Det finns två lunchrestauranger i Sköndal. Nej förresten, det finns tre om man räknar med pizzerian borta vid Sköndals skola. Jag har aldrig ätit där, han som skriver deras skyltar verkar fullständigt felmedicinerad.
Så vi hade alltså bara två restauranger att välja på idag. Vi valde bort den som serverar aromneutral näringsmassa till personer med vaskulär demens. Det visade sig vara ett misstag.
Sköndals krog ligger mitt i Sköndals centrum vilket inte gör den speciellt central i världen i stort. Till Sköndal kommer man först efter en ibland påfrestande transfer i Hökarängen och varje gång måste man fråga sig om det var värt besväret. Det är en liten men naturskön förort där medelåldern är häpnadsväckande hög av okänd anledning.
Ett litet råd: Om du befinner dig mitt på ett övergångsställe i Sköndal och ser en bil närma sig, räkna inte med att den stannar. Förmodligen är det en liten skinntorr gubbe som inte längre kan se bortom ratten eller uppbåda muskelkraften att trycka ner bromspedalen.
Sköndals krog såg ut som det alltid gjort när vi klev in och då menar jag verkligen alltid. Maten serveras över en inrökt bar som hämtad ur en 35 år gammal informationsfilm om alkoholens skadeverkningar.
Det fanns tre rätter att välja mellan och byggjobbarna framför oss var enhälligt inställda på falukorven. Jag valde inte falukorven, JAG TOG FISKEN!
Fisken denna dag bestod av en strömmingslåda. ”Strömming” är stockholmarnas misslyckade försök att uttala och stava till ordet ”sill”. Var lådan kommer in i bilden är mer oklart. Jag fick hur som helst 7-8 sillfilérullader som svettats en stund i varmluftsugnen. På dessa hälldes en röd sås som kan ha haft spår av tomat i sig. Sillådan serverades med potatismos.
Min kollega köpte en ”porterstek” som bestod av en skivad kotlettrad med flera synliga tumörer. Denna serverades med stekt och kraftigt kryddad potatis och den sortens brun sås som döljt smaklös mat i detta land sedan den smaklösa maten uppfanns just här en gång för länge sedan.
Vi tog plats mellan Jack Vegas maskinen och den jättelika flaggan med en slogan för Norrlands guld. Jag knäppte iväg en kvarglömd portionssnus med fingrarna och så var det matdags.
Sillen smakade bättre än den såg ut vilket är anledningen till att jag lever och kan skriva detta. Sill är sill även när den är strömming och inget kan ta ifrån den dess silliga nobless. Min kollega samlade vita klumpar från köttberget och staplade dem som ett vittnesmål i en rättegång för brott mot mänskligheten.
Kostnaden uppgick till 70 kronor och två färre levnadsår. Jag blev mätt så jag var trots allt nöjd. Dessutom hade även detta ställe lättöl på ölkran, är detta en trend?
Två lunchkuponger av fem möjliga