Författare: zonk

Folk

av zonk

Ryktet har gjort gällande att bästa pizzan i Lund serveras på.. ja var var det nu igen? Nåt ställe på väster? Jag minns inte, namnet har fallit mig ur minnet. Men däremot minns jag att Folk låg ganska långt upp på top fem-listan, och det var desto lättare att komma ihåg. Detta samarbete mellan folket bakom Love Coffee och Timbuktu serverar pizzaslices, sallader och en del annat som jag inte ens såg på menyn för jag kollade bara på vilka slices som fanns att tillgå. Det fanns med stracciatella och oliver, syrad grädde och krasse, samt vitlök och oregano. Tydligen är det en stående meny, men det finns å andra sidan möjlighet att lägga på n’duja, sardeller, salsicca eller coppa för 15 kr.

För min del blev det en med stracciatella och en med krasse, och jag får säga att det var förbaskat smaskigt. Kanske tar jag steget och laddar på med n’duja och coppa nästa gång?

4 slajsar av 5 möjliga. 90 spänn för 2st, Folk, Lund.

Muttley & Jack’s Daterra Blossom

av zonk

Efter den lätt narkotiska smakbomb som var Daterra Sweet var det en nobrainer att omedelbart testa Daterra Blossom när den nu dök upp hos M&Js. Och det är inget oävet kaffe: milt och lent i starten, som sin kusin Sweet, med en smak som sticker iväg på allehanda tropiska turer i andra halvlek. Jag vet inte om jag vill säga att det är en ny Sweet, men det är ett förbannat trevligt kaffe icke desto mindre, med en mängd trevliga nyanser att fundera över medans man får sig en fin dos koffein. Om jag ska säga något negativt om det är det möjligen att jag har svårt att lägga ut texten om det, men det kanske huvudsakligen är ett problem för den som skriver om kaffe, snarare än den som bara dricker det.

Tre och ett halvt blomster av fem möjliga. 139 kr för 250g, Muttley & Jack’s.

Widerbergs 2.0

av zonk

Inte mycket är sig likt inne på Widerbergs: borta är männen i vita rockar och pomadafrisyrer som karvar kött med sågar, borta är all världens chark- och köttprodukter. Istället är det, kanske tidstypiskt, ett bageri. Men det har inte hindrat att man åter serverar det som Widerbergs kanske var mest känt för bland oss studenter: den överladdade charktorpeden till baguette som kallades just widerbergare.

Förväntningarna är kanske inte alltför höga på att få återse något som ens kan minna om de excesser som forna widerbergare stod för, men på åtminstone denna punkt får vi ge version 2.0 fullt godkänt: den är massiv. Stor, bred, lång, och tjongfylld med en blandning från charken där vi till och med hittar pepparrotscremen och persikoklyftan på rostbiffen. Så långt allt väl, men i moderniseringen har man dessvärre valt ett övermåttan bitigt bröd som förvisso ger god gymnastik till ansiktsmusklerna med fokus på de runt käken, men som allt efter vad baguetten lider blir aningen tungarbetat. Likaledes har man längs hela brödet en riklig mängd majonnäs smaksatt med vad som verkar vara kapris. Återigen är det något som kanske kan vara pikant ett litet tag, men som blir övermåttan påfallande när det förekommer från ände till ände i riklig halt. Slutligen har man ett rejält inslag av picklad rödlök, och den återkommer lite för ofta för att vara rolig.

Likväl är det förbaskat trevligt att man åter tagit upp stafettpinnen och börjat servera widerbergare igen. Utveckling är likaledes oundviklig. Men får man kanske föreslå att de moderna tingen kan få sin lilla avdelning precis i början av baguetten, med kaprismayo och picklad rödlök, och sedan kan senare avdelningar få fokusera lite mer på sin egen grej? Det var trots allt widerbergarens kännemärke i forna tider, att skifta natur längs baguettens längd, och jag hade sagt att det vore både fint och riktigt att fortsätta på detta vis.

Fyra ting i tiden av fem möjliga. 89 kr på Widerbergs & Ko i Lund.

Muttley & Jack’s Mubuga Ngozi

av zonk

Denna böna från Burundi ger ett starkt, strävt, närmast vinöst kaffe: bärigt, intensivt, fullt av smak. Det blir nästan lite för mycket av det goda och kanske ska jag framöver öka på och ha lite mer hett vatten, men jag klagar inte, det är en förbannat trevlig liten kopp kaffe och man får den där närmast euforiska känslan som man kan få av bättre färskmalt single source, det är något med alla de där smakerna som dansar i bakgrunden som hettan över en jävligt stark kopp kaffe en måndagsförmiddag, kakao och dyr högprocentig choklad, körsbär, ja lite grappa, sådär den där perfekta fulfinspriten, fast bara ett daller i luften, nästan så man misstar sig, svetten pärlar i pannan och rapsen stirrar tokgul mot en över slätten, vindkraftverken snurrar episkt långsamt, nästan osynliga i diset, det är en förbaskat trevlig kopp kaffe och jag tror det blir en till.

Fyra dis av fem möjliga. 139 kr för 250g, Muttley & Jack’s.

Love Coffee Guji Anferara

av zonk

Såhär i isoleringen är reslusten så intensiv att man nästan minns sina sejourer med fältförsök på Afrikas horn med viss ömhet, men kanske bara nästan. Det kan nog räcka rätt långt att bara fundera på värmen, kaffet, landskapen och de skumpiga vägarna, och hursomhelst tror jag inte mitt matsmältningssystem hade tålt några fler resor av den sorten, det var knappt det orkade när jag var ung. Hursom. När nu fötterna ledde oss förbi Clemenstorget i Lund, i en högst fruktlös jakt på något slags lite trivsammare bokhylla från anrika Clemens antik, så hade vi ju åtminstone lösningen på hemmets relativa kaffebrist runt hörnet, ety en av Love Coffees filialer ligger nästdörrs. Så nu är det lite etiopiska bönor i koppen, från Anferara i Guji närmare bestämt, och som de ikonoklaster vi är kör vi dessa filter-rostade bönor i franskpress. Det är ett trevligt kaffe, lätt och lite bittert, men kanske inte sådär mjällt och tropiskt som man hade hoppats. Inte så tokigt, och kanske gör det sig bättre i bryggtratt (det ska testas), men ingen home run, heller. Men det är ju trevligt att ha kafferostare inom någotsånär kort håll, utifall nöden skulle falla på, och det blir säkert fler kaffesorter från Love Coffee.

Tre bönor av fem möjliga. 139 kr för 250g, Love Coffee i Lund.

Boylan Cane Cola

av zonk

Boylan var ett fynd och jag har njutit stort av deras olika gammel–läskar av amerikanskt stuk. De var en av de där små trevliga grejerna med att ha ett stort City Gross i Bromma att åka och handla på, utöver ett schysst sortiment av lokal korv, så man slipper scans och icas själsdödande trista varianter på allehanda i originalformat livliga korvar. Men här sitter jag med Boylans Cane Cola och ja, jag har lite svårt att skriva så väldigt mycket om smaken. Visst, den är juste. Den är kanske lite sötare, kanske aningen .. mintig? Men annars framstår det lite som typ valfri cola. Möjligen inte fullt så spetsig, eventuellt en vag ton av metylsalicylat. Visst, det är mer spännande än coca cola, om än inte så behagfullt spetsigt, men det finns kanske en anledning till att Boylans andra brygder druckits först. Ja. Och ni noterar kanske att jag skriver om City Gross Bromma som något som hör det förflutna till, och så kommer det snart att vara – Gödsvinet Bromma är på väg att bli Gödsvinet Lund inom kort. Vi får hålla tummarna för att det finns nån lokal hökare därnere med lite knepig amerikansk läsk – även om det tyvärr inte längre finns något City Gross i stan.

Tre och trekvarts läsk av fem möjliga. Runt en tjuga för en flaska på City Gross.

Rolles, Lund

av zonk

Att luncha som biologistudent i Lund var en ganska varierad upplevelse. Var man nere på zoologen, som låg vid UB i ett stort tegelslott på den tiden, innan allt skulle bli centraliserat och fyrkantigt, så låg ju Hemma hos Greken inom bekvämt gångavstånd, om man inte ville cykla till Widerbergs (ah, dessa Widerbergare, jösses, fantastiska tingestar, torpeder av baguette och finaste allt-i-charken). Var man uppe i tegelbruket på ekologen, som ligger precis bredvid kemicentrum, så var det lite skralare. Det fanns en ganska sorglig servering i huset, som varannan dag serverade köttbullsbaguette med rödbetssallad och varannan dag köttbullsbaguette med remouladsås och rostad lök. Det var kul en vecka men jag kan fortfarande känna smaken i halsen av en köttbulle halvvägs nere, slipprig av rödbetssalladens safter. Det är inte vackert. I närheten av ekologen fanns dessutom just inget: Bellinis pizzeria (perfekt för att somna efter lunch), att äta i lunchkaoset på teknis kårhus, teknis likartat kaotiska smörgåsförsäljning, och så Rolles vid getingevägen. Rolles var en korvkiosk av väldigt typiskt snitt, med snitsare som paradnummer, dvs en tunt utbankad bit skosula som maskerade som kött, som serverades rykande het med typ pommes och något som påminde om kryddsmör. Det var faktiskt inte så tokigt. Numera lever Rolles en tynande tillvaro, där endast parkeringsskyltarna minner om det forna namnet, på skylten säger det endast Sibylla. Jag ska inte säga om denna förändring i form inneburit någon större förändring i innehåll: snitsare finns fortfarande som lokal specialitet, och de var knappast heller innan något unikt för Rolles. Men någonstans saknar jag den gamla skylten.

Slöinge Floor Sweeper

av zonk

Egentligen är det omöjligt att recensera Floor Sweeper från Slöinge kafferosteri, men jag tänker inte låta det hindra mig att skriva om den. Den är nämligen kaffevarianten av traditionell pytt i panna, dvs veckans rester. Nu är det kanske inte så dåligt som det låter, och kaffet ska inte ha varit på golvet och vänt – det ska bara vara småslattar som är kvar efter provning etc. Så en slags blended från kafferostandet i Slöinge, alltså. Så långt gott och väl, men till detta kommer att resterna varierar från vecka till vecka. Så den som beställer en Floor Sweeper vet bara att det kommer bönor, och från Slöinge, och just inget mer. Men det kan väl fungera som vardagskaffe, mellankaffe, lite sådär som kaffet när man inte riktigt är fokuserad eller inte riktigt känner att man reagerar. Snäppet över färdigmalt från det lokala snabbköpet ska det väl trots allt vara. Hoppas jag, för förpackningen är trots allt på ett kg. Nu håller ju hela bönor ett bra tag, men det är ju trots allt ett litet tag att mala sig igenom ett helt kilo.

Tre och en halv (?) ekonomisk kopp av fem möjliga. 149 kr/kg, Slöinge Kafferosteri.

PG Tips

av zonk

Det är svårt att säga mycket om hur PG Tips smakar, men därmed inte sagt att det är ett dåligt te. Det är ett extremt typiskt svart te, och smakar som svart te ska smaka. Möjligen blir det fortare bittert än annat påste – ja, jag skulle vilja säga att det har en beska och en fyllighet som man sällan finner i enklare påste – men annars är det väldigt vanligt och väldigt svart te. Det är enkelt, även om man inte får nåt snöre på påsen och måste fiska upp den med sked eller i nödfall gaffel, det är schysst, det blir lätt ett standard-te, något att snabbt slänga ihop medans mötet fortgår online, medans man knapprar in mer på sin rapport, medans man kikar på hur nån på youtube pysslar med att reparera en bil, en cykel, eller något annat som händer därute, bortom datorer och nätverk och ens omedelbara närhet. PG Tips är ett bra te, och det tar dig igenom det där, snabbt på morgonen, enkelt på eftermiddagen, det ersätter inte bättre te på lösvikt, men det finns heller ingen anledning att köpa mycket annat enklare påste. Det är generiskt på ett bra sätt, det passar alltid.

Tre och trekvarts generika av fem möjliga. Finns lite varstans, till exempel på Tehuset Java.

Kebabvagnen, Lund

av zonk

Den var smått legendarisk runt millenieskiftet, kebabvagnen på Mårtenstorget. Många gånger mitt i veckan var det den enda nattamat som fanns att få i denna stad vars storlek ibland gör sig omilt påmind, lite som när man som ickestudent inventerar ställena att dricka öl på, och kommer fram till att man kanske inte ska gå till Botulfs ändå. Men kebabvagnen på Mårtenstorget återkom man till, ofta för en stödkebab på väg från uppvärmningen till kvällens huvudmål, och sedan en på vägen hem framåt två- eller tretiden (vissa väldigt urbana och kosmopolitiska uteställen hade faktiskt öppet så länge som till tre, vilket var närmast överväldigande). Så mången kebab avåts, kebabmästarens rop “Nästa! Dressing! Mildstarkellervitlok!” är inpräntat på ens hjärnvindlingar, Steve (alltså Student-TV) gjorde reportage, kebabmästaren visste att man skulle ha extra feferoni, det var tider. Visst fanns Hamburgerstället, visst hade Falafelkungen öppet senare de flesta dagar, men vid Kebabvagnen stod man oftare och slabbade vitlökssås över skinnjackan, skorna och jeansen, tryckte i sig den där sista såsiga klumpen av våt pita, hyvlad kött-torped och safter, gled vidare mot nya mål i natten, mer eller mindre rakt, oftast mindre.

Det finns fortfarande en vagn på Mårtenstorget men den är fräsch, blå, och salladen är pigg som fan, brödet verkar seriöst men är segt, det är långt från millenieskiftets optimistiskt vita vagn, ja, även den gröna vagn som senare anskaffades när stadens mäktige ansåg den vita för anskrämlig och ville ha bort denna institution. Det är unga män uppe i vagnen, väldigt unga människor utanför, det är bländande sol och otroligt långt från de dagar när vi inte oroade oss för Y2k. Det är en å man inte längre kan kliva över, för det är inget kvar vare sig av den eller den man var, utom suddiga hågkomster. Men man kan fortfarande få extra feferoni. Om man kommer ihåg att fråga efter det.