Att steka kyckling

Som en uppföljare på min serie om att tillaga ägg (del ett, två och tre) kommer nu en lika trivial kurs. Trivial på det sättet att alla tror att det är enkelt, men samtidigt misslyckas överraskande många. Kursen handlar om hur man steker kyckling.

Tillhör du kanske den växande skara som gett upp stekt kycklingfilé för att den alltid blir torr och tråkig? Då förstår jag dig. Tror du rent av att kyckling ska ätas lite trådig och torr och trist, för att du aldrig smakat någon annan sort förutom på mcdonalds? Då har du fel. Detta är ett inlägg för dig.

Första bilden avslöjar de tre hemliga knepen för att lyckas med att steka kycklingfilé.

1. Använd inte fryst kycklingfilé. När man tänker en stund är det faktiskt självklart att de inte smakar gott. Det är en av de mest misshandlade råvarorna som kan köpas för pengar. Använd färsk.

2. Vi är uppvuxna med att bröstfilén är den bästa delen av pippin, men så är det faktiskt inte. Köp lårfilé. Lårfilén är mycket saftigare, om än inte så symetrisk som bröstfilén.

3. Stek rätt. För att få en bra yta behöver du steka varmt, och med ett bra fett. På den första bilden ser du min bästa vän i köket, nämligen ankfettet. Nu har jag hört att vissa fattiga och/eller gastronomiskt blinda hushåll inte har ankfett hemma, och då finns det alternativ. Har du nyligen stekt bacon, och det har man ju ofta när det handlar om ett antal olika kycklingrätter, så använd fettet som blir kvar i pannan. Uppfyller du inget av dessa fettkrav, gå och handla snabbmat eller ta en macka istället för att förstöra den stackars kycklingen. Har du nu valt att understöda avrättningen av ett stackars djur ska du behandla dess kadaver med viss respekt.

Nu när du har alla hemligheter som behövs så är det bara att steka. Så länge du steker på hög temperatur och slutar innan kycklingen blivit kolsvart så kan detta inte bli torrt. Bild nummer två visar den vackra stekytan som kycklingen kan få med hjälp av sin avlägsna släkting ankan i en varm panna.

Vad ska man göra med brysselkål?

Brysselkål är av många ansedd som den i särklass äckligaste grönsaken. Och inte kan man klandra folk med sina traumatiska minnen från skolmatsalar med överkokta brysselklumpar.

Men faktum är att brysselkål behöver inte vara äckligt. Den beska smaken som många förknippar nämnda bollar med framkommer först när man kokar dem för länge. Med en koktid modererad till c:a 7 minuter slipper man beskan, och det smakar bara vanlig grönsak.

Just det, bara vanlig grönsak. Ganska trevligt, men rätt vanligt. Men vill man göra något alldeles extra gott av brysselkål ska man göra puré. Det gör man genom att först mixa den kokta brysselkålen så slät man bara kan. Sedan spär man med vispgrädde till lämplig konsistens och smakar av med rätt mycket salt.

Purén blir vackert illgrön och smakar friskt och rent. Den passar utmärkt som tillbehör till bättre kött som filé av nöt eller vilt.

Se till att mixa först och tillsätta grädden sen. Jag råkade göra det i fel ordning sist, och då blev grädden vispad. Inte så vackert, men fortfarande gott. Egentligen ska det bli en helt slät kräm.

Sverigesvinet

Gödsvinet har som bekant inte någon partitillhörighet. Vi tar ingen som helst politisk ställning.

Ett parti svinet alldeles särskilt inte hör till är sverigedemokraterna. Här är en intressant artikel om dem i aftonbladet.

Nämnda demokrater har nyligen beslutat vad svenskhet är. Visserligen är det inte någon som bett dem om detta klargörande, men för härförare Åkesson är detta tydligen viktigt. Att kunna dela in folk i olika grupper är nämligen centralt för ett parti vars grundidé är att skapa motsättningar mellan människor. Tydligen finns det tre typer av människor: Infödd svensk, assimilerad svensk och icke assimilerad. Åkesson poängterar att det inte handlar om att olika människor har olika värde eller rättigheter, det får bara inte bli för många av några förutom de infödda svenskarna. Inget nytt, allt känns igen från en mustaschprydd herre som ställde till oreda under det gångna århundradet.

Men SD ska ha heder för en sak. Det finns en konsekvens i resonemanget.

Enligt SD är det inte bara möjligt för invandrare att assimilera sig och bli kulturellt svenska. Även de från kategorin ”infödda svenskar” slutar vara svenska om de byter ”lojalitet, språk, identitet eller kultur”.

Vi som råkar ha svenskt påbrå är inte på något sätt heliga. Var gränsen går för bli avassimilerad vet jag inte, men jag antar att det räcker med att vägra bära knätofsar i storkyrkan för att kunna förpassas till kategorin icke assimilerade.

Ingen går alltså säker. De med utländskt påbrå får det naturligtvis allra jävligast om SD får någon makt att tala om, men vi på svinet ligger nog pyrt till i kategorin infödda svenskar. Inte nog med att vi har raljerat över SD förr, vi har ju också omfamnat en mängd exotiska kulturyttringar. Jag var nära ett snedsteg för ett tag sedan när jag skrev om en pasta bolognese, men hann rätta mig.

När nästa person berättar för mig att bara de som har något att dölja är rädda för FRA-lagen, då ska jag återigen dra det gamla slitna exemplet om att SD kan komma till makten och ha tillgång till allt du någonsin har tänkt. Men den här gången ska jag backa upp det med att inte ens du med din helsvenska hembygdssläkt går säker. Det spelar ingen roll hur många folkdräkter som ryms på vinden hos dina föräldrar eller hur många skivor du har med Kalle Moreaus. Om du inte delar Jimmies kärlek till falukorv, fornminnen, rotmos och kalles kaviar så är du inte svensk. Och om FRA snappar upp detta, då ligger du brunt till.

Saiko

Jag har halkat efter på senare tid. Slappat. Inte hängt med bland hipsterrestaurangerna. Det är hög tid för en uppryckning.

Sagt och gjort. När det blev dags för hämtmat under fredagskvällen valde jag bort Tamnack Thai, Hai och falafel no 1 och istället styrde jag kosan mot Saiko vid S:t Knuts torg. Det var en lång promenad. Väntan vid kassan var ännu längre, trots att maten redan var färdig när jag kom. Men vad gjorde det när den färgglada hipstersushin låg och plirade så fint på mig under sitt genomskinliga plastlock.

Saiko har egentligen inriktat sig på så kallade japas. Det är en finurlig språkkonstruktion som är en sammandragning av orden Japan och tapas. Men dessa fanns inte på hämtmenyn, så jag chansade på en mixtallrik och makirulle med högrev. Japp, högrev.

Kalla det onödigt, smaklöst, pretentiöst eller vad du vill. Jag blir själaglad när någon försöker göra något kul med sushi, en vanligtvis genomtråkig maträtt. Högrev, pumpa och apelsin i en makirulle genererade inga änglakörer, men för att vara en sushirulle var den utmärkt. Högreven var mör och fin, och tog upp större delen av både smak och konsistens. Några brända små representanter från växtriket prydde anrättningen, som syns på bilden ovan, och de gav en välkommen knaprighet och liten udd i smaken. Som en bonus blev man rätt mätt, något som sushi ofta misslyckas med.

Mixtallriken var en salig blandning av traditionell sushi och fantasifulla rullar. Jag anade sill med fänkål i en, okänt skaldjur i en annan. Ett litet minus för att de inkluderade de lite trista omeletterna som alltid invaderar sushibrickorna, men i övrigt mycket bra.

Som ett tillbehör jungfruprovade jag Kimche. Det var inte så tokigt. Blev nästan lite besviken efter allt farligt jag hört om fenomenet i fråga.

Saiko i Malmö får fyra fiskar varma av fem möjliga.

Med Alexander Keith över Toronto

För omväxlings skulle tänkte jag hålla mig kort. Bara ett fåtal observationser:

Första observationen: 350 meter upp i luften är ganska högt.Väldigt högt.

Andra observationen: Att äta på en restaurang 350 meter upp i luften är sällan prisvärt, och den regeln gäller även i CN Tower i Toronto. Men inte heller är det speciellt dåligt, och lite får det ju vara värt att äta middag med en sådan utsikt. Där finns de vanliga hamburgarna och klubbmackorna, serverade i amerikanska storlekar. På det hela klart godkänt.

Sist, men inte minst: Alexander Keith har aldrig någonsin smakat på en India Pale Ale.

Restaurangen i CN Tower, tre skyskrapor av fem möjliga.

Allmänna reklamationssvinet

För en dryg vecka sedan skickade jag tillbaks en måltid på en restaurang med orden ”I’m sorry, but this is inedible”. Jag är inte den som brukar klaga på maten på restauranger, jag är en av de vanliga fegisarna som nickar och mumlar något ohörbart som slutar på ”gott”. Visserligen var den här måltiden oätligare än något jag ätit på väldigt länge, men det är ändå inte likt mig. Jag har helt enkelt kommit in i en reklamationsfas.

Från min sida finns inget högre syfte med detta. Jag vill inte vara studentikost lustig eller sätta dit storföretagen. Jag är bara djupt trött på att köpa en massa saker som sedan inte fungerar, och förväntas vara nöjd så. Maten på restaurangen fungerade inte. En portion med friterad kyckling och pommes är inte fungerande om den enda tillagning den utsatts för på den här sidan om kycklingfabriken är uppvärmning i mikrovågsugn. Bacardi Bar & Grill är inte en fungerande Bar & Grill om den saknar grill.

Insikten om min nuvarande fas kom när jag fick en plötslig lust att reklamera tv-spel. Alla andra varor köper man, packar upp, använder, och om varan inte fungerar så som man rimligt kan förvänta sig av den, då går man tillbaka och reklamerar den. Men kulturell konsumtion förväntas man bara svälja.

Jag har velat reklamera flera tv-spel för att de helt enkelt varit riktigt dåliga. Men hur skulle man få igenom det när alla andra helt okritiskt och obegripligt hyllar spel som LA Noire och Red Dead Redemption?

Jag misstänker att man alltid kommer få slängt i ansiktet att man lika lite kan reklamera en usel film som man kan reklamera en tom sillburk. Varan är ju redan konsumerad. Men tänk om man kan visa på att man inte har konsumerat varan, eller i alla fall att man inte njöt av den. Till exempel borde man kunna lämna en biosalong efter halva filmen och få pengarna tillbaka. Jag hade nog kunnat tänka mig att lämna Bob Dylan-konserten för några år sedan i Malmö, den uppfyllde definitivt inte några rimliga förväntningar.

Konsumentköpslagen säger att varan skall ”stämma överens med den beskrivning som säljaren har lämnat och ha de egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell […]”. Kan jag tolka detta som att om en film verkar otroligt spännande i sin trailer, men sedan inte alls är spännande, bryter mot detta? Och Bob Dylan, han låter ju otroligt bra i de prov och modeller som finns tillgängliga i form av skivor, medan konserten var som att värma de gamla låtarna i mikron och servera dem med en sked sötsur sås.

Vi får se hur länge min reklamationsfas varar, och om jag hinner reklamera någon kulturprodukt innan den går över. Restaurangen Bacardi Bar & Grill låg i utrikeshallen på Torontos flygplats. Vad ni än gör, ät aldrig där.

Glöm inte att dricka Gonzo

Sitter och sörplar på en Gonzo Imperial Porter. Titta så vacker den är! Bilderna och texterna på deras etiketter har alltid någon koppling till Hunter S Thompson. Flying dog har något märkligt förhållande till författaren, men det misstänker jag att Gödsvinets egen Hunter-expert Johan kan redogöra ytterligare för.

För bara något år sedan var detta en öl man passade på att dricka för dyra pengar om man var lycklig nog att stöta på den på krogen. Nu finns den i systembolagets ordinarie sortiment, och bor man i på en ort större än Svenljunga behöver man inte ens beställa den, den bara står där och blickar vackert ner på en från sin hylla.

Systembolaget, som i sin märkliga dubbelmoralsits inte får uppmuntra folk att konsumera en enda produkt ur deras sortiment, hade problem med etiketten som uppmuntrar tydligt med orden ”OK let’s party!”. Det var några turer fram och tillbaka, men i slutändan blev pratbubblan kvar.

Jag insåg nyligen att jag förut gick och var sur för att Gonzo var så svår att få tag i. Trots det har jag inte druckit en enda Gonzo sedan den dök upp i ordinarie sortimentet. Däremot har jag druckit både en och annan öl som jag inte riktigt uppskattat, bara för att de är nya och spännande.

Vad vill jag säga med detta? Jag vet inte riktigt. Men glöm inte att dricka Gonzo, man blir glad både av drycken och av etiketten.

Massöserna och kvacksalvarna

Ett par gånger i min karriär har jag haft förmånen att jobba för företag som erbjuder de anställda massage. Tro mig, det är ett privilegium som jag är mycket tacksam för. Men jag har märkt en underlig åkomma hos nästan alla massöserna (det har hittills inte varit någon massör), låt mig exemplifiera:

Den första massösen träffade jag i början av det här millenniet. Henne gick jag inte till mer än några enstaka gånger, men jag vet att hon brukade försöka få mina kollegor att gå med i något pyramidspelsliknande äventyr som hon själv var involverad i. Vad jag vet gick ingen på det.

Istället brukade jag gå till hennes kollega. Det var en mycket trevlig massös, och hon försökte aldrig lura på mig något. Men hon berättade att hennes besvärliga hund blivit mycket bättre efter att hon anlitat en hundpsykolog som behandlat hunden i fråga. Brevledes.

Om hunden kunde läsa eller ej förtäljer inte historien.

Efter detta hade jag ingen jobbmassös på ett par år, men nyligen slog jag in på den lyxiga banan igen. Jag började gå hos en hårdhänt dam som riktigt kunde knåda musten ur en. Det sista jag hörde när jag låg där och halvslumrade en dag var något om hennes kurser i ”kinesisk medicin”, och sedan gjorde hon några kvicka vridningar med min nacke. Jag hade problem att gå rakt i en vecka efteråt. Och när jag kunde gå igen, då gick jag inte tillbaka till henne.

Den nya massösen utövar ingen dylik misshandel på min kropp. Men nyligen föreslog hon att jag skulle besöka en kringresande man med speciella förmågor för att få bukt med min trilskande rygg. Han var tydligen väldigt svår att få tag i, men han kunde bota det mesta med sina krafter lovade hon.

Är det något speciellt med massage som gör att utövarna dras till kvacksalvare? Är det all den där lugnande panflöjtsmusiken de lyssnar på som ställer till det? Är massage i sig en alternativmedicinsk företeelse utan stöd i vetenskapen?

För min egen del föreslog en sjukgymnast nyligen att jag skulle prova akupunktur, så snart kommer jag säkert vara Gödsvinets främsta förespråkare för homeopati och örtmedicin. Tills dess, kan man få några förnuftiga reflektioner över frågorna ovan?

Bat out of hell

Tidigare i somras fick jag med mig en liten liten flaska fatlagrad Bat out of hell från Holland. Det är en sammarbetsbrygd mellan amerikanska Flying Dog och holländska De Molen, som jag skrivit om tidigare.

De Molen är kungar på tunga imperial stouts och porters, och detta är en av de senare. Den är dessutom ekfatslagrad, något som i ärlighetens namn inte brukar tillföra något positivt till öl. Namnet lovar dock en hel del, så jag sätter på Bat out of hell, häller upp de få dropparna (flaskan är nog inte större än 2dl), skrålar högljutt med i den fantastiska och precis lagom långa låten och smakar.

Den segt rinnande brunsvarta drycken har alla de kännetecken man lärt sig lita på från amerikanska bryggerier. Det är hårt och torrt. Alla smakerna är maxade, och i början påminner det om en Yeti. Brinnande kaffeodlingar, krutrök och vattenkvalitén i mexikanska gulfen är bilder som målas upp för mitt inre. Men efter bara några sekunder skiner holländarnas elegans igenom. Det smakar aningen vinöst, med en söt och fyllig avrundning. Jag anar en vagt passerande portvinsfylla. Allra sist känner man en hint av fatlagringen, men bara som om en ektunna rullat förbi sakta i vinden. En minut efter senaste klunken dröjer en diskret smak av torrt trä kvar sig i munnen. Det smakar skrinda.

Den här ölen var helt fantastisk. Fem köttfärslimpor av fem möjliga är det enda rimliga betyget. Köp den här om ni hittar den! Och dela den inte med någon!