I lördags lyxade jag till det med en middag på Malmös dyraste och märkligaste restaurang. Bloom.
Man skulle kunna tro att det är svårt att gilla en restaurang där man varken får beställa mat eller dryck. Där man inte ens får veta vad man blir serverad. Och där man inte ens alltid får veta det strax efter man ätit det. Men skådespelet man bjuds på är så spektakulärt att den underliga attityden snabbt blir en naturlig del av kvällen.
Vi inledde med att knappt hinna öppna truten innan vi hade varsitt glas skumpa i handen. Sedan fick vi en stående förrätt som var en asiatiskt inspirerad liten tallrik med nudlar, sötpotatispuré och en friterad boll med okänt innehåll. Jag hade gissat på kyckling, men det enda man kan vara säker på på Bloom är att det inte är det man tror det är, så jag vet inte. Lite storbladig, delikat och slemmig tång rymdes också på tallriken. Perfekt liten aptitretare.
När vi satt oss till bords fick vi en tallrik med vit fisk formad som en maki-rulle, men tillagad. Till det en mängd olika småsaker, ett par delikata oliver i märkligt geléformat satte avtryck i minnet och ruccolaglassen var fantastisk.
Nästa rätt var en lila platta. Jag vet fortfarande vad den bestod av, men den var både platt och lila. Men ovanpå fanns en bit kalvbräss och en friterad rulle med kalvkind. Båda ytterst delikata. Under den dolde sig ett flertal oidentifierade grönsaker. Som bestraffning för att jag lyckades gissa rätt på brässen kom nästa kötträtt till våra spända bukar nästan omgående. Det var gräddig matvete med lårfilé från någon av de ankor som en gång bodde ute i pildammsparken. Samma anka hade även fått fylla en liten ravioli i randigt fodral. Inte alls dumt.
Härpå fylldes vi ordentligt med rödvin och sedan en spektakulärt rykande limeblandning för att rensa smaklökarna innan efterrätterna tog vid. Den första av dem hade varit en svår gissningslek om jag inte fått gåslever med glass innan. Gåslever är en smak som sitter i till dagen efter, och det är bra eller dåligt lämnar jag åt läsaren. Den vagt parfymerade glassen var gjord på rosenblad.
Nästa steg mot en tidig blodtrycksrelaterad död var en tallrik med små bakelser. Vid den här tiden på kvällen var min blick dimmig på grund av det myckna vinet och den höga halten av blodfetter. Med ett magiskt trick som inbegrep kolsyreis och en oidentifierad mejeriprodukt förvandlades tallriken till ett skummande mjölkvitt bad. Till kaffet efteråt kom en skog av sockervadd som jag hoppas var där mer för prydnad än för att faktiskt ätas, samt ett par små pralinliknande godsaker och en bensinångande grappa.
Vi vinglade därifrån med magarna spända som trumskinn. Mättnaden är allt annat än central på Bloom, men den är ett oundvikligt resultat efter så många rätter. Det är svårt att inte tycka om Bloom.
Är man rik skall det synas !
Eller åtminstone smakas!
En kul detalj är att det inte som vanligt framkommer vad det kostade. Direkt tänker jag på ett citat ur Fight Club. När han säljer tvål. ”god knows what they charged”.
En sådan här middag för två går på tre lakan, i runda slängar. Dvs ungefär vad det kostar att ha bil varje månad. Med min logik kan jag alltså äta där en gång i månaden tills jag skaffar bil, och fortfarande ligga plus/minus noll.
Det gör jag ju inte, jag äter där mycket mer sällan än så. Jag tjänar alltså pengar på det.
Mycket intressant jämförelse faktiskt, och då är jag seriös. Det intressanta är allas totala oförstående för andras konsumtionsmönster. Jag är en av dem jag kan lungt säga.
Dessutom har du ingen kåk på franska rivieran vilket måste frigöra minst fem papp i månaden. För att inte tala om den där segelbåten du aldrig funderat på att köpa. Skämt åsido så finns det ju normer för vad som är accepterad eller positiv konsumtion (bil, bostad, saker till barn) och inte vida accepterad konsumtion (nöjen, måltider med små portioner på stora tallrikar för 3000 osv). Detta är naturligtvis fel.
Helt klart en intressant diskussion. Vissa saker är alltid mer OK att spendera pengar på än andra, och logiken i det lyser med sin frånvaro. Bil är det mest uppenbara exemplet, just för att det faktiskt kostar så otroligt mycket. Man kan ju ta en restresa till mallorca en vecka varje månad för de pengarna.
Att köpa finöl på systembolaget är en annan. Visst, mina referensramar har blivit ohälsosamt liberala på senare år. Men att folk fnyser åt en när man köper öl för 30 kr flaskan samtidigt som de själva gärna betalar 65 kr för ett plastglas med utspädd norrlands guld på en uteservering på lilla torg, det är märkligt.
Jag kan inte annat än hålla med om vad Jonas skriver i kommentar nummer 7.
Magen kurrar efter man läst detta!
Men hur var servisen på detta stället?
Har inte ätit där men är extremt nyfiken på stället..
Servicen är minst sagt speciell. Hastigheten och mängden uppmärksamhet kan man inte klaga på, i övrigt är det inte som något annat ställe du ätit på. Prova!