Okategoriserad

När ljusen tändas där hemma

av Johan

Ett spöke går runt Stockholm – vinterns spöke. Snön faller medan jag skriver detta och kölden tränger genom betongen som ett gift.  

Huvudstaden var en samling fruktansvärda scener då jag försökte lämna den tidigare idag. Uppe på Stigberget tycktes jag mig genom den yrande snön skymta en liten skara norrländska barn med en get i släptåg. Björns trädgård täckt av döda karoliner. 

Därför var det en befrielse att åter komma hem till förorten. Se så fridfullt de värmande ljusen bringar ett budskap om fred över jorden. Precis som alla säger blir vintern så ljus och varm när julen kommer. I en idyll som denna blir kölden till en värmande vind och snön till ett strålande solsken. 

Se alla lyckliga människor på bilden. Mer än något annat ger de oss julens budskap. 

Brekeriet Saison

av Jonas

Brekeriet hade gått mig helt förbi. Ett litet bryggeri som öppnat ute på den skånska slätten, helt utan Gödsvinets vetskap. Nåväl, som tur är hade den övriga ölnördbloggosfären öronen med sig, så efter lite påläsning är jag på banan igen.

Mikrobryggeritrenden har gjort stora framsteg i Sverige på sista tiden. Men i och med att varje medelstor svensk stad får ett bryggeri urvattnas också intresset. Det börjar bli ointressant att se ytterligare ett stadsbryggeri ploppa upp med ambitionen att göra en amerikansk pale ale i tron om att en överdos humle kommer att sätta dem på ölkartan. Det är helt enkelt inte kaxigt att göra välhumlad öl längre, man måste istället göra det bra. Men många bryggerier verkar inte kunna se det, och få kommer ens i närheten av bra amerikanska varianter som till exempel Lagunitas.

Ett bryggeri behöver sin egen stil för att bli intressant. Det är naivt att slå upp portarna med ambitionen att ha en ipa, en dubbelipa, en trippelipa, en pilsner, en porter och en veteöl och tro att man kan göra allt bra. Den lokala bryggpubens ipa är inte längre mycket mer intressant än en stor stark.

Därför är jag numera skeptisk mot nya bryggerier.

Men det finns som så ofta redan en motaktion. Stockholmska Omnipollo är ett bra exempel på det med sin säregna stil och den utmärkta ölen Leon. Och när jag springer på Brekeriets Saison och tar mig ett par stora klunkar känns det som att de nya skåningarna också är där. Härligt!

Doften av jäst slår inte emot mig, den snarare lägger sig som en våt filt över näsan. Det doftar syrligt av jästen, och jag känner aningar av diskmedel, traktordäck och sensommarväxtlighet. Lovande.

Första klunken är tjock, men frisk och på gränsen till sur. Men en precis lagom dos sötma balanserar upp det. Det smakar lite torr skosula, jäst, jord och övermogna frukter. Eftersmaken rullar in torr och träig. Aningar av järnmalm. Fylligt.

Den här drycken slank ner i ett rasande tempo. Precis så här ska en saison smaka! Jag ser glatt fram emot fler flaskor från Brekeriet, bland annat har jag hört (läst) fina saker om deras cassis.

Fyra och en halv skåning av fem möjliga. Vi går en ljus framtid till mötes.

Brekeriet Saison (nr 89686), 40 kronor på systemet.

Midtfyns jule stout (11310)

av Johan

Du trogna läsare av Gödsvinet har säkert inte kunnat undgå en viss återhållsamhet i entusiasmen inför den stundande julen. Jag kan ha kallat högtiden saker som ”förhärdat vidrig” och ”den mest motbjudande av alla helger”. Kanske är det så att jag kallat julen för ”ett brinnande helvete av fet mat, dålig musik och tindrande jävla ögon”. Jag tänker inte förneka den möjligheten. 

Nu så står den likväl inför dörren och det är för sent att låtsas som om man inte är hemma när den knackar. Det enda sättet att möta eländet är att ge sig hän på sådant sätt man kan. Omfamna fanatismen. 

Kanske beror det på ålderns sentimentalitet, kanske beror det på de 7,6 procenten alkohol i en dansk öl men jag tänker att det inte behöver bli så illa. Det finns ju hjälp att få för att ta sig igenom decembers prövningar och på bilden ser du en del av denna hjälp. 

Det är en öl svart som natten i en liten by på Fyn. Midtfyns jule stout är en rått maltig öl som smakar av kornmalt och inte mycket mer. Det är förstås en smak som täcker hela kartan från choklad till råolja. 

Midtfyns jule stout är en kraftfull öl men smaken är varken kryddig eller särskilt spretig, som julöl av någon anledning annars ofta är. Framför allt är den inte söt. 

Som med all julöl är den direkt olämplig att dricka till julmat men med en sådan här i var ficka så kan varje tomte vara glad.

39,90 kronor på systembolaget, nummer 11310 i katalogen

3 alver av 5 möjliga 

Fläsk och fascism

av Johan

 

Den fascistiska rörelsen har haft ett par dåliga dagar i Sverige. 

Ett gäng sverigedemokrater visade sig på en skakig filmupptagning vara precis den typen av mentala kalhyggen som deras politik givit oss anledning att tro de var. Inga stora överraskningar men det var ändå ett glädjande klargörande. 

Eftersom vi här på Gödsvinet förhåller oss helt opartiska till partipolitiken tänker vi inte göra några billiga poänger på fascisternas olycka eller ens yttra några nedsättande omdömen om de 339610 idioter som röstade på dem i det senaste riksdagsvalet. Vi står över sådant 

Istället tänker vi diskutera ett ämne som ligger gödsvin nära: Fläsk. Fläsk är ett centralt inslag i den enigma lindad i en gåta som är den sverigedemokratiska begreppsvärlden.

Det verkar vara varje sverigedemokrats bestämda uppfattning att konsumtionen av just fläskkött är hotad. Ursprunget till hotet ligger i att det finns allt fler människor i vårt land som inte äter detta kött.

Min reaktion på samma konstaterande är att det blir mer skinka över till mig. Vem tänker fel här?

Tror sverigedemokraterna vidare att även nötköttet är hotat på grund av förekomsten av vegetarianer? När jag tänker på det så tror jag faktiskt de tror det. I tider som dessa är det en tröst att det i brist på rationalitet åtminstone finns en logik i vansinnet. 

Hur kan någon tro att konsumtionen av fläskkött är hotad? Statistiken är åtminstone inte på deras sida. Vi slaktar och äter upp fler grisar än någonsin tidigare. Det finns bitar av gris på ställen du aldrig skulle kunna tänka dig. Det djurets kött omger oss alla. Vi lever i en tid inlindad i bacon. 

Frågan om fläsk tangerar en annan fråga viktig för fascisterna. Det är frågan om jul. Precis som fläsket är hotat trots att det finns mer av det än någonsin så tror de att julen är hotad trots att vi börjar fira den i oktober nu för tiden. 

Julen sveper in allt tidigare på hösten för varje år som går och inför klimax i december är landet fullständigt impregnerat av en nejlikedoftande balsameringsvätska av tända ljus, halmbockar, inomhusträd och jesusfigurer av plast.

För att inte tala om fläsk. Julen är fläskets Woodstock, år efter år. 

Nej, det har inte varit lätt för våra fascister de senaste dagarna. Problem som hopat sig måste dock betraktas som obetydliga i jämförelse med deras problem att skapa en realistisk bild av den verklighet som vi fått inse att vi nu delar med dem. 

Från där jag sitter kan jag skymta den nybyggda Zlatan Ibrahimovic arena i Solna. Mannen som gav arenan dess egentliga namn igår kväll är enligt sverigedemokraterna inte svensk. De svenska fascisterna har verkligen haft ett par dåliga dagar och jag önskar dem många fler i framtiden

Blossa 12 yuzu ingefära (76300)

av Johan

Att recensera årgångsglöggen från Blossa har kommit att bli en av våra finaste eller åtminstone längsta traditioner här på Gödsvinet. Hösten 2010 kunde vi recensera det årets saffransglögg och samtidigt ge en ganska heltäckande historik över fenomenet årgångsglögg.

Förra året kunde vi presentera Blossas djärva satsning på petrokemiska smakhöjare och hur du går vidare med grupptalan mot Altia då du lurats att testa den. Ni som uppskattade de föregående årens smakprovning och som fortfarande är med oss har säker sett fram emot årets årgång.

Den årliga glöggen från Blossa har aldrig ryggat tillbaka för det okonventionella och den sista konventionen är i och med 2012 års upplaga bruten. 

Blossa 12 är glöggen som tar det geniala greppet att inte alls vara en glögg. När jag tänker på det är det helt obegripligt att ingen tänkt på det förut. Blossa 12 är för cool för glögg. 

Vad är då Blossa 12? Varje försök att ge den en etikett gör den lite tråkigare så varför inte bara likna dess citruskaraktär vid något ur en juicebox som jäst bakom ett element på sluten beroendeklinik? Kanske kan vi drista oss att jämföra dess kryddighet med halsbrännan den där morgonen du bestämde dig för att aldrig mer dricka 11 whiskey sour på samma kväll? Längre än så vill jag inte gå. Det skulle kunna förstöra illusionen. 

94 kronor på systembolaget, nummer 76300 i katalogen

1 sushi av 5 möjliga

Alkoholister utan gränser

av Johan

Jag fann mig alldeles nyligen tvungen att gå igenom mitt personliga arkiv vilket är något jag inte gör om jag inte är just tvungen. Eftersom arkivet är organiserat i enlighet med en sedan länge död muntlig tradition hittar jag nästan aldrig det jag söker. Det gör dock inte så mycket när man hittar en så fin lapp som den på bilden.

Lappen i fråga sändes från Lund till mig i Kalifornien som någon sorts internationell solidaritetshandling. Internationell spritsolidaritet. Jag har berättat den här historien mer än en gång redan men den här gången har jag gjort mig besväret att fotografera lappen i fråga så jag drar den en gång till. 

En gång i en avlägsen forntid bodde jag i ett litet hus på prärien i Kalifornien. Jag var utbytesstudent och det är varje utbytesstudents öde att förr eller senare presentera sitt hemlands traditioner och seder för värdlandet, speciellt i USA där de är helt tokiga i sådant.

Jag var först inte road av tanken men så kom jag på att om jag blandar tillräckligt mycket snaps så kommer ingen att fråga efter köttbullar. Det var åtminstone vad jag trodde. 

På något sätt kom jag att stöttas i mitt värv av en person vi i brist på fantasi kan kalla Johan, som jag kände från den Blekingska nationen i Lund. Det var som om han insåg under vilka andefattiga och inte minst snapsfattiga förhållanden jag levde där på prärien strax utanför Sacramento. Han bestämde sig för att dela med sig av sitt överflöd. 

I en generös solidaritetsgärning skickade han mig en hel uppsättning hemmagjord essens att blanda snaps med. Detta direktbistånd stoppades tyvärr av vad jag förmodar var mycket förbryllade, amerikanska tulltjänstemän. Den andra laddningen, innehållande diverse torkade växtdelar, kom dock igenom.

Snapsen blev mycket lyckad och en stor personlig framgång på den fest där jag serverade den. Jag har medvetet dolt de två recepten på baksidan av lappen eftersom de nog inte bör spridas till icke-blekingar.

Festen i fråga är förstås en historia i sig. Jag hade tappat upp snapsen i tre plastdunkar om 1,75 liter vardera. De hade tidigare innehållit den typen av bourbon som man dricker om man bytt Lund mot ett litet hus på prärien och har svårt med omställningen.

Den färdiga snapsen hade också en färg som liknade den hos sådan bourbon, åtminstone för den som inte är någon stor kännare. Den som är en stor kännare dricker inte heller den sortens bourbon. Det var med andra ord upplagt för missförstånd.

Den sista gången jag såg flaskan med ”Johans taffelsnaps” var den på väg bort med två utbytesstudenter från Hong Kong vars kunskap om bourbon, snaps och alkohol  i stort var fullständigt obefintlig. Jag såg dem aldrig mer.

När jag tänker på det föreställer jag mig att minst en av dem vaknade upp ur malörtsruset flera år senare bara för att konstatera att han var svinfarmare och lokal förtroendevald för Sverigedemokraterna någonstans i Göingebygden. 

Eftersom jag hann pröva rätt mycket av snapsen själv vet jag inte om det var den festen som någon hittade en väska med golfklubbor. Alkohol är inblandat i nio av tio golfolyckor och detta var inget undantag. 

Det peggades upp vid det svåra 300-metershålet vid den öppna köksdörren och efter ett par halvhjärtade innebandyfösningar började golfbollar landa runt om i kvarteret. Polisen var där på mindre än tio minuter. De har en speciell larmkod för golffylla i Kalifornien. 

Detta är dock långt mer än vad någon behöver veta om en handskriven lapp jag precis hittade längst bak i ett köksskåp. Jag tror jag lägger denna historien till handlingarna nu. Förresten minns jag inte så mycket mer. 

November rasar

av Johan

November är månaden som slutat försöka. Månaden då det inte längre går att förneka vart man är på väg och månaden då man inte kan göra något åt det. November är en månad att härda ut och den är över oss igen.

Det blir mörkt väldigt tidigt på kvällen nu men det är åtminstone lite ljusare på morgonen nu sedan jag slutat ställa väckarklockan.

Bilden här ovan visar vad du har att hantera. Den är tagen nu på morgonen och den visar ett Stockholm dolt av dimma. Det är ingen vacker syn och inte enbart på grund av att det inte går att se så mycket.

Det höga tegelhuset strax till vänster av mitten av bilden är vårdboendet Koppargården där någon kom på idéen att väga de gamlas använda blöjor för att beräkna hur mycket de kostade. Jag föreställer mig det som ett boende där det är november året runt.

Ur bild till vänster ligger kvarteret Atlantis dit Olof Palme flyttade när Vällingby var nybyggt och fortfarande ansett som en bra idé. Det var förstås rätt länge sedan och nu är det november i Vällingby.

Allt är förstås inte elände ens i november. Det blir ju värre sen. I december. Men om det får jag återkomma. Hemskheterna med januari och februari väntar på andra sidan årsskiftet. Mars är egentligen november en gång till så då kan jag återanvända detta inlägg. Sedan får man väl göra så gott man kan med april för att till sist uttrycka hopp om livet i maj. Under juni, juli och augusti finns det annat att göra. Sedan är det höst igen. Så fortsätter det. Tills man dör.

Bronx Burger Bar

av Jonas

Lyckan fortsätter att le mot tredje rikets största stad. Den här gången i form av ett nyöppnat hamburgerhak vid namn Bronx Burger Bar. Lokalblaskan har skrivit om det, men Gödsvinet nöjer sig inte med intervjuer och amitiösa resonemang utan vi var såklart tidigt där och smakade.

Den senaste trenden inom snabbmat är burgare med kvalitet snarare än fläskiga pålägg. Vill man ha extra allt kan man gå till tusen och två på bergsgatan. Men de nyöppnade ställena i huvudstäderna pysslar sällan med det, utan fokuserar på bra köttkvalitet, bra hembakat bröd och ganska lite annat. Det är en välkommen trend, och jag har nämnt den tidigare innan i ett ganska utsvävande inlägg.

Bronx har fattat. Köttet och brödet är oklanderligt. Biffen är saftig, smakrik och med en tydligt bränd grillsmak. Det är sällan man får njuta av bra köttfärs. Brödet till är luftigt och salt, behagligt befriat från sesamfrön. Pommes, dipsåser, bacon och allt runtomkring håller också en ypperlig kvalitet. Där finns till och med en nötköttschili som topping, helt enligt rådande burgarmode. De grönsaker som följer med varje burgare känns dock överflödiga. Lokalen har vagt anammat temat som närmast kan beskrivas som svenne-femtitals-amerikana. Fly me to the moon dånar ur högtalarna, Al Pacino tittar ner från en tavla, och viljan är att se ut som en amerikansk diner så som svenskar som aldrig varit i USA tror att det ser ut där.

Stället är nyöppnat och behöver finslipa sina detaljer. Alla recept verkar inte klara, menyerna är improviserade och rutinerna är inte satta. Alkoholtillståndet är inte framme än, och kortläsaren lika frånvarande. Det enda som verkar vara helt spikat från början är köttet, och det är en utmärkt ände att börja i. Enligt ägaren är den vegetariska burgaren bra den också, men jag vågade inte prova på grund av min svåra svampfobi.

Jag hoppas på en finslipning av presentationen. Trenden nu går mot mindre burgare som man kan äta med händerna så de bör vara gjorda för det. Kniv och gaffel är ute, för att inte tala om helt främmande för en amerikan. Sliders är ett måste på menyn, och jag hoppas att det kommer så småningom.

Allt som allt en lovande uppstickare. Få nu bara rätt på allt krimskrams runt omkring köttet och brödet så har vi något fantastiskt. Fyra glada förhoppningar av fem möjliga.

A. Christmann riesling, igen

av Jonas

Jag köpte precis en flaska vin. En riesling som jag fått rekommenderad på bolaget. Jag är inte så duktig på vin, men tar små steg i min egen takt i det till synes oändliga vinsortimentet. Just nu är jag inne på vitt vin, och jag experimenterar med riesling. Efter några misslyckade försök med sötsliskiga sockerblandningar har jag hittat til de torra och friska. Kung fu girl tyckte jag till exempel bra om.

Men vänta, något stämmer inte. Det finns inget wermacht-estetiskt på den här flaskan. Då kan den ju inte vara god. Jag kan inte njuta av en tysk riesling utan tysk örn. Känslorna var i svallning ett bra tag, och jag ägnade en god del av eftermiddagen åt att gräma mig över mitt misslyckade inköp. Resten av eftermiddagen ägnade jag åt en noggrannare undersökning av flaskan, och kunde efter ett tag lugna min skakade själ.

Skönt att få det avklarat. Nästa steg var att söka på innevarande blogg efter en recension. De rieslingflaskor i systembolagets sortiment som inte Gödsvinet Vällingby recenserat är ytterst lätträknade. Och visst, här var ett inlägg om den flaskan. Bra betyg också, full pott.

I efterhand infinner sig en tomhet. Om man har druckit något utan att blogga om det, då har man knappt druckit det. Så brukar resonemangen gå i svinkretsar. Är det lönt att jag skriver ytterligare en recension? Jag är nöjd med att ha köpt ett bra vin, men är plötsligt osugen på att dricka det. Det känns liksom meningslöst. Äsch jag tar en kopp te istället. Vi får se om jag någonsin dricker min Christmann. Jag vet ju redan hur god den är.

Vad ska man göra med kimchi?

av Jonas

Nyligen snöade jag in på koreansk mat. Detta är ingen lätt uppgift då man aldrig besökt Korea och bor i en stad utan koreanska etablissemang. Men skam den som ger sig.

Kanske började den här nya cravingen då jag blev serverad koreanska wraps på utmärkta Shack in the park. Jag vet inte.

För att stilla de mest akuta begären stövlade jag iväg till Kina Center Livs på Möllan och inhandlade en burk kimchi. Kimchi är för den som inte vet en basvara i koreansk matlagning och består huvudsakligen av någon form av kål som fermenterats på ett för mig okänt sätt. Det är krispigt, starkt, syrligt och aningen unket. Fantastiskt gott. Koreanerna äter det till precis vad som helst, men vad kan man har det till här i Sverige?

En god vän avfärdade kimchi efter att en snabb googling avslöjat att det inte innehåller bacon. Men googlar man kimchi bacon så får man fram en faslig massa recept på stekt ris med kimchi och bacon, och det provade jag nu att tillaga för att kunna göra något med min inhandlade burk.

Koka ris. Under tiden, stek ett paket strimlad bacon. När baconet är knaprigt, lägg det åt sidan och stek en halv finhackad lök i fettet. Lägg även den löken åt sidan och häll i tre lätt vispade ägg i pannan. Låt det stelna under omrörning, ungefär som scrambled eggs, men lite tidigare än du annars skulle varit klar, lägg i det färdigkokta riset. Lägg också i bacon, lök och en näve ärtor. Blanda ihop, under några minuter i stekpannan. Lägg i en näve grovhackad kimchi och två matskedar av spadet. Servera.

Snabb och trevlig rätt. Kimchin ger lite bett till det hela, och i övrigt är det som en ihoprörd måltid ägg och bacon.