En gång tyckte jag Herman Lindqvist var Sveriges roligaste person. Så smart, så världsvan och så full av onödig kunskap. Nej, jag var inte full. Jag var 12 år.

Nu känner vi förstås Lindqvist som en rätt blodlös historieberättare med en ohälsosam böjning för medeltida statsskick. 1989 i Hagge Geigerts fåtölj var han dock själv kunglig. Han berättade om fjärran länder och i mig föddes en orientalist.

När jag idag plockar fram ett gulnat exemplar av någon av hans kåserisamlingar från Herman Lindqvists tid som utrikeskorrespondent kan jag konstatera att en del av innehållet åldrats med ungefär samma värdighet som Månpockets design av framsidorna eller för den delen Herman själv.

Med framtidsmänniskans hånfulla perspektiv kan jag konstatera att hans beskrivning av spansk matlagning är ett exempel på detta.

Alla har hört talas om fransk matlagning men vem har hört talas om spansk? Ingen, åtminstone inte i Sverige, åtminstone inte 1989.

”Det finns länder där man lever för att äta (Frankrike) och det finns länder där man äter för att leva (Spanien)”. Med detta konstaterande inleder Herman Lindqvist ett kapitel i samlingsvolymen ”Caramba säger de aldrig”. Han beskriver hur spanska restauranger är fettosande jordkulor där ingen fullt ut kan veta om de skall äta eller ätas. Detta kontrasteras mot förfiningen i Frankrike, där svenskar riskerar svältdöden eftersom det knappt alls vågar gå in på de socialt uteslutande, fina restaurangerna i Paris.

Den spanska maten beskrivs av Lindqvist genom ett citat som ”grön vagnsmörja med vitlök” och han berättar med förtjust avsky att ”Allting steks eller kokas i olja, man droppar till och med olivolja på det rostade brödet,  som naturligtvis också kryddas lätt med vitlök”. Den avslutande raden om vitlök är en typiskt Lindqvistsk final, när det nämns förväntas alla folkhemssvenskar tappa hakan i förtältet till husvagnen på någon campingplats i utkanten av Skara sommarland. Va! VITLÖK PÅ ROSTAT BRÖD! Att äta vitlök är ju konstigt nog men att lägga den  på bröd! Som man äter!

Herman förklarar vidare att Spanien fortfarande har sitt helt egna kök eftersom ingen annan någonsin önskat ha det. Åter igen jämför han med det franska köket som erövrat världen. ”Den spanska maten verkar mycket improviserad , hastigt ihopslängd i köket av någon som inte bara tycker illa om sitt yrke utan förmodligen avskyr hela världen” förklarar han och fortsätter sedan med beskrivningen av hur spansk mat ser ut att ha anrättats av en kock med boxningshandskar på sig. Den typiskt spanska rätten är enligt Herman en gryta där allt från reafynd till överkörda djur slängs i olivolja och kokas i många timmar tills alla är tillräckligt hungriga för att klara av att äta den.

Budskapet är enkelt och underhållande framfört: Spansk mat är fruktansvärd och en total kontrast till det hyllade franska köket. Det är inget svårt budskap att sälja eftersom ingen i Sverige ätit spansk mat och aldrig någonsin skulle komma att göra det. Jag undrar vad Herman Lindqvist hade sagt om någon talat om för honom att det 15 år senare skulle finnas en utmärkt spansk restaurang i Östersund och att det idag går 100 spanska tapasmenyer på varje svenskt smörgåsbord.

Framtiden är en skrämmande plats och ju mindre vi vet om den desto bättre. Vem vågar säga att världen om 20 år inte hyllar den rustika charmen i finsk matlagning? Min enda önskan inför framtiden är att Herman Lindqvist slutar med det han gör och börjar skriva roliga utlandsreportage som detta igen.