Den lilla kinesiska mannen styrde vant den väldiga mercedestaxin från körfält till körfält medan jag bara blickade ut över Wiens gator och försökte komma ihåg något. Det var något jag visste om Wien men som jag glömt sedan jag var här sist för elva år sedan. Just när vi passerade mellan Volksgarten och Parlamentet gick det upp för mig. Det jag hade glömt var att jag inte tycker särskilt mycket om Wien.

Wiens innerstad är bäst lämpad för personer som varit döda i minst 200 år. Varje bortglömd kompositör, adelsman, professor och domprost har en given plats där men vi som lever gör det på undantag.

Det betyder förstås inte att det saknas levande människor i Wiens innerstad en solig dag i början på juni. Där finns människor av alla de slag och jag trängdes med de flesta under min första dag i staden. Där var italienska troféfruar med shoppingpåsar stora nog att spärra av E18 i båda färdriktningarna. Där var amerikanska pensionärer som på texas-twang påpekade hur mycket smutsigare det är här än i Houston. Där var även amerikanska collegestudenter i flip-flops som förmodligen letat i dagar efter det där hotellet med den cyklande björnen som John Irving återvänder till hela tiden.

Ett av de mer absurda inslagen var de nordafrikanska männen i tidstypiska kläder och peruker från 1700-talet som delade ut information om olika sevärdheter i staden. Mot en mindre summa pengar kunde man även få fotografera sig själv med en sådan plågad och mycket svettig invandrare. När det gäller irriterande människor har dock de Hare Krishna-missonärer som kryssar kvarteren kring Schwedenplatz ett försprång på resten av mänskligheten. Det finns inget som kan få ens inneboende grottmänniska att vakna till liv som en skinhead i en orange badrock som med ett brett leende spelar på fingercymbaler och delar ut information som handlar om att man förmodligen kommer att återfödas som en magparasit.

Dagen till ära var Wien fyllt med tusentals landskampf-rusiga, tyska fotbollshuliganer som kunde ses dricka burköl sittande på i stort sätt varje möjlig, plan yta. De är lite som duvor, om man inte sätter taggar på något så är de snart där och skitar ner. Dessa olika typer av människor som jag har beskrivit hade enbart gemensamt att de alla var verkliga ninjor på att blockera framfarten för mig när jag dödsföraktande gav mig ut på promenad i den österrikiska ökenhettan.

Hettan är verkligen ett kapitel för sig. Redan efter ett par timmars dödsmarsch i solen börjar kroppen uppvisa märkliga och skrämmande symptom. Bortsett från min traditionella blekingska rödnacke började fingrarna att svälla upp tills mina händer såg ut som knubbiga gorillanävar och mina fötter passar inte längre i några skor avsedda för människor. Det är naturligtvis viktigt att dricka mycket men det finns en gräns för hur många öl man orkar dricka sittande på en parkbänk i den kejserliga trädgården.

Språket är en annan frågan som jag brottats med, tidvis bokstavligen. Som föreberedelse för resan testade jag att läsa Buddenbrocks på originalspråk vilket storligen hjälpte mig när jag bara för en liten stund sedan beställde en skål stekta nudlar på Mr Lees nudelrestaurang. Tyvärr begränsades dock mitt framträdande av ett långt gånget stadium av soldelirium. Ur min mun kom ett långt väsande ljus som tydligen perfekt matchade uttalet för en kinesisk kycklingrätt jag aldrig tidigare sett eller önskat. Hur som helst var jag nöjd och på vägen ut i trädgårdsserveringen kunde jag inte undgå att kontemplera det fullständigt logiska i att jag åter blivit ombedd att undervisa på en kommunikationsutbildning.

Hotellet jag bor på är något av Wiens Fawlty Towers, innehavaren är en lynnig man som under de senaste två veckorna försökt avboka min reservation sedan han insett att han givit mig ett pris på strax under halva standardpriset. Inredningen är exklusiv men mycket åldrad och det är uppenbart att den dagen något går sönder kommer det inte att finnas resurser för att ersätta det. Det är slutet på en era här på Hotell Arkadenhof. Baren är av nordkoreansk modell, det är dammiga flaskor fyllda med färgad vätska som ställts upp i en oerhörd pjäs till hylla och jag tvivlar att någon i personalen kan nå flaskorna utan stege. Det har dock ingen betydelse för ingen har handlat i den baren på 30 år och jag kommer inte att bli den första att bryta traditionen.

Samtidigt ska jag inte klaga. En god österrikisk öl kostar 40 cent i butiken nere på gatan och jag dricker en medan jag nu sitter på ett luftkonditionerat hotellrum och ironiserar över staden jag där jag är en gäst. Det kunde vara värre.