Parkering, fotobilaga

Som ett komplement till det i övrigt mycket klarsynta och skärskådande inlägg vår kollega från Vällingby författat om betongparkeringen och dess själ, följer här en foto-odyssé för de som vill ha lite mer handfasta exempel på hur ett tvättäkta betongparkeringshus kan te sig. Detta ska inte tas som någon form av kritik; det vore ju inte ett inlägg från avd. Vällingby om inte fotomaterialet vore en aning suspekt, slumpmässigt, och helst med lätt slagsida, och vi vill ju inte ta ifrån vårt medsvin från väster detta sitt kanske mest utmärkande drag. Med detta sagt, till bilderna, och låt oss njuta av hur man i framstegsoptimismens Sverige parkerade som allra mest progressivt. Kanske kan vi nästan ana hur modernt och framtida det kändes att parkera i en gigantisk betongkoloss som landat som en 5000-tons meteorit rakt ner i en tidigare gammaldags och försoffad stadskärna och under sig friskt och hurtigt krossat en massa lika trista som lastgamla hus.

parkaden-1Mitt i Stockholm ligger den, Parkaden, den sista av ett halvdussin modernitetens utposter som ännu undkommit rivning. I dess källarplan ligger som synes Bok-skotten, med skyltar som även de andas en forntida (om än kanske inte lika storslagen) epok.

parkaden-2Parkaden smälter in lika lättsamt som trivsamt i sin omgivning, och drar stor nytta av betongen som naturmaterial, en levande och lekfull yta som läner omgivningen stor charm.

parkaden-3Dess mest framträdande (på gränsen till enda) personlighetsdrag är den finurligt utformade betongfasaden. På en gång informativ och sirlig, både utsmyckar den och leder vilsna motorister till rätt våningsplan.

parkaden-4Till insidan av Parkaden skänker denna snillrika perforering ett behagligt ljus, och ger en nästan orientalisk känsla.

parkaden-5Arabesken är inte långt borta, och man kan verkligen njuta av betongen såhär på nära håll, tung och skrovlig som den är.

parkaden-6Hans Asplund var utöver Parkaden även ansvarig för NK-utbyggnaden tvärs över gatan, och det lilla spiraltorn som elegant bär upp den roterande NK-klockan.

parkaden-7Vår vandring tog oss vidare genom Stockholm, och vi suckade djupt över det halvdussin förlorade legendarer, betongparkeringshus som fallit offer för rivningsdemonen. Vi fattade nytt mod när vi kom till P-huset väderkvarnen, som lika elegant som stilfullt kombinerar parkering och bostadshus. Det är nästan så man inte kan se var det ena slutar och det andra börjar.parkaden-8Vår slutpunkt fick bli parkeringshusets antites, den så kallade p-spiralen, förlåt, p-snurran, ett inverterat parkeringshus, nästan uteslutande under jord, med en förvisso praktisk men själlös anordning för att frakta bilar upp och ner på insidan med hiss. Låt oss hoppas att detta inte är framtiden för all parkering, osynliggjord och undanskuffad till ett hörn.

 

Tokyo Black Porter (11509)

tokyo-black-porterBland urgamla noter hittar vi denna recension av en sedan länge försvunnen japansk öl, bryggd av Yo-Ho Brewing Company och släpad över oceaner och berg hit till Sverige för vårt höga nöjes skull. Det var en sidenlen nattsvart porter, en svärdsegg från en stout, bastant maltig men renons på knäck, viss soja, med en dovt metallisk, bronsig beska, men för sur för sitt eget bästa (salmiak? fänkål?), och samtidigt, likt en sumobrottare, trots sin tyngd, snabbfotad, speciellt kanske i eftersmaken. Med 5.0% alkohol borde den absolut kunna prestera bättre, men likväl finns det en plats för en lättare, mindre tungrodd stout, precis som vi gärna drack Guinness. Den gjorde dock knappast skäl för sitt pris.

Tre umeboshi av fem möjliga. Kostade 34.90 kr när det begav sig, men är numera borta från systembolagets sortiment.

Parkering för själen

svenska flaggans dagSom du vet har vi här på Gödsvinet med åren kommit att täcka en del rätt esoteriska ämnen, ämnen så som bruna kubkyrkor, begravningsplatser och Stockholms topp tre kolumbarium. Det är därför inte ämnat att förvåna när jag säger att vi har spenderat en helg med att detaljstudera några av huvudstadens vackraste parkeringshus.

Jag vet inte hur det började – det gör jag nästan aldrig – men jag tror det var rätt länge sedan. Staden när jag växte upp var Karlskrona och som stad sett var den inte mycket att tala om. För någon som inte hade något att jämföra med var det dock en plats präglad av yttersta urbanitet och allra mest urbana var parkeringshusen. Det var där man klev ur bilen och det var där staden började. Dunkelt belyst betong och doften av illa förbränd bensin var precis sådär farlig som man vill att en stad ska vara om det är någon mening med den alls.

Indiepopmusikern Martin Abrahamsson beskrev något liknande från sin uppväxt i Östersund. Det finns ett stycke av en gata som heter Thoméegränd i den staden som han uppfattade som särskilt urban. Det är det stycke som sträcker sig från Kyrkgatan till Prästgatan, ett stycke som domineras av rampen upp till Domus parkeringshus. Enligt en intervju med honom brukade han gå upp och ner för den där gatstumpen och låtsas att han var i en storstad. Jag bodde förresten i flera år bara ett kvarter från den gatan och även om jag mest minns den påtagliga doften av urin så förstår jag vad han menar. Parkeringshus skänker modernitet.

Parkeringshusen likt Domus-varuhusen signalerade när de kom just modernitet, som bärare av budskapet om ett nytt, bättre samhälle där alla hade råd med en bil och där man körde dem överallt. Parkeringshus andas framsteg och framtidstro.

Det är därför bara naturligt att man byggde jättemånga av dem när man med hjälp av grävskopor och väldigt mycket betong radikalt omvandlade Stockholms innerstad under 1950, 60 och 70-talen. Parkeringshusen blev under denna tid för Norrmalm vad ambassaderna och saluhallarna är för Östermalm och vad ölhallarna är för Södermalm. Inte alla av Norrmalms parkeringshus är kvar men bland de som är det finns något att hämta även för oss som inte har bil. Parkering för själen.

parkadenJuvelen i kronan är förstås Parkaden på Regeringsgatan. Med sina sju våningar av ornamenterade betongelement tronar Hans Asplunds mästerverk över omgivningen som ett vittnesmål från en tid då man fortfarande trodde på betongens förlösande kraft.

Det är en fröjd och inte så lite farligt att gå omkring bland ramper och däck med ögat i en kamera. Det var i själva verket så vällustigt att en securitasvakt kom och bad oss att sluta med det. Innan dess hann vi beundra inte bara parkeringshuset i sig utan utsikten mot delar av Stockholm många av oss vanligtvis väljer att inte direkt stirra på. Utsikten från det översta parkeringsdäcket är i sig värd ett besök.

Hänryckningens tid är inne i Sverige och det är svårt att inte dras med då man från parkadens översta våning skådar tre svenska flaggor sträckta för vinden framför hötorgshus 3. 

Om parkeringshusen i Karlskrona och Östersund är städernas urbana hjärta så är ett parkeringshus som Parkaden i Stockholm snarare en rofylld idyll skild från stöket nere på gatan. Det är upp i parkeringshuset man söker sig för att komma undan.

Jämte Karlskrona och Östersund har jag också bott på Norrmalm, bara ett stenkast från Parkaden. Olika städer har olika prioriteringar och det är så jag förklarar varför det tog så länge innan jag besökte det lokala parkeringshuset. 

parkaden 2

Lava Smoked Imperial Stout (88060)

lava-smoked-imperial-stoutEfter rensning bland gamla papper återfanns noter om en mycket smaklig isländsk öl. I en anda av att inte låta något gå till spillo och att inte låta sådana småsaker som total avhållsamhet från rusdrycker komma i vägen, kan vi alltså här stolt presentera en något försenad recension av Lava från Ölvisholt Brugghús, som avdracks i augusti 2014 på Inferno i Lund. Rent spontant går tanken snarare till basalt än lava, det är en rakt igenom mörk dryck, knappast het och pysande, tvärtom sval och relativt renons på bubblor. Redan på etiketten bockar vi av de förnämliga egenskaperna, den är inte bara stout, utan även smoked och imperial, och det smakar därefter, blytungt och rökigt, och svärtan ackompanjerar högst naturligt dess återhållna tjärighet. Detta till trots är det ändå en relativt stillsam dryck, ja, man anar absolut att den skulle klocka in på så mycket som 9.4%, men det är ändå inget tungt jobb att dricka den, tvärtom. Nu vill vi inte ge frikort och fripass åt allt från Ölvisholt, men kanske kan det vara värt att prova, för den som springer på det.

Fyra Czernobog av fem möjliga. Kostade 40.40 kr i beställningssortimentet när det begav sig, men är dessvärre inte kvar där.

Proxy-recension: Taras Boulba

taras-boulbaInte ens när man slutat dricka öl, kan man sluta prata och skriva om den. Är detta en ny typ av sekundärberoende? Vi lämnar dessa djupa frågor åt dem som är bättre skickade att avhandla sådant, och går istället på en andra proxy-recension, återigen med vår vän Dr. J, denna gång av en belgisk öl vid namn Taras Boulba. Enligt flaskan ska det vara en ”Extra hoppy ale”, men Dr J var föga imponerad. Noterna från tillfället är både gamla och gulnade, men efter vad jag kan uttyda så är frånvaro av smak det genomgående temat, den enda noteringen om någon form av gustatoriskt intryck är att eftersmaken var något citronbesk. Att den var ganska tom är däremot antecknat inte mindre än två gånger, och till yttermera visso att den var tunn i munnen (jag läste först ”tvar i munnen”, vilket lät mer spännande) och saknade kropp. Utöver eftersmaken tycks det alltså inte ha varit mycket som skiljde denna öl från intigheten, och med den högst beskedliga alkoholhalten på 4.5% gör den knappt ens ett gott jobb som metod att snabbt sudda ut de skarpa kanterna, vilket ju belgisk öl annars ofta sätter en ära i.

Betyg ej antecknat, men man kan nog med stor säkerhet utgå från att det var lågt. Pris och nummer okänt, då den utgått från systembolagets sortiment.

Astrid och Aporna, Italiensk ”ost”

Nöden har ingen lag, sägs det. Efter att under många år ha ställt sig frågande till vegetariska och veganska efterapningar av kött- och mejeriprodukter har dock Avd Bromma närgånget fått uppleva just en sådan nöd – efter lite drygt ett år på en kost som exkluderar alla sorters produkter baserade på mjölk i någon form, infann sig en svårartad och pockande lust efter ost. Ändå tog det månader innan detta utmynnade i ett liksom smygande, närapå omedvetet steg: smusslandet av en vegansk ost-ersättning ner i varukorgen. Gödsvinet har ju tidigare tampats med produkter från Astrid och Aporna och ja, inte precis blivit imponerade, så förväntningarna var ju från början inte precis högt ställda.

astrid-&-aporna-ost-1Men kanske gjorde detta, samt det faktum att avd Bromma inte smakat riktig ost på outhärdligt lång tid, ett smärre underverk, för den här oansenliga, ja rätt trista gula klumpen, ja den smakar trots allt inte så tokigt. Det är lite Grana över det, eller kanske lite Västerbotten, salt, astringent, tungan snörper nästan som den ska – det är faktiskt riktigt njutbart, om än en smula endimensionellt.

astrid-&-aporna-ost-2Huruvida en person som dagligen frossar i allsköns gorgonzola och prästost hade uppskattat Astrid och Apornas kreation vågar jag dock inte sia om. Men egentligen är det väl inte så relevant. Den vars matsmältning och samvete låter äta annan ost lär knappast spilla mycket tid på en formpressad klump jästextrakt, salt och allsköns andra suspekta ingredienser, men för oss som inte är så lyckligt lottade är det trots allt inte så tokigt.

Med sagda formpressade klump i högsta hugg var steget kort till en annan avart: en gluten-, mjölk- och tomatfri pizza (tomat går inte heller för sig). Det hela blev nog egentligen mest något slags glorifierad varm macka, men ändå inte så tokigt. Den största invändningen var nog att ”osten” inte riktigt smälter som riktig ost, den mer tappar formen en smula, det blir inte segt och kladdigt som riktig ost.

astrid-&-aporna-ost-3Den spetsfundige skulle förvisso kunna inflika att en pizza väl egentligen inte är så mycket mer än en förfinad och genomarbetad varm macka, alla italienare till förskräckelse. Steget till en fulländad pizzaersättning är dock fortsatt ganska långt, men likväl blev resultatet inte värre än att vidare efterforskningar fortsätter. Gödsvinet kännetecknas ju också av att framhärda i saker som för en hastig betraktare kanske skulle framstå som mindre välbetänkta, såsom öldrickande i Italien, onyttig vegansk mat för sportbarer, upprepade provningar av odrickbart vin, eller för den delen odysséer i julölens kvalmiga vatten. Vi gör det för att vi måste. Det är vår plikt gentemot er att inte ge upp.

Astrid och aporna, cheezly, Italiensk smak, tre och ett tredjedels simulakrum av fem möjliga. Finns att tillgå i bättre sorterade livsmedelsbutiker, vårt exemplar betingade ett pris av 29,50 kr för 190 gram.

Schweinshaxe på Bierhaus, Malmö

malmoAtt döma om Gödsvinets rapportering från Malmö är det lätt att tro att solen slutligen gått ner över tredje rikets största stad. Det må så vara men som i en riktad laser av upplysning kan nu Gödsvinet Vällingby avlägga en rapport från en resa i Skåne.

Jag har trots allt mer än grundläggande kompetens för sådan rapportering, jag har bott vid Dalaplan och det finns ingen mer malmöitisk plats på jorden. Det var så jag visste att en tur till Malmö måste inledas på Gallia.

Styrkorna samlades kring ett bord på den lilla restaurangen vid Södervärn och det är så alla storslagna företag sjösätts. Nu ska ju det här egentligen inte alls handla om Gallia, det bara blir så. Kanske är det också viktigt för vad som skulle komma att ske. Jag vet att ölen jag drack där definitivt bidrog till att forma aftonen.

Det var i ett ljuvt tillstånd av två-öl-zen som vi närmade oss innerstaden från den lågtaxerade södern. Vi försökte hitta Bierhaus och Bierhaus hittade vi. Den tyska restaurangen låg inte längre på Tegnérgatan, någon hade sorterat in den på Drottninggatan i Malmö istället.

Allt såg dock ut som vanligt, samme husockupant som inredde restaurangen i Stockholm har uppenbarligen också inrett restaurangen i Malmö.

Man kan titta på menyn om man vill men om man har varit på så många tyska restauranger som mig så är det bara onödigt pappersarbete. Jag beställde en maß Franziskaner och en Schweinshaxe.

Är en maß münchisk veteöl för mycket till maten? Nej, självklart inte. Inte ens om maten består av ett kilo kött? Nej. Nej, inte alls. Skulle jag rekommendera att dricka en andra maß bayersk guld innan måltiden var över. Inte nödvändigtvis.

Jag nämner detta för att förklara hur mina intryck av haxen formades. Intryck är ett stort ord i sammanhanget, kanske kan vi tala om små njurformade inbuktningar på hippocampus men inte mer än så. Kött var inblandat och hålrummen mellan mina kindtänder kunde vittna om det ännu morgonen efter.

Det hände igen, jag fick en Alzheimer weisse för mycket.

Efter en session av psykodynamisk chockterapi och två Stiegl nu på eftermiddagen kan jag dock förmå mig att minnas en välstekt haxe som i kulören drog mer åt Moldau än åt Bar central. Detta vet jag inte heller eftersom jag fortfarande är alldeles för nonchalant världsvan för att ta bilder av maten på min tallrik.

Köttet föll i bitar från den semi-kremerade lårbenet och det kan jag säga säkert eftersom det inte finns någon möjlighet att jag skulle ha kunnat få mig något utan att snitta någon annars. På grundval av detta skulle jag säga att det var en ganska acceptabel haxe.

Personligen piggades jag upp av dess närande godhet och på väg från Bierhaus var jag uppfylld av en högtysk ande och gris. Vi gick till ett bryggeri.

Paulaner hefe-weißbier leicht

paulaner leichtFolköl är en dryck för alla tider men om jag dricker den så är det nästan helt säkert söndag. När inget annat finns till försäljning hettar marknaden till någon gång en bit in på söndagseftermiddagen, bara för att sedan svalna av hastigt kring klockan tio på måndagsförmiddagen. 

Folköl är ju inte öl i egentlig mening men det är tillräckligt nära för att få mig att låtsas och under senare år har det blivit enklare att göra det. Antalet folköl och variationen dem emellan har ökat och det är inte längre omöjligt att finna exemplar som är bra på riktigt. Ett exempel skulle kunna vara Steamer 3,5 från Jämtlands bryggeri.

Ett intressant tillskott till folkölshyllan kommer från München i form av en Paulaner veteöl. Paulaner hefe-weisse leicht är veteöl med blott 3,2 procent alkohol och det var med viss tvekan jag lät den följa med hem från Hemköp i Vällingby centrum.

Till en början verkar misstänksamheten vara orättvis, Paulaner leicht skummar friskt och vackert som en veteöl från München ska och nästan alltid gör. Färgen är perfekt visuellt sett är drycken klart tilltalande.

Smaken är förstås en helt annan historia. Paulaner leicht är inte äcklig, långt ifrån i själva verket, men det är något som fattas och vi behöver ju inte undra över vad. Den syrliga öppningen är på plats men det finns ingen fyllighet att följa upp den med. Istället får den lite metalliska bismaken fritt spelrum och den tar sig friheter.

Om det skulle vara så att du är i akut behov av något att dricka till din Weißwurst och Brezel och det råkar vara söndag eftermiddag så antar jag att Paulner leicht kan vara ett alternativ. För alla andra situationer rekommenderar jag ett besök på Systembolaget.

Två Radler av fem möjliga

Folknykterhetens dag

stettnerDet är folknykterhetens dag och här sitter jag och är alldeles hopplöst folknykter. Det är tomt i kylskåpet så jag får tina något ur frysen. Någonstans under två öppnade påsar med gröna ärter finner jag en flaska tysk slivowitz. Varför leta längre än så?

När jag tänker på en Deutsches Erzeugnis vara tänker jag vanligtvis inte på plommonbrännvin men man måste kunna tänka om. Just denna slivowitz från Stettners destilleri i vackra Kolbermoor, bara ett stenkast från Rosenheim i Bayern, är en särskilt tysk produkt. Efter bara två små glas ser man ut som Bastian Schweinsteiger efter ett slaganfall.

Det får räcka så, helgdagen är snart över och morgondagen visar ingen nåd för den som inte vet att hitta kapsylen till sin slivowitzflaska. Den här tyska varan får återvända till sitt köldslagna vilorum till nästa år. 

Schweinshaxe på Bar Central

bar centralDet som började på restaurang Moldau vid Hornstull kunde inte annat än att fortsätta och det var tvunget att gå vidare med Bar Central vid Nytorget. Gödsvinet gick igenom en middag med Schweinshaxe och vi visste hela tiden att det skulle bli ännu en. Så här i efterhand går det att konstatera att det var bäst att så skedde.

Bar Central har kallats många saker och jag borde veta eftersom jag kommit på de flesta av dem. Något man inte kan kalla Bar Central för är Moldau. Trots den påtagliga överlappningen mellan de båda restaurangernas menyer finns det lite som förenar deras respektive inramning.

Medan Moldau är flitigt – för att inte säga övernitiskt – dekorerat med ockulta bayerska fruktbarhetssymboler och böhmiska skörderedskap i trä, så uppvisar Bar Central en långt mer återhållen profil.

När jag flyttade in i det höghus i Vällingby centrum där jag nu skriver dessa rader fann jag hissen inklädd i masonit. Att stå i den var en kaffe-med-mjölk-färgad upplevelse med en doft av spån. Anledningen till denna allmännyttiga inredningsteknik var att huset var nytt och att alla hyresgästerna flyttade in samtidigt, huller om buller, inte sällan till undertoner av våld och hastigt förtvinande grannsämja. Masoniten gav respiten åt hissen, den fick vara ung och oskuldsfull ännu några dagar bortom inflyttningshelgen.

I brist på förklaring varför Bar Central har klätt väggarna med masonit väljer jag att anta att skälen liknar de som motiverade den ungerska vaktmästaren i min trappuppgång.

Som du redan vet serverar Bar Central Hofbräu i maßglas och som du själv inser är det sådana man dricker där. Jag beställde en innan jag hann sätta mig ner.

Valet av huvudrätt var inte heller svårt, liksom valet att inte inkludera några andra rätter i beställningen.

Bar Central serverar Stockholms snyggaste schweinshaxe. Den är i själva verket ännu snyggare än den på bilden. På bilden ser du Gödsvinet Brommas specialutformade haxe för gödsvin med särskilda behov. Jag var och är alldeles för världsvant blasé för att ta ett kort på min tallrik så vi får nöja oss med den bild som är framför den som aldrig blev.

I sitt ordinarie utförande serveras haxen med två nätta skivor semmelknödel, inte större än att de hade kunnat serverats på en fransk förrätt om de varit nästan vad som helst annat än just semmelknödel. Med ett kilo kött att tillgå behövs inte mer men knödeln måste ändå vara där och Bar Centrals knödel excellerar i att bara vara utan att direkt ta plats.

När jag säger att Bar Central har Stockholms snyggaste schweinshaxe så menar jag att den är knüsprig. Knüsprig är i sig ett rätt snyggt ord som när det används som bäst avser graden av krispighet i svålen av en vällagad schweinshaxe. En svål blir kanske inte knüsprigare än den på Bar Central, åtminstone inte norr om Donau. 

Nytorgshaxen är dessutom väldigt köttig för en så fet slaktdel som grisens lår. De måste ha hittat Sveriges enda svinfarm med en stegmaskin.

Schweinshaxe är generellt sett inte vad man vanligtvis kallar konversationsmat. När man går till en restaurang för att äta haxe gör man det med full koncentration på att just äta haxe. Om man har något att säga så gör man det innan man börjar såga i svålen, efter det är det bara att säga adjö till sitt sällskap och hoppas att man ses igen på andra sidan.

Efter två maß och en oroväckande mängd partåigt hovdjur var jag reducerad till en orörlig massa sekreterande cellvävnad som citerade Heinrich Böll. Det är inget värdigt tillstånd och när det händer dig finns det inget annat att göra än att betala och gå. Ingen vill höra om ”Ungdomens bröd”.

Likväl hoppas jag att du får tillfälle att besöka Bar Central. Fråga om masoniten åt mig.

Fyra jeansskjortor av fem möjliga.