Sökresultat för: öl italien

Wien – några intryck

Den lilla kinesiska mannen styrde vant den väldiga mercedestaxin från körfält till körfält medan jag bara blickade ut över Wiens gator och försökte komma ihåg något. Det var något jag visste om Wien men som jag glömt sedan jag var här sist för elva år sedan. Just när vi passerade mellan Volksgarten och Parlamentet gick det upp för mig. Det jag hade glömt var att jag inte tycker särskilt mycket om Wien.

Wiens innerstad är bäst lämpad för personer som varit döda i minst 200 år. Varje bortglömd kompositör, adelsman, professor och domprost har en given plats där men vi som lever gör det på undantag.

Det betyder förstås inte att det saknas levande människor i Wiens innerstad en solig dag i början på juni. Där finns människor av alla de slag och jag trängdes med de flesta under min första dag i staden. Där var italienska troféfruar med shoppingpåsar stora nog att spärra av E18 i båda färdriktningarna. Där var amerikanska pensionärer som på texas-twang påpekade hur mycket smutsigare det är här än i Houston. Där var även amerikanska collegestudenter i flip-flops som förmodligen letat i dagar efter det där hotellet med den cyklande björnen som John Irving återvänder till hela tiden.

Ett av de mer absurda inslagen var de nordafrikanska männen i tidstypiska kläder och peruker från 1700-talet som delade ut information om olika sevärdheter i staden. Mot en mindre summa pengar kunde man även få fotografera sig själv med en sådan plågad och mycket svettig invandrare. När det gäller irriterande människor har dock de Hare Krishna-missonärer som kryssar kvarteren kring Schwedenplatz ett försprång på resten av mänskligheten. Det finns inget som kan få ens inneboende grottmänniska att vakna till liv som en skinhead i en orange badrock som med ett brett leende spelar på fingercymbaler och delar ut information som handlar om att man förmodligen kommer att återfödas som en magparasit.

Dagen till ära var Wien fyllt med tusentals landskampf-rusiga, tyska fotbollshuliganer som kunde ses dricka burköl sittande på i stort sätt varje möjlig, plan yta. De är lite som duvor, om man inte sätter taggar på något så är de snart där och skitar ner. Dessa olika typer av människor som jag har beskrivit hade enbart gemensamt att de alla var verkliga ninjor på att blockera framfarten för mig när jag dödsföraktande gav mig ut på promenad i den österrikiska ökenhettan.

Hettan är verkligen ett kapitel för sig. Redan efter ett par timmars dödsmarsch i solen börjar kroppen uppvisa märkliga och skrämmande symptom. Bortsett från min traditionella blekingska rödnacke började fingrarna att svälla upp tills mina händer såg ut som knubbiga gorillanävar och mina fötter passar inte längre i några skor avsedda för människor. Det är naturligtvis viktigt att dricka mycket men det finns en gräns för hur många öl man orkar dricka sittande på en parkbänk i den kejserliga trädgården.

Språket är en annan frågan som jag brottats med, tidvis bokstavligen. Som föreberedelse för resan testade jag att läsa Buddenbrocks på originalspråk vilket storligen hjälpte mig när jag bara för en liten stund sedan beställde en skål stekta nudlar på Mr Lees nudelrestaurang. Tyvärr begränsades dock mitt framträdande av ett långt gånget stadium av soldelirium. Ur min mun kom ett långt väsande ljus som tydligen perfekt matchade uttalet för en kinesisk kycklingrätt jag aldrig tidigare sett eller önskat. Hur som helst var jag nöjd och på vägen ut i trädgårdsserveringen kunde jag inte undgå att kontemplera det fullständigt logiska i att jag åter blivit ombedd att undervisa på en kommunikationsutbildning.

Hotellet jag bor på är något av Wiens Fawlty Towers, innehavaren är en lynnig man som under de senaste två veckorna försökt avboka min reservation sedan han insett att han givit mig ett pris på strax under halva standardpriset. Inredningen är exklusiv men mycket åldrad och det är uppenbart att den dagen något går sönder kommer det inte att finnas resurser för att ersätta det. Det är slutet på en era här på Hotell Arkadenhof. Baren är av nordkoreansk modell, det är dammiga flaskor fyllda med färgad vätska som ställts upp i en oerhörd pjäs till hylla och jag tvivlar att någon i personalen kan nå flaskorna utan stege. Det har dock ingen betydelse för ingen har handlat i den baren på 30 år och jag kommer inte att bli den första att bryta traditionen.

Samtidigt ska jag inte klaga. En god österrikisk öl kostar 40 cent i butiken nere på gatan och jag dricker en medan jag nu sitter på ett luftkonditionerat hotellrum och ironiserar över staden jag där jag är en gäst. Det kunde vara värre.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Farrotta

Man kan i varje fall inte klandra Almond 22 för att vara ett bryggeri med bristande bredd – de verkar villiga att pröva på det mesta, även ganska udda brygder. Farrotta är definitivt en av de senare, även om den liksom alla övriga öl från detta bryggeri är ganska stillsam och med små åthävor, om än djupt knepig. Namnet kommer sig av att den är bryggd på malt av spelt-vete (som på italienska heter farro). Såväl doft som smak drar definitivt åt strong ale-hållet: brett och mjukt maltigt, med återhållen beska, viss sötma, och svaga toner av frukt. I brygden ingår även honung, och medan den inledningsvis håller sig något i bakgrunden, blir den, allt efter flaskan blir tommare, mer och mer framträdande. Nej, sammantaget är det här ingen särskilt lyckad kombination (även om det håller sig något över vissa multipelmaltar), och när man sitter där och undrar om det är honung eller alkohol som dominerar tungroten, tänker man sig inte precis några fler Farrotta, vare sig den kvällen eller nästa.

Två vagt mjödiga upplevelser av fem möjliga. Exakt vad speltvetet tillför den här ölen är högst oklart.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Cittavecchia Weizen

Weissbier är inte något som Gödsvinet syd när någon större faiblesse för, ens de heta sommardagar då de enligt uppgift ska vara som bäst. Sötaktigt skum, slibbigt jästiga bitoner, och en lång, klistrig, tunnt besk eftersmak – det ska till en utpräglad trötthet på vattnig lager för att weissbier ens ska komma på tapeten. Men Cittavecchia-bryggeriet från Trieste har lyckats med mästerstycket att göra en inte bara passabel, utan faktiskt riktigt god weissbier. Det är på intet sätt någon tung, kraftig öl, utan lekande lätt, porlande frisk, och törstsläckande: vaga toner av citrus i både doft och smak, en rejäl humlebeska, med jästiga övertoner. Lätt dimmig och gul, har den inte det tjocka, kvävande skum som brukar känneteckna weissbier, utan bara en lätt, blekgul skumkrona. Styrkan är inte så hög (5%), och man sveper lätt ett stort glas, torkar pannan, och beställer en till.

Fyra somriga dagar av fem. Rekommenderas, trots italienska klagomål på att det inte är tillräckligt närproducerat (Trieste är ju flera timmars biltur från Alperna!).

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

J-fume

Efter att under årens lopp ha smakat en eller två sorters rauchbier, fanns det hos Gödsvinet syd av mycket enkla anledningar ingen större frestelse att pröva fler. Hushållsmedwurst på flaska? Det finns säkerligen kulinariska användningsområden för slika drycker, men som just dryck betraktat fanns endast högst begränsad entusiasm. Så trots viss tidigare förplägnad av det våta slaget, var det med viss skepsis vår korrespondent betraktade kvällens värd korka upp en J-fume, en italiensk tolkning av rökt öl, eller mer specifikt, öl bryggd på rökt malt, från bryggeriet Teddy Bier (notera den synnerligen underhållande ikonen på flaskan) i toklilla italienska Mori. En mycket distinkt ton av pyrande enris och spontanbrasa på våt ved spred sig, men efter en närmare olfaktorisk utforskning och en smak-klunk, förbyttes skeptiska uppsyner till leenden – det här var minsann en högst drickbar sak! J-fume är bara lätt rökig, med en brödig maltighet (som dock håller sig i bakgrunden), balanserat med en viss humlebeska, men föga sötma, och har en lång, rökig, trevlig eftersmak. Det är definitivt inte såhär man förväntar sig att öl ska smaka, och vokabuläret kändes vid test-tillfället märkbart begränsat: den enda hållbara associationen var till rökig whisky, men helt utan den tjärighet som kännetecknar denna. Alla tankar på rauchbier var, dessbättre, omedelbart bortblåsta: J-fumes eleganta, torra rökighet har sannerligen inget gemensamt med rauchbierens flytande dansk-salami.

Fyra trevliga överraskningar av fem möjliga. Gödsv. syd har som uttalad målsättning att söka upp bryggeributiken där J-fume är till salu, och testa det övriga sortimentet.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

St. Peters Ruby Red Ale

Gödsvinet syd när en viss faiblesse för mörk öl, och när vi således sprang på en dittills osmakad ale från St. Peters (som ju givit oss ljuva drycker som cream stout och summer ale), var det kärlek vid första ögonkastet. D.v.s., som så ofta, spanande på avstånd, förutfattade meningar, hopp och fruktan om vartannat, och egentligen ingen kontakt förrän först långt senare. Det fanns ju så många spännande italienska saker som pockade på uppmärksamhet! Men till slut blev det ändå dags att stifta närmare bekantskap, dessvärre under något skumma och dunkla omständigheter. Vår fotograf tappade helt fattningen, och exponeringen blev, som synes, därefter.

Men ölen, då? Jodå, det här är en mycket trevlig red ale: ganska lätt, bra beska, viss kropp och maltighet, men föga sötma eller tyngd. Malten är knappast lättrostad, men heller inte chokladig – den är i ett trevligt mellanläge, och nosar på många olika toner. Så sin mörkröda, endast vagt skummande, tunga uppsyn till trots, är detta faktiskt en mycket lättdrucken och trevlig öl att klunka i rask takt, och då den endast håller 4.5%, är den faktiskt en god kandidat till en sk. session-öl: något man lätt kan dricka många av, utan att vare sig styrkan eller smaken ställer till det. Det må låta slätstruket, men jag vill kalla det välbalanserat! I detta tidevarv av humlebomber är det faktiskt inte dåligt.

Tre mörka dunkel av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Nosa

Nosa är en mycket trevlig italiensk bekantskap, fast kanske är det snarare en belgare som har varit en sväng i staterna och blivit såld på humligt frisk och fruktig öl. Det kan låta som en vild kombination, men faktum är att denna dimmiga dryck försvinner ur glasen med häpnadsväckande hast. Piggt humlig i både doft och smak, med en lite belgisk strong ale-maltighet i släptåg, och en lång, besk, god eftersmak, är det en finfin öl att dricka på en solig balkong en vårdag, eller närhelst man vill ha något kallt och törstsläckande, men smakrikt.

Fyra kalla glas av fem.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Elixir

Italienska bryggeriet Badolin från lilla Piozzo ger oss en belgisk strong ale: Elixir. Med sina 10% är den en aning tung i baken, men tar sig ändå över dansgolvet med den äran. Smaken domineras av en stor, fyllig maltighet, som kommer väl överens med den lätta kolsyrningen, men kanske kunde motas med lite mer humle, för det ser vi inte mycket av. Eftersmaken domineras av några vagt sträva, råa jästiga highlights. Som synes på bilden är drycken dimmig och mörkgul, med en lätt skumkrona. Nåja, det hade kanske synts något bättre om fotografen inte fått till en bild som var mer intressant än tydlig. Vi kan väl säga att det återspeglar den alkoholdimma man snabbt finner sig i efter ett par glas elixir – månne bättras effekten på av att man inte utan viss njutning sitter och känner på alkoholen med tungan.

Tre dimmor av fem möjliga. Vi ser fram emot att pröva fler av Badolins skapelser, som kanske inte fokuserar så utpräglat på alkoholhalten.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Grand Cru

Den här gången har Almond 22 slagit till med en öl i bästa belgiska stil, men – sin vana trogen – så gör de en balanserad, avmätt variant, istället för att ta ut svängarna med exotiska ingredienser eller knepiga bryggsätt. Grand Cru är släkt med belgisk strong ale, men är inte så sträv eller rå, eller söt och stark, som de ofta är. Det vildaste med den är doften: en tropisk fläkt av ananas kan anas om man sniffar djupt i glaset, ner mot den dimmiga, brandgula drycken. Smaken är däremot elegant och välkomponerad, med en trevlig bred maltighet, många toner av jäsning (som sig bör, om det är belgiskt i stilen), en viss humlearom, men föga sötma – och de 7.5 procenten alkohol håller sig i bakgrunden. Belgisk öl är nästan alltid intressant, men den kantrar ofta till följd av alltför vilda eskapader (frukt, alkoholstyrka, spontanjäsning, etc). Kanske kan de lära något av ett litet italienskt bryggeri?

Tre och en halv brandgul ananas av fem. En utmärkt introduktion till belgisk öl, för de som kanske skulle trilla ur stolen om de gick direkt på något tolvprocentigt spontanjäst.

 

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Nigra

Pescaras Almond 22 slår till igen, den här gången med en trevligt krispig stout. Jämförelserna med Guinness låter inte vänta på sig, men Nigra (italienska för neger, nej förlåt, svart) är sin egen öl, på små men definitiva vis. Färgen är djupsvart (men kallas säkerligen rubinröd av bryggeriet), skumkronan beige och spenslig, och doften avmätt maltig. Den är len på tungan, men har ändå ett bett av alkohol, trots sina modesta 4.5%. Malten är hårt rostad, och ger ölen trevliga toner av kakao och kaffe. Den är helt klart torrare än sin irländske släkting, och saknar den där vaga tonen av laktoner och crème fraîche som utmärker Guinness.

Sammantaget är Nigra en mycket trevlig bekantskap: en habil stout som inte ger sig ut på några större äventyr. Tre och en halv skokrämstub av fem möjliga. Avnjutes lämpligen i mörk, på gränsen till skum, lokal.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Fredric

I dessa IPAns gyllene dagar, är det inte mycket uppmärksamhet som fästs vid dess farfar, pale ale, eller bitter som den ofta kallas i Storbritannien. IPAn imponerar med kraftiga, fylliga humletoner, och sprudlande beska, och en oförtjänt glömska faller runt mer balanserad och väl avrundad pale ale. Så låt oss slå ett slag för dem, och dricka en Fredric, från bryggeri Almond 22′ i Abruzzo, Italien. Denna bärnstensfärgade (bilden t.v. är dessvärre något mörk, och inte helt rättvisande) och friskt skummande bekantskap har en rikt fruktig smak, med en lätt, besk eftersmak, och slinker gärna ner efter maten. Det är ingen tung humlebomb, och kan nog passa som en inkörsport, att bjuda nyfikna på, när de knappt tidigare tagit steget bort från lager. Den fick i varje fall spela den rollen, innan kvällen gick vidare till IPA och imperial stout. Trots detta – ja, för det låter ju lite tunt, lite mesigt, eller hur – så är det inte någon dum öl. Den kommer definitivt beställas igen.

Tre friskt skummande glas av fem.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer