Brysselkål är av många ansedd som den i särklass äckligaste grönsaken. Och inte kan man klandra folk med sina traumatiska minnen från skolmatsalar med överkokta brysselklumpar.
Men faktum är att brysselkål behöver inte vara äckligt. Den beska smaken som många förknippar nämnda bollar med framkommer först när man kokar dem för länge. Med en koktid modererad till c:a 7 minuter slipper man beskan, och det smakar bara vanlig grönsak.
Just det, bara vanlig grönsak. Ganska trevligt, men rätt vanligt. Men vill man göra något alldeles extra gott av brysselkål ska man göra puré. Det gör man genom att först mixa den kokta brysselkålen så slät man bara kan. Sedan spär man med vispgrädde till lämplig konsistens och smakar av med rätt mycket salt.
Purén blir vackert illgrön och smakar friskt och rent. Den passar utmärkt som tillbehör till bättre kött som filé av nöt eller vilt.
Se till att mixa först och tillsätta grädden sen. Jag råkade göra det i fel ordning sist, och då blev grädden vispad. Inte så vackert, men fortfarande gott. Egentligen ska det bli en helt slät kräm.
Som LCHF:are sedan tre månader är brysselkålen min vän och följeslagare. Utmärkt att steka i smör till stekta kötträtter, förvälld till köttkorv m/ senapssås etc.
När vi hade tysk afton (tre rätters korvbaserad middag) för någon månad sedan valde vi att inkludera brysselkål. Vi visste inte varför men vi visste att det var rätt.
Jag såg Ernst panera färdigkokta brysselkål som veggiealternativ till köttbullar på telefunkilainen igår. Framgick faktiskt inte hur de smakade.