Brouwerij de Molen

Om du råkar befinna dig i Bodegraven i mellersta Nederländerna så har du antingen kommit fel eller blivit ölnörd. Vilket det än är kan jag bara gratulera, för i Bodegraven ligger nämligen ett av världens mest hajpade bryggerier just nu: de Molen.

Molen betyder något i stil med väderkvarn, och i just en sådan ligger bryggeriet. Det är visserligen inget speciellt, vi stötte på fler bryggerier under vår resa som var inhysta i gamla väderkvarnar, men de Molen var kanske de första som tänkte på att ta det som namn. Själva bryggeriet rymdes i ett litet rum bakom baren, bara marginellt större än mitt gamla korridorrum. För en liten avgift fick vi en guidning av en entusiastisk yngling med väldigt krulligt hår. Det blev ingen fysiskt krävande rundvandring på 28 kvadratmeter bryggeri, men det var ändå en väldigt bra tur med smakprov och frågestunder. Och för de av oss som inte själva kan ölbryggandets ädla konst på våra fem fingrar så gavs här också en allmän genomgång i hur öl tillverkas som var ytterst pedagogisk.

Vi stannade för att dricka mer öl efter visningen, och för att äta en bit. Puben var trevlig, och när eftermiddagen övergick i dimmig kväll var det ganska mycket folk där. Ölsortimentet var naturligtvis utmärkt, och ingen bör behöva gå törstig därifrån. Matmenyn var även den ganska lång, men överraskande spretig. Ska man vara riktigt ärlig var inte maten riktigt värt pengarna. Det var inget fel på den, men inte heller något speciellt. Så här i efterhand skulle jag nog koncentrerat mig på ölen, kanske med några delikata bitterballar som tilltugg.

Med utmärkta tågförbindelser är det lätt att ta sig till de Molen. Det kan vara svårt att komma därifrån, men det är inte tågens fel.

De Molens hemsida.

Frukost på Greenwoods

Eggs benedict

Är man i centrala Amsterdam och sugen på frukost kan man lika gärna gå till Greenwoods. Eggs benedict, alltså bröd, skinka och pocherade ägg dränkta i hollandaisesås är ett syndigt bra sätt att börja dagen på. Eller avsluta för den delen, Greenwoods slutar inte servera frukost bara för att morgonen är över. Äggen var härligt krämiga och såsen var frisk och fin. De korslagda gräslökarna fyllde ingen gastronomisk funktion, men var dekorativa och väldigt korslagda.

Övriga rätter är olika varianter på frukostar, främst engelska sådana. Några mackor ryms också på menyn, och en hamburgare. Stället är litet och närodlat och ekologiskt och allt det där, och har till och med en liten trevlig uteservering.

Fyra korslagda prydnadsgrönsaker av fem möjliga.

Burgermeester

Hamburgaren är den postmodernistiska stapelvaran. Glöm potatis, ris, bröd och andra öststatligt tråkiga ingredienser som egentligen bara anställda på livsmedelsverket fortfarande äter, den nya basen i en sund diet är mer komplex än så. Den är sammansatt.

När man är ute och reser är det extra viktigt att ibland få tag i råvaror som kroppen känner igen. Att få tag i en bra hamburgare är således centralt.

Centralt är dock just vad Burgermeester i Amsterdam inte är. Det finns ett antal instanser av denna hamburgerkedja, men ingen av dem ligger inne i centrum. Däremot ligger en på vägen till Brouwerij t’Ij (äggbryggeriet, fritt översatt utan kunskaper i Holländska), och det finns många anledningar både till att ta sig dit och till att pausa halvvägs på Burgermeester.

De har ett tiotal standardburgare att välja på, samt en månadsburgare. Det är de vanliga, samt fiskburgare, kycklingdito och några varianter med lamm. Faktum är att de allihop låter så goda att man gärna vill smaka mer än en. Detta har de genierna bakom restaurangen redan tänkt på, och för 11€ kan man få tre små burgare, i storlek motsvarande en normalstor. Tillbehören ingår inte, men det finns ett par att välja till. Visserligen inte pommes, men jag kan rekommendera den grillade majskolven.

Bröden är hembakade, eller i alla fall bakade av någon, och smakar utmärkt. Köttet håller hög kvalitet och är perfekt stekt. Burgare är per definition en ganska svulstig upplevelse, men detta är ändå fräscht och trevligt. Ju mer jag skriver om det desto mer längtar jag tillbaka, det är fantastiskt delikata hamburgare vi pratar om. De med lamm var ännu bättre än de med nöt.

Innan man går kan man lämna sin idé till en ny burgare och det är från dessa förslag nästa månads burgare plockas. När vi var där var det balkanburgare.

Fyra och en halv gyllene mås av fem möjliga. Den sista halvan hade de kammat hem om de haft fullständiga skyldigheter.

Burgermeesters hemsida.

Dugan A

En fin öl på en stökig diskbänk

Härom dagen såg jag filmen Black Swan. Den var perfekt. Varje liten detalj i den filmen var så väl genomtänkt och så noggrant utfört att det inte fanns en enda detalj att klaga på. Musiken, scenografin, den suddiga gränsen mellan handlingen i svansjön och handlingen i filmen samt den ännu suddigare gränsen mellan vansinne och verklighet. Fingerspetskänslan var helt otrolig, aldrig trevade filmen en millimeter för långt åt något av hållen. Aronofsky har visat sin genialitet innan, men här skulle jag säga att han nått sin högsta punkt som regissör hittills. En perfekt film helt enkelt, och en given femma.

Precis så är Avery Dugan A Double India Pale Ale. Jag skulle inte säga att den liknar Black Swan i något annat avseende, men det är en perfekt öl. Det är precis så här en dubbel IPA ska vara. Var går gränsen mellan sötman och den väl tilltagna humlebeskan? Var går gränsen mellan de myndiga 8,5% alkohol och malten som ondskefullt mässar i bakgrunden? Jag kan inte ens säga vad den smakar, för den här smakar dubbel IPA. Så som dubbel IPA ska smaka.

Dugan A överaskar inte. IPA har man ju druckit förr. Men här kulminerar den drycken i ett klassiskt mästerverk. Fem långsökta filmreferenser av fem möjliga.

Det finns en kvar i Härnösand och tre i Gävle. Skynda skynda.

Hemköpssvinet

Aldrig tidigare har jag fått så många vänliga ryggdunk och uppmuntrande tillrop som när jag gav Lidl en riktig Gödsvinet-omgång. Jag tangerade också svinets ”gilla”-rekord, det tackar jag våra kära läsare för. Hoten om svartlistning från mathandlarna har uteblivit, så därför känner jag mig trygg i att ge mig på nästa offer, nämligen hemköp.

På hemköp handlar de som vägrar handla i vanliga arbetarklassaffärer. De som tycker att lidl har för dåligt urval av ketchupmärken, som om det skulle vara någon skillnad på dem, ketchup råvaruhandlas troligen per fat precis som olja och apelsinjuice. Här handlar de som tycker att det är viktigt med ekologiska varor och de som bara tycker att det är för billigt att handla på samma affär som verklighetens folk. Hemköp är sannerligen dyrare än de flesta, och för detta får man lite medelklasslyx, medvetna varor och ett bra sortiment.

Detta kan man lätt förledas att tro. I själva verket är hemköp bara marginellt pålitligare än lidl. De har troligen lök, frysta laxfiléer och mjölk, men krossade tomater, köttfärs och dagsfärskt bröd kan man aldrig riktigt räkna med. Delikatessdisken är bara ett komplicerat sätt att få tag i de varorna som finns i de vanliga kyldiskarna, men tycker man att det är viktigt att någon som aldrig förr sett en osthyvel skär upp ens kvibille cheddar så kan det säkert vara värt ytterligare någon hundring. Och vad gäller märkessortimentet har hemköp en alldeles egen taktik:

För några år sedan lanserade hemköp det egna märket garant. Garant skilde sig från de varor märkta med hemköp i det att de var ekologiska, hade en sparsmakat designad etikett (nyckeln till ett hållbart klimat) och att de var snäppet dyrare än de redan dyra varorna. Garant betydde garanterat ekologiskt, det var hemköp noga med att berätta för alla kunder. Snart hade alla sorters mat en egen garant-variant, och de vanliga hemköp-produkterna började försvinna ur sortimentet. När folk nu vant sig vid att garant betydde ekologiskt kunde hemköp utan problem börja kalla alla sina egna varor för garant, utan det mikroskopiska kravmärket och de mikroskopiska krav det ställer på produkten, och sedan kände alla att de handlade ekologiska kvalitetsprodukter när de egentligen bara lurats att uppskatta hemköps egen version av konsums blåvitt.

Visst har hemköp ett betydligt bättre sortiment än lidl, det är en bedrift som genomsnittliga godisautomater kan skryta med. Man kan lita på hemköp så länge man inte ska ha något komplicerat som kräm fräs, ekologiska ägg eller fläskkarré i skyddande atmosfär. Men vad man verkligen kan lita på i alla väder är att man får betala saftigt för kalaset. När jag nyss handlade lite vanliga förbrukningsvaror som fil, mjölk och ost kostade det mig 250 spänn. När jag senast var på lidl handlade jag middag till tolv personer för det priset.

På hemköp köper man sig hem, precis som namnet föreslår. Man betalar för att komma hem snabbare och gladare. Men ändå är man aldrig nöjd. Det har kostat snormycket utan att man fick tag i vad man ville ha.

Så vad väljer du? Betalar du för dina matinköp i tid, vrede eller i pengar? Någon kombination av dem? Eller har du ett tips där man kommer undan nöjd och med bibehållen köpkraft?

Herr Berntsson sviker

Att ändra åsikt, och att öppet erkänna det, hör inte till mina mest framträdande karaktärsdrag. Så njut när det nu händer.

Jag har tidigare lovordat Herr Berntsons besk. Inte bara såg jag den som en god besk, utan även som en räddare av den redan förtappade ungdomen. I den villfarelsen har jag nu levt i nästan ett år. Som tur är gjorde jag en grundlig undersökning av vilken besk som faktiskt är godast på midsommarafton. Till min hjälp hade jag en hel bataljon av entusiastiska midsommarfirande. Det utföll så här:

  1. Piratens besk. Den är verkligen fantastiskt god. Man kommer inte närmare naturen än så här, om man inte faktiskt äter grönsaker.
  2. Bäska droppar, min gamle ärkefiende. I jämförelsen smakade den inte alls så parfymerat som jag mindes den, men den har en ganska brutal smak. Till skillnad från Piratens rena, råa, naturliga och vassa beska är dropparna en större explosion av smaker. Kanske är jag äntligen mogen för bäska droppar? Jag ska nog ge den en seriös chans till.
  3. Var de olika hemgjorda beskarna placerade sig var vi inte helt överens om. Men de kom inte lägre än delad tredjeplats i alla fall. Min döskallemärkta flaska (den borde i alla fall varit det) beskade ut alla de andra. Tobbes variant var istället väldigt mild, och gjord på färska blad.
  4. Det vi var helt överens om var att Herr Berntson kom sist. Väldigt söt, och med total avsaknad av malörtssmak. Hur kunde jag ta så fel förra gången? Eller fick vi ett måndagsexemplar i år? Jag vet inte, men jag kan omöjligt rekommendera denna längre. Och jag har haft så dåligt samvete över att det respekterade Gödsvinet vilselett tusentals vilsna besksökare att jag måste publicera en ursäkt. Förlåt.

Som tur är finns Piratens i det ordinarie sortimentet på systembolag långt upp i Norrland. Umeå är det nordligaste jag kan se på deras hemsida, och jag vet inte om det finns systembolag norr om Umeå överhuvudtaget. Mina fördomar säger att monopolet på buteljerad alkohol spelar mindre roll en bit upp i landet.

Och när du står och sneglar på ett tiopack med små skärgårdssnapsar, tänk då på att du bara får en besk och en massa annat mög. Bättre då att beställa hem det här paketet till din lokala monopolist. Tio Pirater i en förpackning, nästan som ett blandband med samma låt om och om igen. Genialiskt.

 

Lidlsvinet

Idag var jag och handlade på Lidl. Lidl är en favoritaffär för vissa här, och det är tillräckligt för att jag ska ge affären en ny chans, trots deras ambition att vara dagligvaruhandelns eget DDR.

Men mina fördomar var naturligtvis helt berättigade. Om ICA är en grönskande skog, och Hemköp ett kalhygge, så är Lidl som månens baksida. De få varor som faktiskt finns… äsch vem predikar jag för? Alla vet att Lidl inte har något urval, ens på de få varor de faktiskt har. Det säger de till och med i sin egen reklam.

Men varför kommer folk hit då? För att det är billigare? För att det är enklare att välja?

Troligen. Lidl är en affär för folk som gett upp. De som gett upp kontrollen över sitt liv. Meningen är att man ska tro att man sparar både tid och pengar i affären där det är ”lätt att välja”, men så blir det inte riktigt. Det tar en evighet att hitta det man ska, eftersom de tyska fulvarorna är utspridda helt utan logik i affären. Och när man väl kommer ut ur labyrinten måste man ändå vidare till nästa mataffär för att komplettera med de basvaror som Lidl inte ansåg sig behöva i sitt sortiment. Ska man handla på Lidl tvingas man ge upp och skaffa sig livsstilen Lidl. I livsstilen Lidl begränsar man sig till en diet uppbyggd av de restlager som för tillfället finns att köpa upp runtom på Europas lastkajar. De basvaror man kan räkna med i sitt liv är moldaviskt sköljmedel och mängder med kinderchoklad. Du behöver inte ha låg social status för att börja handla på Lidl, men du får det till slut om du fortsätter.

Att det är billigare kan ingen förneka. Billigt som tusan. Så i slutändan handlar det om hur man värderar sin tid, förutsatt att man redan gett upp alla krav på livskvalitet. Min tid är värd betydligt mer än de tior man sparar, och dessutom är det bra för mitt blodtryck att inte handla där. För att inte tala om hur ointresserad jag är av att handla färdigskivad gouda i ekonomipack.

Några av de som valt livsstilen Lidl springer säkert fortfarande runt i affären jag just besökte och jublar över hur billigt det är med någon veckogammal färdigskivad limpa och ett sexpack spritzesahne. Jag är bara glad att jag kommit därifrån, efter dubbel beräknad tid och strax över hälften av det jag behövde.

Om att hänga på låset

I onsdags ville jag komma åt ett paket av den sprillans nya IPA is dead från Brewdog. Att smaka fyra likadana öl, fast humlade med olika sorters humle är ett utmärkt sätt att prova sig fram i en finsmakarvärld som ibland är för insnöad för ens eget kunskapsregister.

Men för att få tag i ett fyrpack eller två var jag tvungen att hänga på låset på systembolaget. Det har jag aldrig gjort tidigare, och det blev en helt ny erfarenhet för mig. Utanför portarna på Hansacompagniet stod en förvånansvärt heterogen samling människor och väntade. Alla hade uppenbart siktet inställt på olika prisklasser och smaker, men en charmerande jämlikhet rådde inför den ogenomträngliga mur glasdörrarna utgjorde. När dörrarna gled isär tog alla sin egen väg in. De flesta gick direkt till avdelningen för fina viner och ställde sig i kö för en flaska av något sällsynt franskt. Vissa gick med vana steg raka vägen till ölburkarna med namn som dynamit, extra stark och elefant. De var inte där för att det var morgonen den första i månaden, utan helt enkelt för att det var morgon. Andra gick med mig till hyllan för ölnyheter.

En kamratskap rådde. Trots viss huggsexa om de sällsynta flaskorna märktes det att här fanns folk som träffades vid samma hylla varje nysläpp. Det snackades om vad som hänt sedan senaste släppet, ölfestivalen i Köpenhamn nämndes av någon. Jag tyckte mig ana en och annan vi-och-dom-blick mot den långa kön av kostymklädda borta vid vindisken, men det kan ha varit inbillning. På det hela taget en nervös och stressad situation, men ändå vänskaplig. Hela cirkusen bevittnades av trötta och ointresserade blickar från de som bara behövde ett paket Castillo de Credos till frukost, och inte alls bett om att få trängas med män (jodå, nästan bara män) som har en image att bevara.

Jag är en erfarenhet rikare. IPA is dead sålde nog slut under den första halvtimmen i onsdags. Jag avsmakade dem i helgen, och njöt av det humlekalas de erbjöd. Citra blev nog min favorit, men jag tyckte också att Bramling X var spännande.

IPA is dead, fyra systembolag av fem möjliga.

Hänga på låset, ett fyrpack öl av ett möjligt fempack.

Torsk på Malmö

Idag lagade jag fisk. Fisk som jag fångat själv. Jag spenderade stora delar av helgen i en liten båt på Östersjön med min pappa, och det ni ser på bilden är två av de torskar som föll offer för den utflykten. Jag pregade dem fulla med citron, lite bladpersilja, lade stora klickar smör här och var, sedan fick  de jäsa i ugnen ett tag.

Jag vet faktiskt inte vad jag mer ska skriva om det, jag ville nog mest skryta om att jag fångat fisk. Och det blev ju en ganska fin bild.

En räkmacka i första klass

När jag skriver detta sitter jag i en förstaklassvagn på ett X2000. Att åka i första klass på med SJ är enbart en fråga om vilken bugg i deras bokningssystem som tittar fram just när man bokar sin resa. I mitt fall var det den märkliga men vanliga anomalin att resa med första klass var billigare än andra klass. Men oavsett den snålhet som fört mig hit iklär jag mig mer än gärna den överklassroll som jag tycker passar i vagnen med två centimeter bredare säten, gratis thermoskaffe och folk som pratar i mobiltelefon för att det är coolt. Alltså, jag tar mig en räkmacka.

75 kr får man hosta upp för en räklandgång i SJ’s bistro. En landgång brukar vara ganska lång, men på tåg är allt litet. Brödet är av polarbrödtyp, och avlångt. Ut i ändarna har inte räkstimmet nått, och där råder salladen nästan allena, tillsammans med en vilsen ägghalva. En torr citronskiva skymtar också, men jag har aldrig begripit vad man har en skiva till. Klyftor som man kan pressa är mer funktionellt.

Räkstimmet har istället centrerat sig vid mitten av landgången. Det är inte så konstigt, för då det är ebb i de båda ändarna, är det flod i mitten. Flod av majonnäs. Det är inte majonnäs av någon finare sort, men den är helt acceptabel. Ganska frisk för att vara majonnäs. Räkorna som vältrar sig i den väl tilltagna klicken är om inte handskalade så ändå av ganska bra kvalitet och storlek. De är dessutom ganska lagom många. Hela mackan kändes ganska fräsch och trevlig för att komma i plastförpackning. Den hade kanske varit värd dryga femtilappen på land, och då tycker jag att 75 kronor är helt ok på ett tåg. Det har dessutom vi i första klass råd med.

För den som vill, och reser i första klass, finns gratis efterrätt i form av unkna päron. Jag nöjer mig med en kopp thermoskaffe.

SJ’s räkmacka, tre överklasslynglar av fem möjliga.