Omnipollo Leon (1963)

omnipollo-leonLeon, från Stockholmsinternationella bryggarna Omnipollo, skulle kunna beskrivas som ett Californisk-Belgiskt giftermål: en amerikanskt stickande, skärande humlighet av pale ale-slag, som gjord för smuttande, mot en belgisk ale-bakgrund, dov, perfid, jäsande, multnande, vagt olycksbådande. Som sådan passar den utmärkt stekheta dagar på betongbalkonger, när man med yppersta nöje kan bese den utmärkta skumbildningen, ta en slurk, nicka, och fortsätta så.

3.75 fertila hybrider av fem. Nr 1693 på systembolaget, 49.90 kr.

Slottskällans Saison (1201)

slottskallans-saisonNog för att saison knappast är den mest väldefinierade öltypen (”törstsläckande sommaröl”, på ett cirka), men man frågar sig ändå om den något torra, rätt kemiska, och mycket distinkta smaken av Pez apelsin som är Slottskällans Saisons kanske främsta drag hör hemma här. Utseende och arom är i samma stil, något slags syntetcitrusens elefantkyrkogård, doften minner om utblåset från en tvättstuga en kall vinterkväll, det porlar glatt och friskt som bästa c-vitaminbruset. Det är inte helt genomdåligt, men det är verkligen långt från det gemene man skulle kalla öl. Det kan förvisso sägas t.ex. om en del belgisk öl, men då kanske inte pga en efterhängsen odör av Yes citron.

En och en halv förlupen esterlaboration av fem möjliga. Nr 1201 på systembolaget, 24.30 kr.

Stenstrand sommarale (88953)

stenstrand-sommar-ale

Låt mig först be om ursäkt för den tvivelaktiga bildillustrationen. Du har kommit att lita på en tillförlitlig dokumentation av en förseglad flaska på en diskbänk med en fond av vitt kakel. Jag har tagit och lagt ut sådana bilder i mina tre senaste lägenheter, som alla lyckligtvis varit utrustade med just en sådan miljö. 

Anledningen till den något naturromantiska fotokonsten här intill är att bilden tagits vid ett konvent hos Gödsvinet Bromma. En fördel med att recensera öl under sådana omständigheter är att beskrivningarna blir mer innehållsrika och balanserade genom gruppsamtal. En nackdel är att man i regel dricker för många öl och att ens anteckningar blir lidande av det.

Nu sitter jag med en mycket skrynklig papperslapp och uppgiften att utifrån den säga något om Stenstrand sommar ale.

Stenstrand sommarale gör ett försök till friskhet utan att våga införa allt för stora begränsningar av smaken. Att dricka Stenstrand sommarale är lite som att läsa Michail Sjolochovs ”Stilla flyter Don” i en solstol på någon offentlig badplats i sommarsverige. Den pretentiösa ambitionen krockar med den informella inramningen och vice versa.

Att läsa Michail Sjolochov i en solstol på någon offentlig badplats i sommarsverige är dock bättre än att inte läsa Michail Sjolochov alls och Stenstrand sommarale vinner på sin misslyckade kompromiss. Lite större eftergifter för vad som förväntas av en sommaröl och detta hade bara varit en utspädd Bedarö bitter.

Stenstrand sommarale är ingen vettlös wit, ingen sanslös saison, det är ännu en bra ale från Nynäshamns ångbryggeri. Jag behöver dock en förklaring till varför jag inte ska dricka deras Landsort lager i sommar istället.   

34,70 kronor på systembolaget, nummer 88953 i katalogen

3,5 barr av 5 möjliga

PS: Den skrynkliga lappen innehöll nästan inget av det som nu hamnade i denna, om jag får säga det själv, mycket anspråkslösa recension. Istället stod det något om ljus som stilla strilar genom genom en sommarhet tallskog, om en doft av grönsåpa som jag tror inte fanns, en oförklarlig referens till Charles Bukowski och en förmodat poetisk hänvisning till att Stenstrand sommarale är ”som att vara i Danmark”. Om du vill skriva ihop en recension av denna öl på 200-300 ord som innehåller dessa saker så lovar jag att publicera den här istället. 

Rogers, Adam 2014. Proof: The Science of Booze. New York: Houghton Mifflin Harcourt

proof

Att Gödsvinet är den slutgiltiga källan till information om allt alkoholrelaterat betyder inte att även vi ibland läser några av de mer anspråkslösa bidragen till kunskapsområdet. Jag har gjort det alldeles just och det här är vad jag har att säga om Adam Rogers Proof: the Science of Booze: Inte illa. Inte illa alls. 

Adam Rogers skriver vanligtvis för det till synes helt överflödiga magasinet Wired, en publikation som smaklöst nog ägnar sig åt det vansinnigt trista området teknik och prylar. Lyckligtvis lyckades han frigöra sig från detta besvärande sammanhang för att resa sig till den högre uppgiften att redogöra för (populär)vetenskapen bakom sprit.

Mannen är grundlig i sin genomgång av jäsning, destillering och konsumtion av alla saker krönta av etanol. Presentationen säger mer om processen bakom de slutgiltiga dropparna i glaset än vad vi alla vet händer sedan och den använder sig mer av en naturvetenskaplig än humanvetenskaplig bevisföring. Likväl är det han skriver gripande och viktigt.

Historierna går in och ut genom varandra på ett förtjusande sätt och du bjuds på massor av material för ditt nästa rödnästa samtal om det viktiga i livet i någon bar någonstans. Du får veta att destillation är civilisation, socker det viktigaste i världen och att all vinprovning är skitsnack, bland mycket, mycket annat. Du får veta så väldigt mycket om jäst och du kommer aldrig att se på dessa svampar på samma sätt igen.

Rogers leder dig med den amerikanska magasin-journalistens charm från en del av världen till en annan och genom årtusendena och jag kan på rak arm inte komma på någon annan som tagit ett så här grundligt grepp om något så vardagligt men ändå spektakulärt som alkohol.

Viktigt för beskrivningen är att Rogers är uttalat positiv till alkohol som fenomen och avgörande del i drycker som han dricker. Boken är dock befriad från nästan allt vad fyllehistorier heter och det är bara passande. Den amerikanska journalistiken har redan en Hunter S. Thompson och även om Rogers hyllar smaken av Thompsons livsvatten Wild Turkey så har han inga Gonzo-ambitioner.      

Istället är Proof: The Science of Booze en utmärkt källa till kunskap och ett redskap för dig som vill förstå och inte bara känna skillnaden som alkohol gör. Läs den och drick ansvarsfullt. 

Sierra Nevada Bigfoot 2014 (11987)

bigfootFör den som när ens ett flyktigt intresse för barley wine är det kanske särskilt en brygd som ofta nämns – Sierra Nevadas Bigfoot. Så när avd Bromma passerade 2014s årgång, åkte den fort ner i korgen. Det var heller inget misstag: Bigfoot lever upp till sitt rykte. Det är en ångande, krämigt maltig dryck, där werthers special trängs med flottiga russintoner, ja rentav romrussin, mot bakgrund av en kraftig, enkel beska. På 9.6% är det en överladdad dryck både smak- och spritmässigt, ja, man känner sig närapå övermannad. Men ibland vill man ju ha något sånt, typ, en styck det jävligaste ni har, med extra allt.

Fyra brutaliseringar av fem. Nr 11987 på systembolaget, 39.90 kr.

Djävlebryg Dark Beast (11811)

dark-beastDark beast vill kalla sig ale, men jag hade sagt torr porter, eller tung stout. Det är en tjock & läcker öl, respektabelt humlad men framförallt en kanonad av bruna smaker, kakao, kavring, blockchoklad, kanske till och med en släng soja, men knastertorr, utan de där knäckiga, sirapsaktiga tonerna som brukar dyka upp i portern & dess släktingar. En lätt rökig känsla hänger kvar runt tungroten, som efter nån brutalt rökt köttbit, eller en bättre tjärig whisky. Eftersmaken är blytung, lång, och bara aningen sur.

Fyra fina bruna ting av fem. Nr 1181 på systembolaget, 29.90 kr.

Electric Nurse DIPA (1616)

electric-nurse-dipaEfter att ha smakat deras synnerligen välbalanserade och mycket njutbara pale ale, var det med viss förväntan avd. Bromma korkade upp en DIPA från Electric Nurse. Om någon kan ro hem ett sånt överlastat projekt som en dubbel-IPA, vore det väl elektrikern och sjuksköterskan bakom detta mini-bryggeri? Tyvärr får dock sägas att om än kompetent, var detta en ensidig, rätt endimensionell humlebomb. Det smakar som en rätt typiskt amerikansk IPA, fast där humlen skruvats upp till 11, och alkoholen till 8%, som nåt slags motvikt. Det är inte direkt dåligt så mycket som lite tråkigt. Men den som vill ha sig en dos hårdhumle från västkusten kan ju inte klaga. Kanske är ojämnhet just västkustens kännetecken, det utmärker ju om inte annat Dugges.

Tre mjaha av fem möjliga. Nr 1616 på systembolaget, 29.90 kr.

De Molen Pale Ale Citra (1551)

de-molen-pale-ale-citraDe Molens Citra Pale Ale formligen vräker ur flaskan, våldsamt skummande och med en arom som en sannskyldig blomsterrabatt, prunkande och påträngande floralt humlig. Det är dock absolut ingen tungviktare, nej, det är en utmärkt läskande sommaröl för den som vill ha lite mer stuns, det drar lite åt jästighet och wit, utan att bli helt belgo-tyskt, nej, det är ändå ale, om än med en spenslig kropp, med drag av citrus, och ganska lätt, på gränsen till tunn, eftersmak. Allt detta sagt är den ändå inte mer förfinad än att den känner sig hemma i ett senapsglas modell Slotts 1952.

Tre och en halv blomstertid av fem. Nr 1551 på systembolaget, 20.90kr.

Palma louca (1262)

Palma louca

Det har säkert inte undgått dig att det pågår ett stort idrottsevenemang i Brasilien och vad passar väl då bättre än att dricka sig blind och vänta på att folk ska börja prata om något annat igen? Om du verkligen inte bryr dig hur du anländer till ett tillstånd av patologisk berusning så kan du mycket väl testa den här ölen från Brasilien. Annars föreslår jag att du avstår.  

Palma louca betyder vild palm men det spelar ingen roll eftersom det är inget jag behöver veta för det här kommer inte att bli någon varaktig relation. Har nu testat den, Palma louca fick en chans och den sumpade det. Jag kommer aldrig att dricka den här ölen igen. 

Du undrar vad som är problemet med den här ölen. Problemet med den här ölen är att det är en lemonadfärgad, halvtorr maltbrygd vars enda ansats till smak är en sorts fruktighet vars ursprung man helst vill veta så lite som möjligt om.

Nej detta är inte bra öl men förväntningarna var inte heller höga. Kanske är den god med fotboll.

14,20 kronor på systembolaget, nummer 1262 i katalogen

En pojke från Brasilien av fem möjliga 

Viking gose (11746)

viking gose

Jag tänker våga mig på en kontroversiell ståndpunkt och hävda att vikingarna inte alls drack en öl som denna. Varför skulle de det? Livet på den tiden var svårt nog ändå. 

Viking gose är en speciell öl. Detta är inte ett särskilt precist omdöme men du kommer att förstå vad jag menar. Det är inte en besk utan en syrlig öl med tydligt rökiga toner av nedbrända engelska kloster.   

Smaken är komplex och överallt efter ett halvt glas. Avslutar du en hel flaska så kommer du förmodligen att vakna i en värld av tjära imorgon. Jag gillar ölen som idé och som en utmaning men jag är inte säker på att jag gillar den som öl. 

Jag kommer dock definitivt att avsluta hela flaskan

56,10 kronor på systembolaget, nummer 11746 i ktalogen

3,5 tunga knivar av 5 möjliga