Möjligheternas år

År 2011 avlider ikväll efter en längre tids sjukdom. Imorgon bär vi ut liket och gläds över ett helt nytt 2012 att långsamt plåga ihjäl. Finns det egentligen någon anledning att glädjas över detta? Nej, det gör det förstås inte.

Ett år är bara ett mått av tid men tiden rör sig på samma sätt oavsett om den mäts eller ej. Ibland stannar den upp för arbetsplatsträffar, tågresor och vissa brittiska kostymdraman men för det mesta traskar den på i en konstant takt. När vi nu ser fram emot det mått av tid vi kallar 2012 så tänker vi oss att tid kan användas på olika sätt och på sådant vis bli mer eller mindre bra. Hur blir 2012 ett mått bra tid istället för ett mått dålig tid? För att svara på det måste vi definiera dålig och bra tid.

När någon begår ett brott som förtjänar samhällets straff så tar man i regel ifrån personen tid. När man sätter någon i fängelse gör man det för ett visst antal år, skulden till samhället betalas i tid. Nu är det förstås så att tiden går precis lika fort innanför som utanför fängelsemuren och att ingen domstol i världen kan egentligen greppa och avlägsna tiden från någon. Vad man gör när man sätter någon i fängelse är istället att försämra någons tid. Där har vi en definition på dålig tid: Dålig tid är när man inte är fri att göra vad man vill utan inlåst och förhindrad att leva sitt liv på sådant sätt som man önskar själv.

Det finns dock en begränsning i denna definition av dålig tid. Även om man inte sitter i fängelse så lever man inte alltid på sådant sätt som man själv önskar. Det behövs inte hinder som fängelsemurar för att försämra tiden, det finns massor av osynliga hinder som fungerar lika bra. Kanske saknar man kunskapen, resurserna eller styrkan att leva som man vill. Kanske hålls man tillbaka av band och lojaliteter till sammanhang som inte definierats av en själv men som man ändå inte kan leva utan.

Är då tillvaron i fängelset en så mycket sämre tid än den ute i det fria? Inte nödvändigtvis. Även om den fria personen kan göra vad han eller hon vill så gör den förmodligen inget särskilt. Man vaknar och går till jobbet, snackar om vädret på lunchen och snart sitter man på bussen hem igen. Dag efter dag gör man samma sak och det är sällan exakt det man själv vill göra vid varje givet tillfälle.

Den stora skillnaden mellan fångens och den frias tid är att den senare kan användas till vad som helst även om det inte sker. Det som gör fångens tid sämre är alltså att den saknar den hypotetiska möjligheten till resor, promenader i parken, middagar på restauranger eller vad det nu gäller. Den fria personen kanske inte heller reser, promenerar i parken eller äter middagar på restauranger i någon speciellt stor utsträckning men möjligheten finns.

Vad är då bra tid? Om man frågar en människa vilken tid som var den bästa i hans eller hennes liv så blickar nästan alla tillbaka till ungdomen. En del kanske menar att barndomen var den finaste medan andra nämner tiden strax efter den, tonåren och åren kring 20.

Vad får denna tid att framstå som så bra? Det är sant att man som 20-åring är i den bästa fysiska form som man någonsin kommer att vara och att man då har en förmåga att finna energi, engagemang och nyfikenhet som man sedan förlorar i en hänsynslös takt. Samtidigt innebär tiden som ung mer umbäranden i form av knappa resurser, osäkra förhållanden och uppslitande relationer. Dag för dag är förmodligen en ung person inte särskilt mycket lyckligare än en äldre även om ungdomen som en helhet framstår som lycklig i efterhand.

Det som gör ungdomen till ett stycke bra tid är delvis den relativa friheten som många har förmånen att uppleva kring 20. Man har tid att spendera utan att ta hänsyn till vem som väntar hemma eller hur tidigt man har ett möte på morgonen efter. I motsats till den dåliga tiden i fängelset så är den bra tiden i ungdomen en tid som man kan forma själv.

Det som framför allt gör ungdomen till en bra tid är dock tanken på att allt fortfarande är möjligt. Vardagen är alltså kanske inte särskilt bra i ungdomen men den hypotetiska möjligheten att man kan göra vad som helst och bli vad som helst gör ändå ungdomen till en bra tid. Att de allra flesta aldrig fullt ut gör de det vill eller blir vad de drömmer om ändrar inte på detta utan förstärker bara intrycket att det är föreställningen om frihet och inte friheten i sig som gör skillnaden.

Vad som är bra och dålig tid måste förstås variera mellan individer. Jag har både träffat personer som varit deprimerade och personer som lider av en kronisk form av sorglöshet. Det slående i jämförelsen dessa grupper emellan är att deras yttre omständigheter inte skiljer sig så mycket. De deprimerade och de sorglösa har ungefär samma nivå av välstånd och framgång men av någon anledning leder liknande situationer till helt olika humör. Särskilt slående är detta i de fall av bipolaritet som jag stött på i min bekantskapskrets. I de fallen är ju de yttre omständigheterna exakt desamma i stunder av depression och eufori.

Vad som skiljer den depressiva och den maniska fasen hos en bipolär person är uppfattningen av vad som är möjligt och vad som inte är det. En god vän till mig berättade att han under en manisk fas kunde få för sig att han kunde gå genom dörrar utan att öppna dem först. Detta skulle visa sig vara ett felaktigt antagande. Samma goda vän kunde i den följande fasen av depression inte finna någon möjlighet att ta sig ur sängen. Detta trots att de yttre förutsättningarna inte förändrats alls, så när som på en spricka i dörrkarmen. Samma sak gäller de deprimerade människorna och de sorglösa, det som skiljer dem åt är hur de ser på olika sätt på samma möjligheter.

Vad som skiljer bra och dålig tid är alltså hur vi uppfattar möjligheterna och inte de faktiska omständigheterna vi lever under. Det är föreställningen att man är fri att göra vad som helst som definierar den bra tiden och det är när den föreställningen tas ifrån en som tiden blir dålig. Därutöver behöver egentligen inte så mycket förändras.

Så när vi nu ser fram emot ett helt nytt år bör vi fylla det med föreställningar om allt som är möjligt. Verkligheten kommer förstås att vara samma skit som vanligt.

En reaktion på ”Möjligheternas år

  1. Mycket intressant och helt korrekt analys. Det som slog mig mest nar jag besokte alcatraz var att fangarna kunde höra och ibland se nattlivet i san fransisco fran cellerna. Detta maste ha varit en oerhord plaga, att höra exakt vilkmojligheter man missar. Samma mojligheter man hade suttit i sin lagenhet och missat om man varit fri.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.