Författare: Jonas

Man v food

av Jonas

Om du någon gång undrat varför USA är världens största supermakt så har du antagligen inte tittat på Man v Food. En medelstor man vid namn Adam åker land och rike runt för att prova sig igenom lokala specialiteter. Han besitter inga egenskaper man finner hos en normal kritiker, han älskar allt han får smaka. Varje avsnitt avslutas med att Adam deltar i någon form av tävling, där det brukar handla om att äta extremt mycket av något animaliskt på väldigt lite tid.

Det här låter ju lite äcklande, och det är det visserligen. Men det är också riktigt bra. Jag känner mig inspirerad. Hur starka kan egentligen atomic chicken wings på Quaker Steak & Lube i Pittsburgh vara? Hur snabbt går den tyska korvbuffén Autobahn på Schmidt’s i Columbus, Ohio? Finns ens the sasquatch burger, ”the size of a barstool”? Nästa gång jag planerar en USA-resa ska jag åka dit Man v Food tar mig. Det kommer att bli vackert.

Han finns här, tillsammans med bra reseguider. I övrigt är man nog hänvisad till mindre lagliga sätt att få tag i avsnitten. De är ganska fyllda med reklam som det är, så samvetsgranna upphovsrättsentusiaster kan ändå tanka tryggt.

Chilin som förlåter dina synder

av Jonas
Det tog ett tag att stycka. Grytbitar kan vara ett bra alternativ till nästa gång.

I lördags var jag på bal, och söndagen var således en ganska långsam dag. Då kroppen bäst renas medelst späkning kändes detta som en dag som gjord för att koka en ordentlig chili. Detta är något jag velat göra ett tag, men som med alla långkok krävs det att man har en heldag att ägna i närheten av spisen och sådana är tyvärr sällsynta.

Den här högen slaktavfall tillsammans med en lång rad välfärdssjukdomar blev middag till katterna

Jag gillar ju fanatism och till synes arbiträra förbud, och chilivärlden har gott om sådana. Enligt de renläriga får man inte ha i gul lök, köttfärs, vita bönor eller tomater. Och man får absolut inte äta chilin med ris. Se där, förbudslistan är ett perfekt recept på vår vanliga svenska chili con carne. Nej, här får man rätta sig i leden.

Här vill jag gärna passa på att inflika att det inte är något fel med den svenska chili con carnen, ifall FRA och Jimmie Åkesson lyssnar.

Man tager vad färgglatt ica haver

Då det är den lokala matvaruhandelns sortiment och inte ens egna önskemål som avgör vilka exotiska ingredienser man kan få tag i kunde jag inte följa något recept, så jag improviserade lite efter vad jag läst på olika ställen.

Jag började med en stor klump högrev som jag skar i små bitar och stekte i omgångar, samt lite vitlök. Sedan pudrade jag köttet med mjöl och chilipulver och hällde i några burkar öl i grytan tills de täckte köttet, och kryddade med oregano, spiskummin och oxbuljong.

Efter några timmar är sörjan härligt brun och seg

Under tiden hackade jag ett färgglatt sällskap chilifrukter av varierande farlighet, och kokade dem i Jim Beam (mest en attitydgrej). Vid det här laget brände det i halsen bara av att andas i köket. Sedan åkte chilikoket ner i grytan.

Grytan bubblade i fyra-fem timmar, och ungefär då började köttet falla sönder av sig självt. Sist redde jag grytan med lite majsmjöl. Rätten avnjöts med bröd.

När jag gör om detta ska jag ha i mer chili. Styrkan finns där men tack vare att grytan kokat så länge är styrkan lite mjukare. Här finns utrymme för mer eld och vansinne. Dessutom ska jag ha i någon grönsak, kanske bönor, paprika eller något, och så ska jag äta det med något mer än bröd. Det var en lite väl mastig köttbomb att bara äta rakt upp och ner, även om den rätta cowboykänslan infann sig. Med de ändringarna, framför allt styrkan, tror jag att detta kan vara en utmärkt chili som med svettningar och röda ögon förlåter gårdagens synder.

Fler recept på Gödsvins-chili finns här och här.

Sanningar om ägg, del 3

av Jonas

Del tre i serien om ägg ska handla om USA.

USA är byggt på majs. Vid något tillfälle i historien bestämde man sig för att majs är den grönsak som gäller, och hädanefter ska allt vi producerar komma därav. Amen.

Jag tror inte det är inskrivet i konstitutionen, men det är en tyst överenskommelse amerikaner emellan. Majs ger corn dogs (korv inklätt i majsdeg och friterat), pop corn, corn flakes, bourbon (!), corn syrup (en budgetvariant av lönnsirap). Man kan använda majs i ölbryggning om smaken inte är det viktiga, och det är det traditionellt inte i Amerika.

Om vi går ytterligare ett steg i förädlingen av majs används det för att mata boskap. Amerikanerna äter mycket majs, men det är ändå försumbart jämfört med hur mycket som går åt till utfodringen. Så allt kött man äter består till närmare hundra procent av majs. Bland annat byggs kycklingar helt av majs. Och som ni säkert anar kommer jag gå ett steg till i förädlingsprocessen, för av kycklingen blir det (om den får leva och är en hona) en höna, och ur hönan kommer så småningom ett ägg, indirekt helt och hållet byggt av majs.

Som den ultimata förädlingen av majs har ägg såklart en förnäm plats i det amerikanska samhället. Ägg är själva basen i den klassiska amerikanska frukosten. När man på restauranger beställer sin frukost är det inte helt ovanligt att rätten är två ägg, och sedan får man välja stil och tillbehör. I Sverige hade man fått nöja sig med det restaurangpersonalen ansåg var det föredragna sättet att servera ägget på, men i USA har man rättigheter. Leta efter ”two eggs any style” för full frihetsgaranti. Scrambled, sunny side upp, over easy, over hard, soft boiled, hard boiled, poached, listan tar aldrig slut.

Första gången jag var i USA tvingades jag, tack vare min världsovana okunskap, på knagglig engelska fråga vilka sorts ägg man kan få. Jag har aldrig i mitt liv känt mig så idiotförklarad. Antagligen har ryktet om denna händelse nått varje servitris i det stora landet, så om de sneglar misstänksamt på dig när du ska beställa från frukostmenyn så vet du varför. Nästa gång du är i USA, passa på att utnyttja dina nyvunna rättigheter. Och läs på innan så du vet vad du ska beställa.

Sanningar om ägg, del 2

av Jonas

Det här inlägget kan tyckas trivialt. Jag ber om ursäkt för om jag påpekar något fullständigt självklart, eller om jag försöker lösa ett problem som inte någon av våra högt aktade läsare har. Forskning har visat på att Gödsvinets läsarkrets besitter en hög allmänbildning och för övrigt en mycket god smak.

Titt som tätt stöter jag på fenomenet att folk misslyckas med att koka ägg. Folk som använder alla tänkbara fantasifulla tekniker med vattenkokare, äggsläpp från hög höjd och salt i vattnet. De kokar sina ägg på alla sina felaktiga sätt, och kan bara hoppas på att de inte spricker. Allt som oftast gör äggen ändå det, och äggkoket är förstört. Äggkok, som är det enklaste man göra i ett kök, näst efter att öppna en burk senapssill. Men vissa vet inte hur man gör, och behöver få veta.

Så, med ytterligare en ursäkt för förolämpningen det innebär att jag berättar hur man kokar ett ägg, det här är ett bergsäkert sätt att slippa spruckna ägg:

  1. Picka hål i äggen med en äggpickare. Det är en liten mojäng som pickar hål i ägget, inte helt olik en sån grej som används när man tar blodprov ur fingerspetsen.
  2. Lägg äggen i en kastrull, fyll upp med kallt vatten och koka upp.
  3. När vattnet börjar koka, ställ klockan på lämplig tid. 4 minuter för löskokt, 5:30 för halvlöst och lite längre för hårdkokt.

Det finns nog fler sätt. Detta är i alla fall ett med garanterat resultat. Det finns en hel web 2.0 internet communty som pysslar med detta, men inte ens de verkar ha upptäckt tjusningen med äggpickare. Lycka till.

Sanningar om ägg, del 1

av Jonas

Ägg är en evig källa till frustration för många. Just ägg kan man misslyckas med på så många olika sätt, och folk gör det på ännu fler. Nu tänkte jag att jag i en serie artiklar skulle delge mina kunskaper om detta ovala fenomen. Det mesta vet ni säkert sedan tidigare, men kanske kan ni snappa upp ett eller annat  tips.

Scrambled eggs, eller äggröra som det kallas på svenska, är en självklar del i en bastant baconfrukost. Det är säkert många av er som har ätit det på en finare restaurang eller ett dyrt hotell, och undrat varför är den så krämig och obränd jämfört med den man gör hemma. Tillsätter de en massa grädde eller smör för att få den så härligt syndig?

Nej, hemligheten ligger inte i att tillsätta ingredienser. I en riktigt bra äggröra ingår bara ägg, samt de kryddor man vill ha. Och kryddor behöver man inte så många av om äggen i sig är rätt tillagade och smakar bra. Hemligheten ligger i temperaturen. Receptet lyder så här:

  1. Knäck X antal ägg i en kastrull. Variabeln X ska anpassas efter antal gäster och dessas vikt.
  2. Vispa eller rör runt bara så att det blandas lite. Salta och peppra.
  3. Sätt värmen på löjligt lågt, kanske två eller tre av sex.
  4. Rör jätteofta.
  5. Svär över att det inte verkar hända något alls, och motstå frestelsen att vrida upp temperaturen. Fortsätt röra.
  6. Vips börjar det stelna. Nu får du röra nästan konstant, för det är lätt att det bränner vid. Strax är den perfekt.
  7. Lägg inte i persilja.
  8. Servera.

Tur och retur

av Jonas

Det blåste riktigt snålt i Helsingborgs hamn lördagen för en vecka sedan, när jag i ett stort sällskap ironiskt lagda stofiler väntade i kön till sundsbussarna. ”Bussarna” är i det här fallet skånska för ”båtarna” och sundet som åsyftas är Öresund.

Någon gång i en svunnen verklighet fanns det ett ännu större incitament än idag att åka till Danmark. Dels var Danmark ett liberalt paradis precis som nu, och dels var vi inte med i EU, vilket betydde en stund på internationellt vatten med alla skattemässiga privilegier det innebär. Detta startade ett beteende hos nordvästskåningarna som går under benämningen ”tura”. Det innebär att man sitter på en båt och åker fram och tillbaka mellan Helsingborg och Helsingör medan man dricker öl till humana priser och njuter av dansk gastronomi (sunkig räksmörgås). Sedan är det bara slumpen som avgör om man lyckas kliva av bord i rätt land. Sundsbussarna har inte kört på några år (tror jag), men i år startade de av okänd anledning igen. Gott så.

Vi skulle alltså tura. Stärkt av dagens inledande Jansonsfrossa trodde jag att jag var redo, beväpnad med all ironisk självinsikt man behöver för att bland vanligt pendlande folk åka fram och tillbaka mellan Danmark och Sverige under ymnigt ölintag. Min nervositet skulle visa sig vara helt obefogad.

Fan vet om det inte var han ändå

Den lilla båten hade anor, inredning, personal och gäster från förra seklet. En man i mockajacka med Steven Seagal-fransar underhöll hela båten med inlevelsefullt gitarrspelande. Ett kompani med danska fyllon utgjorde hans hängivna fanclub och de hejade på honom i varje ny låt som han spelade. Man säger att guldfiskar har tre sekunders minne, och danskarnas stod inte långt efter. Steven Seagal hade ungefär tre låtar på sin repertoar, men varje låt var som en ny upplevelse för dem. Det var det för oss andra också, men i en helt annan bemärkelse.

Stämningen var hög i den lilla vänthallsliknande lokalen. Steven Seagal med fanclub överröstade alla försök till samtal och tankeverksamhet. När han tyckte det blev lite för tyst, vilket det rent objektivt aldrig blev, skickade han runt en kazoo (japp, det fick jag kolla upp på google) bland de tondöva danerna. Oväsendet var massivt.

I allt övrigt betjänades vi av trevlig och bullerskadad personal. Ölen höll högst mänskliga priser, och det var högt i tak. Bildligt talat alltså.

Efter ett antal rundor över sundet gick vi av, och med facit i handen verkar det som att vi hamnade i rätt land. Trots Steven Seagal hade jag ett par väldigt roliga timmar ombord, och detta är jag rätt sugen på att göra igen. Sundsbussarna, fyra Steven Seagal av fem möjliga.

Jensen’s levererar ikke

av Jonas

Jag har alltid varit kluven till Jensen’s Bøfhus. Visserligen serverar de välbehandlat kött till humana priser, men å andra sidan ger ett besök där känslan av att vara på barnkalas på McDonalds, med allt vad det innebär. Personalens obligatoriska västar och slipsar orsakar mindre härdsmältor i mitt huvud varje gång jag ser dem. I naturen är den färgkombinationen förbehållen organismer som varnar om gift, obehag och ond och neslig död, och den mänskligt nedärvda instinkten borde vara att springa därifrån. Men med den industrialiserade köttstekningsverkstad som varje Jensenskök utgör har jag ändå alltid känt att de är pålitliga. Deras perfekt optimerade rare-grillmaskin gör även den billigaste lunchbiff till en mycket trevlig och bastant upplevelse.

Titta inte för länge på den här bilden, det kan kosta dig synen.

Förra veckan dog den bilden av våra närmsta grannar. Jag fick vänta en timme på min lunch. Det är inte alla som har så mycket tid att spendera på lunchen, och jag hade det knappt. Dessutom är en timme långt över EU’s gränsvärden för hur länge man får utsättas för strålningen från personalens västar. När maten väl kom hade den stekts sönder och samman. De erbjöd en ny, men vid detta läge hade jag tjugo minuter till möte och tid fanns inte.

Jag slapp betala för maten. Samtidigt fick alla runt bordet varsin kupong på en gratis lunch. Jag vet inte om det var vänligt eller bara elakt. De kommer att få en chans till, men det beror enbart på den sabla kupongen. Jag gick innan notan betalades för att hinna till mitt möte, men de som satt kvar och betalade berättade att hastigheten inte på något sätt blev bättre ens när de skulle kräva in pengarna.

Jensen´s Bøfhus i Malmö, en färgblind ko av fem möjliga.

21

Närodlat någon annanstans

av Jonas

Senare års matlagningstrender har gått mot att det är väldigt fint att göra allt själv. Blogg-Martin ser till att vi gör eget surdegsbröd. Folk som tidigare levde på pasta med ketchup kan nu sitta och diskutera sin jäsande surdeg som om de fått barn. Grytor ska vi koka själva tills köttet är upplöst i molekyler, och grisen ska man tillaga i ugn på 38 grader i fyra veckor innan den är klar. Kan vi, så ska vi ha odlat rotfrukterna själva.

Är man riktigt lat odlar man inte sitt kaffe själv, utan köper bönorna som man sedan rostar och maler bara minuterna innan man gör en 8 millimeter djup espresso till sig själv.

Naturligtvis är detta inte en hållbar trend, trots att ett av ledorden i detta är hållbarhet. Vanliga hushåll kan inte klara sig utan konserveringsmedel, och vår jord håller inte för att alla ska odla sina morötter själv på en gård där korna betar fritt med havsutsikt och ekologisk latteservering. Inte heller är det hållbart att brämhults juicepress importerar hela frukter istället för transportoptimerade koncentrat som alla andra. Men vad är då nästa steg?

Jag, och Gödsvinets avdelning för framtidsstudier, tror att övergången kommer genom att allt hemgjort och varsamt behandlat kommer färdigförpackat. Alltså med väldigt liten skillnad från förut. Vi tvingas lita på att någon annan ser till att vår mat är politiskt korrekt. Tanken slog mig när jag gjorde mig en trendriktig espresso för någon minut sedan. Jag kan välja vilka kaffebönor, vilken styrka och alla tänkbara nörderier, men utan att anstränga mig själv. Min nespresso och dess färdigförpackade ampuller kan allt det där åt mig. Det är hemmagjort utan att jag gjort något hemma.

Folk som vill vara närodlade och säsongsbetonade har för det mesta insett ganska snabbt att det inte ens är teoretiskt möjligt för en heltidsarbetande familj, så de har lagt ut det på entreprenad. Hem kommer matkassar fulla med närodlade matvaror och gott samvete. Än så länge packas dessa av miljömedvetna universitetsutbildade ungdomar med rastaflätor. Den mjuka övergången till att hela Europas närodlade påsar packas fyra veckor i förväg av slovakiska lagerarbetare på ekologikonglomeratets lagerhögkvarter utanför Bratislava kommer knappt att märkas.

Buljongtärningar har man reagerat hårt mot, men steget till att koka sina egna märgpipor och lårbenshalsar till buljongen där hemma är för stort. Knorr snappade upp detta snabbt och lanserade en färdigförpackad koncentrerad ”hemgjord” buljong. På samma sätt snappade bagerijättarna upp surdegstrenden, och införlivade den i deras överoptimerade bageriprocesser som kan jäsa limpor på fem minuter.

Vi är snart alltså i stort sett tillbaka där vi var från början. Närodlattrenden dör inte ut, men får i framtiden skötas av storföretagen som själva avgör definitionen på ordet ”nära” (och för den delen ”odlat”). Det enda vi har uppnått är ett omarbetat produktsortiment hos tillverkarna, och det kanske inte är så dumt i och för sig. Jag och min gode vän Nespresso ser framtiden an med tillförsikt.

Hickory Urban Grill

av Jonas

Att lämna hemmet en kort stund för att äta något gott och ta ett glas vin tycker jag är ett utmärkt sätt att slappna av. Och slappna av behövde jag göra i fredags, dagen innan mitt eget bröllop. Jag och min (då) blivande fru slank ner på Hickory Urban Grill som ligger i här närheten.

Redan nu tänker du ”Hör han inte varningsklockorna i epitetet Urban Grill?”, och du som vet var det ligger undrar säkert också vad jag gjorde i de ruffa kvarteren, särskilt med tanke på Malmös nutida rykte. Nåja, jag får väl skylla på att jag hade huvudet fyllt med annat.

Redan när vi kom in började vi ana att detta inte skulle bli en kväll som alla andra. I ett hörn satt en medelålders och en äldre herre. Den yngre vid ett klaviatur av den typ man oftast förknippar med finlandsfärjor, och den äldre med en fiol som han misshandlade efter bästa förmåga. Männen såg surrealistiska ut. Det var något som var snett och snurrigt med dem, men än idag kan jag inte sätta fingret på vad. De var oproportionerliga på något vis. De fick mig att tänka på de märkligare scenerna i Twin Peaks, och det är inget bra betyg på något man ska behöva möta i verkligheten. Vi tog plats så långt bort vi kunde.

Mitt huvud bultade av dagens stress och ansträngning, och av en omänsklig hunger. Vi beställde en ryggbiff, och sörplade på ett glas rött medan vi diskuterade allt vi borde vara stressade över. Musikerna spelade något som kanske skulle passat på en sibirisk begravning, såvida de hade spelat rent. Men de rena tonerna lyste med sin frånvaro och inte ens om det fanns ett sibiriskt begravningssällskap i lokalen hade musikvalet passat.

När ryggbiffen kom var det som om musiken tystnade och änglar började sjunga, och jag satte tänderna i den direkt. Till min besvikelse var den inte alls så blodig som jag hade beställt. Dessutom hade den en påträngande sotsmak som antingen kom av en lustig kötthantering eller av för mycket röksmaksättning. Hur som helst var det inte gott. Ätligt, men inte gott. Musiken gnisslade nu högre än förut. En av de som bestämde på stället verkade komma ut och berätta för de två Twin Peaks-männen att det kan vara lämpligt att spela något gladare. Sagt och gjort, pianisten satte klaviaturets autopilot på finlandsfärje-mode, och en melodi satte igång att spelas automatiskt. Det lät naturligtvis för jävligt, men det var i alla fall rent. Nu hade alltså både pianisten och violinisten som enda roll att bidra med falska toner, och detta var en uppgift de tog på allra största allvar.

Som ett ljus i en annars mycket dunkel stund erbjöd sig servitrisen omedelbart att byta ut mitt kött. Jag hade inte ork att krångla så jag sade att det var ok, och vi bjöds på te och kaffe och lite rabatt på notan. Mycket proffsigt, och uppskattat.

Efterrätten var en chokladfondant och vid det här laget hade mina förväntningar sjunkit till botten, och min huvudvärk tilltagit. Musikanterna visade inga tecken på att mildra sin atonala misshandel av oss stackars gäster. Men restaurangen överraskade med en god och nästan flytande fondant. Glassen som serverades till vet jag inte vad de hade gjort med, den hade varit bättre direkt från ett big pac.

Som om servitriserna visste att något var snett gav de oss ett litet utvärderingsformulär till notan. När vi kom därifrån var jag upprymd. Det hade visserligen varit ett plågsamt restaurangbesök, men ändå en roligt surrealistisk upplevelse. Dessutom lyckades besöket med sitt syfte, med de oerhörda ljudföroreningarna i bakgrunden var det omöjligt att hålla tankarna samlade på sin stress.

Hickory Urban Grill, två svaga baklängesdvärgar av fem möjliga. Hade det inte varit för servitrisen och efterrätten hade de suttit där med en stadig etta.