Det var inte länge sedan jag besökte den kungliga operan för första gången. Nu springer jag där som barn i huset. Detta är berättelsen om hur ett kort återseende på eftermiddagen blev en sen kväll på operan.

Berättelsen börjar i Abrahamsberg eller kanske i Östersund. Allt handlar om perspektiv och jag har inga. Det var hur som helst i Östersund jag lärde känna E och Å och det var i Abrahamsberg vi återsågs igår eftermiddag. Tanken var att jag skulle dricka vin, se på när de åt och sedan åka hem till Vällingby igen. Detta låter som ett udda sätt att fördriva en fredagseftermiddag men det finns en fullständigt naturlig förklaring och den har något att göra  med att jag hade ätit ett helt kotteri av exotiska fiskar på Folkunga Sushi och att E och Å senare skulle röra sig mot stan för att se någon fransk balett.

Redan efter den första flaskan vin kom planerna att korrigeras i marginalerna. Jag åt upp all deras mat och ringde till Operan för att boka en biljett. Därmed var vi tre som äntrade gröna linjen, destination finkultur. Finns det en resa så måste man göra den.

Vi mellanlandade hos vänliga och förstående människor alldeles i närheten av min tidigare bostad på Norrmalm. De såg till att vi fick champagne nog att klara den sista biten ner för Regeringsgatan mot Gustav Adolfs Torg och Operan.

Vi hade platser på översta läktaren, uppskattningsvis 40 meter rakt ovanför scenen. Där, bland de andra fyllona på apberget, gjorde vi oss redo för att uppleva Manon, det klassiska kärleksdramat baserat på Prévosts roman. Det är den odödliga historien om en ung man i alldeles för trånga byxor som åtrår en cynisk golddigger i folkdräkt. Föreställningen inleds med att en förstärkt grupp av män i för trånga byxor gör en koordinerad presentation av blandade indianhopp. I den mörka lokalens stillhet kunde jag bara förnimma orkesterns smäktande toner och E och Å som då och då förtjust utbytte ordet “rumpa”. Sådan är den fina kulturen strax under taknocken på den kungliga operan en kväll i november 2010.

Efter 45 minuter gavs vi en 25 minuter lång paus. Vi visste mycket väl vad det betydde. 25 minuter att bege sig till baren i källaren, 25 minuter att få sig en balettöl. Vi sprang, naturligtvis sprang vi. Det fanns ingen tid att ödsla på värdighet, inte då och inte någonsin.

Nu bör det sägas att vår angelägenhet avvek något från den allmänt uppvisade på operan den kvällen. I själva verket avvek vi även i andra avseenden. Åtminstone jag, som ju inte alls haft för avsikt att gå på balett en kväll som denna. I själva verket var jag mer klädd för en rodeo eller en konsert med Drive-by-truckers. Detta är dock ett mindre hinder än vad man först tror och förresten hade vi inte tid för att stanna upp och kontemplera klädkoder. Vi hade bråttom, bråttom till balettölen.

Jag var den enda som drack öl. E och Å fortsatte att dricka champagne och de fortsatte att prata om rumpor. Rumpor, rumpor, rumpor, där har ni min kväll i ett nötskal.

25 minuter går fort när man har roligt och jag antar att 25 minuter går fort när man pratar om rumpor. Hur som helst blev vi efter en bara en liten stund uppvaktade av en vaktmästare i någon sorts avlagd amiralsuniform. Han yttrade ett par ord som samtliga verkade sakna konsonanter. Ingen av oss förstod något alls. Finns det ett speciellt operaspråk som bara adelsmän och medlemmar i Wagnersällskapet förstår? Vi förstod som sagt inget men vi svarade ändå vänligt i ett röstläge vanligtvis reserverat för utvecklingstörda och kungligheter.

Budskapet hade gått fram: Vi hade väldigt lite tid och väldigt många trappor till våra platser och den andra akten. Vi ökade på takten redan i den första trappan och fortsatte sedan att öka hela vägen upp. När vi närmade oss vårt plan hade vi nått olympisk hastighet. Jag kastade mig upp för fyra trappsteg i taget, vi passerade män i kostym och vi passerade tanter i lila och hela tiden ökade vi för att hinna. Jag har inte skyndat till en föreställning på sådant sätt sedan jag bryskt trängde mig förbi en rullstolsbunden man på en Willie Nelson konsert i en liten stad i Klippiga Bergen någon gång för uppskattningsvis 60-70 år sedan. När vi andfådda men rakryggat gick in genom porten till läktaren ringde den andra signalen.

Den andra akten var ungefär som den första. Män i trånga byxor skuttade och kvinnor i någon sorts franska, heltäckande burkor skuttade tillbaka. Nästan samtlig kommunikation skedde medels skuttning. Tänk bara om resten av världen hade varit mer som klassisk balett. En riksdagsdebatt hade varit obetalbar.

Den andra pausen innebar en andra balettöl. Vid kring denna tid började vin, champagne och öl bli en relevant aspekt av allmäntillståndet. Jag skäms inte för att säga att vi var något mer högljudda än resten av operan. Trots att vårt tal även fortsättningsvis mest handlade om rumpor. Till vår förtjusning fick vi sällskap av sagofiguren Tant Gredelin ett par bord bort och den större delen av ballettöl II ägnades åt att beundra och kommentera denna aristokratiska kvinnas förehavanden. Varken fascinationen eller uppskattningen var ömsesidig

Balettölen är en illa kyld dryck som kommer ur en flaska från ett danskt bryggeri. Den har en elegant smak av bröd, humle och rumpa.

Vi var sena igen och vi sprang igen. Denna gången trodde jag verkligen att någon skulle komma till skada.

Luften var kylig och en förening av kväve och syre när vi åter stod ute på Gustav Adolfs Torg. Det var för tidigt att åka hem och för sent att göra något åt rösten som skriade av törst från någonstans i vildmarken bakom hypotalamus. Åter igen sökte vi asyl på Norrmalm och åter igen gavs vi champagne och annat som själen begär efter ett par timmars balett på rikets första scen.

På väg hem på tunnelbanan spydde en punkare på mina skor.