkapsyl. Jag har inget emot skruvkapsyl, jag tycker det är ganska praktiskt. Det var dock ändå förvånande att se högst respektabla viner krönta med en lite metallkrona. Jag gick igenom ett par hyllor och fann att kring hälften av alla flaskor hade skruvkapsyl. Så har det inte alltid varit. Det är inte länge sedan den i stort sett enda anständiga flaskan rödvin med skruvkapsyl var Gnarly Head (6597).

Med skruvkapsylen går kanske vinet samma väg mot förenkling som så många andra livsmedel. Frukt skärs upp åt oss, kakdegen kommer färdig från butiken och grillskivan har legat i marinad i ICA:s köttdisk under en ständigt allt längre bäst-före tid. Korkskruven kommer kanske snart fylla samma funktion som den där fina filékniven som man egentligen aldrig använder.

Problemet med att vin kräver en korkskruv har jag tidigare löst genom att helt enkelt köpa den enklaste och billigaste versionen jag hittar när behovet uppstår. Jag äger väldigt många dåliga korkskruvar. Oftast sker detta när jag är ute och reser och endast under senare tid har jag tillbehörsutrustat min resväska med en korkskruv komplett med en påskruvad vinkork som skydd för skador på väskan. En av mina korkskruvar köpte jag i Tunisien inför ett djärvt försök att dricka mig igenom landets vinsortimente. Vinet var ok men framför allt var det mycket bättre än det Eau-de-Kamel som jag tror att de destillerade fram från dadlar. Mitt resesällskap hade insjuknat i någon sorts galopperande raketmage så jag satt på rummet vi delade och ploppade upp ständigt nya flaskor medan jag drack och berättade anekdoter från mitt spännande liv som medelålders statsvetare för den redan plågade.

Det finns förstås en möjlig förklaring som jag hittills har förbisett. Det systembolag som jag besökte ligger på Ångermannagatan i Vällingby, mindre än 100 meter från min port.  Som jag redan konstaterat så är detta en butik för den som dricker hellre än bra. Där köper västerorts hårt arbetande medelklass sitt lådvin och en betydande del av varorna konsumeras förstås i uret. Skruvkapsyl sparar tid i uret. Det är möjligt att systembolagen i den delen av världen som vi känner som något annat än Vällingby fortfarande har en större andel flaskor med traditionell kork. Om så är fallet så är det dock bara en tidsfråga innan trenden sprider sig österut på gröna linjen. Kom ihåg var ni hörde det först, skruvkapsylen kommer att ta över världen.

Viva Espania!

av Johan
Herman Lindqvist

En gång tyckte jag Herman Lindqvist var Sveriges roligaste person. Så smart, så världsvan och så full av onödig kunskap. Nej, jag var inte full. Jag var 12 år.

Nu känner vi förstås Lindqvist som en rätt blodlös historieberättare med en ohälsosam böjning för medeltida statsskick. 1989 i Hagge Geigerts fåtölj var han dock själv kunglig. Han berättade om fjärran länder och i mig föddes en orientalist.

När jag idag plockar fram ett gulnat exemplar av någon av hans kåserisamlingar från Herman Lindqvists tid som utrikeskorrespondent kan jag konstatera att en del av innehållet åldrats med ungefär samma värdighet som Månpockets design av framsidorna eller för den delen Herman själv.

Med framtidsmänniskans hånfulla perspektiv kan jag konstatera att hans beskrivning av spansk matlagning är ett exempel på detta.

Alla har hört talas om fransk matlagning men vem har hört talas om spansk? Ingen, åtminstone inte i Sverige, åtminstone inte 1989.

”Det finns länder där man lever för att äta (Frankrike) och det finns länder där man äter för att leva (Spanien)”. Med detta konstaterande inleder Herman Lindqvist ett kapitel i samlingsvolymen ”Caramba säger de aldrig”. Han beskriver hur spanska restauranger är fettosande jordkulor där ingen fullt ut kan veta om de skall äta eller ätas. Detta kontrasteras mot förfiningen i Frankrike, där svenskar riskerar svältdöden eftersom det knappt alls vågar gå in på de socialt uteslutande, fina restaurangerna i Paris.

Den spanska maten beskrivs av Lindqvist genom ett citat som ”grön vagnsmörja med vitlök” och han berättar med förtjust avsky att ”Allting steks eller kokas i olja, man droppar till och med olivolja på det rostade brödet,  som naturligtvis också kryddas lätt med vitlök”. Den avslutande raden om vitlök är en typiskt Lindqvistsk final, när det nämns förväntas alla folkhemssvenskar tappa hakan i förtältet till husvagnen på någon campingplats i utkanten av Skara sommarland. Va! VITLÖK PÅ ROSTAT BRÖD! Att äta vitlök är ju konstigt nog men att lägga den  på bröd! Som man äter!

Herman förklarar vidare att Spanien fortfarande har sitt helt egna kök eftersom ingen annan någonsin önskat ha det. Åter igen jämför han med det franska köket som erövrat världen. ”Den spanska maten verkar mycket improviserad , hastigt ihopslängd i köket av någon som inte bara tycker illa om sitt yrke utan förmodligen avskyr hela världen” förklarar han och fortsätter sedan med beskrivningen av hur spansk mat ser ut att ha anrättats av en kock med boxningshandskar på sig. Den typiskt spanska rätten är enligt Herman en gryta där allt från reafynd till överkörda djur slängs i olivolja och kokas i många timmar tills alla är tillräckligt hungriga för att klara av att äta den.

Budskapet är enkelt och underhållande framfört: Spansk mat är fruktansvärd och en total kontrast till det hyllade franska köket. Det är inget svårt budskap att sälja eftersom ingen i Sverige ätit spansk mat och aldrig någonsin skulle komma att göra det. Jag undrar vad Herman Lindqvist hade sagt om någon talat om för honom att det 15 år senare skulle finnas en utmärkt spansk restaurang i Östersund och att det idag går 100 spanska tapasmenyer på varje svenskt smörgåsbord.

Framtiden är en skrämmande plats och ju mindre vi vet om den desto bättre. Vem vågar säga att världen om 20 år inte hyllar den rustika charmen i finsk matlagning? Min enda önskan inför framtiden är att Herman Lindqvist slutar med det han gör och börjar skriva roliga utlandsreportage som detta igen.

Det handlar om att överleva, och att göra det med stil.

av Jonas

Idag inträffar ytterligare en i raden av högtider för dataspelsentusiaster. Idag släpps Red Dead Redemption.

Det är välrenommerade studion Rockstar, sedan tidigare känd för bland annat Grand Theft Auto, som står bakom spelet. Det finns en viss hajp redan, och det har all möjlighet att slå ordentligt.

Vampyrtrenden som började för ett fåtal år sedan är vi hjärtligt trötta på och jag tror att cowboytrenden är nästa grej. True blood och Vampire diaries känns sådär lagom fräscht numera, meden serierna med westerninfluenser börjar dyka upp. Till exempel Justified, med tydliga spår av cowboyattityd.

Kille med koll på mode

Cowboytrenden har försökt komma tillbaka ett tag, inte minst med hjälp av Brokeback Mountain, men först nu är världen mogen. Först nu när den gröna vågen sköljt över oss kan vi gnugga ögonen fria från kvistar och näver och se hur vi kan förhålla oss till naturen på ett moget sätt.

Vampyrtrenden kan tyckas ha haft dålig direktkoppling till mat. Möjligtvis skulle man kunna dra någon långsökt parallell mellan senaste tidens vurm för inälvsmat och köttätande zombies, men tänker man ett steg längre än så kan det faktiskt finnas en koppling. Zombies och vampyrer är en flirt med vårt djuriska ursprung hos moder jord, och det har sin tydliga relevans i den jordnära attityden i grönsakslådor och restauranger som serverar årstidens rotfrukter med rå oxnjure. Nästa steg är att ta den här jordnära trenden ett steg till. Det handlar om att överleva, och att göra det med stil.

Bacon på burk

Konservburkar får ett uppsving. Mat som känns naturnära, men utan att kräva mycket av sin tillagare kommer att bli populärt. Ingen hade egentligen någonsin tid för långkok och svåra rotfrukter, även om det var högsta mode. Bacon, bönor, ägg, korv och torkat kött, rejäl mat som man blir mätt på och som inte kräver kylskåp. Campbells soppor, jordnötssmör och annan kulinarisk americana kommer igen. Konserverna blir designade till målgruppen ”folk med trasiga jeans” och de kommer att fokusera på att vara utan tillsatser som ett spår av dagens antitillsatstrend.

Vin är ute. Möjligtvis är det ok med billigt rödvin man dricker direkt ur renseln. Nya ölsorter kommer som passar bra att dricka vid en lägereld, dvs halvljumna. Den goda ölen är här för att stanna, och jag tror inte på någon återgång till Bud, snarare kommer vi få se en explosion av innovationer inom ölbranschen härnäst. Bourbon, om det nånsin varit ute, kommer med full fart. Inom bara några år kommer systemet ha lika bra utbud av bourbon som de idag har av single malts.

Gore-tex har sett sin sista storhetstid. Skaljackorna för fyra tusen kronor som varje människa äger idag är hopplöst ute imorgon. Nu gäller läderboots, läderjacka och snusnäsduk, och alla människor kommer att börja använda hölster och sadelväskor istället för sina haglöfsryggsäckar. Jeans är återigen den bästa vildmarksbyxan. Vi har redan sett jeansjackans och jeansskjortans återkomst i vårmodet.

Tyvärr kommer väl detta också tjatas till leda, och sura ungdomsföljetånger kommer att förstöra tjusningen med denna vackra estetik. Men tills dess är jag nöjd med att vi rider en ljus framtid till mötes. Jag skrockar förnöjt åt mina nyinköpta läderkängor och westernskjortor och jag ler ett stort dollargrin när jag tänker på att jag äger aktier i Jack Daniels. Så snart jag kommer hem ska jag kila ner till dataspelbutiken på hörnet och omfamna vårt nya mode på ytterligare en front.

Till nästa gång, so long.

Fruktkorgarna anfaller

av Johan
Man undersöker fruktkorg

Var kommer alla fruktkorgar från? En dag var de bara där och de anlände i stort antal. Var finns idag det möte som saknar en fruktkorg? Kan någon finna ett kontor utan en flätad behållare med ett par sura äpplen kvar på botten? Det går inte.

Jag minns var jag först såg en fruktkorg av den typen som nu lagt sig under Sveriges samtliga arbetsplatser. Det var på Dagens Industris redaktion i Bonnierhuset och även om jag bara passerade igenom så hann jag undra vad någon behövde så mycket äpplen till. Bonniers, så klart är det de som leder invasionen.

Fruktkorgarna är förstås en del i en bred folkhälsoiver som drabbat arbetsplatser och då speciellt offentliga arbetsplatser särskilt allvarligt. Kaffebröd, godis och läsk har fått ge plats för frukt och ingen verkar kunna stoppa utvecklingen.

Personligen äter jag milt skrämmande mängder med frukt så kanske borde jag inte klaga på vad som håller på att ske. Att inte klaga är dock som vanligt väldigt kortsiktigt. Genom att inte klaga kanske jag kan tjäna in en apelsin eller två men samtidigt hjälper jag till att sprida den värsta sortens förmynderi genom att uppmuntra korgarnas framfart.

En gång kunde alla äta vad de ville och vara vem de ville. Det kunde förstås inte få fortsätta.

Vid en av mina tidigare arbetsplatser var hälsoförmynderiet särskilt allvarligt. Vid den arbetsplatsen hade vi en godisautomat i ungefär 30 minuter innan en mycket högljudd person lyckades få dem borttagna. På så sätt inte bara anslöt han sig till hälsoarmén, han gjorde sig själv till general i en handvändning. 

Arbetsgivaren serverade kakor varje fredag tills hälsoarmén fick den utbytt mot en fiberbulle med en svettig ostskiva och en bit paprika.

Skändligast av allt var ändå behandlingen av rökarna där och på andra platser. En gång var de kungar och drottningar. De spred sin doft i delar av huset och det fanns inget någon kunde göra åt det. I en första aktion låstes de in i särskilda interneringsläger med gulnande väggar och tak. Sedan blev det snart värre. Rökarna kastades helt enkelt ut. En del tycker detta är rätt och visst finns det en poäng i att inomhusrökning även påverkar de som inte väljer att röka själv.

Det var dock inte tillräckligt för hälsoarmén. Någon kom på den auktoritära idéen att det var störande när arbetsplatsens sista rökare rökte en liten bit från entrédörren. Därför sattes det upp en stolpe med ett litet askfat mitt ute på en öppen plan så att alla stora hälsovänner kan blicka ner med förakt på den som nyttjar den.

Där står han nu, den sista rökaren. Med darrande underläpp blickar han upp mot den blanka fasaden och det som en gång var hans borg. Den isande vinden som sveper in från sjön är en mild bris i jämförelse med den som möter honom från kollegorna.

Idag morse på Katarinavägen gick jag förbi en parkerad lastbil. Jag blickade in i dess lastutrymme och skådade fruktkorg efter fruktkorg i flera lager. Omedelbart gick mina tankar till en film jag sett för länge sedan. Den heter ”Invasion of the Body Snatchers” och är gjord 1956. Filmen handlar om frökapslar från yttre rymden som förvandlar alla människor som den kommer i kontakt med till zombieartade ”jämlikar”. Det är förstås en tidstypisk beskrivning av det röda hotet från Sovjet men liknelsen fungerar lika bra för hälsolikriktningen.

Scenen jag mindes där på Katarinavägen var en där filmens hjälte flyr från de ”jämlika” rymdzombierna och försöker lifta med en lastbil inte helt olik den jag såg. När han blickar in i lastutrymmet skådar han frökapsel efter frökapsel i flera lager.

För ett par veckor sedan gjorde jag ett återbesök på min gamla arbetsplats. I fikarummet som en gång hyste en godisautomat fann jag en före detta kollega med ett äpple i handen.

”Vi har fått fruktkorg” , berättade han, ”vi äter alla frukt nu”.

Jag ville bara skrika.