Författare: Jonas

Kofta

av Jonas

Lamm är väldigt gott. Precis därför lagade jag lamm idag, och här är hur jag gjorde.

Först plockade jag ut lammsteken ur frysen och lät den tina långsamt i kylen. Bara det tog ett par dagar. Sen kletade jag in den i salt, hackad vitlök, rosmarin, citron och honung. När det var gjort tog jag några extra kvistar rosmarin och pregade in i alla håligheter jag kunde hitta. Jag skapade till och med några nya med hjälp av en kniv. Rosmarin är väldigt gott.

Sedan skjutsade jag in den på modiga 250 grader, vilandes enbart på grillgallret. Det här var inte mitt slugaste drag, för den droppade ganska friskt. Det hade jag visserligen förutsett och parerade med en ugnsfast form undertill, men jag hade inte förutsett att det som droppade ner skulle börja stekas i hettan. Men efter att ha skapat en påtaglig Lützendimma i köket och en faslig massa svårdiskad disk så var jag på banan igen.

Efter att ha fått en fin yta på alla sidor drog jag ner ugnen till 100 grader, och där fick den stå tills den uppnått lämplig innertemperatur. Den lämpliga innertemperaturen är 55 grader, inte 70 som det står i äldre kokböcker och illasinnade recept. Det gick oväntat snabbt.

Resultatet blev en ganska, men inte påträngande, rosa stek (det ser lite blodigare ut på bild än vad det faktiskt var). Genom att undvika frestelsen att peta in vitlöksklyftor överallt i köttet slapp jag få köttet sådär vitlökigt som är gott i början, men sitter kvar i munnen i ett dygn.

Här är receptetsom jag följde lite löst, om någon vill prova på. Det smakade ypperligt lammigt, och var väldigt mört. Fega inte med rosmarinen!

 

Vägs ände

av Jonas

De senaste dagarna har jag insett något. Jag har kommit till den punkten i mitt liv det jag inte trodde människor kunde färdas. Hela min identitet är i gungning.

Jag har alltså, på min fjärde vecka i Amerikas förenades stater, kommit till punkten då jag inte kan äta mer amerikansk mat. Tanken på pannkakor eller mackor med bacon och ägg till frukost känns repellerande. Jag som i vanliga fall är en stor hamburgerfantast vill aldrig äta fler burgare nu. Det ville jag inte heller för en timme sen, men likväl gjorde jag det. Vad skulle jag annars ta?

I landet där friheten är som störst (nej, inte Vellinge) kan man alltid få tag på mat, och mat i alla dess former. Men efter tre veckor ser man genom den kulissen. Allt är olikt vartannat, men allt består ändå av samma saker. Tro inte att det bara är fabrikspressat hamburgerkött man får, nej på den punkten håller jänkarna fanan bra mycket högre än Sverige. Men den mesta maten levereras mellan två brödskivor, eller inrullad i en platt dylik. Den mat som inte kommer farandes i brödfarkosten serveras med pommes frites. Det mesta är sötat, och passar du dig inte är det sweet potato fries du får. Jag kommer på mig själv med att drömma om vegetarisk, ofriterad mat, om kokt fisk och potatis och fettfria soppor. Jag känner inte igen mig.

Dessutom luras man då och då att inte beställa den allra minsta portionen, glaset eller koppen kaffe. Det är ett misstag som snabbt blir uppenbart, när en måltid som kan föda en mindre familj i en vecka dyker upp framför dig.

Yoghurt är en bra produkt som kan hålla vätskorna i balans ett teg. Men som med allt annat här, shoppa med vaksamhet. Hemma hade jag aktat mig för en yoghurt som hävdar ”99% fat free”, men här ska man istället akta sig för den vanliga. Igår var jag nära att ta en med ”cream top” och 9% fett, något jag fick lusläsa näringstabellen för att få reda på.

Man kan ju egentligen inte klaga. I frihetens land får man alltid välja. En artig servitör på Freebirds frågade mig om min åsikt för varenda ingrediens som skulle i min vegetariska burrito, trots att jag inledde beställningen med ett önskemål om att han skulle ta samtliga beslut i den frågan. Ett koncept som är i stort sett obegripligt för en amerikan.

Man kan alltid välja något annat än pommes som tillbehör, men när man väl satt sig där, är hungrig, och dessutom redan gett vika för frestelsen att äta där man för bara några timmar sa att man aldrig skulle sätta sin fot igen, ja då är man inte så viljestark längre. Frihet är att inte bestämma själv, hävdade jag i ett av de första inläggen på den här bloggen, och jag känner det mer än någonsin.

Vissa människor tycker det är konstigt att så många amerikaner lider av fetma. Jag tycker snarare det är konstigt att så många inte gör det. Jag förstår inte hur man äter nyttigt här.

Amerikansk mat är verkligen gott, men det är nog godast på andra sidan atlanten. I alla fall om man lider av min brist på självdisciplin.

 

 

Älgdreggel, vi möts igen

av Jonas

Under en två veckor lång bilresa genom USAs mindre befolkade delar för några år sedan bestod min diet huvudsakligen av tre saker: Bulleit bourbon, hamburgare och Moose drool brown ale.

Bulleit bourbon är en utmärkt dryck, och den finns på systemet. Hamburgare är inte så unikt. Men Moose drool har jag inte fått smaka sedan 2007, och mina minnen av den är således mest av nostalgisk art. Men nu, på besök på västkusten har jag återigen fått tag på ett par flaskor, och ska snart smaka på drycken som mina glada minnen höjt till skyarna som en dryck för gudar.

[slurk]

Doften är brun, maltig och lite bränd. Jag känner läder, kaffe och bistra män till häst. Smaken är mild, en typisk amerikansk brown ale med sina brända toner och markerad beska. Fyllig, men väldigt frisk. Kolsyrehalten är låg. Hinkabiliteten är hög, och eftersmaken lyser med sin frånvaro, utöver en svag bris av torrt cederträ som dröjer sig kvar.

Jodå, den håller. Om det är på grund av sin smak eller på grund av nostalgin låter jag vara osagt. Fyra tvivelaktigt objektiva poäng av fem möjliga.

 

Kött i USA

av Jonas

Så här ser en typisk bagel med ost och skinka ut i New York. De flesta gånger man beställer en macka med pastrami eller corned beef eller någon liknande köttprodukt av tvivelaktigt ursprung i USA så ser det ut så här. Jag har aldrig fattat varför.

Jag brukar oftast betrakta brödet som en transportmekanism för att få in ordentligt mycket pålägg i munnen, men detta är ju löjligt. Det kan väl omöjligt vara gott att trycka i sig motsvarande tre paket ”tunna skivor”?

Nåja, det positiva är att man kan köpa en bagel med skinka och ett par med bara cream cheese, och sedan omfördela skinkstackarna innan man äter sin frukost. En stadig New York-bagel är nämligen en ypperlig början på en bra dag.

Peter Luger Steakhouse

av Jonas
Peter Luger ligger bakom kameramannen, utsikten åt det här hållet är mycket bättre.

Förra gången jag var i New York kunde jag se skylten hos Peter Luger från fönstret. Jag konstaterade snabbt att det här är något för mig, men besöket fick vänta. Nu, två år senare, hade jag äntligen framförhållning nog att boka bord innan avresa, och besöket är nu avklarat. Så här var det.

Vi äntrade Hr Lugers etablissemang vid kvart i fem. Det var nämligen så dags man fick nöja sig med att äta middag om man bokat bord så sent som en vecka i förväg. En mustaschprydd och purken man visade oss till vårt bord. Här satt alla tänkbara sorters sällskap, från affärsmän till barnfamiljer. Vi visste att restaurangen skulle vara dyr, men det fanns inget elegant över den.

På menyn fanns i stort sett bara en huvudrätt: porterhouse steak. När man valt att det var det man ville ha fick man välja storlek efter antal deltagare i sällskapet. En steak for two gick loss på saftiga 90 dollar, och då ingick ingenting, inte skatt, inte dricks, inte potatis och definitivt inga grönsaker. Som förrätt kunde man få räkcocktail eller canadian bacon, men visa som vi var hoppade vi över det och gick rakt på huvudnumret.

Kyparen fortsatte vara riktigt sur. Att inte veta hur det fungerade på den restaurangen var en ignorans han inte uppskattade, och det visade han med all önskvärd tydlighet. Han fnös, spillde och skällde på oss. Till slut kom köttet, och det var tramsigt mört. Man hade kunnat skära genom det med smörkniv. Vi åt mer kött än vi någonsin gjort innan, och vi fnös högaktningsfullt åt potatisen vi så onödigt beställt till. Det är så här kött smakar i himlen!

Men allt gott har ett slut, och i det här fallet var det magens storlek som satte gränsen. När vi lämnat en bit kött på tallriken fick vi en åthutning av kyparen. Jag sa att vi borde istället fått beröm som kommit så långt på den enorma t-bensteken. Då skällde han ännu mer på oss och sa att vi hade ju inte ens gnagt av det sista från benet, det hade han minsann sett folk göra. Men här började vi ändå ana ett svagt leende bakom den barska mustaschen, och kanske var det hela bar ett skådespel ändå.

I efterhand, så var den här måltiden inte värd pengarna. Det var kanske det godaste köttet jag ätit i hela mitt liv, och det var en upplevelse som jag inte ångrar, men värt pengarna är det svårt att hävda. I linje med sin snorkiga ton accepterade Peter Luger inte kreditkort, så plånböckerna var svävande lätta när vi vinglade därifrån, berusade på kött i ett kvällsljummet Brooklyn.

 

En tvåårig kulting

av Jonas

Det är idag det händer. Det är idag vi fyller två.

När Gödsvinet ger sig ut på sitt tredje levnadsår är det med mer självinsikt och tillförsikt än någonsin tidigare. Svinet är inne i en fas av existensialistiska grubblerier, och den här födelsedagen har föregåtts av en djup diskussion om nämnda bloggs plats på jorden.

Vad gör vi här?

Jubileumsinlägget, detta alltså, är definitivt mindre pampigt och högtravande än det förra, för exakt ett år sedan. Det blev inte ens en svulstig middag på restaurang Djuret. Istället en ost- och skinksmörgås framför tv’n med en vilsen blick. Det är så mycket vi inte vet om oss själva.

Nåväl. Svinet må grubbla, men ur tvivlets aska kommer ett nytt svin att resa sig. Vi på redaktionen har ju trots allt en uppgift att fylla. En disträ redaktör kläckte under ett möte ur sig ”vi har inget att berätta och vi gör det utmärkt”, och så är det ju. Det Ranelidska förhållningssättet ”ingen annan blogg kan göra det vi gör” skulle vara för självgott för det blygsamma svinet, men ibland undrar jag om det inte är sant.

Så välkommen till år tre och ett pånyttfött Gödsvin. Kanske kommer du inte ens att märka någon skillnad mellan det nya och det gamla svinet, kanske kommer du knappt att känna igen dig. Det är icke desto mindre nyfött. Det finns energi, självinsikt och vilja nu mer än någonsin. Fritiof Nilsson Piraten sa ”Det finns ingenting, som inte hänt, men mycket som inte berättats”. Och det är ju så mycket vi inte berättat än.

Det handlar om att äta, dricka och överleva.

Att överleva

av Jonas


Att äta, dricka och överleva. Så lyder Gödsvinets uppdrag.

Igår när jag gick till mataffären och trängdes fick jag en uppenbarelse. Jag insåg hur stor roll själva överlevnaden spelar i mitt matbeteende. Visst, jag behöver inte jaga mammut med en kniv mellan tänderna eller äta späck från en levande säl ute på isen. Jag behöver inte kämpa för min överlevnad överhuvudtaget i jämförelse med många av de som inte fötts in i en välmående svensk medelklass. Men lik förbannat handlar en stor del av vardagen om jakten på föda.

Hela morgonrutinen är byggd runt hur och när jag får tag på frukost. Klockan 9 kan jag äta en bit på jobbet, men för att klara mig fram tills dess behöver jag en liten munsbit. Hur stor beror på hur dags jag lyckas ta mig ur bingen, och vardagen sätts emellanåt i gungning då det ofta brister i kylskåpets sortiment.

Några få timmar därefter knackar lunchen på dörren. Mängder med val susar genom huvudet då jag är bortskämd med att jobba mitt i stan. Det blir till ett av de svåraste besluten som ska tas på en normal arbetsdag. På vägen hem från jobbet tänker jag noggrant över hur utbudet ser ut där hemma, och inser snabbt att det troligen inte går att kombinera till något ätligt. Jag går, med stor vånda, och handlar. Sedan hem och lagar. Någon timme eller två tar det säkert. Ungefär så här ser det alltså ut varje dag.

Jag tycker om att gå ut och äta. Och jag tycker om att laga mat. Men hur kan det komma sig att hela vardagen är uppstyltad kring måltiderna? Precis på samma sätt som en semester är uppstyltad kring när man får mat, och var man kan sova under natten. En enda missad måltid (eller nattsömn) kan haverera en i övrigt fullt funktionsduglig tillvaro.

Tänk att vi människor, skapelsens krona, är helt beroende av dessa primitiva ting. Borde vi inte ha kommit längre än så, anno domini 2012?

Tydligen inte. Det handlar fortfarande om att överleva.

Grisar flyger igen

av Jonas

När jag skriver detta är allt soligt och varmt. Jag dricker en kopp blaskigt kaffe som troligen bryggdes i en dansk avkrok någon gång under den gångna veckan. Jag blickar ut över en fantastisk utsikt och ett ännu bättre väder.

Att ta morgonflyget är en fantastisk känsla. Visserligen är det en fasansfull plåga att gå upp innan det ens blivit morgon, äta en unken frukost på Kastrup för en ohemul summa pengar och trängas med semestrande skidfamiljer vid bagagesläppet. Särskilt detta flyget, försenat och skulle egentligen avgått igår, har varit något av en pärs att ta sig till. Men när man väl lyft så förbyts känslan till ett vackert lugn.

Oavsett årstid, och vart man än ska är det vackert väder ovan molnen. ”Det sägs att ovan molnen, är himlen alltid blå” sjöng en gång en av Sveriges mest överskattade artister, och det är sant.  Han tillade också melankoliskt ”men det kan vara svårt att tro när man inte ser den”, men nu ser jag ju den. Ombord kan man inte göra så mycket, utan man tvingas hålla sig lugn, läsa och filosofera. Så länge det är en kort resa är det alldeles lagom tid för att hinna slappna av, utan att hinna få långtråkigt. På väg bort har man alltid något roligt att se fram emot. När man kommer fram är man någon annanstans och någon annanstans är nästan alltid kul.

Någon annanstans är i det här fallet Amsterdam. Tack vare uselt väder och allt det innebär för flygförmågan förkortades min helg i Nederländerna till oigenkännlighet, men det kommer att bli roligt ändå. Jag är dessutom lyckligt ovetandes om det kaos som väntar mig när jag kommer fram, i form av ett land som helt kapitulerat inför de tre centimeter snö som lagt sig.

Efter helgen följer några dagars arbete i låglandet, och det kommer också bli bra. Sedan flyger jag hem, med ett nytt morgonflyg och nytt risigt kaffe.

Malakias

av Jonas

Rökig öl. Det är den näst svåraste öltypen att lyckas med. Svårast är den underkategori där man försökt uppnå rökigheten genom lagring på whiskeyfat. Jag satt här och var sugen på något och kunde inte bestämma mig för bourbon eller öl, och när Malakias från Strömsholms brygghus blickade ner på mig från kylskåpshyllan med ett löfte om att kunna kombinera de två konstarterna var valet lätt. Även om jag vet att det är en svår öltyp. Vad fan, jag är ju också en svår öltyp.

Malakias är lagrad på fat från Islay och lägger således rabarber på de rökigaste av rökiga fat man kan få för pengar. Att dricka oamerikansk whiskey är att vara emot frihet, men tvingas jag så väljer jag whiskey från Islay. Men jag är tveksam till om den bör korsas med öl.

Doften av rökig whiskey är påtaglig. Smaken är sur, rökig och utspädd. Ingen tyngd, bara våt rök. Lite som en unken gammal blöt handduk som torkat halvvägs i en skogsbrand. Som en brasa som slocknade i regnet igår. Det kan inte vara meningen att det ska smaka såhär, jag måste ha fått ett måndagsexemplar. Den här kan jag faktiskt inte ens avsluta, den kommer att få möta sin skapare i vasken.