Efter en dramatisk entré – p.g.a. viss ovarsamhet flög korken all världens väg med en smäll som fick öronen att ringa – var man snarast upplagd för något lugnande, något tryggt, och detta, om inget annat, levererar Augustijn Blonde från Brouwerij Van Steenberge i parti och kubik. Doften är behagligt belgisk, lätt jästig, men frisk, men smaken känns därpå ganska anonym: en fin, lätt, fruktig men ändå trevligt besk och relativt torr öl av belgisk klostertyp. De sju volymprocenten alkohol märks en aning, men inte övermåttan. Nej, Augustijn Blonde gör inget egentligt fel, men tyvärr inte något klockrent rätt heller. Utöver en lite beskare, fylligare fruktighet är det egentligen väldigt lite man kommer ihåg – om någon hade givit mig den här och säg, en annan fruktanstruken öl, hade jag antagligen inte känt igen någondera. Kanske hade jag blandat ihop båda med Hoegaarden, vilket ju knappast kan betraktas som positivt.
Två jaha av fem. Det finns ett par andra Augustijn på systemet – kanske är de mer spännande?