Som en uppföljare på min serie om att tillaga ägg (del ett, två och tre) kommer nu en lika trivial kurs. Trivial på det sättet att alla tror att det är enkelt, men samtidigt misslyckas överraskande många. Kursen handlar om hur man steker kyckling.
Tillhör du kanske den växande skara som gett upp stekt kycklingfilé för att den alltid blir torr och tråkig? Då förstår jag dig. Tror du rent av att kyckling ska ätas lite trådig och torr och trist, för att du aldrig smakat någon annan sort förutom på mcdonalds? Då har du fel. Detta är ett inlägg för dig.
Första bilden avslöjar de tre hemliga knepen för att lyckas med att steka kycklingfilé.
1. Använd inte fryst kycklingfilé. När man tänker en stund är det faktiskt självklart att de inte smakar gott. Det är en av de mest misshandlade råvarorna som kan köpas för pengar. Använd färsk.
2. Vi är uppvuxna med att bröstfilén är den bästa delen av pippin, men så är det faktiskt inte. Köp lårfilé. Lårfilén är mycket saftigare, om än inte så symetrisk som bröstfilén.
3. Stek rätt. För att få en bra yta behöver du steka varmt, och med ett bra fett. På den första bilden ser du min bästa vän i köket, nämligen ankfettet. Nu har jag hört att vissa fattiga och/eller gastronomiskt blinda hushåll inte har ankfett hemma, och då finns det alternativ. Har du nyligen stekt bacon, och det har man ju ofta när det handlar om ett antal olika kycklingrätter, så använd fettet som blir kvar i pannan. Uppfyller du inget av dessa fettkrav, gå och handla snabbmat eller ta en macka istället för att förstöra den stackars kycklingen. Har du nu valt att understöda avrättningen av ett stackars djur ska du behandla dess kadaver med viss respekt.
Nu när du har alla hemligheter som behövs så är det bara att steka. Så länge du steker på hög temperatur och slutar innan kycklingen blivit kolsvart så kan detta inte bli torrt. Bild nummer två visar den vackra stekytan som kycklingen kan få med hjälp av sin avlägsna släkting ankan i en varm panna.
Detta påminner mig om en middag jag tillsammans med en vän ordnade i somras. Ett av gödsvinen var f.ö. närvarade när vi högg in på den ankleverstekta kyckling som bjöds:
Man tog en stor, fin kyckling, stoppade upp en boll av aluminiumfolie i baken på den, och fyllde den (medelst våld) med en röra bestående av 150 gram ankleverpaté, 150 gram gåsleverpaté, ca 150 gram smör, en skvätt konjak, några hackade vitlökar och en näve hackad persilja. Fågeln kamouflerades med mer smör och for in i ugnen.
Fetterna som fågeln gav vispades ihop med tjock grädde, kantareller och kryddor till en ”gräddsås”.
http://bit.ly/AeOPL1 och http://bit.ly/xZ85ZW
En lätt och fräsch rätt att sätta i sig tillsammans med förrätt, efterrätt och ett halvdussin flaskor vin på sommarens allra åskhetaste dag. Hur blev det förresten inte ett inlägg?
Det frågar du mig?
Kejsarsnittar, kyckling och Crêpes Suzette slank ner iaf..
Kycklinglårfilé har nåt den vanliga varianten saknar: marmorering. Marmorering, som varje biffstekare och -ätare av rang vet är genvägen till himmelriket, och som mindre vetande kallar ”en massa fett i köttet”. Vidare förklaringar ter sig därefter onödiga.