Om man är en vända på gamla stan i ett eller annat ärende är det lätt att trilla in på Zumen, som har blivit lite av en kvarterskrog för avd Bromma, och sämre kan man ju ha det. De dagar det inte blir en rököl så ligger det ju nära till hands med en veteöl, och där erbjuds ju ett alkoholfritt alternativ från Bayerische Staatsbrauerei Weihenstephan. Ingen ska säga att jag är någon veteöls-fanatisker, eller någon tillskyndare av tysk öl, men efter en del helt klart njutbara upplevelser så är jag likväl öppen för att pröva på. Veteöl kan säkert vara på många sätt, men jag associerar den otvetydigt med något lite krämigare, ibland banan-anstruket, kanske lite citrus nånstans, ja en lite knepig men intressant öl helt enkelt. Våra bayerska vänner levererar dock något som bara kan beskrivas som en fyrkantig tysk öl med en kvadratisk maltighet, d:o beska, och någon hint av något jästigt någonstans i bakgrunden. Jag ska inte sitta här och säga att det är dåligt, det fungerar bra till mat eller samkväm, men det är inte så överdrivet spännande. Kanske vilseleder mina minnen och Maisels mig, men jag trodde nog jag skulle bli lite mer fascinerad, om än inte komma hela vägen till banana-weisse-land.

Tre geometriska ting av fem möjliga. Finns t.ex. på Zumen, för typ 50-75 kr eller så, det finns inte på menyn, och minnet sviker mig.

Urvalet alkoholfria öl är inte alltid gigantiskt, och på den något välsuttna sportbar vars uteservering vi framåt kvällen kom att hemsöka, var sortimentet enkelt att ta ställning till: det fanns en sort, och det var Warsteiner Fresh. Efter att tidigare ha blivit positivt överraskad av alkoholfri Warsteiner – den gången dock utan någon drastiskt blå etikett som utropade ”fresh” som om det vore en varning – så tog jag tillfället i akt och beställde en. Jag ska inte säga att jag blev vare sig helt besviken eller nöjd: Warsteiner fresh är en ganska typisk ljus alkoholfri öl, en osammanhängande bukett syrliga, fruktiga, vagt beska och maltiga toner, som drar åt alla möjliga håll, och inte riktigt leder tankarna till öl. Samtidigt är det såpass mycket av ett simulacrum att man dricker den utan vidare, den kan passera utan större åtbörder och föranleder inga ilskna eller bestörta utrop. Man hade kunnat kalla den passabel men det vore att sträcka begreppet till bristningsgränsen, nej, det finns gott om alkoholfri öl jag hellre dricker. Samtidigt försvinner den utan nämnvärda plågor ur glaset, vilket ju tar den över det verkliga bottenskiktet.

Två syrliga kommentarer av fem möjliga. Finns på mindre nogräknade sportbarer.

Ljus alkoholfri öl är inte en lätt gren, och särskilt 0.0-orna håller högst ojämn kvalitet. Bitburger Drive gör dock ett riktigt hyfsat jobb här, lätt syrlig och fyrkantig är den ändå trevlig besk och rivig, och passar fint till maten, kanske då särskilt lite mer jovialisk, lite rundare mat, mat som gillar livet och som inte lever för att uppfylla några kostcirklar, såvida de inte består av rökt korv, surkål, potatis, ost och liknande urminnes gåvor till den mänskliga dieten. Således ter den sig logisk som standard-alkoholfri på Zumen, solid om än möjligen aningen oinspirerad, även om man inte precis snyter fram en bra ljus nollnolla.

Tre fyrkanter av fem möjliga. 48 kr, Zum Franziskaner, Stockholm

Det var ett tag sen man satt med en Aecht Schlenkerla i näven, så när det bjöds en låg-alkoholig var det svårt, för att inte säga omöjligt, att inte slå till, även om den klockade in på 1.2%, inte de 0.5% eller lägre som alkoholfri öl brukar hålla – och som jag håller för ungefär så mycket som jag kan tänka mig. Så kallar tyskarna också den ”alkoholarm” – dvs alkoholfattig, och inte alkoholfri. Hursom är det klassisk Schlenkerla direkt, från det ögonblick man korkar upp osar det picksalami och chark, och den läckert bruna drycken rasslar ner fort, dimmig och fin. Det är en väldigt stor och rejält matig smak, där underbara rökar seglar över tungan, torvgubbar och mossmän ger tummen upp, och beskan är fin, sträv och rejäl. Visst, med den låga alkoholen blir brygden aningen lätt, aningen vattnig, men det är en förbaskat trevlig öl trots allt, och det är en lång fin stund man sitter där med en behagfull rökighet på tungan. Exakt var den går att få tag på utöver Zum Franziskaner i Stockholm är dock oklart, men förhoppningsvis går vi mot en spridning. Mer rököl åt folket!

Fyra rökar av fem möjliga. 58 kr, Zumen, Stockholm.

Tyska bryggarna Maisel ger oss denna weissbier med okänd alkoholhalt – det finns inget utskrivet på flaskan. Är det verkligen tillåtet? Jag vet inte, men det är i varje fall definitivt en riktig weissbier, det grumligt i botten, jäst-banan-doften sitter där den ska, den är söt och lätt besk, och smakar som weissbier borde smaka – typ – alkoholbettet saknas tyvärr lite. Samtidigt är den definitivt den fullgodaste alkoholfria weissbier jag smakat, den står på egna ben och klarar sig finfint till en skinkmacka med fransk senap och stark ost, det finns beska och fräs oxå.

Ja så sitter man där med en dimmig, ja grumlig, weissbier, min mage klagar direkt, den gillar inte jästgrumset. Jag hade ingen aning om att jag saknade dem – jag antar att jag hittar något avlägset släktskap med det söta och tidvis grumliga belgiska, som det inte precis var i förrgår man drack en bra version av. Hur det nu må vara med detta är Maisel’s Weisse otvetydigt den mest typiska och bästa alkofria weissbier vi hittills smakat. Nu när vi märkt att vi gillar dem, får man ju inte sluta leta heller.

Fyra oväntade återseenden av fem möjliga. Nr 1197 på bolaget, 13:90 kr.

På 0.3% är Beck’s Blue non-alcoholic en riktig öl, bryggd på vatten, jäst, kornmalt och humle enligt bästa Reinheitsgebot, ingen svartkonst med mjölk eller mjölksyra, och inte heller någon alkoholfri maltdrink med humle-extrakt. Den bubblar piggt i glaset och har en trevlig, rejält besk anfang, rivig, pigg och nyter. Likväl är den någonstans lite vagt petrokemisk, kall och obehaglig, ja det är en livlig andra halvlek men tyvärr lever den inte upp till hur man började.

Så länge man äter något fyller Beck’s Blue någon slags minimum av existensberättigande, men när mackan med skinka och fransk senap tar slut, blir den märkliga polyaromatiska bismaken direkt besvärande. Andra alkofria lager har haft liknande problem med en beska som sönderfaller i en kolväte-osande bi- och eftersmak, det är en eftersmak som påminner om en endimensionell nyans av det sämsta med en plåtigt besk öl, förzinkad och förnicklad, som en ledstång i käften, humle gone bad, ja, det är en utförslöpa utan slut.

Efter en tid med virus och liknande litar jag inte fullt ut på mitt smaksinne, så jag tog det säkra före det osäkra, och följde upp min Beck’s Blå med en NAPA för att kalibrera. Det är som natt och dag – i NAPA har vi en synnerligen behagfull öl, som totalt saknar denna besvärande och onaturliga eftersmak.

2 blå dagar av 5 möjliga. Finns i matvarubutiker utan vett eller sans.