Kissmeyer Smokey Oktober (11229)

kissmeyerSom läsare har ni kanske märkt att det varit lite tunt med visdomsorden här från Gödsvinet. Vi vill gärna framhålla att vi här felat snarare i att vara alltför trogna vårt kall snarare än tvärtom. Det var en väldig batalj, eller åtminstone en skiva, men avd Bromma och avd Vällingby gjorde sitt yttersta, bistådda av Mejeri-Robin. Slutresultatet blev, hur man än må vrida på det, Pyrrhiskt, och återhämtningen har i vart fall för avd Bromma, som stod för värdskapet, varit ganska utdragen.

Många vackra drycker avdracks dock, till köttbullar, prinskorv, paj, sill, etc, med en och annan OP för matsmältningens skull. Många av dem är för evigt förlorade i historiens Lützendimmor, men några framträder fortfarande om inte knivskarpt så åtminstone något luddigt och vagt. Bland dessa finnes Kissmeyer Smokey Oktober. Det är nån slags oktoberfestöl, spekulerar vi – även om detta förvisso säger allt och inget, smakar det påfallande tyskt, så som tysk öl ska smaka, den där fyrkantiga, hockeyfrille-och-snusläppska eftersmaken man känner lika väl som baksidan av sin egen hand. Huvudsakligen är det dock en ordentligt rökig öl, kanske ingen mossmannens zenit, tjärtampens överman, men absolut inte tu tal om någon fadd, mjäkig rökpuff. Nej, det är tokigt rökigt, Kissmeyer tävlar bara mot smogskadade jättar vars like det är svårt att mäta sig med. Även om kombinationen rök och tysk ger vissa bitoner av fuktskada och däven papp, är det på det stora hela en synnerligen behaglig skapelse, om än kanske inte påfallande lättdrucken. Allt sammantaget är det således en öl man kan rekommendera, om än ingen man personligen beställer vartenda sista exemplar av.

En liten rökpuff under fyra stora moln av fem möjliga. Nr 11229 på bolaget.

Johan – genuine, traditional taste

Johan genuine traditional taste

Kanske har du sett hur en populär sockerlagsförsäljare från de amerikanska sydstaterna under sommaren sålt flaskor med olika personnamn på sina etiketter? Så att du kan dricka det söta giftet ur en flaska med ditt eget namn. Eller ge bort den hemska drycken till någon som heter som flaskan. Störtlöjligt om du frågar mig. Jag har något bättre, det kommer från Polen och du ser det på bilden. Texten säger egentligen det mesta. Johan – genuine, traditional taste. 

Gullmarsspan

Gullmarsplan är som bäst innan man kommer dit och efter att man har åkt igen. När man är där vill man bara att minuterna ska gå. Du som har läst de senaste 476 inläggen som jag gjort här på Gödsvinet vet förmodligen mer om de plågor som är förenade med att pendla via Gullmarsplan än vad som är bra för dig. Nu får du veta mer.

Jag var där igen i morse och det var värre än vanligt. På något sätt hade jag lyckats arrangera ett 19 minuters långt byte vilket är mycket nära maxstraffet för att vilja söka sig söder om Stockholm på morgonen.

För att sysselsätta mig med något bestämde jag mig för att handla lunch trots att Gullmarsplan är en plats som lämpar sig utomordentligt dåligt för sådana idéer. Man väljer mellan Pressbyrån och försäljaren av smörgåsar nere i hörnan vid kebabrestaurangen.

Jag gick till Pressbyrån och jag vet inte varför, ångrade det redan vid första kylen. Det finns dock ingen tid för ånger eller något annat framför mikromatsdisken på Pressbyrån. Man hittar aldrig det man vill ha så man tar det man inte behöver.

Pressbyråerna har kommit att ersätta snart alla tobaksbutiker och kiosker som inte anslutit sig till koncernen och dess uniformer, logotyper och standardiserade utbud. Jag känner för Pressbyrån ungefär vad Kinky Friedman känner för Starbucks.

I kön irriterade jag mig på ytligheten i den bolagiserade fräschheten, den börsnoterade effektiviteten och den marknadsanpassade trevligheten hos personalen. Varför önskar de alla en ”bra dag”? Ska man komma tillbaka och berätta om man inte har haft en bra dag? Behöver de få veta för att orka vara så där trevliga nästa morgon?

Människor som ber en ha en ”bra dag” är sådana människor som säger sig ”älska” livlösa ting som nya tennisskor, mobiltelefoner och hamburgermål. Människor som har betalt för att säga det. Det var vilse i dessa tankebanor som jag bestämde mig för att visserligen köpa den sallad i plastburk som jag plockat till mig men att sedan gå till den lilla smörgåsbutiken för att köpa mitt kaffe där istället.

Nu kanske du undrar varför jag inte övervägde att gå till Espresso house för att köpa kaffe. Det ska jag berätta för dig: De hällde mjölk i mitt kaffe en gång för två och ett halvt år sedan och jag har inte glömt. JAG HAR INTE GLÖMT! HÖR NI DET ERA SKÅNSKA JÄVLA KAFFEKAPITALISTER. Förlåt. Tillbaka till berättelsen.

Hur som helst, jag lät min blodshämnd mot kaffebaren vila åter litet och gick till den trevliga kvinnan med smörgåsarna som alltid ser så där sorgligt trött ut som man själv känner sig en morgon på Gullmarsplan. Jag gillar hennes hörna och har skrivit om det här tidigare. Den enkla smörgåsdisken framstår som raka motsatsen mot Pressbyrån, det är ett litet familjeföretag som också driver snabbmatsrestaurangen i samma hörna av terminalen.

Jag har precis hunnit hälla en stor mugg kaffe i en liten mugg och åtgärdat en del av de brännskador som följde då kebabkocken kom ut ur sin restaurang till disken med rader av smörgåsar. Han satte blicken i den trötta kvinnan och sa högt och skarpt att ”du har betalt för att jobba, inte för att sova”.

Det trevliga lilla familjeföretaget blev plötsligt något annat. Precis som den egentligen rätt oskyldiga Pressbyrån för ett tag framstått som Babylons vakttorn så förvandlades nu smörgåsbutiken till ett redskap för övergrepp. Slavkontrakt, tyranni och och papperslösa gästarbetare som sover i torrförrådet. Charles Dickens i ciabattaköket.

Pressbyrån framstod inte som då dålig längre. De har säkert sina papper i ordning. Kollektivavtal och avtalsenliga löner. Kickoff och biocheckar till jul. En gång berättade tjejen bakom kassan att mikromaten jag precis köpt också var hennes favorit. Det hade hon garanterat inte betalt för.

Så nu vandrar man nu mellan den själslösa Pressbyråklonen, de försåtliga kaffeförgiftarna från Lund och smörgåsslavarnas gehenna borta vid trappen. Nitton minuter är en evighet där och man vill bara att de ska gå.

Porterexperimentet, dnr GS 2013/01

Det uppmärksamma och trogna gödsvinet har antagligen inte heller noterat att jag aldrig skrivit någon ölrecension. Detta har jag låtit bli av den enkla anledningen att jag inte kan ett skit om öl. Som universitetsutbildad har jag naturligtvis svalt en försvarlig mängd men lika lite som fisken kan om havet kan alltså jag om öl.

Än mindre än vad jag kan om ljus öl, kan jag om mörk öl. Givet de tider vi lever i av ohämmat foodstagrammande tänker jag ändå, tvångsmässigt skriva om det. Valet av porter kommer av att jag under en längre tid föredragit lättare drycker i festliga sammanhang och vill ta ett steg utanför min comfort zone. En porter är nog det sista jag skulle dricka under annat än rent experimentella former.

För det här experimentets genomförande har jag införskaffat mig en flaska Imperial vanilla coffee porter från Ugly duck breweries. Intrycken redovisas ett sinne i taget.

– Doft av gamla tråg och insjunken fåtölj

– Smak av utspädd men läskande söt tjära

– Med flimrande inre bilder av chesterfieldmöblemang och fläckade kartor över Madagaskar

Avgör själv om detta är bra eller dåligt. Jag är sammanfattningsvis inte odelat negativ.

Nils Oscar Rökporter (1473)

nils-oscar-rokporterOh, ljuva bensener! Aromater! Kolvätekedjor, svarta och glittrande! Trögt flytande likt ormar över stekhet sand, puttrande, tjäriga rännilar nerför strupen. Kallt metalliska, salmiak-anstrukna, likt morgonsmogen glidandes längs daggig asfalt, över rostande t-balkar, sotigt, svartnat tegel, spruckna skorstenar som långsamt, nästan motvilligt, utpustar bolmande rökar. Det är postindustriellt vackert – i vart fall för en f.d. industriare (då i bemärkelsen en som lyssnar på sk. industrimusik) – men framförallt ytterst njutbart. Efter en smärre epifani inför ett glas Aecht Schlenkerla Maerzen, när ju avd. Bromma en viss faiblesse för rökig öl, och Nils Oscar rökporter kan vara en av de krutigaste i denna genre som vi hittills hittat. Vackert makar humle på sig, fint inramar malten allra lättast knäckigt den vackert tjäriga torvigheten, ej längre förbehållen maltwhiskyn. Men framförallt visar lakritsen framfötterna, den skälver, riktigt osar, som en kall, våt vinternatt.

Fyra omvändelser av fem. Nr 1473 på systembolaget.

Epic First Batch

epic-first-batchEpic first batch skulle i korthet kunna beskrivas som en vanlig Epic (dvs. en Armageddon), till vilken man adderat en släng fatkaraktär och en grabbnäve skarpa, löviga humletoner. Och varför inte? För allt sammantaget är Epic first batch en gradvis förfining av Epics IPA, och behöver ingen vidare introduktion än så; trots närkontakt med ek och ett uns mörkare malt är det ingalunda någon 400 pound monkey. Därmed inte sagt att det inte är en utmärkt öl, för det är det, kanske speciellt för de som uppskattar en fyllig, efterhängsen efterbeska.

En tiondels chihuahua under fyra våta hundar av fem. Finns inte på systembolaget.

S:t Eriks & Mathias Dahlgren oktoberfest (11238)

mathias dahlgren

Vad gör en oktoberfestöl? Ingen vet och det är tur för Mathias Dahlgren. Han har ingen aning. 

Det finns en historia om oktoberfestölen, hur den blir till och varför. Det finns dock ingen beskrivning av hur den ska vara. Man ska veta det, innan man dricker S:t Eriks och Mathias Dahlgren oktoberfest. 

Här kommer nästa fråga: Vem är Mathias Dahlgren? Jag är rätt säker på att det är ett namn men om det inte tillhör den där rödhåriga killen som drack tändvätska så att det rök ur munnen i högstadiet så vet jag inte vem det är. 

Ok, så det är en kock, är du stolt nu?

En oktoberfestöl kan se ut hur som helst om man bara håller sig borta från München. Mathias Dahlgren ska nog akta sig för att visa sig ens söder om Donau. Om folket på Theresienwiese får reda på vad han kallar oktoberfest så kommer han att rätt snart finna sig i fel ände av en Maibaum.

Denna öl ser till att börja med inte inte som något man kan dricka i tyrolerhatt. Den har ingen skumkrona och du kommer aldrig leva att se en bayrare dricka en öl utan skumkrona. S:t Eriks och Mathias Dahlgren oktoberfest är platt som en planka.

På S:t Eriks vis är smaken som tillsatt i efterhand, som två händer rakvatten istället för en dusch. Som smak sett är den dock väl vald, som en fruktig ale på essens. Det här går att dricka om man gör det någon annanstans än i södra Tyskland under någon annan tid än oktober.

Två Zingo av fem möjliga

16;90 kronor på systembolaget, nummer 11238 i katalogen 

Ät Albanien!

Mellan de välbesökta länderna Kroatien, Italien och Grekland finns en vit fläck på kartan för turister, Albanien. Jag ska inte ge mig in i någon stadsvetenskaplig analys till de möjliga bakomliggande orsakerna till detta (det finns det andra här på Svinet som är bättre kallade att göra) utan nöja mig med ett par gastronomiska reflektioner från ett obegripligt lågfrekventerat land.

Till en början planerade vi att åka via Tirana och arbeta oss nedåt till motsvarande Albaniens Riviera. I sista stund snubblade vi över ett reseföretag som sålde billiga flygbiljetter till Korfu, varifrån det var billigt och busenkelt att ta sig över med båt till staden Saranda (eller Sarandë som jag tror det skrivs på albanska). Bästa restaurangen i Saranda hävdar jag är Mare Nostrum även om restaurangen högst upp i borgen intill staden inte var så pjåkig heller. Vi bodde på hotell Porto Eda (döpt efter Mussolinis dotter…) och hotell Brilant, där det senare var bäst. Det blå ögat är en lagun på taxiavstånd som bjöd på 12-gradigt strömt vatten sprudlandes upp ur en bergskälla och vidare ner längs bergssluttningarna till en damm byggd av Stalins ingenjörer (enligt taxichauffören som var en outtömlig källa av visdom).

IMG_1438
Postnukleär ensamhet i Gjirokaster.

Efter ett par dagar på denna ort drog vi vidare med minibuss framfört av en manisk förare till Gjirokaster och kollade in husens stentak som gett staden världsarvsstatus. Bästa boende i den stan var Hotell Gjirokaster och bästa restaurang Kujtimi, av den enkla anledningen att det var de enda vi prövade och att de var så bra och prisvänliga. Vad ni än gör med er vistelse här så missa inte den enorma borgen med utsikt över dal och floder och möjlighet till att utforska halvrasade partier på egen risk. Vi var ensamma på den största turistattraktionen i en halvstor världsarvsstad och en kittlande postnukleär känsla kom över oss. Tomt men fridfullt, som The walking dead utan zombies.

Raskt bar det vidare med en kedja minibussar förbi poliskontrollerna till Vlorë. Den stan skiljde sig ganska mycket från vad vi stött på hitintills i Albanien och vi var nog lite dåligt pålästa. Efter en skadat lång promenad med full packning i 30 graders värme kom vi så slutligen till Hotell Liro som, hör och häpna, var värt promenaden. Ska erkänna att vi hängde rätt mycket på det ruggigt fina hotellet som är byggt på en klippa med egen strand, därför vet jag ganska lite själva staden. Mitt intryck var tyvärr inte odelat positivt, Vlorë kändes som en liten stad med en storstads bristande charm. Bästa hotell var så klart Liro och bästa restaurang vet vi inte alls säkert att det inte var på hotellet men det kändes som att vara i ett maosoleum på natten. Grymt stiff dukning, lysrörsbelysning och…helt tomt. Vi vände i dörren. Vi testade restaurang Ideal som var ganska bra. När det inte gick att få tag på en taxi fick vi skjuts till hotellet av kyparn.

IMG_2081
Hotell 2000, framtidens boende.


Från Vlorë valde vi taxi med en major i Albanska armén som förde oss över hisnande stup och bråddjup till Dhermi. Staden är ett par spridda hus längs en vacker strand med klubb Havana som partyepicentrum och hotell 2000 (ja, det finns på riktigt) som kultepicentrum. Hotellet var tyvärr obeboeligt för alla som inte är en vän av röta. Slemmigare väggsvamp och fränare mögellukt får man leta efter. Istället hamnade vi på ett rum i en villa som jag inte minns namnet på. Själva boendet var varken bu eller bä men killen som ägde det är den vi minns. En bra sak var att han ordnade så vi fick åka motorbåt dagen som polisen förbjudit det pga för stora vågor. Det var kul men lite svettigt när vi skulle baxa oss förbi de sylvassa klipporna in i en inrasad gammal piratgrotta. Bästa restaurang var nog Pirates (med i detalj kopierad logga från Pirate bay!). Vi lyckades med ställets goda minne åstadkomma en partiell springnota (oskyldigare än det låter tyvärr) som genom en osannolik slump reglerades till restaurangägaren inför att vi var på väg att lämna stan.

Från Dhermi drog vi så till Butrint. En gammal romersk koloni med ett par tusen år gamla välbehållna ruiner. Fantastiskt ställe men minst lika fantastiskt var hotell Livia. Istället för den postnukleära ensamheten infann sig känslan av att ha hamnat i Drakulas slott. Långa korridorer. Ibland var dörrarna öppna, ibland stängda. Kanske fanns det andra gäster. Kanske var det tidigare offers vilsna själar som slog i dörrarna. Vi såg aldrig någon annan gäst efter klockan åtta på kvällen. Min kollegas association till splatterfilmer på Balkan kändes plötsligt mer motiverad. Middagen intogs i en stor stensal med ljussättning som i brittiska BBC-serier från 80-talet (samma som i Kvinnofängelset, typ lysrör). Ensamma.

Sammanfattningsvis fick jag ett mycket positivt intryck av Albanien. Fantastiska vidder, stränder med azurblått vatten och förmånliga priser. Förvisso inget för agorafobiker, det var så lite turister att vi kunde leka kurragömma på alla sevärdheterna. Alla ytor är inte så polerade än, man ska inte vänta sig Biarritz och ett par gånger hade vi närkontakt av tredje graden med läskiga hundar men alla vi mötte var gästvänliga och hjälpsamma. Albanien är absolut värt ett besök!

IMG_1481
Ett land med viss självdistans.

 

Harvest Southern Hemisphere (11887)

sierra-nevada-harvestNär man suttit och jäst bra länge på tåget, ett tåg som varit försenat från första station, och man på högst svenskt – eller kanske högst osvenskt – sätt hållit sig långt borta från de svala, buteljerade njutningar som finns i restaurangvagnen, när man då sedan kommer till busshållplatsen och ser att ens transport just rullat ut, och nästa inte åker förrän evinnerliga tider senare (tjugo minuter), ja, då börjar det dra lite i benen, tungan känns torr, och man undrar om det inte är dags att fukta strupen. Ibland är då livet så vist anordnat att det finns ett lämpligt ölsjapp inom hanterligt avstånd. Ett scenario ungefär som detta utspelade sig för avd. Bromma vid en nylig resa. Törstiga i hågen stegade vi in på ett föredömligt välplacerat vattenhål och beställde snabbt och utan tvekan den första öl som vi inte kunde påminna oss tidigare ha druckit. En från Sierra Nevada – säkert, men ändå med potential. Det var omedelbart uppenbart att man hade fått en bomb i glaset, rejält, rivigt humlig, med långa salmiak-örtiga toner och en ytterst sparsam maltig sötma. Ystert dansade en metallisk efterklang över tungan, med en släng terpener och lövalkoholer som hade nån gått med machete genom lövverk och slängt gräsklipp omkring sig. Glaset var av nödvändighet men ändå med stor njutning fort tomt, och sålunda stärkta satt avd. Bromma och smackade på en god humlighet i munnen hela vägen hem på bussen.

Fyra busshållplatsöl av fem. Nr 11887 på monopolet.

Underdog

underdogVisst finns det nåt njutbart med enkel pilsner: besk, läskande, rak och rättfram fylla på klassiskt manér. Pilsner Urquell och en del andra tjeckiska brygder håller fanan högt för denna öltyp, och de gör det väl, på gränsen till att man undrar om det egentligen finns någon ledig nisch för fler öl i denna stil. Kanske för en öl som subverterar eller återuppfinner pilsnern. Underdog (från Slottskällans bryggeri) är dock inget av detta, den gör det den ska men väldigt lite därutöver, rätt anonym som den standardpilsner den är. Kanske är den en av de obesjungda hjältar som sliter natt och dag med dygden som enda belöning. Jag vet inte, och i all ärlighet tror jag inte att jag kommer göra mig omaket att ta reda på det heller. Som en bekant en gång sa, om någon så är världens finaste människa på insidan hjälper det inte mig om jag inte märker det.

Två pinnebergare av fem möjliga. Finns inte på systembolaget.