John Martin’s Pale Ale

I ett land av blinda är de enögda enligt uppgift kungar, och det är väl i princip varför man blir glad över en rätt så medelmåttig pale ale som denna. Den har allt den borde, humle, maltighet, alkohol, men det är inte nån riktig balans: humlen är rätt skarp, men gifter inte ihop sig med de söta malt-tonerna, och det hela känns aningen tjockt på tungan. Men jämfört med blekfis-lager så är det ett klart steg uppåt, även om det är svårt att hitta något i övrigt att säga om den, bra eller dåligt.

Två och en halv på oklara grunder krönt kunglighet av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, men köp en Sierra Nevada Pale Ale istället, den är hursomhelst bättre.

Strongbow gold

Det är något med minnet, eller kanske snarare referensramarna. Barndomskvarteret ser ut som en hemvist för förkrympta dvärgar, tonårens favoritfilmer känns lite smått komiskt effektsökande, och saker man inte druckit på länge framstår i allmänhet jämfört med respektive minne som fruktsoda.

Inte för att det fanns ett särdeles kraftfullt minne av just Strongbow, men det var nog den första barnförbjudna cidern man smakade, och den var ju sjutusan sträv och syrlig i jämförelse, eller det tyckte man i varje fall då. Men nog sagt om minnet, och förövrigt var det vanliga Strongbow, och inte gold-varianten, som vi drack på den tiden.

Strongbow gold öppnar med en kraftfull, unken smak av äppelkart. Färgen är djupgul, och ger kanske speciellt för utpräglade koffeinister lätt olustiga associationer. Doften är svag, på gränsen till obefintlig, och leder snarast sinnet till skolbespisningarnas äppeldryck, ni vet, det där utspädda fanskapet de inte får kalla juice, för det är så väldigt lite äpple i det. Efter detta är det svårt att slita sig från intrycket att man dricker en alkoholiserad variant av just denna äppeldryck, ja, det är långt från nån känsla av bryggning, och innehållsförteckningen listar juicekoncentrat,  karamelliserat socker, etc mindre upphetsande saker. Men nån ska ju göra något lättdrucket man blir full på, antar jag – britterna kunde länge för en spottstyver köpa en trelitersflaska (!) billig cider med tillräckligt mycket alkohol för att döva en hel skolklass, vore den inte just brittisk. Bryggerierna har sedan dess fått för sig att just trelitersflaskorna inte uppmanade till ansvarsfullt drickande, så numera får britterna beskedligt korka upp mer än en flaska till för-förfesten. Vi från Sverige kan ju vittna om effektiviteten i den här sortens tänkande.

En fulfylla av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, men dessbättre behöver nog ingen gå nykter för den sakens skull.

 

 

Gradisca

Efter att bryggarna Amarcord överraskat med den, trots sitt utseende, riktigt sympatiska Volpina, var det med goda förhoppningar vi hällde upp deras birra bionda speciale, vilket torde innebära special-lager, typ. Blekt citrongul och milt skummande ser den allt annat än speciell ut, och det är ett intryck som bara bekräftas när den, utan alltför stora åthävor, dyker in i munnen. Den saknar inte beska, men har ytterst spenslig kropp, och den långa efterbeskan är rätt endimensionell. Det är faktiskt lite vibbar av lättöl, ja, nästan av alkoholfri öl, trots att den håller 5.2%. Den ouppmärksamme drinkaren hade kunnat förväxla det med en stor stark, faktiskt.

Två intetsäganden av fem möjliga. Inte godkänt – vi vill att ölen ska vara lite roligare än så här.

Gudsvinet

Descartes ansåg sig under tidigt 1600-tal ha bevisat guds existens. Han hade reducerat all kunskap om världen och varandet till att han själv existerade genom den numera berömda satsen ”Cogito ergo sum” (jag tänker alltså är jag). Eftersom han också hade en uppfattning om ”Gud”, och inget utöver honom själv kunde förutsättas existera, måste någon ha placerat den uppfattningen i hans sinne, och denne någon var av nödvändighet Gud.

Descartes var inspirerad av det ontologiska gudsbeviset, som var aningen enklare och mer öppet för kritik. Det var ett cirkelresonemang som i stort sett gick ut på att om Gud inte skulle finnas så skulle vi kunna föreställa oss ett väsen som är mer komplett än Gud, nämligen genom att inneha egenskapen existens. Då Gud per definition är det mest kompletta vi kan föreställa oss så har vi hamnat i en motsägelse, och således måste Gud finnas.

Osofistikerade besserwissrar påpekar gärna att man kan bevisa jultomtens existens med samma resonemang. Immanuel Kant blandade aldrig in nämnde tomte, utan konstaterade istället med viss finess att existens inte är en egenskap, och därmed inte har något att göra med vår föreställning om den. Vi kan ju föreställa oss väldigt detaljerade saker som saknar just existens.

Det kosmologiska gudsbeviset i sin tur, i olika varianter av olika filosofer, säger att allt är orsakskedjor. Inget händer utan en orsak. Man bör kunna följa alla händelser här i världen till en första orsak och denna, hur den nu är, är oundvikligen Gud. Den uppenbara kritiken är att enligt samma premisser bör något ha orsakat Gud, och vad är då det?

Gödsvinets Avdelning för Laborativ Teologi (G.A.L.T) har länge förhållit sig neutral till dessa och många andra gudsbevis. Ända tills nu.

Ett steg tillbaka. I Sverige har snabbmatssituationen länge varit en sorglig historia. Vi är utelämnade till unkna stora kedjor med färdigpressade hamburgerplattor och risiga tillbehör. Men de senaste trenderna pekar i en annan riktning. Helt plötsligt har det blivit moderiktigt att öppna snabbmatsrestauranger. Vanlig skräpmat, fast med kvalitet istället för skräp, och en trevlig miljö istället för svartjobb och misär.

Ett någorlunda nytt exempel är restaurangen Flippin Burgers i Stockholm. Inget fancy, bara snabba hamburgare med god kvalitet.

Ett annat är Vigårda Barbeque där jag nyligen råkade hamna över en lunch. Inget med detta ställe var fancy eller överarbetat. Det var hamburgare av god kvalitet, med gott bröd, välgjorda pommes och valfri dippsås för 75kr. Dessutom var det snabbt och effektivt.

Burgaren var sparsamt möblerad med ost och chili (tror jag) som enda ingredienser utöver den påtagligt kolgrillade biffen och brödet som avvek från de vanliga tråkiga sesambullarna. Jag valde orginalburgaren på nöt, men det fanns lamm, kyckling och ett par andra djur (och växter) som alternativ. Inredningen på stället andades av snabbmatens effektivitet, men den var ändå påtagligt hipstrig.

Att den här underbara trenden nått Sverige är ett betydligt bättre bevis för Guds existens än de unkna och daterade filosofiska dylika. Detta är Gödsvinets gudsbevis. Detta är Gudsvinet.

Leffe 9°

Ja, jo, nu utgår jag återigen från att ni känner till Leffe blonde. En hel del bygger på det. Leffe 9° kan ju nämligen så enkelt och självklart beskrivas som den där lite starkare, maltigt knäckigare, aningen spritigare (fast på ett behagligt belgiskt vis) varianten av Leffe blonde. Men vad är det egentligen man gillar med en såpass lättsam öl som Leffe blonde? Ja, jo. Det är nog nåt om hur beskan och sötman och spritigheten är i en sån jämn, fin balans. Det där lät bra. Det kan eventuellt bero på att jag när detta skrivs just druckit större delen av en 75 centiliters nioprocentig öl, men det är ju bara en teori. Eftersmaken är inte dum heller. Lite fina jästiga toner, en lång beska, och såklart en fin dos alkohol – vilket våra studier av alkoholfri öl indikerat är en signifikant faktor i speciellt eftersmaken.

Fyra något luddiga omdömen av fem möjliga. Finns tyvärr inte på systemet, men Leffe blonde är en fullgod ersättning, allt sammantaget.

Shipyard Applehead (11687)

Det är alltid samma nöje att hitta en ny öl från något litet, amerikanskt bryggeri. Jag såg mycket fram emot att testa en ny öl från Shipyard i Portland, Maine. Nu har jag druckit deras Applehead och jag vet inte vad jag ska tro. Allvarligt. Vad är det här?

Gillar du äppelkaka? En äkta amerikansk äppelpaj kanske? Då är inte det här ölen för dig. Du kommer aldrig att kunna äta en sådan igen. 

För Applehead smakar inget annat än äppelkaka och malt. Äppel, kanel och karameliserat socker. Smaken är med andra ord väldigt fruktig och den tillsammans med det modiga kolsyrespraket gör att tankarna även kan gå till fruktläsk eller till och med Coca-cola.

Varför all denna kanel? Ämnar de göra världens första öl som man får BÄTTRE andedräkt av? 

19,60 kronor på systembolaget, nummer 11687 i katalogen

2 Trocadero av 5 möjliga

Huevos

Sugen på ägg

Det knackar på dörren. Johnny öppnar yrvaket och in stiger rumsbetjäningen. Rummet är sönderslaget, Johnny har ett rött öga och vet inte var han är. Han synar betjänten misstänksamt och frågar

– Who ordered this?

– You did señor.

Han verkar vara i ett spansktalande land.

– ¿Huevos? frågar Johnny.

Betjänten nickar, Johnny kollar under silverkupan. Där ligger mycket riktigt två stekta ägg. Inget mer. Johnny konstaterar att då är det nog han som beställt och verkar nöjd.

Så börjar, fritt ur minnet, the rum diary. Det är en film gjord efter en bok av Hunder S Thompson, en inte helt obekant filur för literärt bevandrade och/eller vana gödsvinetläsare. Filmen är inte den bästa jag sett, men jag gillade öppningsscenen. Ägg spelar en huvudroll i maten i många andra delar av världen, men sällan här. Ibland kan jag vara sugen på ägg utan att veta vad jag ska ha till. I Sverige är ju ägget normalt sett tillbehöret, inte huvudrätt.

När det händer numera tänker jag på Johnny Depp, och utbrister för mig själv ¡huevos!

Jag har aldrig varit i syd- eller mellanamerika, men om jag åker dit ska jag utforska deras äggrätter. Idag lagade jag en högst improviserad variant av Huevos Rancheros, en slabbig mexikansk frukost, till lunch.

Inte så vackert, men gott.

Recept för två:

  1. Fräs lite paprika och chili i en kastrull. Efter ett tag, slå på en burk krossade tomater. Pressa i en halv citron och låt det koka ett tag. Smaka av, och balansera syran med salt och socker.
  2. Koka upp bönor i lite vatten. Det ska egentligen vara svarta bönor, men man kan ta lite vad som helst. Efter ett tag, häll av vattnet, mosa bönorna och krydda med vad du har hemma. Jag körde torkad basilika, spiskummin och salt. Saltet är väldigt viktigt, annars blir det i stort sett smaklöst.
  3. Värm två tortillabröd i ugnen.
  4. Stek två ägg så som du gillar dem. De flesta recept är liberala på den här punkten, men den rätta slabbigheten får du bara om gulan är lös.
  5. Lägg ett tortillabröd på varje tallrik, med ett stekt ägg ovanpå. Toppa med bönröran, tomatröran, riven ost och bladpersilja.

Det blev en bra och mättande samt påfallande köttfri lunch. Rekommenderas.

Solsidan low carb premium dry (89660)

Oroar du dig över att ölen du dricker innehåller lite för mycket kolhydrater? Då borde du nog inte dricka öl. Det är så jag resonerar. Inte alla gör det. 

En av dem är tydligen finansmannen Christer Gardell som enligt en intervju SVD:s näringslivsbilaga istället valde att grunda ett bryggeri som tillverkar öl som innehåller mindre kolhydrater. I artikeln verkar han tycka det är konstigt att ingen annan tänkt på det tidigare.

När jag googlade för att nå denna information påmindes jag att det utöver ett bryggeri och ett bostadsområde i Nacka också finns en TV-serie som heter Solsidan. Stefan Erfors, en av delägarna i bryggeriet, hävdar att det är ett rent sammanträffande i en intervju i tidningen Resumé.

Hur otroligt det än verkar så finns det en del som talar för att det faktiskt stämmer. TV-serien är såvitt jag vet – har aldrig sett den – en ganska lättsam komedi för bred konsumtion medan ölen siktar mot ett exklusivare klientel. De har inte nödvändigtvis något att tjäna på att associeras med varandra. 

Solsidan low carb premium dry finns i beställningssortimentet och på två lokala systembolag. Det ena systembolaget är det i Saltsjöbaden, vilket är logiskt eftersom det är där Solsidan ligger och det är därifrån Christer Gardell kommer. Vi får komma ihåg att ölen trots allt kom till för att Gardell vill dricka den. Att den alls säljs på något systembolag beror nog helt enkelt på att han inte själv kan dricka upp de 150 000 liter som bryggs årligen. Där har vi ännu en punkt på vilken jag och Christer skiljer oss åt. 

Det andra systembolaget som säljer Solsidan ”lokalt” är det på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm. Det var där jag idag köpte flaskan på bilden. Gör jag för mycket av det här om jag påstår att exempelvis systembolaget i Nacka forum hade varit mer lokalt? Nacka forum är och förblir dock mer TV-serien Solsidan än ölen Solsidan.

Enligt nämnda intervju med Gardell skall ölen även säljas på ”utvalda restauranger i Stockholm, Åre och Båstad”. Det är egentligen allt jag vill säga om försäljningsställena och jag hoppas att det räcker. Vidare till själva ölen.

Solsidan low carb premium dry är ingen dålig öl. Licensbgryggarna på Hellefors bryggeri har fått till en strävt syrlig om än något tunn törstsläckare av det enklare slaget. Jag vet inte vad kolhydraterna gör för smaken i ölen men de 50% som saknas i jämförelse med en genomsnittlig öl verkar inte göra så stor skillnad i denna öl. Den smakar förstås lite som amerikansk lightöl men med bättre beska och, mer imponerande, bibehållen alkoholhalt vid 5%. Amerikansk lightöl kan, utan att direkt annonsera med det, vara mer eller mindre folköl.

Jag vet dock inte om jag skulle göra mig besväret att beställa sådana här ur beställningssortimentet när jag lika gärna kan köpa en liknande men godare öl som Beck’s ur standardsortimentet. Nu oroar jag förstås mig inte över kolhydrater.

17,90 kronor på systembolaget, nummer 89660 i katalogen

2,5 riskkapitalister av 5 möjliga  

Beck’s Next

Det finns många olösta frågor i världen. Vad hände med myteristerna på Bounty? Var blev bosättarna i Roanoke av? Hur hade Ingvar Oldsberg sett ut i helskägg? Varför är E.T. så ful?

De förbleknar dock alla inför ett större mysterium: vad, exakt, skiljer Beck’s Next från en vanlig Beck’s? Flaskan må vara genomskinlig, och ha en marginellt annorlunda etikett, men utöver detta, är de två förvillande lika. Trots långa, noggranna efterforskningar med glaset i hand, har Gödsvinet syd inte lyckats uppfatta något som helst utmärkande särdrag hos Next. Den är, liksom sin enäggstvilling, en schysst stor stark, helt enkelt: hyfsat besk, inga bismaker, smakar som det ska. Inget spännande, men inte dåligt. Kanske är det helt enkelt så att de som köper Beck’s i parti och kubik är fullnöjda med den nya flaskan, och inte förväntar sig vidare innovationer på ett par år. I sådana fall kan jag bara gratulera Brauerei Beck & co. De har hittat sin nisch, de håller sig till den, och det fungerar bevisligen. Under allt detta ruvar dock en djupare, existentiell fråga: det finns förvisso tusentals ölsorter i världen, men hur många av dem kan man egentligen särskilja? Hur många finns det egentligen, och hur många är bara infinitesimala variationer på något man redan smakat? Som svensk kämpar man med sådana teutoniskt dystra tankar blott alltför ofta, men håller huvudet högt: var dag, mot nya djärva öl!

Tre kloner av fem möjliga. I.o.m att Beck’s standard-starköl (1549) ingår i sortimentet, existerar Beck’s Next i ett kvantum-mekaniskt mellanting av vara och icke-vara på systembolaget, likt nån slags ölens Schrödinger-katt.

Husets öl

Med samma känsla av oförblommerat oförstående kitslighet som italienarna åser en svensk beställa husets röda, tittar svensken tillbaka när italienarna beställer en husets öl, birra media – en stor stark, med andra ord. Eller än värre en birra picola, en pytteliten stark. Om man nu ska sitta och dricka enkel öl, varför i hela friden beställa 20 cl? Jag begriper ingenting, det ska villigt erkännas, men det här med att inte begripa vad sjutton som flugit i folk, det är något man vänjer sig vid på de här breddgraderna.

Med detta i bakhuvudet ser den förutseende förskingrade svensken gärna till att ha ett par pålitliga klassiker hemma i kylen, för att undvika att råka ut för sådana där pinsamma ögonblick när man inte kan ställa något annat än lokal blasköl på bordet.

En av dessa är för Gödsvinet syd Sierra Nevadas Pale ale. Det är en öl som de flesta av er antagligen är bekanta, kanske rentav mycket nära förtrogna med. Lokal tillgänglighet har onekligen gjort att den fått en mer framskjuten roll än den kanske tidigare haft, men det är inte mången systemkasse G. syd hemsläpat som inte haft åtminstone en av dessa i ett hörn. Det är helt enkelt en trotjänare, en öl man aldrig blir besviken på, en trevligt besk, rivig pale ale som passar bra till mycket: mat, samkväm, eller att bara dricka för sin egen skull.

En annan är Guinness draught, burkvarianten med liten widget i, som ger det där typiska skummet. Om jag hade en Guinness draught för varje gång jag hört någon säga ”det är som en hel måltid” eller ”jag blir så mätt” om denna öl som de facto är kalorifattigare än en vanlig stor stark, hade jag byggt mig en pyramid som gjort Kheops grön av avundsjuka. Len, torr och mörk glider den vackert ner för strupen när man suktar efter något svalkande. Jag tröttnar aldrig, år efter år finns den i min kyl. Åt de purister som kallar var man som dricker en Guinness mer än 5 miles från bryggeriet i Dublin för nidning lånar jag inte mitt öra.

Leffe blond har liksom hängt med sedan den tid då en faiblesse för belgisk öl närdes. Ibland kan det sitta fint med en belgare som inte är fullt så komplicerad och alkoholstinn, en lätt-trappist, som man vanvördigt skulle kunna kalla den. Den passar fint för den där sena fredagseftermiddagen, för att ge helgen en tjuvstart, och är således även den en långtida & mångtida gäst i mitt skafferi.

Vilka öl finns alltid i er kyl?