Jag häller sakta upp den omtalade Yeti Imperial Stout från Great Divide brewing company. Vätskan är tjock och svart som råolja. Det finns inte ett spår av skum på toppen. Det varken bubblar eller plaskar, den trögflytande vätskan lägger sig lugnt utan svallvågor i glaset. Det är nästan så att man hade kunnat hälla upp en liten hög av den här drycken på en tallrik utan att den skulle rinna över.

Imperial Stout är en extra stark stout man började brygga i England på 1700-talet för att exportera till Rysslands tsarer. Inte bara behövde man något attitydrikt till de väderbitna Ryssarna, stouten behövde också vara stark nog att inte frysa under transporterna över den ryska tundran. Just Yeti kommer som så mycket annat nuförtiden från USA, och den väger in på stadiga 9,5% alkohol. Nog med historia, jag ger mig i kast med den tjocka brygden.

Doften är dämpad men stenhård. Jag känner att innehållet i glaset är potent nog att golva mig för resten av den här kvällen. Det doftar gammal ek, kaffe och brinnande bildäck.

Smaken slår som ett godståg. Som en extra koncentrerad espresso, med inslag av slitet sadelläder och industriell revolution. Man skulle kunna tro att Yeti ska smaka berg och skogar, men istället smakar den industriområde, uttjänta kamremmar och skjutvapen.

Eftersmaken är torr och bitter. Som en påminnelse om att man tuggat på på ett slutstycke från en mauser. Får jag inte hår på tungan av detta kommer jag aldrig få det. Samtidigt saknar jag en viss elegans och balans, något som jag tycker att den till namnet besläktade Bigfooten har.

Jag drack den nog lite för kall, se till att låta den komma upp i runt 12 grader innan du ger dig på den. Den blir mjukare då. I övrigt, fyra brinnande industritomter av fem möjliga. Ny i ordinarie sortiment sedan månadsskiftet.