När grisar flyger

Sittandes med tom mage på Barcelonas flygplats får jag en lysande idé. En idé till ytterligare en restaurang Gödsvinet.

Jag ska öppna en helt vanlig restaurang. Den ska servera helt vanliga rätter, som smakar helt ok. Priserna ska vara rätt normala, varken billigt eller dyrt alltså. Inredningen ska vara ren och fräsch, inte prålig men inte heller minimalistisk. På det hela taget ska det vara en rätt medelmåttig restaurang med helt ok mat för helt ok priser. Varken mer eller mindre.

Men den ska ligga på en flygplats.

Folk kommer alltså kunna äta sig mätta på helt normal mat, eller på en hyfsad macka med något gott pålägg innan flygningen för ett pris som inte för tankarna till sms-lån och kronofogden. Mackorna kanske inte kommer trekantiga och färdiginplastade från en smörgåsfabrik i Moldavien, och den lagade maten kanske lagas på plats. Ungefär som på en restaurang.

Flygresenärerna vänjer sig nog snabbt vid att det inte är vämjelig mat och personlig konkurs som väntar en när man kommer hungrig till flygplatsen. Värre blir det för de rotade etablissemangen.

Hotell- och restaurangförbundet och luftfartsverket kommer vara som förstenade efter ett sådant oväntat drag. Transportstyrelsen kommer snabbt få i uppgift av dem att undersöka om det inte är lag på att låta lasagnen stå i kylen en vecka innan den ytvärms i micron och säljs för minst 110 kronor. Får man göra vad som helst på en flygplats?

Europas organiserade flygplatssmörgåsförsäljare kommer att undra hur kilopriset på vitt bröd med en ostskiva och en gurkskiva från förra säsongen plötsligt blev mindre än kilopriset på guld.

Vid det här läget har SAS Danmark redan gått ut i strejk av orsaker inte ens kända för dem själva. Samtidigt har Sverigedemokraterna rest sig och marscherat ut i sina knätofsar. Det var bättre förr.

Gödsvinets blogg hackas av FRA på uppdrag av luftfartsverket och Henrik Pontén förföljer oss skribenter på sin egen fritid då han instinktivt känner att någon gammal och ineffektiv affärsidé hotas av nytänk. Sådant kan han lukta sig till.

Efter att Gödsvinet brutit isen kanske även bättre etablissemang kan slå upp portarna på flygplatserna. För visst kan folk betala 150 kronor för en lunch så länge den inte är lagad av halvfabrikat från nettos frysdisk.

Ack vilket önsketänkande. Tillbaka i verkligheten nobbar jag den sunkiga hamburgartallriken för 7,50 euro (plus 20% om man vill nyttja deras bord under födointaget, om moms ingår är oklart). Dryck ingår ej. Istället tar jag en trekantsmacka med innehåll av tveksam organisk härkomst, och en munk, på stället som skyltar om iberiska delikatesser och genuina tapas. Håhåjaja.

Bönpytt

Kampen för den onyttiga vegetariska maten har nu kommit att leva ett eget liv. Jag kontrollerar den inte längre. Det är inte utan förvåning som jag konstaterar att experimenten nu helt tagit över min vardagskost.

Min definition av något enkelt och gott har nu kommit att bli bönpytt. Hur gick det här till? Jag vet inte men det fascinerar mig och jag undrar vart det här ska leda. Här följer ett ganska typiskt exempel på vad jag steker ihop på nästan daglig basis nu för tiden.

Bönpytt (1-2 portion)

200g bönor

2 st carlipaprikor

1 liten lök

5-6 champinjoner

2 piri-pirifrukter (inlagda)

2 klyftor vitlök

Olja

kryddor efter smak

Själva definitionen av en pytt är att man kan hälla i nästan vad som helst. Detta gör varje recept en smula löjligt. Detta receptet är ganska minimalistiskt och det baserar sig enbart på vad jag råkade ha hemma just ikväll. Låt ditt kylskåp bestämma, det vet vad du behöver. Gör så här:

Hacka löken och vitlöken och lägg det i en panna med olja. Låt det värmas upp medan du skär svamparna. Tillsätt dessa och fortsätt med de skurna paprikorna (som kan vara vanliga paprikor också) samt piri-pirin. Håll pannan puttrande medan du skär. Jag har för detta recept valt två piri-piri eftersom min vana att äta tre om dagen långsamt fick mig att förlora kontakt med verkligheten. Där det finns ett bruk finns det ett missbruk. Generellt sett tycker jag att man kan krydda bönrätter ganska rejält, bönorna bär upp hettan på ett fint sätt. Sist tillsätter du de sköljda bönorna. Bönorna kan vara av den sort du föredrar. På bilden ovan har jag använt endast svarta bönor. Det finns dock ett stort antal olika att välja mellan och dessutom många olika blandningar. Jag använder bönor direkt ur en paket från go green men det finns många alternativ på marknaden. När bönorna är tillsatta kan det hela få steka på lite svagare värme i ett par minuter. Total tillagningstid är kring tio minuter. Servera med en folköl från Lidl.

Kals Stout (11473)

E den go eller? Nej, inte direkt. Det är en stout från Dugges  som nästan helt saknar skum och bubblor. Vid den inledande okulärbesiktningen såg Kals stout mest ut som avslagen julmust. Med risk för att gå händelserna i förväg så smakar den inte helt olikt avslagen julmust heller.

Världens mest kända stout är guinness och till dess berömmelse hör att det är den enda ölen vars bubblor sjunker istället för stiger. Kals stout har möjlighet att göra sig ett eget namn som den enda ölen som inte har några bubblor alls. Kanske har jag fått en dålig flaska.

Dugges Kals Stout smakar svagdricka som kryddats milt med apelsinskal. Smaken är ganska platt, tveklöst för att den inte rider på en våg av bubblande gaser. Är detta det slutliga beviset på att stout skall drickas på en pub där den pumpas upp ur underjorden av en överviktig fotbollshuligan i ett smutsigt förkläde? Kanske är det så, när jag tänker på det har jag sällan druckit goda stout från flaska. För lager råder nästan omvänt förhållande.

Det är som sagt inte omöjligt att det är just Gödsvinets provexemplar som fallit offer för produktionsfel på fabriken. Ifall Dugges skickar ett par backar med ny öl så kanske vi kan göra om den här recensionen. Tills dess ser det inte så bra ut.

27,90 kronor på systembolaget, nummer 11473 i katalogen

Två plattfiskar av fem möjliga

San Bitter – döden i flaskan

Tidigare har jag skrivit om Chinotto, svulsten i den ädla San pellegrinokroppen. Som del två i min läskodysse tänkte jag gå vidare till en annan svårsmält camparisläkting, San Bitter.

Med ett nätt välsvarvat yttre och blodrött innehåll lockar den sitt byte. När den väl tagit sig in i värdkroppen nästlar den sig snabbt ut i lukt- och smakorgan. Effekten är omedelbar, giftet härsket. Tungan vrider sig i plågor några varv innan den med ett förvånat, klandrande ”varför?” faller död ner i svalget.

Gillar du att svalka dig med en fyra bäsk efter joggingturen? Då är San Bitter något för dig.

Flaska: 5
Smak: 2
Känsla av exklusivitet/gödighet: 4
Nils subjektiva drickupplevelse: 3

Tur att flaskan inte är så stor, då svider det mindre att hälla ut det som inte slinker ner. Hade det inte varit för de förutsättningar som råder när man bor två stycken i en etta hade jag kanske sparat flaskan, för fin är den.

Ett fjärde Monks

Efter Israels 12 stammar och den 36:e kammaren av Shaolin talas det nu om ett fjärde Monks. Ingen vet var denna mytiska plats ligger eller ens om den ännu existerar. På något sätt vet jag att jag kommer att hitta dit ändå.

Legenden kom till mig genom Monks nyhetsbrev. Det är inte speciellt länge sedan vi på Gödsvinet kunde skriva om etableringen av det tredje Monks och det är ännu mindre tid sedan vi recenserade detta Monks Porterhus. Nu annonserar den expanderande kedjan av vattenhål att de har för avsikt att öppna en vinbar.

Jag är generellt sett inte så förtjust i vinbarer, om än mest för att de brukar ha en inredning av glas, anställa nazistisk personal och vara belägna på flygplatser. Ifall Monks lyckas leverera en vinbar med samma rustika charm som deras övriga inrättningar så kommer jag att vara med på det experimentet.

Monks vid Sveavägen är en av ganska få barer som verkligen lyckats förena ett brett sortimente av belgisk fruktöl med en känsla av att Arne Anka kan komma in genom dörren när som helst. Det är därför man gillar Monks. Hur långt kan man sträcka ut det varumärket? Förmodligen ganska långt och vi kommer alltid att ha Sveavägen (?). Man bör dock komma ihåg att en gång i tiden var Seven Eleven en pittoresk liten butik i en dålig del av Dallas.

Barkbröd – den nya ekobaktrenden

Barkbröd är nästa ekobaktrend enligt Göteborgsposten. Det ekologiska består i att man genom en extremt arbetskrävande process avlägsnar ett millimetertjockt ytskikt från en hel furustock för att få råvaran till det cellulosamjöl som kan utgöra en obetydlig del i en brödlimpa. Nu vill jag inte verka negativ. Det viktigaste i en ekobaktrend är ju att den är dum, bakåtsträvande och exklusiv. Därmed måste det sägas att barkbrödet är en fullträff.

Du känner till reglerna. En mattrend börjar som ”äkta”, ”genuin” och påstått ”hälsosam/ekologisk”. Det krävs en kritisk massa på ett par personer, med fördel bosatta på Södermalm i Stockholm, för att saken ska ta fart men sedan blir trenden bara mindre värd för varje person som ansluter sig. Rätt snart står folk från Ystad till Kiruna med surdeg upp till armbågarna utan att någon egentligen förstår hur det gick till. Då är trenden redan död och de som bryr sig om sådant har redan börjat med en ny, som barkbröd. Detta går att uttrycka i en enkel ekvation och den förklarar allt.

Nu är förstås barkbröd lite dummare än vanligt men också lite mer harmlöst. Egentligen har jag svårt att se medelålders hipstermän i för små byxor smyga omkring i Tantolunden med såg och yxa, på jakt efter material till nästa bakprojekt. Fast den dag som Urban Deli börjar sälja specialimporterat barkmjöl från lika delar japansk dvärggran och nordamerikansk douglas med samma kilopris som kokain så kan förstås vad som helst hända.

Bark är ju redan från början en förorening i brödet som man godtog som ett sätt att dryga ut mjölet under svåra år i svunna tider. Samma sak är dock sant för allt som gör bröd mörkt och fiberrikt. Under förindustriell tid och på förindustriella platser lämnade bönder sin spannmål till en mjölnare som mot en mindre provision malde det till mjöl åt dem. Denna transaktion krävde en viss nivå av tillit och det fanns alltid en misstanke om att mjölnare drygade ut mjölet med annat än spannmål för att själv lägga beslag på mellanskillnaden.

Speciellt problematisk verkar mjölsituationen ha varit i England. Där var det inte helt ovanligt med omfattande och mycket våldsamma upplopp kring kvarnen då någon hittat något som inte var helt vitt i mjölet. Ifall det faktiskt hände att mjölnare, som det påstods, hällde ekollon och halm i kvarnen är svårt att fastställa idag. I vreden och misstron mot den lokala mjölnaren hände det dock även att bönderna gemensamt fantiserade ihop rykten om torkad dynga, ben, självdöda djur och andra hemskheter så fort det dök upp hela korn och gryn i mjölet. Detta var, med andra ord, långt innan fullkornsbrödet.

Vi kan vara ganska säker på att dessa, mer osannolika, komponenter aldrig förekommit i bröd i någon historiskt relevant omfattning. För säkerhets skull föreslår jag dock att du inte nämner varken dynga eller självdöda djur för folk som bakar surdeg. Man vet aldrig vilka nya baktrender som kan dras igång.

En god pilsner

I dagens ölsamhälle med ett prunkande utbud av öl kan det vara svårt att hitta rätt. Magnumflaskor med 14%-ig ekfatslagrad stout trängs på bolagets hyllor med körsbärsbelgare med pH neråt 1,5-2. Inte heller den här bloggen är direkt oskyldig i spridandet av ölextremism, trots ett flertal inlägg om verklighetens öl. Ibland behöver man inte något helt utflippat, utan man behöver en normalstark, rejält god pilsner som är hyfsat enkel att få tag i. Här kommer några bra tips.

St Eriks pilsner

St Eriks är egentligen TT, men låt inte det avskräcka dig. Under märket St Eriks tillåter de sin alternativbryggare experimentera en del, och inte sällan med bra resultat. Pilsnern är frisk, smakar färskt och gräsigt. Ganska besk för att vara en pilsner, men bara tillräckligt för att ge den en frisk ton av marknära vegetation och blommor.

Malmö Brygghus pilsner

Även denna sticker ut lite, och går nästan lite åt jever-hållet. Örtig och frisk. Kan vara lite knivig att få tag på, men man kan dricka den på bryggpuben.

Brooklyn Lager

Ok, lager är säkert något annat än pilsner, men jag vet ärligt talat inte vad skillnaden är. Brooklyn Lager krossar fördomen om blaskig amerikansk öl. Detta är en helt vanlig lager som smakar lite mer och lite godare. Inte speciellt besk, men fylligare än snittet. Finns i ordinarie sortiment på nästan alla bolag. Snygg etikett har den också.

Slottkällans lager

Jag vill minnas att denna smakade ganska likt brooklyn, men med betydligt fulare etikett. Den brukar vara lätt att hitta på bolaget, men jag hittar den inte på deras hemsida nu. God öl hur som helst.

Dugges Lager no 1

Denna har jag ingen direkt erfarenhet av, men folk, tex Johan, säger att den är bra. Dugges är ojämna, men det finns alltid anledning att prova. Denna finns i fasta sortimentet.

Oppigårds Slåtteröl

En typisk oppigårdare. Alltid delikat. Ingen ale den här gången utan en frisk och jordnära ljus öl. Denna kommer och går i tillfälliga sortiment, håll utkik framåt vårkanten.

Kom gärna med egna tips om du läser detta och inte håller med eller tycker att något fattas. Snart är våren här och då behöver man friska brygder för att skynda på sommaren.

Ett inlägg om lakrits

Lakritsroten på Sveavägen - gå dit och köp något

Det kan inte ha undgått någon att det har varit svårt att finna nya ämnen att skriva om här på sistonde. För bara ett par dagar sedan skrev jag om nyårsafton 2001. Ingen ska behöva gräva så djupt.

På liknande sätt använde jag ännu en liten bit av Internets värdefulla utrymme åt en avskrift av en gammal dikt. Det var en mycket fin dikt transkriberad med ett pubertalt syfte. Det är dit vi har kommit. Jag tänker inte ens nämna inlägget som baserade sig på en felskrivning på en av SL:s ljustavlor.

Jag fick ett förslag till ett möjligt inlägg. I en kommentar menade någon att jag borde skriva något om en lakritsbutik på Sveavägen. Även om vi kan förutsätta att denna någon äger en andel i butiken så gick jag dit. Det var lite längre upp på Sveavägen än vad jag räknat med. Jag såg norrsken innan jag såg lakrits.

När jag klev in i lakritsbutiken fann jag en butik med lakrits. Så långt allt väl. Där var svart lakrits, blå lakrits, grön lakrits och…nej, där var nog bara svart lakrits. Lakrits i olika förpackningar. Förpackningar som man kunde köpa. Jag gick ut i snömodden igen. Det var en lång, kall promenad till Rådmansgatans tunnelbanestation.

Det var nog inget större fel på lakritsbutiken. Tanken på en butik som endast säljer lakrits är nog en liten del av den större tanken på att bo i Stockholm. Om en stad är stor nog att ha en sådan butik så finns allt annat också. Själv brukade jag säga att om en stad är tillräckligt stor för att ha en frisör som specialiserar sig på afrikanskt hår så är det en stad stor nog att bo i. Det slutade jag med när jag fann en i Sundsvall.

Jag minns när jag kunde skriva ett euforiskt inlägg om en sjunde korv i ett sexpack med röda pölser. Nu kan jag inte hitta något att skriva om en hel butik med lakrits. Var ska det här sluta?

Nose to tail är dött

Efter ett näringsrikt och delikat grillat oxhjärta på Bastard sitter jag med ett fånigt leende på läpparna och kontemplerar. Varje gång jag beställer deras fantastiska oxhjärtstoast hör jag små änglar sjunga. Eller är det ett mässande av mularam, sularam, mularam, sularam jag hör? Nåja. Bastard är som bekant en av de restaurangerna som man brukar säga pysslar med nose to tail-konceptet. Det innebär alltså att man lagar mat av alla delarna på djuret. Detta förnekar de såklart, de lagar bara ”bra mat” enligt dem själva.

Sedan detta blev på modet för några få år sedan har det ploppat upp fler och fler restauranger som tävlar om att servera obskyrast inälvsmat. Steakhouses och vanliga tråkrestauranger har hittills bara sett sig än mer frånsprungna i kreativitet och nyskapande.

Nu har vi nått punkten då nose to tail har blivit en klyscha. Ett buzzword. Ingen restaurang värd namnet säger sig någonsin ha tänkt på det, istället säger de att så har vi alltid gjort. Detta har inget med trender att göra, vi har alltid brytt oss om närproducerat, säsongens råvaror och de delarna av djuret som normalt sett blir kattmat bla bla bla. De restauranger som är lite efter börjar treva med att ha en halv rätt med lever och en med grishals i på menyn, och säger precis samma sak. Det blir lite urvattnat.

Så vad kan uppföljningen bli? När nu nose to tail blir comme il faut, vad kommer Bastard och andra respektabla etablissemang komma med? Och vad kommer alla roliga nykomlingar utmana nämnda etablissemang med? Vad det än är hoppas jag att oxhjärtat som nu värmer min mage kan få vara kvar på menyn.

Nya och gamla år

Utsikt från mitt fönster nyårsafton 2010
Utsikt från mitt fönster nyårsafton 2010

Det är ett nytt år och jag är den första att säga att det är en förbättring från det gamla. Inte för att det var något fel på det. Det börjar väl bara bli gammalt.

Jag avslutade 2010 här i mitt örnnäste i Vällingby. En vän kom förbi med mer vin än vad någon av oss behövde. Vi gjorde en upptäckt under kvällen. Fyrverkerier exploderar på samma höjd som min lägenhet är belägen. Den trettonde våningen. Med jämna mellanrum fylldes min annars rofulla boning av ett kraftigt ljussken och en ljudlig explosion. Kring midnatt var alla lampor släckta men lägenheten upplyst så som av dagsljus.

Någonstans där i skenet kunde jag inte undgå att minnas gamla nya år. Du får förlåta en gammal man för hans minnen och hans vana att berätta dem.

Ett minne jag har är från Sahara. Jag hade precis disputerat och min enda plan var att bli väldigt berusad på ett främmande språk. Mitt första misstag var att välja ett muslimskt land. Jag hade en diskussion med min medresenär om vart vi skulle resa och till slut kom vi fram till att Tunisien var varmare än St Petersburg i december. Jag blev full redan på flygplatsen.

Vi tog en bussresa ut i öknen. På hotellrummet bad de oss att spara på vattnet i duschen. Nyårsfesten var på hotellet. Serveringspersonalen var inte bekant med begreppet berusning. När jag bad om en andra öl under middagen såg de på mig som om jag varit ute i solen för länge. Två öl på samma kväll? Hur kunde någon vara så törstig?

Särskilt rolig blev situationen när vi närmade oss tolvslaget. En orkester bestående av hårt arbetande beduiner spelade schlager. De vägrade göra något annat. När endast minuter kvarstod av 2007 försökte folk få in champagne från baren. De hade endast en flaska och personalen var uppriktigt förbryllade över att alla plötsligt ville dricka franskt vin med bubblor. Klockan blev 23:59 och orkestern spelade vidare utan nåd. En del människor i restaurangen började räkna sekunderna till det nya året och det satte skräck i alla som arbetade på hotellet. Plötsligt stod ett par hundra personer upp och räknade ner. Tio, nio, åtta och så vidare. Vad skulle hända vid noll? Jag såg paniken i orkestermedlemmarnas ögon. På något sätt bet de ihop, de spelade ännu högre och försökte tänka på något annat. Melodin de spelade var Viva Espana. Det hade inget med saken att göra.

Ett annat nytt år var i Berkeley. Jag bodde hos en vän 15 meter norr om campus. På den yttersta dagen 2001 fotvandrade vi till Oakland för att köpa sprit. Jag köpte en Old Crow, han en vodka. Båda flaskorna innehöll 1,75 liter och de var gjorda av plast. När vi kom tillbaka fyllde vi en papperskorg med is och de två flaskorna. Vart vi än gick den dagen följde korgen med.

På kvällen var flaskorna med mig men min värd var försvunnen. Jag började leta på översta våningen, den översta av nio. Överallt fann jag glada studenter från hela världen som bjöd in mig till sina rum. Jag fann inte min värd. Långsamt jobbade jag mig ner för alla nio våningar, ständigt nya plastmuggar med sprit, ständigt nya utbytesstudenter från hela världen. Det var som ett förenta nationerna för alkoholister.  Till sist fann jag honom i tvättstugan, i källaren. Han sov på en strykbräda. Då var det redan 2002 och jag var mycket, mycket berusad.

Varför berättar jag detta? Det är inte klart men jag misstänker att det har något att göra med åldern och en smygande misstanke om att det inte hänt om man inte skriver om det. Nyår kommer och går och inte alla har varit så festliga som de jag beskrev. Trots det vore det synd om de inte fortsatte att hända. Gott nytt år.